Barn behöver mörker – också

Lennart Eng möter Ulla Rhedin, doktor i bilderbok och en av pionjärerna inom den svenska bilderboksforskningen, på ön Tjörn i Bohuslän för ett samtal om bland annat behovet av en uppdaterad terminologi i diskussioner om visuella uttryck.

På ön Tjörn där västerhavet möter de grå granitklipporna i Bohuslän ligger Nordiska Akvarellmuseet. När Ulla Rhedin, doktor i bilderbok och en av pionjärerna inom den svenska bilderboksforskningen flyttade till samma ö uppstod en spännande grannrelation.

Akvarellmuseet har blivit ett laboratorium för bilderboken. Hur blev det så?

– Jag föll förstås genast för Akvarellmuseet och deras exklusiva utställningspolicy.

En dag vårdag 2005 fick jag idén att samla ihop böcker från bilderbokens ”världsscen” i några kassar och tog med dem till museet, böcker av Maira Kalman, Carl Cneut, Jockum Nordström, Eva Lindström Anna-Clara Tidholm, Svein Nyhus och några till.

– Så här ser det ut i bilderboksvärlden. Är ni intresserade? Museichefen Bera Nordal granskade en bok av Maira Kalman från 1985:

– Men, det är ju här konsten är nu, mer och mer berättande.

Intresset var stort när jag beskrev hur barntidskriften Kamratposten på 70-talet varit ett växthus för illustratörer, som man nu saknar i de kretsarna.

– Då vill vi bli det växthuset, sa Benita Nilsson, museets initiativtagare och strateg. En referensgrupp skapades för att utforma en fortbildning för bilderbokskonstnärer och illustratörer. En nordisk bilderboksutställning, ”Bilden, barnet och berättelsen” (i bokform i en tvåspråkig utgåva: Children´s Picture Books – The Contemporary Story), som förverkligades hösten/vintern 2007-08 blev en stor framgång.

– 2010 presenterades ”Art Comics Life” en utställning med nordiska serieskapare. I höst blir det en tredje utställning, denna gång inriktad på yngre nordiska bilderboksskapare. Precis som tidigare blir det ett fortbildningsseminarium för nordiska bilderboksaktörer, denna gång på temat estetik och kritik. Det brukar vara enormt uppskattat.

Det har alltså uppstått ett forskningsarbete runt bilderboksmediet?

– Ja, museet har hela tiden olika slags forskningsanknytning. De vill tänja gränser och ha ett utbyte mellan utövare, forskare, kritiker och pedagoger. Det har varit ett lyckat samarbete.

Det arbete ni gör nu ska mynna ut i ett slags manifest, vad söker ni?

– Idén väcktes på ett nordiskt endagsseminarium som museet höll i samarbete med Konstfack i Stockholm och som kallades ”Kris i bilderbokslandskapet”. Vi är många som anser att det finns orosmoln för den nordiska bilderboken. Förlagen ger bara ut böcker som de säger ska ”passa” bokhandelns krav på fasta åldersgrupper (0-3 eller 3-6 år) trots att bilderboken som berättande konstart för länge sedan har övergått till att rikta sig också till äldre läsare. Och förlagen jagar säkra kort, hårt styrda av sina marknadsavdelningar. Varje titel ska bära sig själv. Men vad händer när utgivningen marknadsanpassas? Vi bjöd in företagsekonomen Jenny Lantz som skrivit en avhandling om vad som händer i ett kulturproducerande företag, när initiativ och beslutsprocesser övergår från den kulturella polen till den ekonomiska. Hon ser tecken på att när den förment objektiva, d.v.s. breda smaken, tar över i ett sådant företag, utarmas detta sakta och riskerar på sikt att dö sotdöden.

Men det finns en annan sida också när man tittar på den nordiska utgivningen.

– Ja, verkligen. På samma seminarium ställde sig den danske författaren Ole Dalgaard (Oscar K) upp och sa: ”Har vi inte något speciellt här?” Han pekade på förekomsten av stipendier, biblioteksersättning, statliga priser och inte minst det norska systemet med inköpsordning för litteraturen och specialt förhandsstöd till bilderböcker. ”Det finns en liten men stark tradition av nyskapande, mediemedvetna bilderböcker. Så låt oss skriva ett nordiskt bilderbokmanifest!” Det bildades snabbt en nordisk arbetsgrupp som har träffats några gånger under Akvarellmuseets värdskap. Blir det inte lätt ett pretentiöst testamente från en grupp som hållit på rätt länge med bilderböcker? Nej, låt oss göra en fanfar, säger gruppen, vi ska hylla bilderboken i Norden med en egen poetik! Den ska vara klar till bilderboksseminariet i november.

