Det behövs ett språk för att diskutera bild och form, visar den senaste tidens uppmärksamhet kring den tecknade bilden och dess kraft. Lennart Eng förklarar varför vi byggt en webbplats för kulturdebatt, och hur vi kan föra diskussionen vidare.

Lilla Hjärtat, Tintin, mangamålet, mohammedtecknings-följetongen fortsatte liksom Lars Vilks frihetsodyssé. Prövningen var att våra redskap för att delta i diskussionen var för trubbiga och våra kommunikationskanaler för tröga.

Den plats du läser den här texten på är ett resultat av insikter våra tillkortakommanden gett oss.

Vi vill ge utrymme för diskussion om visuella uttryck.

En annan tanke som också vuxit är hur torftig och begränsad diskussionen delvis varit när det gäller själva gestaltningsfrågan. Även om det är tecknade bilder som stått i fokus har deras roll som bildgestaltningar överskuggats av en mer allmänpolitisk diskussion. Det är som det saknas ett språk för att tala om bilderna själva. Låt oss gemensamt söka efter ett nytt och mer adekvat språk för att tala om det vi gör. Svårt? Ja. Omöjligt?

Det får vi se.

Känsligt att snacka jobb

Någonstans är vi väldigt sårbara när det gäller jobb. Även om de flesta är jävligast mot sig själva när det gäller kritik men ändå.

När någon annan säger något kritiskt om en bild eller en bok jag gjort känns ett stick i bröstet, ett obehag.

Jag vet inte om det går att ändra på hur många stötdämpare man än bygger av typen ”kritik utvecklar” eller ”det är bara en åsikt”.

Men det är inte bara försök att trösta sig själv.

Kritik och diskussion kan hjälpa mig i min egen utveckling.

Jag har en hel del att tacka skärpta kollegor, redaktörer eller förläggare för.

Jag blev bättre, jag såg mer, jag är inte allsmäktig ens när det gäller mina egna grejer.

Konflikträdsla?

Det påstås att svenskar är konflikträdda. Det kanske stämmer. Jag tror att konsekvensen av det är otydlighet inte frånvaron av konflikter. De blir bara annorlunda, oförlösta och i det långa loppen destruktiva.

Ovanan vid lite friskare fläktar får konsekvenser. När det någon gång blåser är allt så skört att det direkt utfärdas en klass 3 varning.

Jag såg en beskrivning som kallades ”Konfliktförloppets nio steg”, trappan utför i en konflikt, argumentation – polarisering – överkörning – nidbild – förlorat ansikte – strategiskt hot – begränsad förintelse – attack mot nervcentra – total förintelse.

Jag har en känsla av att den som inte är beredd på diskussion, eller van att diskutera, snabbt halkar flera steg nedför trappan och direkt hamnar mitt på, typ, förlorat ansikte.

Det här var spelöppningen för att säga något om hur vi diskuterar bilder. Eftersom vi är känsliga när det gäller jobb och rädda för att det ska bli bråk blir det sällan några vettiga samtal om bild. Så slipper vi oroa oss själva och andra.

Jag tänkte pröva några olika vinklar som kanske underlätta ett samtal om gestaltning och bilder.

Kommunikation vs estetik

Nästan allt som skapas inom vårt fält skapas för att brukas och är inlemmat i ett kommunikativt sammanhang med sändare och mottagare. Det betyder att de estetiska valen i en mening är underordnade. Snyggt och fult gäller inte som värdemätare. Når budskapet fram och får avsedd effekt är det ”bra”.

En diskussion om formen blir här alltså samma sak som en diskussion om hur väl formen tjänar sitt syfte, hur bra kommunikationen fungerar.

När ICA vill berätta att apelsinerna kostar 9:90/kilot ringer de inte BankerWessel.

Förväntningarna från oss är den generiska helsidan med röda extraprisblaffor och frilagda apelsiner tillsammans med lax, kassler och hushållspapper. Snyggt?

Knappast. Effektivt? Ja!

