Illustratören Karin Hagen resonerar kring förutsättningarna för, och möjligheterna med en kollektiv illustrationspraktik.
Att jobba som illustratör kan vara ett ganska ensamt arbete och hur man trivs med det är ju givetvis individuellt. Jag trivs sådär med det måste jag säga. Det är inte bara det att sitta ensam i ett rum jag menar, det kan ju vara lätt avhjälpt, utan även att ensam behöva gå igenom hela arbetsprocessen med allt vad det innebär.
Redan under min utbildning började jag längta efter att tillhöra något som gick utanför mig själv, ett kollektiv eller något slags sammanhang att verka inom för jag upplevde att både utbildningen och fältet har ett väldigt starkt individualistiskt fokus. Jag började då undersöka varför det idag ser ut som det gör inom illustrationsyrket när det kommer till att arbeta kollektivt respektive individuellt. Handlar det om strukturer eller aktiva val? Hur kan det komma sig att det är vanligare bland formgivare att arbeta i team, att det rentav är fördelaktigt, medan det inte förhåller sig på samma sätt för illustratörer? Vad skulle ett ökat samarbete illustratörer emellan kunna ha för effekter?
För att nysta i detta valde jag att kontakta ett par yrkesverksamma illustratörer och ett par illustratörskollektiv för att intervjua dem om vad de tror är anledningen till att det ser ut som det gör. Det jag kom fram till som tänkbara skäl till varför man inte samarbetar i någon större utsträckning – för det förekommer ju – är följande;
Ekonomi: Arvodena för illustratörer är generellt ganska låga och är man fler som ska dela på pengarna blir det ju ännu mindre.
Tid: Det är relativt ofta ganska kort om tid, illustratören kan kopplas in ganska sent i arbetsprocessen och då kan det vara svårt att hinna utveckla en metod och strategi tillsammans med någon annan.
Manér: De som köper illustration vill oftast på förhand veta vad de får. I och med det blir illustratörens manér köparens garanti för att denne kan föreställa sig vad resultatet kan komma att bli.
Tradition: I och med att samarbeten knappt förekommer så kan det i sig vara ett skäl till att illustratörer inte kommer på tanken att arbeta tillsammans med andra illustratörer.
Kontroll: Som illustratör är man van vid att vara herre över sin egen bildvärld och det kräver viss uppoffring för att släppa på den egna visionen och det egna berättandet till förmån för det gemensamma.
Som illustratör kan man arbeta inom flera olika fält och gränserna mellan illustration, design och konst är ibland flytande. Många illustratörer driver parallellt med sin kommersiella verksamhet ett konstnärskap eller ägnar sig åt andra hantverk utöver bildskapandet. Det är upp till oss illustratörer själva att definiera vårt yrkesområde och vad det har för begränsningar och utvecklingsmöjligheter men arbetsförhållandena är komplexa och ibland förvirrande, samtidigt som det anses bra att vara banbrytande och unik så vill många köpa sådant de redan sett förut.
Rick Poynor, designkritiker och skribent, skriver i ”Print” (juni 2008) att det saknas en ambition att undersöka och förklara illustrationens nyckelfrågor och utveckling. Jag tänker att det inte stämmer. Ambitionen finns nog men det kanske snarare är något annat som saknas. Plattformen? Det finns många exempel på illustratörer som skapar bilder tillsammans, och de jag pratat med säger alla att de välkomnar en kontinuerlig diskussion illustratörer emellan, om det egna yrkets praktiska problem – som arvoden, villkor med mera – och att man håller varandra om ryggen när det kommer till det, men också en diskussion om bilden, bildspråket, normer och nya vinklar.
Det kan vara lätt att drabbas av tanken att det inte finns något att diskutera eller resonera kring för att illustratörer ritar saker på beställning på ett sätt som har blivit deras genom en motorisk slump. Men så vet vi ju alla att det inte ligger till. De senaste årens diskussioner om representation i bilder är ett bevis på det och det känns viktigt att diskussionerna om bildens kulturella och kommersiella kraft och värde fortätter.
Det är här jag tänker att det ökade samarbetet kommer in. Om illustratörer i större utsträckning organiserade sig så skulle det kunna främja en diskussion om det egna yrket. Och om illustratörer samarbetade med varandra skulle det också kunna innebära ett idé- och erfarenhetsutbyte som skulle kunna gynna både den egna verksamheten och kollektivet. När man arbetar tillsammans med någon annan måste man ju ta gemensamma beslut och komma överens om en metod och ett tillvägagångssätt som förutsätter att man motiverar för varandra vad man gör och varför. Vidare så kan ju fler personers referenser bidra till ett större perspektiv och resultera i ett bildspråk som kommunicerar på fler plan.
Vilka förutsättningar krävs då för ett lyckat samarbete inom illustration? Behöver man ett gemensamt mål, gemensamma referenser och snarlika manér för att lyckas? För att svara på det bör man ställa sig frågan om en bild verkligen behöver vara sammanhängande estetiskt och visuellt för att vara kommunikativ. Och om det är rimligt att fixeringen vid manér går före berättande och budskap? Enligt min mening har kravet på ett tydligt manér blivit överdrivet. Förvisso kan man tänka sig att en illustratörs narrativa förmåga är en del av manéret men allt som oftast åsyftas det visuella – teckningstekniken och stilen. Lika väl som ett manér kan vara ett säljargument anser jag att det kan vara ett fängelse i vilket det kan vara svårt att utvecklas.
Jag inbillar mig att om man varvar den egna verksamheten med att arbeta tillsammans med andra så berikas den egna bildvärlden och ens egna referensramar. Det kan hjälpa en att förstå sin egen process bättre och det kan även bidra till att man ser på sitt eget arbete med nya ögon. Men ett samarbete kräver också att man vågar vara öppen med sin egen process, att man vågar komma med konstiga och dåliga idéer, att släppa på prestigen helt enkelt. Och det i sig kanske kräver att det redan från början finns en förståelse parterna emellan eller i alla fall en ömsesidig respekt för varandras konstnärliga uttryck.
Under ett seminarium på Konstfack berättade skaparna bakom serieboken Historieboken från 1970 (Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemar och Pål Rydberg) bland annat om hur peppande och stimulerande det var att arbeta tillsammans, förvisso kunde man känna sig överkörd emellanåt men att den gemensamma visionen var större och därför gick det att åtsidosätta de känslorna. Men i deras berättelse framgår också att de inte gjorde några större summor pengar på det arbetet, och att det var skolan som möjliggjorde och gav plats åt det samarbetet. Skolan och den konstnärliga praktiken tycks ge utrymme för samarbete, medan den kommersiella verksamheten splittrar och tvingar till individualisering.
Att samarbeta kan innebära att man vågar gå längre med sitt påstående, att man tillsammans blir djärvare och vågar ta större risker i och med att man inte ensam behöver stå till svars sedan. Ett kollektiv har ju en starkare röst än en enskild individ.
Karin Hagen, illustratör verksam i Stockholm.
