2012-01-24

VANG NYMAN OCH ANSTÄNDIGHETEN

Debattartikel skickad till DN.

Idag (23/1) publicerar DN Kultur en mycket intressant artikel om Ingrid Vang Nyman – legendarisk illustratör till bl a Pippi Långstrump. Texten handlar om hennes genialitet och banbrytande originalitet, men också om hur ”besvärlig” hon kunde vara i förhandlingar om avtal och arvoden. Så menade i alla fall Astrid Lindgren i sin dubbla roll som författare och förlagsredaktör på Rabén & Sjögren. (Misstänksam och psykiskt sjuk var hon också, Ingrid Vang Nyman.) Artikelförfattaren Lena Törnqvist beskriver hedervärt hur hon saknar Vang Nymans egen version, eftersom ”dom skriftliga spåren efter henne är få”.

Men illustratörens perspektiv är vi fler som kan bidra med. För beskrivningen av Ingrid Vang Nyman känns igen. ”Besvärlig” – smaka på ordet. Pröva sen även begreppet ”girig”. Det sägs inte rent ut i dom dåtida omdömena, men ligger ändå och guppar i underströmmen. Men här borde nu (fan anamma) istället framhållas att Ingrid Vang Nyman var en tidig, banbrytande och för oss yrkesverksamma illustratörer rentav heroisk försvarare av illustratörens självklara rätt till en stol vid bordet och en del i kakan. Samt anständiga avtal och respekt för yrkeskunskapen. Vi äger precis som författarna rätten till våra verk. Vi är upphovsmän. Vi kan säga ja. Men vi kan också säga nej.

Idag delar författare och illustratörer ofta på royaltyn för böcker med hög illustrationsgrad. Ingen ifrågasätter det rimliga i den modellen. Men på 50-talet hade förlagsvärlden ännu inte förstånd om att behandla illustratörerna med rättvisa och anständighet. Istället hade vi snarast en roll som kunde liknas vid huskattens: in och ut genom en lucka i dörren – och så en skvätt mjölk ibland som tack för råttfångsten. Vang Nymans och hennes kollegors dåtida villkor var i sanning urtida: full royalty till författaren med säkrad ersättning för all samtida och framtida utgivning – och så en liten nätt engångshacka till ”tecknaren”.

1952 krävde Vang Nyman 300 DM för en tysk utgåva av Pippi Långstrump. Upplagan låg på 4 000 exemplar. Dessutom ville hon ha en viss ersättning för eventuella tilltryck. Från vårt nutida perspektiv är det här ett helt självklart krav. 300 tyska mark kunde 1952 omräknas till 369 kronor och 90 öre. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär 5 000 kronor. Det är inte en ersättningsnivå som kräver luktsalt. Den är snarast orimligt låg. Men den räckte till för att skapa djupgående konflikter.

Inte är det då alls konstigt att Vang Nyman ville försöka utnyttja framgången kring Pippi för att jämna ut orättvisorna. Utöver ”besvärlig” måtte hon även ha varit ”stolt” och ”intelligent”. Man kan ana att hon faktiskt tidigt insåg att hon med full kraft och delat ansvar gestaltat vad som skulle komma att bli en av efterkrigstidens självklara ikoner. Tänk ”Pippi” – och notera den självständiga gestaltning som framträder för din inre syn. Pippi Långstrump är inte bara ”författad” – hon är även ”formgiven”. Hon har (som det brukar heta) ett tydligt ”varumärke”. Möjligen ville Vang Nyman ha en rimlig ersättning för sin insats i det bygget.

Idag har vi också vant oss vid att ibland kommunicera med förlagen via jurister. Vi tycker att det är en civiliserad och bra lösning när vi kör fast i våra olika uppfattningar om avtalsskrivningar och ersättningsnivåer. Men när Vang Nyman sökte stöd hos en jurist uppfattades det av förlaget som ett uttryck för ”aggressivitet” och ”misstänksamhet”. Tiderna förändras.

Men somligt förändras inte alls. I artikeln läser vi också om hur Astrid Lindgren bannar Vang Nyman och larmar om hur förlagen räds henne på grund av (som hon skriver i sitt brev): ”dina osedvanligt höga anspråk” eller för att ”oskäligt försöka utnyttja ett övertag, när du har något”. Intressant. Intet är nytt under solen. I alla fall inte argument som dessa. Dom är fortfarande vanliga i våra kontakter med förlagen.

”Vang Nyman – hallå där genom decennierna! Du är en värdig förebild och inte den gnällspik och krångelmaja som din samtid ville göra dig till!” Just så vill man ju ropa nu när det återigen är nära nog omöjligt att försörja sig som bilderboksillustratör – och när dom redan närmast löjeväckande royaltynivåerna stadigt sjunker. Psykisk instabilitet är väl det sista man vill se hos sig själv och kollegorna – men däremot gärna lite mer ”besvärlighet”. Den hållningen verkar ju sund och intelligent.