Illustrationer: Ruthel Eksell
Illustrationer: Ruthel Eksell

Planera, sortera, sanera, organisera, kalkylera

Samtal med Ruthel Eksell.

RUTHEL EKSELL berättar om villkoren som frilansande tecknare och designer på 1900-talet och om att arbeta ihop med sin livskamrat Olle Eksell. I samtal med grafiska formgivarna Matilda Flodmark och Michelle Hammenfeldt.

Ruthel visar oss runt i lägenheten där hon och Olle levde och arbetade tillsammans i 48 år, fram till att Olle gick bort våren 2007. Ruthel pekar på en stor målning  av ett trehövdat monster som utmanas av en mycket liten riddare.

– Olles rikaste kund kom hem till oss och när han såg den sa han ”den där har jag inte sett, den vill jag köpa”, då sa vi; ”det där är vårt barnbarn som har ritat”. Då ville han inte ha den. Han var bara 8 år när han gjorde den men den är jättefin.

Olle och Ruthels lägenhet, ovanför spisen hänger bilden på det trehövdade monstret. Illustration: Ruthel Eksell

Olle och Ruthels lägenhet, ovanför spisen hänger bilden på det trehövdade monstret. Illustration: Ruthel Eksell

Olle Eksells arbetsrum

Olle Eksells arbetsrum.

Vi går vidare mot Olles arbetsrum som bara är några kvadratmeter stort men fullt av böcker, små skulpturer, skisser, förpackningsmodeller och arbetsmaterial.

– Jag har hittat så mycket fint akvarellpapper och andra saker som jag tänkt att det är synd att inte använda. Så nu när han inte längre är här tänkte jag flytta in och börja teckna lite igen. Det är så litet, när vi hade berömda gäster på besök som själva hade stora designteam så undrade de hur han kunde arbeta här. Ja, vi hade ju ateljéer på tre ställen i stan, inte samtidigt då, utan vi försökte tre gånger. Men sen åkte vi dit och satt i några timmar, gav upp och åkte hem igen. Det var här han kunde arbeta, han älskade trånga utrymmen. Han var en ensamvarg och ville inte ha assistenter. En gång ville några kunder sätta igång en annonsbyrå till honom men det sa han nej till.

Men ni arbetade ihop som team?
– Jo, så kan man säga.

Tecknar du något själv nu?
– De senaste åren har jag tecknat jättemycket, jag tecknar som terapi, det är bättre än att gå i terapi.

Illustration: Ruthel Eksell

Illustration: Ruthel Eksell

Kan du berätta lite om din bakgrund?
– Till att börja med är jag ju tyska, och kom hit januari 1939. Då hade jag gått ett och ett halvt år på något motsvarande Konstfack, i Berlin. Ett av mina första jobb fick jag genom att jag hittade en kille som hade hittat en väldigt bra och lönsam nisch. Han gjorde cellofankuvert med små utstansade jultomtar till julen och små utstansade kycklingar till påsken, och de sålde som tusan på NK. Så jag satt en hel het sommar och ritade jultomtar. Det var mitt första jobb, det var bra betalt, jag kunde äntligen köpa lite kläder. Därefter började jag på Konstakademin, som skulptör, nästan två år gick jag där, men jag längtade efter pengar, det fanns ju inga studielån utan bara två stipendier att söka för alla som gick där, så jag hoppade av. Det fanns heller ingen ekonomisk hjälp när man kom hit som flykting. Min familj kom innan kriget bröt ut, vi hade otrolig tur som hade visum och uppehållstillstånd, efter kriget hade det inte gått.

