Bilder från årsberättelsen 2016. T.v. Nina Hemmingsson porträtterad av Sven Nordqvist. T.h. Sven Nordqvist porträtterad av Nina Hemmingsson.

Konst, vardag och arbetsvillkor

Nina Hemmingsson och Sven Nordqvist. Olika genrer, olika generationer, olika bakgrund. Men också en hel del gemensamt. Bland annat är de båda medlemmar i Svenska Tecknare – och de tror på bilden som uttrycksmedel. Texten publicerades i Svenska Tecknares årsberättelse 2016.

Bild: Nina Hemmingsson och Sven Nordqvist
Text: Krister Insulander

När vi når Nina Hemmingsson på telefon är hon faktiskt på väg till jobbet. Detta är nämligen helt nytt – två dagar i veckan jobbar hon som förläggare och redaktör på bokförlaget Kartago.

– Jag trodde inte jag skulle tycka det är skönt att gå till en arbetsplats, men det är kul att få jobba med något som inte handlar om mig själv. Även om det är inom samma område.

Huvudspåret är fortfarande tecknandet, som hon har ägnat sig åt under i stort sett hela uppväxten. Även om det mest blev andra områden när hon kom in på Konstakademien: måleri, videokonst, performance.

– När jag skulle ha min slututställning hade jag planerat en ljudinstallation, men bara en vecka före vernissaget ändrade jag mig och ställde ut mina teckningar i stället. Det kändes mest naturligt för mig. Och på den vägen är det.

– Det är lätt att man vill visa sig duktig för att framstå som proffsig, och därför har svårt att uppvärdera det som ligger en själv närmast. Att det kan kännas pinsamt bara för att det är enkelt. Men det är ju tecknandet som är mitt uttryck, säger Nina Hemmingsson.

Att hon gillar att teckna har delvis rent praktiska orsaker.

– Det är något man kan göra när som helst, var som helst, utan att kånka runt på tunga saker. Som konstnär är det så mycket man vill uttrycka, och teckna är ett enkelt sätt att göra det på. Efter Konstakademien var jag less på den världen och ville komma tillbaka till mig själv. Nu har jag dock funderat på att börja måla igen. Men det kräver förberedelser – jag måste städa i ateljén och se till att jag inte blir störd. Så det har inte blivit av ännu.

Nina Hemmingsson får ibland höra att hon tecknar fult, men det är ingenting hon tar åt sig av.

– Jag vet vad jag kan och har bra självförtroende som tecknare. Men jag vill undvika att vara för ”snitsig” och har därför små knep för att göra det svårare – till exempel genom att ha papperet ganska långt ifrån mig eller att använda stålpennor, som jag doppar i flytande tusch.

Nina Hemmingsson har försörjt sig som tecknare i 15 år nu, och även om det var kärvt i början har hon kunnat leva på tecknandet hela tiden.

– Redan tidigt hade jag ett bra stöd från Galago, och så blev jag tidigt publicerad i Ergo och Aftonbladet. Då förstod jag inte hur svårt det var att komma in där, och hur viktigt det var att ha en plattform för att nå ut.

Till inkomsten bidrar också klassiska illustratörsuppdrag, till exempel bokomslag. Och så har Nina fått flera stipendier – just nu har hon ett femårigt sådant från Författarfonden.

– Svenska Tecknare har varit ett stort stöd. Ett tag ringde jag dem nästan varje gång jag hade ett nytt jobb, för att få tips och råd om arvoden och avtal. Och det är viktigt, för många tecknare är underbetalda. Jag har dock haft tur med ganska få uppdragsgivare, som alltid har varit schyssta. Det gäller dock att vara observant, framför allt när det gäller publiceringens omfattning. Här finns det en okunskap hos många uppdragsgivare.

Nina Hemmingsson är 45 år och bor söder om Stockholm. Hon är serietecknare, konstnär och författare. Böcker i urval: Jag är din flickvän nu (2006), Så jävla normal (2009), Min kompis Gunnar (2016).

