Kvinnokampsmärket, variant med text, skiss av Anne Lidén 1971

Inga djurtassar eller gubbhänder!

Vintern är snart slut. Inför Internationella kvinnodagen 8 mars avslutar Maryam Fanni, Sara Kaaman och Matilda Flodmark sitt gästredaktörskap med att träffa Anne Lidén.

Anne Lidén är bildlärare och författare, fil. dr i konstvetenskap på Stockholms universitet och universitetslektor vid CeHum. Hon var en av de som var med och etablerade firandet av Internationella kvinnodagen 8 mars i Sverige på 1970-talet, då hon arbetade som formgivare och illustratör för tidskrifterna Kvinnobulletinen och Vi mänskor. En solig marsdag träffar vi henne på Stockholms universitet för att prata om feministiska strategier i bildskapande.

År 1971 ritade du en “svensk” variant på kvinnokampsmärket för Grupp 8. Hur kom det sig? Varför behövdes det en omritad version?
Barbro Werkmäster som var med i Grupp 8 kontaktade mig och sa “Vi ska göra en knapp – kan du göra den?”. Jag tittade på alla kvinnokampsmärken som fanns; USA, England, Danmark, överallt. Jag tyckte att det amerikanska märket såg ut som en djurtass, och andra varianter såg för sovjetiska ut, som en knuten manshand. Så jag ritade av min egen hand. Jag var noga med att det skulle bygga på en anatomisk kvinnohand – inte djurtassar eller gubbhänder. Det blev väldigt ordentligt och genomarbetat. Om det är någonting jag är stolt över så är det det märket.

Varifrån kommer kvinnokampsmärket ursprungligen?
Det kom till på 1960-talet, inom Womens Liberation-rörelsen. Ursprunget är att man har kombinerat kvinnosymbolen med en protest-symbol, den höjda knutna näven, så det är en symbol som vuxit fram under ganska lång tid. Just den amerikanska varianten tror jag har uppstått genom att de ville ha nåt klatschigt som absolut inte fick se sovjetiskt ut, då hade det inte funkat i USA.

1973 gjorde jag designen för kvinnomärket i korsstygn som vi publicerade i Vi Mänskor. Då brakade det loss! Jag hade aldrig trott att det skulle bli så stort. Det fanns en negativ syn på hemarbete, särskilt broderi, det sågs som en överklass-sysselsättning och något som höll fast kvinnan i hemmet. Kvinnor skulle liksom klä sig i kostym eller bli män. Kvinnogemenskapen i syföreningar sågs bara som negativt. Och jag tänkte varför ska man se det skapandet som nånting negativt? Det var också det jag arbetade med tillsammans med palestinska kvinnor i flyktingläger på 60- och 70-talen, det fanns kulturarv, skapande och stolthet i det. Men i Sverige kastade många feminister skit på allt som hade med textila uttryck att göra. Det blev en skiljelinje i kvinnorörelsen.

Kvinnomärket i korsstygn

Kvinnomärket i korsstygn

Jag har själv vävt, jobbat med tyger och försökt hitta någon slags grundläggande identitet i min uppväxt, i den textila traditionen. Och det är viktigt att inte förakta det, utan att vila i det. På det sättet hittade jag en slags identitetsbotten. Och jag tänker att det är bra om man kan hitta det, som en strategi och en konstnärlig utgångspunkt. Jag tror inte på det där “rätta” och “trendiga” och “nu ska vi hänga med i nya stilar” och vara sådär nervöst anpassad. Jag tror på att bottna i nånting och vara stolt över det. Inte släppa på det personliga.

upprop

Anne Lidéns UPPROP, publicerat i tidskriften Vi Mänskor (nr 2, 1974)

När började du skapa feministiska bilder? Hur blev du intresserad av bilden av kvinnan?
Jag var intresserad av kroppen och rörelser eftersom jag dansade. Sen på realskolan och gymnasiet kom jag in på mode och modeteckning. Kerstin Thorvall betydde mycket för mig. Jag jobbade extra på Tigerfabriken i Uddevalla, en jättestor textilfabrik. Där började jag rita människor och kvinnor på ett ganska stereotypt sätt. Men när Twiggy kom med det magra idealet, då reagerade jag. En av mina kompisar på realskolan dog av anorexia, och ingen brydde sig. Hon åt helt plötsligt inte, och dog på sjukhuset. Det väckte mig. Då började jag göra satirer av skelettmodeller som gick på catwalk, gräsliga typer.