Vad gjorde du efter Konstakademin?
– Jag började rita modeller för regnkappor på ett förfärligt ställe. Mago, ni kanske känner till honom? Han ritade scenkläder, gjorde allt till Ingmar Bergman och jobbade där strax efter mig. Han hatade det så och har aldrig köpt en regnkappa efter det. Jag läste det i hans memoarer. Det var mitt första jobb. Sedan började jag på Åhlen&Åkerlunds annonsavdelning, en stor avdelning med tjugo personer som ritade annonserna till alla deras veckotidningar. På den tiden var det ett jättestort förlag som gav ut alla tidningar. Eftersom jag var ny fick jag bara små jobb. Men i samma korridor hade Husmodern, Damernas Värld, Veckojournalen och alla de här tidningarna sina kontor, så av dem fick jag väldigt många illustrationsuppdrag som jag satt på nätterna med. Där var jag ungefär i ett och ett halvt år. Sen åkte jag till Göteborg med min mapp och fick jobb på Ferd. Lundquist & Co. Det var ett fantastiskt jobb. Jag kunde bre ut mig på helsidorna med mina illustrationer varje söndag. Allting tecknades då. Jag har inte en enda kvar idag. Nu är det så noga med att få tillbaka originalen, men då var det rena slumpen att man fick tillbaka. Samtidigt fick jag kontakt med Femina som blev en trogen kund där jag gjorde modeillustrationer. Jag tjänade mer än mina chefer så att det var väldigt bra. Och sen träffade jag Olle.

Illustration: Ruthel Eksell

Illustration: Ruthel Eksell

Illustration: Ruthel Eksell

Illustration: Ruthel Eksell

Hur träffades du och Olle?
– Han träffade mig! Nej, men så här var det, efter ett och ett halvt år i Göteborg kände jag att jag ville tillbaka till Stockholm. Jag åkte upp till Stockholm med min mapp och visade på olika ställen, och alla hade jobb till mig. På ett ställe såg Olle mig genom dörren, men han var upptagen med en kund. Han tog reda på vem jag var och kom efter mig till Göteborg. Den turen har man inte alla gånger.

Sen gick ni på skola i USA?
– När kriget tog slut kunde man komma ut i världen. Man avundades alla amerikanare som gjorde så fantastiska saker, här var grafisk design töntigt och dåligt och Konstfack var dåligt. Då bestämde vi oss för att söka oss till USA. Det var ett helårsjobb att fixa visum och söka skolor. Till slut hade vi tre förslag att välja mellan: Pratt Institute i New York, School of Design i Chicago, en avläggare av Bauhaus, och Art Center College of Design i Los Angeles. Det lät mest spännande, mest annorlunda, så vi skrev dit. De hade ju en enorm sållning. Men eftersom det var så spännande med sökande från utlandet efter kriget så blev vi antagna nästan direkt. Vi jobbade dag och natt för att få ihop pengar till resan och sen åkte vi 1945. Vi tog Atlantångare över för flyget var inte igång, det var som att beställa en månresa. Då hade vi gift oss, vi hade ingen lust att gifta oss egentligen, vi tyckte det var en dum idé. Men det hade varit för jobbigt annars, vi hade inte kunnat få en hytt på båten tillsammans, eller ett hotellrum.

Hur länge var ni i USA?
– Vi gick väl inte mer än två terminer tror jag, för mer hade vi inte råd med. Vi gick i olika klasser, jag på Illustration och Olle på Grafisk design. De två terminerna motsvarande väl ungefär två års utbildning i Sverige, man pressade så mycket, man började klockan åtta på morgonen för att få de bästa platserna och jobbade till sena eftermiddagen, vi satt hela nätterna också. Även i Art Center hade jag Femina som vi fick lite pengar för, som skulle räcka för oss båda. Sedan åkte vi hem till Sverige fullproppade med en massa spännande idéer, som ingen ville ha när vi kom hem.

