Illustration: Gunilla Begström

Att formge ett barn

”Skönlitterär gestaltning”. Det är vad författare sysslar med. Ett tema som ständigt värderas och problematiseras i seriösa litterära samtal och recensioner.

Men hur ser man på vår roll, som professionella illustratörer inom olika barnlitterära genrer? Kan våra bilder sägas vara en lika självklar del av den skönlitterära gestaltningen? Ja. Så är det naturligtvis. Men varför är det då ofta så hjälplöst och omedvetet tyst kring just bildens gestaltande insatser? Vem frågar sig: varför ser den här ungen ut just på det här viset? Hur är denna flicka skildrad? Vilka villkor har format henne? Med vilka medel och verktyg – tekniska och intellektuella – arbetar illustratören? Hur formger man egentligen ett barn?

Utställningen ”Att formge ett barn” är ett initiativ från de svenska illustratörsorganisationerna Svenska Tecknare och Illustratörcentrum. Här möter vi sextioåtta uttrycksfulla svenska bildbarn i varierande genrer och manér. Somliga har hundra år på nacken, andra är födda så sent som igår. Alla har personliga egenskaper och tydliga karaktärer. En del är blyga, andra arga, glada, listiga eller eftertänksamma. De flesta har humor. Många är ivrigt sysselsatta, men det finns också sådana som inte gör särskilt mycket väsen av sej. Här samsas självsäkra kändisar sida vid sida med helt nya bekantingar. Några kan ha sina rötter i Afrika eller Indien, men det stora flertalet tycks vara helyllesvenskar av födsel och ohejdad vana. Kroppsspråket varierar stort. En del uppträder som huvudfotingar, andra använder krumsprång för att göra intryck på oss. Och minspelet och ansiktsdragen kan vara avgörande. Fula trynen finns det gott om, men andelen sockernosar är också märkbar.

Alla dessa barn är tecken för sin tid. Oavsett genre är barnboksbilden inskriven i en samhällelig kontext. Den speglar sin samtids villkor, värderingar, behov och fascinationer. Det idylliska barnet lanserades redan vid sekelskiftet av Elsa Beskow, och har sedan dess levt vidare i olika former. Danskan Ingrid Vang Nymans rebelliska barn från 1945 är alla mycket väl bekanta med, och hon har fått otaliga efterföljare under åren. Bilden av det omnipotenta barnet vidareutvecklades under det tidiga 80-talet av många illustratörer, t ex Eva Eriksson. Under senare år har också det melankoliska barnet synliggjorts av bl a Pija Lindenbaum. Det mer endimensionella schablonbarnet möter vi ofta via massmarknadens bilder, och det pälsklädda barnet, skildrat med ett djur eller en figur som metafor för barnet, hör till en djupt rotad tradition.

Men trots att tiden kan upplevas som så förunderligt föränderlig är det ändå så att äldre epokers bildmässiga uttryck tycks kunna leva kvar med oförminskad kraft, sida vid sida med mer nutida. Varje genre äger sina tillgivna läsare. För många innebär en bild av Elsa Beskow trygghet, tradition och kärleksfull nostalgi. För andra är den kanske mest av allt exempel på konserverad tid, till synes tömd på alla betydelser utom den renodlat dekorativa.

Vilka barn vill då vuxenvärlden helst se gestaltade? Och vilka är marknadens krav? Här kokar en stark soppa, anrättad under tuffa konkurrensvillkor, och kryddad av traditionella värderingar, moralbegrepp, välmenande pedagogiska eller ideologiska ambitioner och spridda uppfattningar om lämplighet, stil och smak. ”Mindre öron!” ”Måste han ha så stor näsa?” Illustratörer vittnar ofta om bekymmersrynkiga redaktörer med starka krav på en sorts behändig ”allmängiltighet” i skildringen av huvudpersonen Barnet. Här kan det uttalat handla om omsorg om målgruppen, alternativt lönsamheten, och det är sällan annat än detaljer man förmår värdera. På senare år har också genderproblematiken lett till ytterligare rekommendationer: ”Undvik rosa T-tröjor!” – eller helt enkelt: ”Byt kön!”.