När det gäller spännande bilderböcker brukar du ofta peka västerut mot just Norge?

– I Norge har man tidigt gjort stora insatser för bilderboken. De norska bilderbokstecknarna gjorde en jätteinsats i början av 90-talet genom Grafill och det nu avsomnade nätverket ”Ord & Bilde”. Genom uppvaktningar till kulturdepartementet lyckades de få speciella villkor med förhandsstöd till just bilderböcker. Det delas mellan förlaget och bilderbokskonstnären och har gett fantastiska resultat. Det blir ett starkt komplement till inköpsordningen och säkrar både statusen och kvalitén. Staten köper in drygt 1550 exemplar av upplagan av varje bok som fått förhandsstöd och fördelar dem på bibliotek och skolbibliotek över landet. Det är tillräckligt för att upplagan ska gå ihop och gör att förlagen kan satsa även på riktigt experimentella och smala böcker. Man kan som upphovsperson visserligen bara få stöd för en bok per år, men tillsammans med övriga honorar, påstår sig åtminstone bilderbokskonstnärerna kunna leva på sitt arbete.

Tillbaka till manifestet. Vad blåser ni fanfar för?

– Det känns som om vi behöver en uppdaterad bilderboksterminologi. Det finns en massa finjusterade termer inom språk och litteratur som vilar på strukturalism, semiotik och lingvistik. Som medieteoretikern W. J. T. Mitchell har sagt i olika sammanhang är den verbala teorin fylld till brädden av terminologi, medan det, när det gäller den visuella kulturen, just nu helt saknas relevanta begrepp. Det behövs nya teorier om perception och idéer om hur man kan tala om bild och om mixed-media, som bilderboken. Sen 90-talet har jag försökt följa den interartiella diskussionen om mötet mellan konstarter som teater, opera, film. Min idé har varit att man för ett nytt forskningsområde som bilderboken måste kunna låna begrepp från andra sammansatta konstarter. I dag har begreppen vidgats och man studerar alla möjliga kombinerade, multimediala (eller mutimodala) medier – neonskyltar, frimärken, gravvårdar, vinetiketter – inom det större intermediala forskningsfältet. Bilderboken platsar förstås här och skulle ha nytta av en tvärestetisk begreppsapparat. Vi är förstås mest intresserade av vad som händer i mötet mellan bild och text, hur dessa båda medier förhåller sig till en gemensam handling och skapar något nytt, en specifik, integrerad bilderboksberättelse, legeringen, som för sitt fulla uttryck är strukturellt beroende av mediet bok (papper, bläddring, layout etc.).

Du har nämnt att du tycker att begreppet illustratör kan leda fel?

– Jag märker ju hur det låser oss vid föreställningen att bilden primärt skulle förhålla sig till texten i en sorts ensidigt beroende i stället för att tillsammans med texten förhålla sig till handlingen.  Det behövs ett mer laddat och fyllt bilderboksbegrepp. Vi har idag ingen term för ”att bilderboksberätta” men det är vad det handlar om, där minst tre medier är inblandade i tillkomstprocessen. I de fall där boken sedan högläses händer ytterligare saker, bilderboken realiseras i rummet och blir en levande, dynamisk ”föreställning”, en performance. Det är mycket komplext och spännande.

Tror du att det går att utveckla en objektiv teori som kan öka förståelsen för vad bilderboken är?

– Ja, jag tror att det går, men man skulle t.ex. behöva visa att bilderboksberättelsen är irreversibel, inte isärtagbar. Att det fortfarande är möjligt att skriva en recension av en bilderbok, där handlingsreferatet enbart fokuserar på det verbala mediet, tycker jag är dilettantmässigt, liksom att glömma bokmediet d.v.s. att boken har en grafisk gestaltning. – Att inte ”få” sära på text och bild skulle ändra sättet vi skriver kritik på men också på hur vi ber barn reflektera över bilderboken i pedagogiska sammanhang. Det finns tyvärr många hårresande exempel på hur man i pedagogisk ambition plockar sönder den estetiska upplevelsen med frågor som: Vad tyckte du var bra i bilden? Vad var dåligt? Vad tyckte du var bra med texten?  Här bryter man sekundsnabbt ner den unika helhetskänslan som finns i en lyckad estetisk upplevelse. Varför ställa såna frågor  till barn? De ska ju inte lära sig att göra bilderböcker, de ska uppleva dem.