Illustration: Ruthel Eksell

Illustration: Ruthel Eksell

Illustration: Ruthel Eksell

Illustration: Ruthel Eksell

Men ni ordnade en utställning på Nationalmuseum när ni kom hem?
– Ja, det stämmer. Vi såg så otroligt fin design och grafik i USA som vi tänkte att vi måste visa i Sverige. Vi tänkte att det var bäst att börja högst upp så vi skrev till Erik Wettergren, chef på Nationalmuseum och han tackade ja. Moderna museet fanns ju inte då, annars hade det varit ett mer naturligt val. Det är nästan svårt att föreställa sig hur vansinnigt det var med reklamtecknare på Nationalmuseum, det var som att svära i kyrkan. Det var så otroligt traditionellt där.
i visade åtta amerikanska reklamtecknare (Lester Beall, Paul Rand, m.fl.)
– Vi gick runt till våra kollegor i USA och alla var pigga på att vara med. Eftersom alla kontinenter hade varit avskurna under kriget tycke alla att det var spännande att träffa de som rest från Europa. Vi hade kunnat ringa upp Elvis Presley och han hade bjudit oss på middag! Det hade varit självklart att bli hembjuden, det fanns inga pr-personer eller livvakter.

Vad tyckte folk om utställningen?
– Vi var unga och helt okända innan. Vi fick en hel del publicitet på grund av den. “Reklamungdomar” blev vi kallade. Det var en bra skjuts på karriären.

Hur var inställningen till reklam?
– Det var töntigt, man vågade knappt prata om att man höll på med det. Nu är det fint med reklam eftersom att det lönar sig. Vi var väl lite för tidigt ute, men vi har haft kul. Olle har tyvärr aldrig haft förstånd för pengar. Alla våra kollegor som var tio år yngre som gick i hans fotspår tjänade massa pengar. Jag glömde bort att göra något själv eftersom mitt arbete var så dominerat av Olles. Men i början var det nästan mitt jobb som var lättast för när vi kom hem från USA var det kris i boktryckar- och annonsbyråbranschen. Jag var familjeförsörjare några månader, men sen kom Olle i gång. Det som Olle gjorde var helt banbrytande. Att göra något annorlunda, det var jobbiga år, men det lönade sig. Vi uppfattade inte att det svängde men sen gick det lite lättare.

Hur jobbade ni tillsammans?
– Vi började med att sitta vid ett köksbord. Josef Frank hade gjort ett tyg som var svart med citroner, citrontyget, och det låg på det här köksbordet och vi kunde inte teckna om inte det tyget låg under, det var väldigt viktigt. Och vi satt vid varsin ände och jobbade. Jag var bättre på färg och det kunde jag hjälpa Olle med, och Olle var bättre på layout och det kunde han hjälpa mig med. Vi hjälpte varandra. Vi tittade på varandras saker och kunde säga ”det där ser inte bra ut, så kan du inte göra”, vi kunde liksom kritisera varandra. Han hade alltid sista översynen, “ja” och “nej” och ändrade. Men jag hade inget större behov av en egen karriär, synd på ett sätt, men plötsligt rinner åren iväg, men jag var så upptagen med allt jobb så jag märkte inte att åren gick. Det var också så att illustrationsuppdragen försvann, och allt började fotograferas. Väldigt många började sadla om. Men jag hade ingen lust, jag hade så hemskt mycket jobb med Olle där jag kunde hjälpa honom. Jag gjorde små inhopp ibland för att tjäna egna pengar. Jag har alltid velat ha egna pengar att köpa kläder och resa för och göra vad jag vill. Men där tog min karriär slut.

Hur vanligt var det att kvinnor jobbade som grafiska formgivare och illustratörer?
– Vi var ganska många och vi tecknade annonser. Då ingick även layout och illustration, och alla rubriker textades. Fast det var ju så att man samtidigt skulle vara den perfekta hustrun och den perfekta värdinnan, killarna var vana att få service. Olle var väldigt hjälpsam, men han kunde inte laga mat och han kunde inte planera. Det gör ju killarna sällan. Han hjälpte gärna till men jag kunde inte överlåta det till honom. Det som var jobbigast var att jag behövde ta hand om min egen släkt väldigt mycket samtidigt som Olles systrar ringde hela dagarna, man fick nästan inte ro. Det var jobbigt att förväntas klara allt. Nu finns det lite mer hjälp att få. Annars är väl problemen detsamma fortfarande, på ett sätt.