”Flera bruna barn!” är ett annat krav för illustratören att förhålla sig till. Frånvaron av etnisk mångfald i bilderboken har med rätta kritiserats genom åren. Den pågående samhällsomvandlingen avspeglas inte alltid med självklarhet i barnlitteraturens bilder. Vi har också ett stort ansvar för att inte befästa stereotyper, fördomar och enkelspårighet. Men frågan är mer komplex än så. Det räcker inte med att enbart blanda till olika hudfärger om vi vill ge en trovärdig bild av det nutida barnet. Det handlar om att vårda sig om hela den fysiska miljön, och inte minst om det sociala sammanhanget. (Och där kan till och med formen på en ryggsäck ha betydelse.)

Att ge sig själv ett sådant uppdrag behöver inte innebära att man höjer pekpinnen eller förvandlas till socialrealist, vilket många tror. Sitt formspråk och sitt tilltal väljer man fritt. Men det handlar om trovärdighet och närvaro. Varje uppdrag kräver reflektion, liksom ett konstnärligt och intellektuellt ifrågasättande kring det egna seendet och den automatik det ibland kan präglas av. Vilka barn vänder vi oss till med våra bilder? Finns det möjligen ett glapp mellan vår egen bild av Barnet och de verkliga ungar som stimmar utanför våra fönster? Hur förhåller vi oss till traditionen? Hur väl läser vi av samtiden? En del av oss kanske inte ens har den ambitionen?

Vi gestaltar istället ofta det som känns bekant för oss, det vi kan bottna i. Vi rör oss i våra minnen och erfarenheter och vi ritar det vi förstår. Och det sker med en viss eftersläpning i förhållande till den rörliga omgivningen. Det är förmodligen en anledning till att etablerade illustratörer trots all god vilja ändå hamnar i skildringar av vita svenska barn, som dessutom ofta tycks vara i total avsaknad av sociala sammanhang eller klassbakgrund. Man är sina val. (Det börjar redan vid tandborstningen, när man som liten låter sin egen spegelbild bli den måttstock med vilken man mäter upp sin egen högst personliga uppfattning om barnets proportioner och uttryck.) Men världen är som sagt föränderlig, och det sätter också sina spår inne i barnkammaren, på förskolor, skolgårdar och gator. Samtiden ropar ständigt på att bli betraktad och beskriven.

Som barnboksillustratör verkar man i en sorts ”frihet under ansvar”. Därute väntar en definierad målgrupp med intressen, speciella förmågor och en aning begränsade erfarenheter. Att hitta ett fungerande tilltal är en stor utmaning, och den påverkar våra konstnärliga val. Men friheten i idéarbetet och arbetsprocessen är lika grundläggande – den är avgörande för om gestaltningen ska förmå lyfta. Vuxenvärldens återkommande ambitioner att ladda barnlitteraturen med beskäftig pedagogik skapar ingen konstnärlig och litterär kvalitet, ingen utveckling och inget bestående värde. I grunden handlar det om hur vi väljer att se på barnboken, dess värde och funktion. Är den en sorts nyttovara i föräldragenerationens tjänst? Eller kan vi kanske se den som skönlitteratur för småttingar – med ett medvetet barnperspektiv, men också med samma självklara rätt till befriade och komplexa uttryck som vuxenlitteraturen?

Hur tänker då illustratörer inför uppdraget att ge form åt ett barn? När väljer man det ena eller det andra uttrycket? Och med vilken effekt?

Textens gestaltning är naturligtvis utgångspunkten, och dess litterära form kan komma att få konsekvenser för våra val av innehåll, uttryck och manér. Men här råder delad vårdnad i ansvaret för barnet. Bilden är ett berättande språk, jämställt med texten. Just i bilderboken blir detta extra tydligt. Och här finns olika förhållningssätt. Man kan gå på kontrakurs med texten och komplicera eller utmana den. Man kan lägga sig nära och förstärka den. Men att lägga sig under den, att vara vad som kan heta ”följsam”, brukar sällan leda framåt. Med en sådan strategi är risken stor att bilden glöms i samma stund man lägger ihop boken.

