Göteborgs Kopparslageriarbetares fana från 1900, som pryds av internationalismens socialistiska frihetsgudinna, framför en soluppgång, på en jordglob. Foto: Claes Jansson

Det röda spöket

Margareta Ståhl är fil. dr i visuell kommunikation och har forskat på arbetarrörelsens röda fanor. Inför första maj har vi träffat henne för att prata om fanans historia, symbolspråk och betydelse för arbetarrörelsens organisationer.

När börjar fanor användas som symbol för arbetarorganisering i Sverige?

Typografernas standar betraktas som den äldsta fanan, den är gjord 1864. Men det är före fackföreningsrörelsens tid, det var en bildningsorganisation från början. I mitten av 1800-talet fanns en liberal rörelse, de kallade sig för arbetarföreningar. Men det är en enorm skillnad mellan dem och arbetarrörelsen, alltså den den fackliga och politiska socialistiska arbetarrörelsen som uppkom i Sverige på 1880-talet, och ännu tidigare i Tyskland och Danmark. De liberala föreningarna var bildningsföreningar skapade av borgarna för arbetarna – arbetarna skulle fostras och lyftas till den “fina” kulturen. När socialisterna började organisera sig så hade de en annan kultursyn, borgarna skulle inte längre styra deras föreningar.

Men eftersom typograferna hade en obruten föreningsverksamhet över tid så säger man ändå att typografernas fana var den första fackföreningsfanan. Den var egentligen ingen kampfana, den var ett samlingstecken som man hängde på väggen. Emblemet i mitten av fanan föreställer Gutenberg, staden Mainz vapen, samt en boktryckarboll som symboliserar yrket, och den hade mycket broderier, det var en stolt yrkesförening. Man kan säga att typograferna var aristokrater inom arbetarklassen, de ville gärna se den obrutna följden och understryka sin historia.

Stockholms Typografiska Förenings vita standar från 1864. Foto: Tommy Nilsson

Stockholms Typografiska Förenings vita standar från 1864. Foto: Tommy Nilsson

Hur kunde en liberal arbetarföreningsfana se ut?

De var vita, liberalismens färg, och har ofta en nationsgestalt, till exempel Moder Svea som sitter framför en fabriksbyggnad och värnar den svenska industrin. Det är ju inte nåt uppror eller så, utan det är nationalism. Hon sitter stilla och fridfullt framför en bikupa som betyder “flit” och så står det till exempel “Bed och arbeta” för att arbetarna skulle hålla sig i schack naturligtvis, det skulle vara herrans tukt och förmaning. I Skåne fanns det blå fanor som ofta stod för nationalism och hantverk. De blå fackföreningsfanorna kom före de röda. Betydelsen av den blå färgen växte sedan fram i dialog med den röda, som tvärtom symboliserade internationalism och kollektivism. På de blå fanorna är det ibland en mycket stolt yrkesman eller en yrkessymbol, medan det på de röda fanorna är viktigt att man kommunicerar att man jobbade tillsammans.

När började de röda fanorna dominera?

Det blev en hård kamp mellan de socialistiska och de liberala fackföreningsfanorna på 1880-talet. På 1880-talet när socialismen har börjat slå igenom blir fanorna röda, den internationella socialismens färg. Det första röda standaret i Sverige gjordes för Stockholms träarbetareförening. Därefter blir det helt andra deviser och uttryck på fanan. Det blir en kampfana, en kamp MOT samhällets rådande ordning. Istället för att beskydda nationen ska man nu kämpa för internationell solidaritet och därför kunde det stå ‘proletärer i alla länder förenen eder’ ur kommunistiska manifestet.

Vad hände med typografernas vita fana?

1890 när man skulle ut i Första maj-demonstrationerna blev det diskussioner mellan typograferna. En del var traditionella yrkesmän som var jättestolta över sitt standar. Andra ville ha socialism i första hand, det var starka stridigheter. Särskilt i Skåne ville de unga ha en röd fana, men de äldre ville använda det gamla ärevördiga standaret. I Malmö skaffade sig typograferna en röd fana 1890, men jag har för mig att typograferna i Stockholm gick med sitt vita standar första året. Men ganska snart gjorde de en röd. Det var mycket strider inom arbetarrörelsen i början.

Varför var det så mycket strid kring den röda fanan?