Jag tänker på Olles kända beskrivning av designprocessen ”Planera, sortera, sanera, organisera, kalkylera – designa”… hur var det med planerandet, sorterandet och sanerandet i livet och arbetet? Han måste ha fått mycket hjälp av dig?
– Ja, visserligen, i alla fall med det praktiska. Men jobben gjorde han ju själv. Jag blev Olles manager med tiden. Olle var lite mer världsfrånvänd. Jag tog hand om alla utländska kunder som kom hit, arkiverade hans grejer, skrev hundratals brev och sen email så att allt fungerade. Kollade hur många procent vi skulle få för jobben och så vidare. Kunderna var vana att vända sig till mig och inte till Olle. Han jobbade på heltid tills att han blev 75 då han fick gula fläcken. Då fick han börja tacka nej till jobb och skriva istället. Då skrev han sina fyra böcker. Men han slutade aldrig att jobba även sen när han var så gott som blind, utan även då satte han ihop olika böcker – en med bara bokomslag och en med sina roliga figurer. Jag sprang som en jojo fram och tillbaka och gjorde fotostater. Men de sista är inte publicerade.

 

Olle Eksells arbetsrum.

Olle Eksells arbetsrum.

Skulpturer av Olle Eksell

Skulpturer av Olle Eksell.

Kände du att Olles arbete tog över?
– Nej, vi hade våra olika saker. Jag har inte varit avundsjuk. Vi jobbade ihop med olika delar. Visst är det Olle som fått lysa, men jag har inte haft några stora ambitioner med mitt konstnärskap. Det var roligt att jobba, men jag var helt ointresserad av någon karriär. Kärleken till mitt eget arbete var inte tillräckligt stor. Olle har en så underbar och galen dämpad humor, en stilla och lite vansinnig humor. Ungefär som Tage Danielsson, så vi fnissade egentligen igenom hela våra liv, det var fantastiskt. Visst, sjukdomar och krångel, sådant är ju alltid tråkigt, det händer alla, men vi hade så kul. Det är inget jag ångrar. Det jag saknar mest av allt nu är att inte kunna skratta så mycket. Vi hade fått mindre tid för varandra om jag varit mer karriärsugen. Det har aldrig varit någon kamp mellan oss. Det fungerade bra och det är jag tacksam för.

Ni arbetade inte hela tiden, ni reste också mycket ihop?
– Ja, och det är jag tacksam för. I flera år åkte vi iväg samma datum, 28 januari, det datum som jag kom till Sverige för första gången. Om vi inte hade bestämt ett datum skulle jobb ha kommit emellan. Vi avbröt inte jobb. Men vi tog inget nytt och åkte ifrån alla jobb som erbjöds oss. Sen var vi borta i ca två månader, i alla fall innan vi fick vår dotter Mausel. Våra kollegor förstod inte hur vi vågade. De sa att de skulle förlora sina kunder på det viset. Våra vänner i USA och Schweiz frågade ”hur vågar ni, ni kommer inte ha en kund kvar” och ibland hade vi det inte men det var det värt. De flesta kunderna kom tillbaka. Vi levde väldigt lättsinnigt. De flesta sa; “det gör vi när vi blir pensionärer”. Men många av dem hann inte bli pensionärer. Vi hade aldrig några pengar egentligen utan reste mest som backpackers. Men det var hemskt skoj och vi sa alltid; ”lite finare kan vi åka när vi blir gamla”, men vi glömde bort att vi skulle bli gamla och plötsligt var vi det. Vi var så ointresserade av pengar vilket gjorde att de riktigt rika bland våra kunder tyckte det var så spännande att vi blev deras bästa vänner. Där fick vi vara med om mycket lyx. Det var nästan det finaste, att många av våra kunder blev våra privata vänner efter att ha jobbat ihop. Jag vet inte om det är vanligt eller inte, det kanske går så för alla. Nuförtiden är det alltid team. Då gjorde man allt som syntes och då var det lättare att ha den privata kontakten. Det är jätteviktigt att inte bli för karriärsugen. Eller ibland måste man ju, men det får inte äta upp en. Pengar har det inte blivit på det, men vi har haft hemskt roligt.