Tolkning, renodling och fördjupning kräver både intuition och analys. Hela arbetsprocessen kan vara en delikat och dialektisk balansgång mellan känsla och närvaro å ena sidan, och yrkesskicklighet och förvärvad kultur – kunskaper, erfarenheter, föreställningar – å den andra. Man får gräva djupt bland egna minnen. Man får lösgöra sin intuitiva förmåga och sina känslor, primitiva såväl som förädlade. Man får aktivera sitt seende. Man får i hemlighet studera barn på bussar. Man får öppna ett samtal med sin gestalt: Du där? Känns det som om du kanske är lite blyg? Kan vi hitta tecken för ”blyghet”? ”Blå ögon” kanske – men om du då härstammar från Kurdistan? Vilka byxor passar en blyg? Vad uttrycker en speciell frisyr? Hur kan min komposition förstärka din blyga karaktär? Och hur rör man som blyg sina armar och ben? Finns det pennor eller färger, särskilt lämpade för det specifikt blyga ändamålet?

Titta på den karaktärsstarke Snuten i Eva Lindströms bilderbok ”I skogen”. Varför ser han ut just som han gör? Man kan tänka följande: det beror på att han äger en berättelse. Han bär på erfarenheter, så liten han är. Han bidrar med en roll och ett temperament. Han tycks helt självklar och obestridlig där han plockar med sina pinnar. Och han inbjuder till vidare funderingar. I hans gestaltning ryms inte bara nuet. Man anar också ett och kanske till och med ett sen. (Vem vet – om trettio år kan vi råka möta honom vid en busshållplats? Vi kommer då genast att känna igen honom på de tunna röda benen och den bredbrättade hatten.)

När nya bildspråk bryter fram kan det leda till starka känslomässiga eruptioner. Eva von Zweigbergk dundrade i en recension från 1949 av Astrid Lindgrens ”Mera om oss barn i Bullerbyn” mot Ingrid Vang Nymans ”grinande idioter till barn”, som hon upplevde som groteska. Hon uppmanade till och med förlaget att utlysa en tävling för att hitta en annan illustratör. Märkligt nog var gestaltningen av Pippi Långstrump då sedan länge etablerad, godkänd och på väg att bli älskad. Vari ligger då egentligen skillnaden mellan det ena barnet och det andra? Kan det vara det trygga innehållet och textens realistiska form som gör att Vang Nymans kontrasterande och muntra modernism plötsligt upplevs som så stötande i just böckerna om Bullerbyn? Kan man godta ett expansivt bildspråk i en finurlig och dåraktig historia, men inte i en barndomsberättelse från den lantliga kohagen?

Bildens interaktion med texten och dess betydelse för den samlade upplevelsen av litterära barngestalter är märkvärdigt outforskad. Nämn ”Pippi Långstrump” – och den omedelbara associationen blir ”Astrid Lindgren”. Men för det inre ögat föds ändå samtidigt bilden av Pippi – och den borde då istället associera till ”Vang Nyman”. Men det är ett namn som förvånansvärt få känner till.

Hur stor del i formandet av begreppet ”Pippi” har då egentligen Vang Nymans dynamiska, osentimentala formspråk? Här kommer i nådens år 1945 hoppande (samtida med freden och efter åratal av obeskrivliga fasor, ödeläggelse och marscherande vanvett) en vindögd och glad unge med ett revoltistiskt rörelsemönster och en besynnerlig klädkod. Ett utmanande barn som uttrycker en tidsanda – mycket långt från nationalromantikens naturalism, men helt i linje med det yrvakna demokratibegreppet och den moderna tanken om alla barns självklara rättigheter. I detta tecknade barnporträtt ryms energier, starka som ett smärre kärnkraftverk. Här råder expansion i allt – minspel, koreografi, linjeföring, färgval och komposition. I de upprörda reaktioner som följde på publiceringen fokuserade man på texten, och ägnade inte illustrationen någon djupare analys. Men man kan ändå tänka sig att bildens starka uttryck bidrog ytterligare till stormstyrkan, om än på det omedvetna planet. En annan tanke (så fundamentalt hädisk att den enbart kan formuleras av en illustratör) är vad som kunde ha hänt med Pippi om hon gestaltats av en mer medioker och försiktig tecknare. Kanske hade hon då inte blivit en ikon, utan bara en rolig barnboksfigur bland många andra?

”Skönlitterär gestaltning” – det är alltså något som även barnboksillustratörer sysslar med.

Och den gestaltade bilden kunde också behöva en mer seriös, nyfiken och medveten värdering och problematisering. På alla områden – i själva arbetsprocessen, i förlagsproduktionen, på marknaden och inom barnlitterär forskning och kritik.

Gunna Grähs
Barnboksillustratör

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.