Min teckningslärare tyckte att det var förskräckligt, såna hemska bilder fick man ju inte göra. Då gjorde jag dom hemma, och ritade tjusiga modekläder och modeteckningar i skolan. Jag har aldrig visat de där skelettbilderna, jag bara producerade dom, i ilska. Jag tänkte inte att det var en feministisk strategi. Det var en känslomässig reaktion mot den fruktansvärda modevärlden, som jag älskade och hatade. När jag kom in på Konstfack så kom upproret på textilutbildningen mot det som också jag tyckte var fel i modevärlden. Jag kände igen mig. Men samtidigt kände jag – nej, jag ska gå bildlärarlinjen.

I din artikel “Att leta efter kvinnobilder” från 1974 (Vi Mänskor, nr 2, 1974)  problematiserar du visuella schabloner av kvinnor och vänsterrörelsen, och tar dina egna bilder som exempel.
Jag har fått höra att det är ovanligt att någon skriver så kritiskt om sina egna bilder. Men det var ju så vi höll på i kvinnorörelsen. Vi hade 50 stormöten om varenda bild! Och när man går utbildningar så kritiserar man varann, så man är van. Men det är kanske inte så många som får ner det på papper.

Jag kan till exempel tycka det är massa schabloner i den här 8 mars-affischen. Socialistiska schabloner och lite revolutionsromantik från 1830, Marianne som står på barrikaderna, som alla har som signum för en revolutionär bild.

8 mars affischen

8 mars-affischen, 1972

Språkaffischen är också fylld av schabloner om man tar isär den. Därför var jag så noga med att få copyright på den senare. Den första tryckningen, utan copyright, fick sitt eget liv, många började klippa och klistra i den. Men om man bara tar ut en av bilderna, då är ju den negativ, den visar en fördom. Så det hänger på att bilderna är samlade, och den helheten ville jag ha makten över.

Språkaffischen

Språkaffischen från 1972, originalversion. Det förekommer även varianter utan formuleringen ”Den borgerliga staten”

Också männen blev endimensionella på Språkaffischen. Vi har ju inte fått måla män, och ha män som modeller. Vilket bråk det var på Konstfack när vi ville ha manliga modeller! Vi började styra och ställa med dom där manliga modellerna, med hur vi ville att de skulle stå, då blev dom skitförbannade – “du ska inte säga..!”. Och då är det inte så konstigt att det inte kommer skildringar av män i andra roller. Utan männen får fortsätta styra och ställa och beskriva sig själva. Och kvinnorna fortsätter att beskriva kvinnor. Många feministiska bildkonstnärer vänder blicken mot kvinnan. Men att se män med våra ögon – det går jag och väntar på.

Men det är väl det du har gjort, genom din forskning?
Ja! I 15 år har jag forskat på en gammal medeltida kung, Olav den helige, och den kyrkliga konstens bilder av honom. I de bilderna finns inte en kvinna så långt ögat räcker. Jag har omformulerat bilden av den här vikingakungen, som framställs som krigisk och maktfullkomlig i gamla hjältesagor. Jag har tagit fram så mycket material att jag kunnat rasera fascismens vikingabild och istället visat på att han egentligen är en meditativ, stillsam person. Därmed blir allt nationalistiskt vikinga-ståhej fullständigt skjutet i sank. Där känner jag att jag har gjort en viktig gärning.

Sen har jag skrivit om Sven Ljungberg, en konstnär i Ljungby, som jag tycker är intressant för att han är folklig, han har bott på samma plats och har lokal förankring. Han har en konstnärlig integritet med personlig botten och har inte följt trender.

Så egentligen har jag skildrat män utifrån hur jag ser dem, och omformulerat manlighet och egenskaper vi tillskriver manlighet. Utan att ha en genuspedagogisk apparat, jag har bara sammanställt materialet. Som med Olav den Helige, nu finns underlag som visar att: nej, han var inte den maffiga Breivik-varianten, utan han var en vis förstående man som ställde upp för de svaga. Och det var med ordets makt som han betvingade ondskan, inte med svärdet. Och det är genom mitt arbete och genom att samla material har jag tagit fram den bilden, inte genom att polemisera. Det är så bildkonsten också fungerar, den fungerar inte i verbal polemik utan den fungerar genom sin gestaltning. Genom att ge fysisk form.

Vad arbetar du med idag?
Jag arbetar som lektor i bilddidaktik inom lärarutbildningen på Stockholms universitet, där jag undervisar fritidspedagoger som valt bild som profilämne. Jag jobbar med bildens historia, inte konstnärernas. Picassos prostatacancer eller Caravaggios alla killar är ju också fascinerande, men jag undervisar i hur man kan titta historiskt på bilders utformning, från forntiden till idag.

