Snow melting on overheated MacBook Pro running the complete Adobe Creative Suite 6 (Cracked), 2013 Bild: PWR Studio

Fallskuggor och filterbubblor

Hanna Nilsson & Rasmus Svensson (PWR Studio) diskuterar farorna med en bekväm och följsam digital kultur.

I skrivandet av denna text sträcker sig en av oss och spiller Genmaicha i sin Macbook Pro. Ett förlamanade missmod infinner sig. Finns det någon bok som vi skulle kunna tappa i badkaret med samma förödande konsekvenser? Nej, vi älskar bara en bok…

För en ung designer eller illustratör gör marknadens logik och reptilhjärnans tics det till en nödvändighet att konsumera och producera – för att inte nämna leva – översköljd av ett digitalt bildflöde. Vi måste vara orienterade i vår visuella miljö och känna till den marknad där vi säljer våra tjänster – det är en fråga om överlevnad. Vi måste profilera oss för attrahera klienter eller öka vår anställningsbarhet. En krispig (eller ugly, opinions vary) portfoliosida är en nödvändighet, kompletterad med en uppsättning flitigt använda sociala mediekonton. Uppmärksamhet kan växlas in mot pengar, sägs det. Det är den nya affärsmodellen.

Vi publicerade mellan 2009 och 2012 en affischtidskrift vid namn PWR Paper. En anakronistisk smutsgrå pappersblaska som utkom i sex nummer. Rasmus Fleischer skulle kanske kalla den post-digital. Vi samlade material från ett (nät-baserat) nätverk av konstnärer, designers, skribenter och vanliga användare och placerade det på en pappersyta som vi sedan via gallerier, bokhandlar och vänner satte i rörelse genom en liten men global läsarkrets.

Vi såg det som en kulturtidskrift. I efterhand kan vi konstatera att vi var en del av en våg av intresse för självpublicering och papperspublicering i liten skala. Designbloggar gav oss uppmärksamhet och hjälpte oss sprida vår tidning. Som designstudenter var detta ytterst värdefullt och uppmuntrande.

Den viktigaste av dessa bloggar var Manystuff, grundad 2006 av den franska curatorn Charlotte Cheetham. Manystuff vill bidra till en äventyrligare inställning till design. För oss var det en ovärderlig källa för snygga bilder på intressanta projekt. Varje morgon kollade vi Manystuff. Stora mängder inspiration inhämtades och injicerades i våra egna projekt. I de bästa fallen skapade vi något nytt av intrycken – men ofta kopierade vi klumpigt. Efterhand infann sig en känsla av déjà-vu och leda. Har jag inte redan sparat den här bilden? Har jag inte redan läst om det där? Vissa stilar, tekniker och ämnen återkom igen och igen. Kan det vara så att saker alltid stagnerar och förlorar energi i längden? Troligtvis. Men vi vill också hävda att likriktande mekanismer finns inbyggda i de system vi använder för att kommunicera.

I boken ”The Filter Bubble” från 2011 varnar Eli Pariser för faran i att låta algoritmer styra vår tillgång till information och intryck. Han beskriver en välbekant situation där smarta system analyserar våra beteenden och följsamt anpassar sig därefter. “Om du gillade X gillar du säkert Y”, “Kunder som köpte X köpte även Y”, “Du kanske känner X?” Oemotståndligt praktiskt i en överväldigande informationsmiljö. Smart filtrering är nödvändig för att inte drunkna. Problemet är, menar Pariser, att dessa verktyg kan leda till utarmning och likriktning. En algoritmisk centripetalkraft suger mot mitten och rensar bort annat. “Du gillar X så här får du mer av X.” Vi får en mer lätthanterlig men också torftigare miljö. Vältrafikerade förbindelser blir starkare medan oväntade kopplingar tynar bort. Detta är tydligt i alla delar av vår digitala kultur och även i designvärlden.

Datorn står nu som ett tält. En bordsfläkt blåser bort fukten. Ett nervöst finger över en Samsungskärm. Drar nedåt för att uppdatera tidslinjen. Nya poster visas. Nya bilder dyker upp. Glider förbi.

Förra århundradets europeiska avantgardister byggde nätverk, men med dåtidens teknologi var dom ändå geografiskt isolerade. Saker tog tid. Många idéer färdades bara som rykten. Saker förvanskades och utvecklades i återberättelsen. Enstaka exemplar av böcker och pamfletter sökte sig över gränserna. Människor skrev korrespondens. Manifest publicerades. Man träffades på caféer och höll salonger. Personliga band skapades. Det fanns utrymme för kritik, för åsiker och personliga konflikter, för fantasi och om- och feltolkning.

Vi är bipolärt inställda till konstant uppkoppling. Vi älskar och hatar. De flesta vi känner och samarbetar med har vi träffat genom internet. Vår designstudio är ett resultat av att vi träffades via bilddelningssidan Flickr. Det är helt enkelt den miljö vi alla lever och verkar i. Men det är inte en naturlig miljö, given av inneboende lagar. Miljön kan förändras och alternativ kan skapas. Vi måste hitta nya sätt att hantera och dela information. De senaste åren har vi sett en rörelse mot ett allt mer centraliserat och enfaldigt internet. Vi riskerar en situation där ett fåtal gigantiska aktörer dikterar hur vi kommunicerar och utbyter information. En utarmning av vårt intellektuella ekosystem.

Det saknas kritik. Inte bara i designsammanhang utan övergripande i vårt digitala, offentliga rum. Bilder och åsikter som faller i en välbekant kategori får en oreflekterad tumme-upp eller en ryggrads-reblog. Avvikande åsikter möts med tystnad eller halv-artikulerat hån. Få av oss tar sig tid att gå djupare. Flödet är oändligt och ständigt pågående, vissa saker stannar kvar en stund men det mesta rinner iväg. Det finns ingen tid eller plats för reflektion. Algoritmer serverar material vi garanterat kommer att gilla baserat på personaliserade statistiska mönster. Målet är reklamintäkter. Designprojekt tas ut ur sina sammanhang och komprimeras till jpeg-filer som fritt cirkulerar. Vad som från början var väl motiverade och innerliga estetiska val blir till platta klichéer och tomma gester.

I denna situation anser vi att det är viktigt att då och då lämna sitt hemmaflöde. Att stärka de svagare banden. Att hitta oväntade kopplingar som Google’s bildsökning inte skulle kunna göra. Vi vill se mer utrymme för debatt. Online och offline och däremellan. Hur? Kanske är det dags att återuppliva salongen? En plats, fysisk eller digital, avskild från  flödet och skyddad från smart filtrering? Tillfällig, självvald, isolation som kreativ strategi. Ett gemensamt åtagande att kritisera och stödja varandra. Att ge form åt nya strukturer för informationscirkulation bortom marknadens logik – där har vi ett värdigt uppdrag för en designer idag.

Strömsladden sätts nervöst in i jacket. Grön lampa. Power. Den slås på. En av oss skriker till högt. Båda andas ut.

Rasmus Svensson & Hanna Nilsson (PWR Studio)

Fler artiklar från gästredaktörerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.