Gullan Gregoriusson. Foto: Nina Gregoriusson.

Sveriges äldsta tecknare?

Svenska Tecknare fyller 60 år och firar bland annat med några minnesartiklar här på webben. Andra artikeln handlar om Svenska Tecknares äldsta medlem, Gullan Gregoriusson, 92 år.

Gullan Gregoriusson har varit med ända sedan föreningen bildades 1955. Vi når henne på telefon i Domsten utanför Helsingborg, där hon bor.

– Är jag Sveriges äldsta tecknare? undrar Gullan Gregoriusson och skrattar.

Ja, hon är varje fall vår äldsta medlem som sagt. Hon har varit med sen starten, ja, Gullan var faktiskt med redan fem år tidigare på restaurang Tysta Mari i Klarakvarteren, där tolv tecknare samlats för att bilda en förening. Men den gången fick initiativet aldrig riktigt fast form. Därför är det mötet på Konstnärshuset 1955 som räknas som startpunkten för Svenska Tecknare.

Katten Sia från barnboken "Familjen som hade djur" (1969) med text av Brita Schlyter.

Katten Sia från barnboken ”Familjen som hade djur” (1969) med text av Brita Schlyter.

Familjens sommarhus Domsten har blivit Gullans permanenta bostad efter 46 år i Stockholm. Cirkeln är sluten, hon är tillbaka i barndomens trakter.

– Jag är en ”Beckmanflicka”, säger Gullan. Hon gick på Anders Beckmans skola 1945–47. När hon tog sina första kliv ut i yrkeslivet fanns det bland annat mängder av fackförbundstidningar.

– På den tiden hade alla tidningar litterära bidrag, säger Gullan.

Det gav jobb åt illustratörerna. Hos ”All världens berättare” kunde man få 125 kronor för en novellillustration, vilket innebar tre teckningar.

– Det vanligaste arvodet var 35 kronor för teckning (625 kronor dagens penningvärde).

Men man fick ligga i.

– Som frilans måste man ha minst tio olika tidningar för att få det att gå ihop.

Och frilans har hon varit genom alla år. När hon gifte sig och tog makens efternamn Gregoriusson var det en redaktör hon brukade sälja teckningar till som stönande bekymrat.

– Med ett sånt hemskt efternamn kommer du aldrig kunna få några jobb, sa han. Alla hade ju läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas med den otäcka prästen som hette Gregorius.

Effekten blev snarast den motsatta.

– Där kommer hon som har det där konstiga namnet, berättar Gullan.

Folk kom ihåg henne på grund av det ovanliga efternamnet.

Hon gjorde illustrationer för många olika tidningar som till exempel Hem i Sverige, Idun och Folket i Bild. Ingen av dem finns kvar. Vi och Dagens Nyheter som hon också jobbat för lever som bekant.

Men uppdragen från DN tog slut i samband med att hon hade gjort ett större reklamuppdrag. Det var en hel serie annonser för Svenska Handelsbanken. På en av bilderna satt en kvinna uppkrupen i sin mans knä i en helt tom lägenhet. Banken ville sälja bosättningslån.

– Det sågs inte med blida ögon att jag hade sålt mig till sådana makter, säger Gullan.

– Men jag fick så mycket betalt så jag nästan höll på att svimma, mer än fyra gånger så mycket som man vanligen kunde få för teckningar.

I botten fanns också att hon hade dragit på sig en restskatt på 10 000, så hon behövde pengarna.

Med tiden började Gullan skriva själv och illustrera de egna texterna. ”Växter från havsstrand och strandäng” (1979) och ”Utflykter i bokskogen” (1983) tar sin utgångspunkt i barndomens landskap i nordvästra Skåne. I korta kapitel blandar hon samtida iakttagelser i naturen med historiska tillbakablickar. Det är lättsamt, lärt och lärorikt i skön förening. Böckerna var också resultatet av ett allt aktivare miljöintresse. En puff i den riktningen fick hon faktiskt från Svenska Tecknare flera år tidigare.

Omslaget på boken "Växter från havsstrand och strandäng".

Omslaget på boken ”Växter från havsstrand och strandäng” (1979).

Omslaget på boken "Utflykter i bokskogen".

Omslaget på boken ”Utflykter i bokskogen” (1983).

1972, i samband med att FN hade en stor miljövårdkonferens i Stockholm, så ordnade Svenska Tecknare en utställning i Sverigehuset på temat: Tekniken – Människan – Naturen.

Lars H. Halldin och Fibben Hald hade samlat bilder från 28 framstående tecknare och Gullan deltog med en svit teckningar som handlade om att de skånska bokskogarna måste räddas. Hennes miljöintresse hade blivit väckt på allvar och det skulle bli fler både bilder och texter med miljöfrågorna i fokus framöver. Miljöintresset gav jobb, helt enkelt.

Ur boken boken "Utflykter i bokskogen". Miljöintresset ledde till flera uppdrag för Gullan Gregoriusson.

Ur boken boken ”Utflykter i bokskogen”. Miljöintresset ledde till flera uppdrag för Gullan Gregoriusson.

Sedan några år är Gullan synskadad och kan inte teckna längre. Men hon klarar sig bra och bor hemma fast hon inte har stort mer än ledsyn.

– Hemtjänsten kommer varje dag klockan tio och kollar att jag lever, säger hon.

Skriver gör hon dock fortfarande på sin Remington skrivmaskin, där hon hjälpligt kan se tangenterna.

Vad skriver hon? Jo, det är självupplevda berättelser som utspelar sig i tecknar- och tidningsmiljöer 1940-60-talet. Jag frågar om vi kan få tjyvtitta lite i förväg, men som så många andra författare vill hon inte släppa in läsarna innan texten är klar.

– Jag kallar det för minnesbok. Men man undrar ju om det finns nåt intresse för vad en tecknare varit med om.

Efter ett par samtal med Gullan Gregoriusson för denna artikel, har åtminstone jag blivit nyfiken. Och berättelser om tecknare är vi inte bortskämda med.

 

Dick Schyberg

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.