Vi har pratat om hur många redskap den litterära vetenskapen har och hur lite det finns för bild. Det handlar alltså nu om att jobba ikapp?

– Ja, låt oss frigöra textmediet från hela belastningen. Nu drar man med sig bilden i textens tolkningsmetoder. Bort från det. Vi har nått till vägs ände när det gäller de lingvistiska modellerna för bilden som språk. Jag vill ha visuella modeller för bildens uttryck.

Men det finns hopp! Konstteoretikern Margaretha Rossholm har i den fina boken  Inlevelse och vetenskap – om tolkning av bildkonst, (Atlantis, 2007) beskrivit hur ”jag” som betraktare spaltar upp mig när jag ser ett konstverk. En del av mig, säger hon, står kvar på utställningsgolvet och betraktar bilden, medan en annan del av mig – den implicite betraktaren som hon kallar B – går in i bilden och vistas där. Vandra i dess landskap och uppleva bilden rumsligt och inifrån. En fascinerande teori som gör mig lycklig!

Hur kopplar du det här resonemanget till bilderboken?

– Jag vet inte om alla vuxna låter sig ”också vara B” när det de går på utställning eller läser en bilderbok. Men jag vet att barnet gör det, att det blir B, och under högläsningen befinner sig inne i bilden. Jag har kunnat se det så mycket genom åren. Det fungerar ända tills föräldrarna (eller pedagogerna) börjar ”dialogläsa” med dem och dra dem ut ur sin upplevelse med alla sina ytliga och stendöda frågor: Hur många hundar ser du? Vad är det för färg på dörren? Man vill lära barnet färger och siffror, utveckla språkkänslan, säkra prepositionerna. Men alltid? Och i de konstnärligt syftande, berättande sammanhangen? Varför vågar de inte ta vara på textens djupare möjligheter utan gör talspråk och vardag  och pedagogik av läsningen. Illa!

Vad som utmärker en riktigt bra bilderbok är då kanske inte en relevant fråga?

Nej, man kan inte gå den där receptaktiga vägen, brukar jag säga. Men när en riktigt bra bilderbok verkligen öppnar sig för en, då kan man läsa den hur många gånger som helst.

Då blir det snarare vårt förhållningssätt till bilderböckerna som avgör hur de verkar?

Precis. När jag som kritiker ska avgöra om en bilderbok är…”bra”, så är det ju inte alltid så att underhållningsvärdet, njutningen och lusten är tänkt för mig, att jag som ”upplevare” känner den hedoniska lycka som boken kanske rymmer för ett barn. Men den kan ju estetiskt sätt vara ”en bra bok” men ett för en vuxen klichéartat ämne. Men om jag råkar läsa den på ett bra, högoktanigt sätt för ett visst barn, så kan det plötsligt sitta som en smäck för oss båda.

Man pratar ibland om att svensk bilderbok har ett speciellt tilltal. Är det här frågan om barnperspektivet kommer in?

– Ja, det fanns tidigt hos Barbro Lindgren, Eva Eriksson och hos Anna-Clara och Thomas Tidholm och är numera ganska vanligt i svensk och norsk bilderbok. Det handlar ju om att konsekvent hålla barnets röst och blick genom hela berättelsen, att inte se tilltalet som ett pedagogiskt uppdrag utan som en estetisk skruvning, en konstnärlig förhöjning att man måste skärpa uttrycket, ja, ungefär som med poesi.

– Denna hållning innebär att se världen på barnets sätt med de ofta avgrundsdjupa frågor barnet har. Vi måste ta avgrunderna på allvar, även om just detta skrämmer den vuxne. Men barnen behöver också mörker för att orka med livet, hur obehaglig vuxna än tycker det är. Detta kan inte barn förstå, säger de. Men barn har inget vuxenbehov ”att förstå”, har inte ens aning om att de inte ”förstår”, eller att det finns olika sätt förstå på. De förstår alltid, men på sitt eget sätt.

