I grävandet efter intressanta historier har teatervärlden stött på guld – svenska serieromaner. Vad händer med serierna när de blir scenkonst? Vad går förlorat och vad tillkommer? Tecknaren lät Lisa Boda söka svaren hos serietecknarna och regissörerna bakom några aktuella teateruppsättningar.

– Jag hade tackat nej flera gånger till att göra teater av Liv Strömquists serier. Det är lite fånigt att man ska ta en succé och flytta över den till ett annat medium. ”Varför ska jag göra teater av henne”, tänkte jag, ”hon är ju så bra i sin egen form”.

Det säger teaterregissören Ada Berger när Tecknaren träffar henne ett par dagar efter premiären av Liv Strömquist tänker på dig! på Kungliga Dramatiska Teaterns scen Elverket i Stockholm. I den kvarglömda tidningen på kafébordet intill kan man läsa en av många översvallande recensioner, och spelperioden, som sträcker sig in i maj, är så gott som utsåld.

Vad fick Ada Berger att ändra sig? Egentligen detsamma som alltid när skaparnerven kittlas, Strömquists seriealbum Prins Charles känsla väckte idéer som pockade på iscensättning. Temat avgjorde förstås – en feministisk, filosofisk och tragikomisk undersökning av romantisk kärlek – men också en önskan som hon delar med andra som har bearbetat serieromaner för scenen: utsikten att göra den ensamma serieläsaren delaktig i en kollektiv upplevelse.
– Jag såg potentialen i att få rida mellan de här skratten och sorgeelementen tillsammans.

Liv Strömquist är väldigt nöjd efter premiären. Och överraskad.
– När regissören Sara Giese satte upp Prins Charles känsla på Malmö Stadsteater 2011 var det med texten mer från A till Ö. Det funkade också jättebra. Ada har varit mycket mer medskapare vilket har gjort att det här verkligen blev något eget.

En sida ur Liv Strömquists bok ”Prins Charles känsla” (Galago, 2010).

Frågan hur hon ser på att lämna över sina alster till scenkonstnärer förstår hon först inte (”Vadå? Det är ju bara jätteroligt!”).
– Mina seriealbum finns redan, dem har jag haft 100-procentig makt över. Jag har varit med på manusstadiet inför flera uppsättningar men sedan är det bättre att lämna över och låta dem göra vad de vill.

Trots att Liv Strömquist under tonåren hade en teatergrupp där hon skrev, spelade och regisserade vill hon inte vara delaktig under repetitionsperioden.
– Serier är en av de få konstformer som man har all kontroll över själv. Jag gillar det. Scenkonst är ett grupparbete och jag tycker inte så mycket om att jobba så med mina egna idéer.

Eric Stern och Ana Gil de Melo Nascimento, i ”Liv strömquist tänker på dig!”, på Dramaten. Foto: Sören Vilks

Varför tror du att just dina serier lämpar sig så väl för scenen?
– Det är nog för att mina serier baseras på text och att de innehåller mycket relationer och situationer. Och att de inte har en fast seriefigur. Dessutom är det ganska långa skeenden. Det är kanske svårare att få en pjäs baserad på enrutingar att svänga.

Att Liv Strömquist är textorienterad var en förutsättning för att Ada Berger skulle komma in i materialet, men i slutändan försvann ändå merparten av texten.
– Den teoretiska texten har åkt in och ut hela vägen, på manusstadiet och ända till de sista dagarna. Det finns så mycket bra i den men från en scen upplever jag att man inte riktigt kan ta in den föreläsande nivån, man stänger av, säger hon.

Dessutom märkte ensemblen snart att det var svårt att vara lika ohämmat pedagogisk som Liv Strömquist.
– Liv är ett så starkt subjekt i sina album, men att skådespelarna ska stå där och säga sådant som många i publiken redan har läst och kan kändes konstigt. Som att sno en ståuppkomikers manus och försöka vara rolig igen, säger Ada Berger som har grubblat mycket över relationen mellan text och bild under processen.

Framför allt ville hon överföra den tankens lätthet som seriemediet erbjuder till scenen. En nyckel var att hålla skådespelarnas kostym enkel, ända ned på mjukisbrallenivå. Men mest anmärkningsvärt är att det i den sparsmakade scenografin inte finns minsta streck från
Liv Strömquists hand.
– Det var från början helt självklart att inte överföra Livs bildvärld till vårt scenrum. I hennes album har hon gestaltat sin text, och nu skulle vi göra en ny gestaltning för att skapa ett sceniskt språk. Det kändes dömt att hamna i ett underläge att försöka vara en seriesida, säger
Ada Berger och funderar en stund innan hon tillägger:
– På något sätt tror jag att vi har hamnat närmare henne så här än om vi hade gjort det väldigt bokstavligt, inte bildmässigt förstås men i någon sorts energi.