Sprätten satt på toaletten! Alla har nog hört titeln även om inte alla sett Annika Elmqvists älskade och hatade ikoniska bok från 1970. Hade inte kommunikationen fungerat skulle den varit glömd året efter. Det är knappast generella estetiska preferenser som gör att vi fortfarande pratar om den däremot helgjutenheten som bilderbok bortom vackert och fult men självklart också styrkan i konceptet från titel och omslag hela vägen.

Språkets makt

Språket som fenomen omges av en mäktig analysapparat, språkforkare, filosofer, litteraturvetare har byggt upp en stor kunskapsmassa för att förstå, plocka isär och sätta ihop språkets delar. Förståelsen av visuella gestaltningar saknar en motsvarande verktygslåda. Konsekvensen av det är en problematisk akademisering av hela diskussionen kring visuella uttrycksformer där den språkliga nomenklaturen flyttas över till det visuella området och tillämpar samma uttryck och modeller som för språk fast på bild. Här är alltså en hel del ogjort vi måste ha en egen verktygslåda.

Delvis handlar de säkert om att bilden och texten förekommer som par, i t ex ett litterärt sammanhang och därför automatiskt blir ”läst” som text=litteratur=språk.

I ett samtal mellan mig och Ulla Rhedin i senaste numret av Tecknaren pekar hon på möjligheten att se tolkningsmöjligheter av bild-text sammanhang som mixed-medium alltså mer som film, teater eller opera. Tänker man så kan man kanske komma ur den språkliga boxen och hitta nya vägar för förståelse och tolkningar av medietyper där bild och text ingår.

Kritik av kritiken

Kritiker får kritik inte minst de som recenserar bilderböcker i våra stora tidningar.

Det finns många orsaker till det. Ett av skälen är krasst ekonomiskt, redaktionerna krymps, tidningarna sparar in på beställningen av kvalificerade texter. Det får konsekvenser, slappa omdömen, ytliga iakttagelser, ointresse och okunnighet.

Då är det uppenbart att kritikern inte gjort sitt jobb.

Det handlar inte så mycket om hur kritikerna värderar det de läst utan om att de inte förstår vad de sett.

Nästa nivå är snarare kopplad till ordspåret. Man kan inte tala om visuell gestaltning på ett engagerande och tydliggörande sätt för att man bara har tillgång till språkverktygslådan. Allt sker på språkets villkor. Det här är naturligtvis ingen lättknäckt nöt eftersom det är svårt skapa nya former för en enskild kritiker.

Bild och liv

Hans-Georg Gadamer såväl som Martin Heidegger såg ett konstverk mer som en händelse än som ett objekt. Gadamer uttrycker det så här:

”På samma sätt som vi deltar i ett spel – tennis eller schack – deltar vi också i konstverket.” I dag en rätt väl förankrad bild. Mika Hannula skriver i Allt eller inget:

”Verket är inte ett passivt objekt framför våra ögon, utan i bästa fall en öppen situation som kallar oss till sig. Att tolka verket är således att inleda en dialog, ett medvandrande, där man måste bevara en viss respekt och tankekänsla gentemot objektet, denne partner.” Händelsespåret pekar alltså på att det skapade inte är statiskt utan ”pågår” eftersom det ständigt möter nya ögon som betraktar det.

Här kan kanske vissa frågor utvidgas eller formuleras om.

Det är en sak att tala om vad vi ser men ännu intressantare är det vad som händer med oss i mötet med en bild. Vart tar bilder och visuella upplevelser oss, var hamnar vi i detta spel.

Hur förändrar och förflyttar de oss. När vi betraktar Prinsessan Tuvstarr av John Bauer sker en förflyttning av vår position vår erfarenhet av skog mossa och vatten kan ge oss en taktil närvaro, den återhållna färgskalan försätter oss i en viss sinnesstämning. Den späda gestalten mot den högresta, högtidliga skogen iscensätter en effektfull dramaturgi. Tillsammans skapar det en komplex

sinnesupplevelse som är mer än betraktandet av den tvådimensionella bilden på boksidan.

Etik och ansvar

I Agneta Pleijels roman Lord Nevermore finns en intressant tankefigur. Den korta versionen är: Skulle du som konstnär besvära dig med att ta fram ditt block och dina färger i öknen om du visste att du skulle försvinna där för gott och ingen någonsin skulle hitta dina bilder?