– Den norska poeten Gro Dahle bedömer ofta bilderböcker åt förlag med frågan: Varför är denna bok omistlig? Tar den oss till en ny plats? Hon tycker att boken ska vara livsfarlig annars kan det kvitta. Gå dit där det brinner! säger Gro till sina skrivarstudenter. Bryt sten! Och sedan? Bryt mer sten!

Du har ju jobbat ihop med en rad bilderboksskapare och undervisar på olika konsthögskoleutbildningar. Tycker du att det rör på sig?

– Jag tycker att det har hänt mycket över tid. Och jag har stor glädje av att föra en ständigt pågående e-mail- och livedialog med en liten skara bilderboksskapare. Vi pratar hjärnteori och djuppsykologi, politik och kulturpolitik. Vi för en dialog som mycket handlar om barnperspektivet och hur det hanteras. Jag får ofta följa deras processer och höra dem diskutera bildlösningar och teknikfrågor. Och jag tycker att vi har en skarp och medveten generation på sin höjdpunkt just nu, mest kvinnor i Sverige lustigt nog, till skillnad från i Norge och Danmark där det finns många lite yngre manliga bilderboksskapare.

– Det har ju utvecklats en speciell genre av småbarnsbilderböcker som jag menar är helt unik för Sverige. Barbro Lindgrens och Eva Erikssons Maxböcker var tidigt ute på 80-talet, Anna-Clara Tidholm har spelat en viktig roll med sina många experiment allt sedan Knacka på-sviten från början av 90-talet. Men när man ska förklara vad som är så speciellt kanske alla inte ser storheten. Det handlar ofta om lågintensiva böcker, lite dämpade i uttrycket, medvetet långsamma i tempo och färger och med starkt reducerade men skickligt konstruerade texter. Ibland har de bara två ord per uppslag (något som på kontinenten väcker nervositet), ibland kommer orden från vår sida om bildkanten: vi inser när vi läser med våra högläsarröster att det är ”läsarbarnet” som har replik och samspelar med bokens figurer i det rum som vårt läsarbarn kanske redan sedan länge befinner sig i (utan vår vetskap). Det är mycket skickligt, mycket elegant, experimentellt och interaktivt! Men det är inte alla vuxna som uppfattar vad de deltar i, de behöver ”väckas”! De gör något väldigt bra när de verkligen läser de här böckerna!

Hur ser bilderbokslandskapet ut just nu?

– När de på Akvarellmuseet tittar på det senaste i utgivningen också i debutant­generationen säger de att de finner något dämpat, något ”snällt”. Är det kulturen just nu som är dämpad? Kanske dämpar marknadens inflytande. Det är rätt lite som för tillfället bryter helt ny väg. Visst, man är på ett gott spår, övergripande sett, men det saknas djärva språng. Aase Berg skriver i en underbar essä i Uggla, att hon skulle vilja göra alldeles svarta barnböcker, som hon menar svarar mot barns svärta. Men hon kan för sitt liv inte se vilka vuxna som ska skriva dem, de är redan förstörda av ”normaliseringsprocessen”. Hon gör sig till talesperson för det överraskande, det starka  och groteska, ja det i estetikmening klassiskt ”sublima”.

– Barn klarar svärtan, barn behöver den. Vi har tyvärr inga katastrofböcker  än i Sverige, allt håller samma välvilliga lagomtemperatur. Men de gånger när den psykiska temperaturen verkligen stiger i världen och indirekt når barnen också i Sverige, måste vi kunna hantera det, kunna benämna och hantera hoten – allt som vi inte tar upp i ljuset bubblar ju ändå upp på något sätt i en kultur, det finns där ju hela tiden under ytan. I min närkrets finns just nu tio barn mellan två och 15 år gamla. Jag har upptäckt att jag självmant har tagit den farliga, lite opålitliga rollen i deras liv – vara både gammal och trygg – och skrämmande. De vill alltid höra de ”värsta” folksagorna av mig, helst de som deras föräldrar hörde som små. Just nu berättar jag Draculahistorier i bilen när jag skjutsar mitt sexåriga barnbarn till dagis i Kungälv. Hon älskar det och styr mig hårt, ju ruggigare vi får till det tillsammans desto bättre, skrattar Ulla.

Ulla

Lennart Eng

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.