Sanna Sundqvist, Ana Gil de Melo Nascimento och David Book i ”Liv Strömquist tänker på dig!. Foto: Sören Vilks.

Det finns uppsättningar som tvärtemot Liv Strömquist tänker på dig! låter tecknarens eget bildspråk sätta stilen, vi ska återkomma till det. Men låt oss först konstatera att den spirande flört som inleddes mellan serier och scenkonst redan på 1990-talet genom bearbetningar av seriefigursrävarna Arne Anka och Rocky har utvecklats till en stabil romans.

Strömquist är den svenska serietecknare som hittills har inspirerat till flest teateruppsättningar. Profilteatern i Umeå, Teater Tamauer i Göteborg och Malmö Stadsteater hör till dem som har tolkat henne.

För närvarande jobbar Liv Strömquist och serietecknarkollegan Sara Granér på att förse Profilteatern med ett råmanus för en kommande pjäs, och Granérs serier har i sin tur tillsammans med serier av Nanna Johansson och Nina Hemmingsson legat till grund för
en pjäs på Riksteatern. Samtidigt har Hemmingssons verk dramatiserats två gånger av Finlandsbaserade Blaue Frau vars andra uppsättning, Mina vackra ögon, gästspelar
på Dramaten i maj. I höstas sattes Hanna Peterssons Pigan upp som feministisk musikal av Teater Tamauer i Göteborg.

– Det finns en enorm slagkraft inom bilder och serier. Jag är imponerad av hur många tecknare som är politiska och samhällskritiska, säger konstnären, regissören och skådespelaren Py Huss-Wallin, och sällar sig därmed till den växande skara som ser serietecknarna inta rollen som samhällets uppkäftiga sanningssägare.

Py Huss-Wallin är aktuell med Begränsat utrymme, en fri tolkning av den uppmärksammade serietecknaren och författaren Henrik Bromanders böcker. Pjäsen har nyligen haft premiär på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp, och hyllas för sitt råa raka sätt att skildra sexualitetens och skammens gråzoner.
– Bromander beskriver på ett så självklart och enkelt sätt människor som jag ser omkring mig hela tiden. Han sätter bild och ord på fula sidor hos oss själva och varandra som vi sällan pratar om, men har ett behov av att fundera kring, säger Py Huss-Wallin som har skrivit manus, regisserat, varit med om att skapa scenbilden samt spelar en av rollerna.

En sida ur Henrik Bromanders ”Smålands mörker” (ordfront Förlag, 2012).

Henrik Bromander och Py Huss-Wallin träffades en gång i projektets linda, och hon tycker att det var modigt av honom att ge Turteatern fria händer.
– Först berättade Py att hon har en bakgrund som pantomimskådespelare … jag hade lite fördomar kring det, avslöjar Henrik Bromander. Men när jag hörde hennes idéer blev jag trygg i att det skulle bli bra. De jobbar med dockor i naturlig storlek vilket ger lite samma effekt som seriebilderna. Det skapas någon sorts naivitet som gör det lättare att ta in historien. Jag tror att det blir en schyst krock mellan det brutala och hemska och det lite gulliga.

Att hitta sceniska metoder för att överföra svåra ämnen som övergrepp, våldtäkt och skambelagd njutning till scenen var också den största utmaningen enligt Py Huss-Wallin.
– När du läser en serie kan du välja själv hur länge du ska titta på en ruta, du kan skynda förbi eller stanna upp tecknaren och bearbeta den. På teatern sköljer allt bara över dig. Vi märkte snabbt hur viktigt det var med pauser, att ge tid till olika bilder.

Känslan av att allt är möjligt i serier var en stor inspirationskälla, som inzoomningar, eller att figurerna kan gå utanför sig själva och titta in på scenariot. Att använda dockor, kartongfigurer och masker visade sig vara effektfulla sätt att föra över den tecknade estetiken till scenen.
– På det sättet får vi fram en absurd förhöjning på ett ganska enkelt sätt. Masker berör också något som Henrik visar i sina serier, att man ofta inte vet vem som är förövare och vem som är offer. Vi funderade ett tag på att maskera oss genom hela föreställningen, men upptäckte
att på en teaterscen behöver man visa ögonen för att få kontakt.

Kartongfigurer och masker blev viktiga i tolkningen av Henrik Bromanders tecknade estetik på teaterscenen. Från ”Begränsat utrymme” på Turteatern i Stockholm. Foto: Klara G.