Sven Nordqvist

Sven Nordqvist är Pettson och Findus med stora delar av svenska folket. Men han hade lika gärna ha kunnat rita hus i stället.

– När jag inte kom in på Konstfackutbildade jag mig till arkitekt, för att ha något att falla tillbaka på. Men det var tecknare jag ville bli så jag utbildade mig parallellt till illustratör. Och efter något år som arkitekt började jag frilansa på en reklambyrå. Jag illustrerade också läroböcker under flera år, men det var lite tråkigt med alla svartvita bilder. Jag ville göra bilder i färg och använda min fantasi.

Den chansen kom också när Sven Nordqvist 1982 vann en bilderbokstävling med boken Agaton Öman och alfabetet.

– Förlaget ville att jag skulle göra fler böcker och jag försökte hitta på något i samma banor – det gör man ju gärna när man har haft framgång. Och faktum är att jag redan då gjorde skisserna till Var är min syster? som kom ut många år senare. Men förlaget ville ha mer text, så då blev det den här gubben som skulle gå ut och köpa mjöl. Och han behövde någon att prata med, så det fick bli en katt. Pannkakstårtan var boken, som blev en stor succé. Och så småningom tyckte förlaget att en till bok med gubben och katten kunde vara en bra idé.

– Jag var skeptisk, uppföljare brukar sällan bli bra. Men böckerna blev populära med en gång. Och då var det roligt att hålla på – det är kul när man får uppmuntran och jag trivs med gubben Pettson, vi är lite lika.

I början av karriären tog Sven Nordqvist timpenning – ibland bara någon timme, ibland hela dagar.

– Jag har alltid varit dålig på att ta betalt och för mina första böcker fick jag debutantarvode. Men i dag har jag förhandlat till mig en högre royalty. Sedan finns det andra faktorer än procentsiffran som spelar in, menar han:

– Om boken får en stor spridning kan avtalsvillkoren förhandlas på ett annat sätt. Pannkakstårtan hade en upplaga på 90 000 exemplar eftersom den spreds via en bokklubb, vilket då innebar att de totala intäkterna blev bra. Sådant måste man också ta med i beräkningen.

Framgångarna med Pettson och Findus innebar att Sven Nordqvist kunde lämna läroböckerna och fick ägna sig helt åt att vara barnbokstecknare och författare. Och även om det är roligast att göra allt själv jobbar han gärna tillsammans med andra.

– Då kan jag få använda andra tekniker, till exempel måla i akryl eller använda färgspruta. Ibland kan det bli lite enformigt att göra samma typer av teckningar om och om igen.

Framgångarna med Pettsonböckerna har resulterat i filmer, teaterpjäser, datorspel, julkalender och mycket annat som har bidragit till intäkterna. Sven Nordqvist har alltid mandat att se manus och godkänna den konstnärliga processen. Sedan släpper han det.

– Jag tycker att det har blivit bra för det mesta. Jobbigare är så kallad merchandise – det är en massa människor som vill tjäna pengar på mina figurer. När den första filmen gjordes var jag dålig på att skriva avtal, vilket innebar att jag tvingades acceptera en massa kringprodukter som inte ens liknade mina teckningar.

Trots att han har passerat 70-strecket fortsätter Sven Nordqvist att teckna, även om tempot är lite lägre i dag.

– Jag behöver ju inte jobba, så det är ingen stress. Just nu håller jag på med en bok som kommer att sysselsätta mig det närmaste året. Den är lite i stil med Var är min syster?, där landskapet har en framträdande roll. Och det är ingen text, bara bilder.

Sven Nordqvist är 70 år och bor i Stockholm. Han är barnbokstecknare och författare. Böcker i urval: Pettsonserien (1984–2012), Nasse hittar en stol (1988), Var är min syster? (2007).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.