Illustration: Ruthel Eksell

Illustration: Ruthel Eksell

Ni blev vänner med Paul Rand?
– Ja, han var väldigt knepig som människa… men Ann och jag fick barn samtidigt och vi blev vänner för livet. Hon var en otroligt vacker och kultiverad kvinna. Hon var utbildad under Mies van der Rohe men sen byggde hon nog ingenting utom hennes och Pauls hus. Och hennes nästa man, Hasans, hus. Hon satsade på killarna. Paul och Ann hade gjort tre barnböcker ihop men efter skilsmässan ville han inte fortsätta, då gjorde Ann två barnböcker tillsammans med Olle. Hur som helst, den enda gången Olle har blivit anklagad för plagiat, det var för en Paul Rand-grej. Då skickade Olle originalet till Paul som sa att det här var väl ingenting. Olle har aldrig någonsin knyckt någon liten grej, inte för att vara hederlig, han kunde bara inte, han var en egentänkare. Han kunde sitta och se ut som en dåre i flera timmar, han hade allt klart i huvudet och kunde göra arbetet direkt utan skisser. Han gjorde enormt mycket. När Olle skulle ha sin stora livstidsutställning 1999 hittade jag 500-tals original som jag inte visste att jag hade. Man räknade jobb som förbrukningsmaterial. Även Olles. Ibland skickade tidningarna tillbaka ett paket med original när de städade ur. Nu jobbar jag heltid med Olles efterlevnad. Att göra något för Olle, min livskompis, gör jag genom att jobba nästan heltid med massor med olika projekt om och av honom. Som bara ramlat på mig.

Hur länge var ni tillsammans?
– Ja håll i er, i 62 år! Ni förstår att har man kommit över en viss gräns så flyter det bara på, man tänker inte på att tiden går. Ingen kände sig någonsin försummad. Olle har tackat nej till flera jobb. Det största erbjudandet till exempel, ett jätteföretag, Unimark, som ville att Olle skulle ha hand om deras skandinaviska marknad. Det lät otroligt lovande, hans riktiga chans att komma ut stort. Olle åkte till Milano för ett sammanträde där de pratade om hur arbetet skulle läggas upp och han fick sedan fjorton dagars betänketid. Vi satt här vid bordet och funderade när Olle sa: ”då får jag flyga över hela världen fram och tillbaka, vi kommer inte att kunna dricka te i sängen på eftermiddagarna, den timmen vill jag inte vara utan”. Våra te-stunder var så heliga så han tackade nej. Vi hade stor tur som passade ihop.

Olle och Ruthel Eksell

Olle och Ruthel Eksell

Fler artiklar från gästredaktörerna.

Ett svar till “Planera, sortera, sanera, organisera, kalkylera”

  1. gunna grähs skriver:

    Sån intressant tidsbild. Och vilken insiktsfull och levande berättare hon är – Ruthel Eksell.
    När jag var liten i slutet av 50-talet var Olle Eksell ett
    stillsamt kvällsnöje runt köksbordet om lördagarna. Teveunderhållningen var ännu inte uppfunnen. Och inte heller lördagsgodiset. Istället fick vi varm choklad. Vi glodde intensivt på kakaoburkens ögon. Och undrade varför det hette just Ögonkakao. Eksell erbjöd en sorts kvällskurser i design och kommunikation för mycket små barn. Nu vet vi äntligen att också Ruthel var en del av den
    storheten. Plus att legendarisk form kan åstadkommas vid ett vanligt köksbord. (Och sen noga utforskas vid ett annat…)

    Finfin artikel att dra igång gästredaktörskapet med!
    Jag ser fram emot en väldigt rolig vinter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.