Allt vi gör gör vi inte bara för att kommunicera utan också inom system, i samhällen. Inte ens Lars Vilks, eller kanske allra minst han, lösgör sig ur den omständigheten. Förutsättningen för normbrottet är ju normen.

Den frihet vi har i gestaltandet, och den är stor, får vi alltid vara beredda att ta ansvar för. Tidigare socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson skriver i ”Tankar om politik” om händelsekedjan kring Anna Odells verk Okänd, kvinna 2009-349701

”Själv är jag en av tydligen få som både godtog konstnärens utmaning och tyckte att domen var bra.” Han menar att konstnären ska ha sin frihet men inte gå fri för de konsekvenser de medför. Göranssons skäl är att om konsten alltid skulle gå fri från sina konsekvenser skulle den i själva verket marginaliseras.

Stereotyper

Att arbeta med visuell kommunikation, att göra bilder förutsätter i en mening alltid att hantera symboler och att förhålla sig till referenser som redan är förankrade i mångas medvetande. Gestaltningsprocessen innebär, i bästa fall, samtidigt att vi bidrar med nya tolkningar och överraskande korskopplingar av det gemensamma godset.

Det senare kanske är mindre lyckat om vi ska formge varningsskyltar när synapsen ska vara så snabb som möjligt. Då är stereotypen, arketypen, symbolen i sin renaste form ett nödvändigt hjälpmedel. Arbetar vi däremot med skönlitterär gestaltning ligger det nya och oväntade i själva förväntningen. Även då kan stereotypen i och för sig vara användbar men på en ”metanivå” den kan t ex lyftas och tydliggöras genom överdrifter och konfrontation, inte ovanligt i serieberättande.

Mästaren i grenen kan man väl utnämna Jan Stenmark till.

Men att däremot fastna i stereotypen blir ett slags ”avtalsbrott” mot den skapande processens förväntningar. Exempel är lätta att hitta. Oengagerade massmarknadsprodukter med hårdexploatering av varumärkesliknande figurer

typ Hello Kitty kan vara ett bra exempel. Paradoxen här är samtidigt att barn inte har samma föreställningar om vad en stereotyp är utan kan älska både böcker och merchandise. Att reklamens visuella språk kokar över av stereotyper betraktas som självklart. Deras roll i dessa sammanhang är däremot mer komplexa, det kanske är precis vad man vill ha ungefär som en trafiksignal är röd, gul eller grön.

Diskussionen kring Tintin i Kongo lyfte frågan om hur lång och i vilken utsträckning vi över huvud taget kan tolerera stereotypen. När den blir för problematisk eller grov.

Även om DN:s insats i den debatten mer förvirrade än klargjorde så kvarstod diskussionen om hur man kan förhålla sig till verket. Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt hävdade reservationslöst att det var rena skära censuren att begränsa seriealbumets exponering och tillgänglighet. Serieskaparen och Galagoredaktören Mats Jonsson däremot skrev i OLM dec 2012 ”jag har svårt att förstå varför det ska vara så viktigt att svenska barn 2012 har fri tillgång till detta skamliga dokument över en förgången tid”. Han tyckte att en placering i magasin var det enda rimliga.

Lilla Hjärtat diskussionen som drog igång med full styrka ungefär samtidigt som Tintin i Kongo flyttades runt på Kulturhuset visar ännu tydligare vilken effekt den tecknade bilden kan ha. Det går att se ett samband mellan den diskussionen och Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask ett år senare.

Jag påminner mig ett citat från Anthony Burgess jag sett någonstans. Hur han än ansträngde sig tyckte han att de sexskildringar han skrev inte kom närheten av den påtaglighet han fann i enkla ”folkliga” streckteckningar på vilken offentlig toalett som helst med samma tema.

Den argentinska bilderboksskaparen och allkonstnären ISOL som just tilldelats ALMA-priset har sagt:

”Teckning är ett imponerande verktyg, jag tror att det finns saker som bara kan uttryckas med en teckning”.

Det är säkert en av förklaringarna till varför den tecknade bilden ofta kommer i fokus i den offentliga debatten.

 

Lennart Eng

Ordförande Svenska Tecknare