Henrik Bromander hann bli ganska nervös timmen före premiären, men när jag pratar med honom ett par dagar efteråt är han extremt imponerad av iscensättningen.
En av de tre historier som Begränsat utrymme bygger på tycker han till och med fungerar bättre i teaterformatet än i originalversionen.
– Serien Ordningen blev lite missriktad i serieform, det var något med den naiva texten kombinerad med bilderna som gick åt samma håll som gjorde att den försökte vara lustig på lite fel sätt. I teateruppsättningen gjorde Bengt CW Carlssons inspelade röst väldigt mycket för att träffa rätt tonläge. Dessutom visade man inget av våldet eller övergreppen, utan det skedde i publikens hjärnor, vilket gjorde det mer hanterbart.

Sitt eget förhållande till teatern beskriver Henrik Bromander som i stort sett obefintligt. Det vill säga fram till i våras, då Regionteatern Blekinge Kronoberg kontaktade honom och bad honom dramatisera sitt magnum opus, Smålands mörker. Det är en omfångsrik uppväxt- och
utvecklingsberättelse där vi får följa Erik – serietecknare, homosexuell och fascist.

Henrik Bromander är djupt insyltad i scenversionen av Smålands mörker. Han har stått för dramatiseringen, tecknat affischen och skissade under pågående repetitionsprocess på helt nya bilder. Det svåraste tycker han har varit att lämna boken och se pjäsen som ett nytt verk och inte en andrahandsversion av originalet.

Vilka är fördelarna med att göra samma historia i ett nytt format?
– Bara en sådan enkel sak som att se huvudpersonen få liv. Och medan boken spretar åt många håll är det här en mer renodlad pjäs om högerextremism och fascism.

Under föreställningen projiceras Henrik Bromanders bilder på tre skärmar bakom skådespelaren Edvin Bredefeldt. Eftersom projiceringarna kräver ett nytt format tecknade Bromander uppemot 150 nya bilder fram till premiären – i praktiken gjorde han en ny version av boken.
– Skådespelaren gestaltar Erik som en fysisk person som står och pratar med publiken. Bilderna gestaltar hans inre, hans tankar. Ibland berättar de samma sak. Ibland berättar de diametralt motsatta saker om samma händelse, förklarar regissören John Hanse som jobbar
tätt ihop med Henrik Bromander.

Monologen Smålands mörker blir med andra ord en dialog mellan Edvin Bredefeldt och hans tecknade kollegor. Bilderna ger skådespelaren impulser att göra saker, och kan till och med tvinga Erik att prata om något han egentligen försöker hålla hemligt.
– Vi ligger nära förlagan när det gäller figurer och historia men det blir oundvikligen något helt nytt när kontrasten mellan en levande person och teckningarna tillkommer, säger John Hanse.

Skådespelaren Edvin Bredefeldt för en dialog med Henrik Bromanders teckningar, som projicerades i fonden under Regionteatern Blekinge Kronobergs uppsättning av ”Smålands mörker”. Foto: Bertil Herzberg.

När han väl hade släppt kontrollbehovet märkte Henrik Bromander att han njöt av det kollektiva arbetssättet, att på plats se vad regissör, ljussättare och musiker tillför hans originalidé.

Alltså: två tecknare, tre teateruppsättningar och tre högst olika förhållningssätt till hur man anpassar seriers text och bild till en scen. Även Ada Berger som överhuvudtaget inte har använt Liv Strömquists teckningar konstaterar att originalbilderna hela tiden har funnits med på ett undermedvetet plan och satt nivån på den sceniska gestaltningen.

Frågan är om teatervärlden och serietecknarnas förhållande kommer att hålla för livet, eller om det vi ser på svenska scener nu är kulmen på en trend.
– Det handlar om vilket material som görs, tror Liv Strömquist. Det är en boom nu och det ges ut många originalsvenska album som känns relevanta. Serier når också en allt bredare publik.

Både hon och Henrik Bromander talar om synergieffekter. När seriemakare skriver böcker, hörs i radio och syns i tv – och inte minst ges utrymme på landets teatrar – får allt fler upp ögonen för dem och gapet till finkulturen minskar.
– Filmvärlden har också börjat intressera sig för seriemediet. Förr letade man mer bland romaner. Den dag då det är naturligt att ge Augustpriset till en serieskapare lika väl som till P O Enquist, då är vi framme, säger Henrik Bromander.

Lisa Boda är frilansande kulturjournalist och teaterkritiker.

Serier på scen i vår:
Begränsat utrymme
Fritt efter Henrik Bromander, dramatisering och regi av Py Huss-Wallin. Turteatern, spelades till och med den 19 mars.
Liv Strömquist tänker på dig!
Dramatisering och regi av Ada Berger. Dramaten, till och med den 8 november.
Smålands mörker
Dramatisering Henrik Bromander, regi John Hanse. Regionteatern Blekinge Kronoberg, den 6 mars–9 maj. Gästspelar under våren i Karlskrona, Åseda, Botkyrka och Nässjö.
Mina vackra ögon
Av Nina Hemmingsson, dramatisering Anders Larsson. Blaue Frau, Dramaten, den 21–23 maj.