Min stora insats; att driva en konstpedagogisk utbildning, började jag med 2001. Då ville regeringen satsa på konstpedagogik och museipedagogik – det stod t.o.m i regeringsförklaringen som Göran Persson läste upp. Då gick det ut pengar till seminarier runtom i hela Sverige och vi fick många studenter. Nu är de museipedagogiska magisterkurserna nedlagda.

Varför jag har fått de här uppgifterna i lärarutbildningen är inte för att jag är konstvetare och har forskat om medeltida konst, utan det är för att jag varit bildlärare i 30 år. Det har jag aldrig släppt, jag har haft kvar min yrkesverksamhet vid sidan av forskningen, vilket är lite ovanligt. Så jag befinner mig både i skolans värld, museernas och konsthallarnas värld, och universitetet och forskningens värld.

Hur tycker du att attityden till bildämnet i skolan förändrats över tid? Du har ju följt reformerna de senaste 30 åren.
Jag har sett en jättestor förändring. Hos de teckningslärare jag hade på realskolan och gymnasiet fanns ett stort hantverkskunnande. Man skulle lära sig väldigt mycket om material. När jag kom till Konstfack så fick jag vara med om 60-talets reform, man kastade ut nästan allt det hantverksmässiga kunnandet med badvattnet, istället skulle samhället debatteras.

Idag sätter man betyg, även i yngre åldrar, och ämnet ingår i läroplanen. Förut var det frivillig teckning, inte alls nånting man skulle ha betyg i. På så sätt har det blivit viktigare i statens ögon. Men om du ser på timantal och status i skolorna – då är det mer “vem bryr sig”. Om man jämför med ifall nån skulle dra ner på gymnastiktimmar, vilket ramaskri det skulle bli från hela läkarkåren och alla hälsoorganisationer! Men om man minskar på en bildtimme – ingen säger nånting. Visuella experter står inte och skriker på barrikaderna. Reklambranschen verkar skita i det.

När jag gick på Konstfack var det nästan bara jag i hela min klass som hade gått på gymnasiet, och nu är det ju en högskoleutbildning. På den tiden kunde man komma från arbetarklassen rakt in i en konstnärlig utbildning. Den möjligheten finns inte idag, alla går estetiska linjer och mals i samma estetiska fåra. Det var genom Konstfacks berömda kvällskurser som arbetarklassens konstnärliga begåvningar kom in. De kom från sjön, från fjällen, från industrin. Den klassresan gör ingen idag. Det finns inte på kartan.

Som världen ser ut idag, när bilden är så totalt dominerande, då borde bildämnet vara centralt och viktigt. Jag tycker att det är fullständigt vansinnigt som det är nu, när estetiska ämnen får minskad betydelse, tas bort på gymnasiet och man är bara så orolig för de där mattekunskaperna! Visuell läskunnighet borde vara precis lika viktigt som att kunna skriva eller räkna.

Innan vi skiljs åt berättar Anne att Svenska Tecknare och 8 mars för alltid hänger ihop för henne.
I slutet av 70-talet när Språkaffischen blivit känd och använd i skolor, statliga institutioner, personalutbildningar och läromedel så fick jag ett samtal från en person som sade sig vara gymnasielärare på västkusten. Hon ville använda Språkaffischen i ett tema om jämställdhet. Eftersom det inte var i kommersiellt syfte så sa jag att hon kunde använda sin kopia av affischen i sin klass i skolan.

Sedan fick jag reda på att det i själva verket var en stor reklamfirma, landstinget i Göteborg-Bohuslän och alla skolor i länet som skulle ha ett stort upptryckt läromedel om jämställdhet, där min språkaffisch var det första materialet som skulle sätta igång diskussionen. Då blev jag ursinnig och kände mig lurad. Jag kontaktade Svenska Tecknare och bad dem om hjälp. De tog upp en strid och krävde beställarna på rimlig betalning som motsvarade den tryckta produktens omfång och spridning. Och det fick de igenom.

På 8 mars året efter fick jag pengarna för Språkaffischen och då gick jag ut på stan för att fira min kamp – jag var glad att jag kämpade och fick rätt. Jag köpte en ny kjol och en tröja – mina 8 mars-kläder. Sedan bar jag dessa kläder varje 8 mars i flera år – bara för att påminna mig om att man alltid ska stå på sig!

Fler artiklar från gästredaktörerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.