Det var ju farligt, man fick inte gå på gator och torg med röda fanor. De ansökte ibland om att få ha demonstration, men det fick de i allmänhet inte ha inom stadens gränser. Hela tiden var det bråk med polisen. Vid flera tillfällen kom polisen med sina hästar och den röda fanan fick rullas ihop. Den blå fick de gå genom stan med. Polisen skyllde på att hästarna kunde bli rädda. Men hästarna blev inte rädda för den blå färgen eller den vita färgen. Att gå med röda fanor var ju skräckinjagande, det var det “röda spöket” och sågs som ett hot mot det bestående samhället. Utanför stan gällde inte stadens ordningsregler. På helgerna tågade man ut och samlades utanför tullarna och så fick man veckla ut sin fana.

Varifrån kommer den röda färgen?

Det kommer bland annat från den franska revolutionens röda jakobinermössa. Men det var även ett uppror i Paris på Champs de mars (Marsfältet) där många dödades, och då slet man åt sig en av militärens röda fanor och skrev på den att det skulle bli folkvälde. Det blev en stark symbolhandling. Efter det skulle fanorna vara röda när det gällde folkets makt.

Det handlar också om teknikens utveckling, med syntetfärg kunde även arbetarrörelsen ha röda fanor. Tidigare fanns det bara dyra färgningsmetoder, koschenille och purpursnäckan, rött var en av de dyrbaraste färgerna och därför hade det varit maktens färg.

Finns det några gemensamma visuella drag i fanorna, symboler eller stilgrepp som användes oftare?

På 1880-talet började man med demonstrationer, då ville man gå ut på gator och torg och symboliskt erövra staden, och fanorna kunde inte längre vara lika tunga och otympliga som tidigare. Då började man ta modell efter de militära fanorna som man kunde bära på en stång och ta med sig. Då gick det att använda bägge sidor att framföra budskap på. Den ena sidan kommunicerade utåt, och den andra sidan inåt till organisationen.

Bildtext:  Göteborgs Kopparslageriarbetares fana från 1900, som pryds av internationalismens socialistiska frihetsgudinna, framför en soluppgång, på en jordglob. Foto: Claes Jansson

Göteborgs Kopparslageriarbetares fana från 1900, som pryds av internationalismens socialistiska frihetsgudinna, framför en soluppgång, på en jordglob. Foto: Claes Jansson

På ena sidan hade man ofta internationalismens socialistiska frihetsgudinna. Hon skulle stå framför en soluppgång. Och så står hon på en jordglob som betyder internationalism. Bakom henne kunde man t.ex. se ett helt industrilandskap. Det kunde också vara ett arbetsredskap eller ett föremål, ett resultat av arbetsprocessen. Och så är det ett handslag, som man kallade för det rena arbetareemblemet, gemenskap på horisontell nivå. Inte som gesällföreningar, uppifrån och ner. Många vill se en kontinuitet mellan gesällföreningar/skråväsende och fackföreningsrörelsen, men man ville uttalat bryta den hierarkiska ordningen. Det här är en helt annan ideologi, med internationell solidaritet och jämlikhet. Idag är det vanligt att handslaget är mellan en vit hand och en brun, för att visa att arbetarrörelsen faktiskt inte bara är den vite mannen.

Det var viktigt att man hade något kollektivt som motiv. Min vetenskapliga tes är att ju mindre utbildning de hade, desto större utbytbarhet och desto viktigare med kollektivet på fanorna. För hamnarbetarna till exempel, som var väldigt illa sedda för de söp och hade ingen yrkesutbildning, för dem var det viktigt med fanor som visade att det var ett gemensamt arbete, till exempel kunde bilderna föreställa kajer med folk som rullar tunnor tillsammans.
Det var också kvistar i ek och lager på fanorna. Eken stod för styrka, soliditet, och lagern för seger. En etablerad symbolik och inte specifik för arbetarrörelsen.

På baksidan brukade det vara något som vände sig in till föreningen, en fackla med deviser som “Gör din plikt – kräv din rätt”, “Enighet ger styrka”, “Eniga vi stå – söndrade vi falla”, “Organisation är makt”, men det vanligaste var “Frihet, jämlikhet, broderskap”. Men den mest ursprungliga och radikala är den rena röda fanan, den har ingen utsmyckning för den ska förstås i alla länder.

Foto: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Foto: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Hur gick det till när man skulle bestämma motivet för en fana?

Det är väldigt viktigt hur den kommer till, att det är demokratiskt. Fanan är något som ägs kollektivt av en förening. En fana kan i princip inte ägas av en privatperson, utan det är en förening som bestämmer hur det ska vara. Först bildas en fankommitté som diskuterar motiv, material, form, storlek och framför allt kostnad, för det var jättedyrt. Man fick inte ta pengar ur föreningskassan, de pengarna skulle gå till ren facklig verksamhet. Fankommitén samlade in pengar, med hjälp av basarer, fester och annat.

Skiss från fanmålaren Axel W Bergkvist till Trädgårdsarbetareförbundets Göteborgsavdelning, 1922

Skiss från fanmålaren Axel W Bergkvist till Trädgårdsarbetareförbundets Göteborgsavdelning, 1922

Hur ser den estetiska utvecklingen ut över tid?

Det revolutionära bildspråket fanns fram till 20-talet. Sedan lever det kvar till viss mån men då kommer det etablerade samhället in och försöker anpassa och samarbeta. På 1920-talet hade de som inte var delaktiga i arbetarrörelsen börjat uppmärksamma fanorna. Många började engagera sig i bildspråket. Igen kommer tanken om att lära arbetarna god smak… det här blommade upp ordentligt när riksheraldikerämbetet på 40-talet också la sig i det här. Fanornas bilder var ju så heraldiskt felaktiga, så då skulle man få ordning på bildspråket. Det skulle gärna vara rent med bara två färger och fanornas bildspråk skulle vara mindre narrativt.

Men arbetarrörelsen blev också lite mindre hotfull. Klasskampstanken som var väldigt hårt drivande på 1880/90-talet dämpades när man hade kommit till makten och istället ville bli en del av samhället, inte motarbeta och krossa det. Fanorna var mindre revolutionära och arbetarrörelsen talar själva om en “excess i gräsligheter” med “anatomiskt oriktiga gudinnor”.
Vi pratar alltså om “folkhemsperioden”, från det demokratiska genombrottet på 1920-talet fram till 50-talet ungefär. Det är lite olika i olika föreningar, en del var tuffare än andra men generellt blir fanorna snällare.

Hur ser fanornas utveckling ut på senare tid?

På 1940- 50-talet var arbetarrörelsen stark. Alla gick man ur huse på första maj och hade fanor, det var inget konstigt med det. Bildspråket var berättande, arbetarna var respekterade och det syns i fanorna. På 1960-talet när landsbygdsindustrierna börjar koncentrera sig till större orter, då centraliseras fackföreningsrörelsen och man bildar storavdelningar. Bildspråken hos de olika lokala fackföreningarna försvinner. Storavdelningarna har förbundsemblemen på sina fanor. Metall till exempel hade bara ett M som sitt förbundsemblem och då ser ju fanorna alla nästan likadana ut! På 1960- 70-talet börjar många tappa intresset och känna att det inte är så personligt med fanorna längre. Organisationsutvecklingen bygger såklart på industrisamhällets utveckling. Grafikerna till exempel är ju så små idag, det gick så fort efter den digitala revolutionen, när blytyperna försvann och yrkeskåren blev minimerad.

Men på 70-80-talet kom en omsvängning, med studiecirklar som skapar sina egna fanor. Då blir det fantasi så infernaliskt! Alla ska skapa, man skaffar en jättestor röd duk och så får alla klistra eller sy på sin lilla applikation: röda rosor, vita duvor, älvar och träd. Samtidigt ser yrkena inte likadana ut som tidigare – det är arbetslöshet och många växlar arbete. Det växer fram en känsla för trakten och orten med symboler som t.ex. landskapsdjur, snarare än symboler för specifika yrken, eftersom alla industriarbetare på orten är med i samma fackförening.

Om man tittar på fanor idag, är det en levande kulturyttring eller kulturhistorisk artefakt?

Jag har varit med och invigt många fanor på senaste. De har bara, som vanligt, inte uppmärksammats så mycket utanför arbetarrörelsen. Folk säger alltid “nu när det inte görs fanor längre” – det görs det visst det! Men det är inte sådant som tidningarna skriver om eller som tv visar. Det jag berättar om, det syntes inte så mycket på den tiden heller tror jag, förutom när det blev konfrontationer.

Text: Maryam Fanni, Matilda Flodmark, Sara Kaaman

Läs mer:
Vår fana röd till färgen – Fanor som medium för visuell kommunikation under arbetarrrörelsens genombrottstid i Sverige fram till 1890, Margareta Ståhl, Linköpings universitet, 1999
 
Vår enighets fana: ett sekel fackliga fanor, Margareta Ståhl, LO, 1998

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.