Foto: Viktor Gårdsäter

Porträtt: Ragnar Persson

Han växte upp med skogen. Natten, månen och musiken finns i konstnären Ragnar Perssons teckningar. Ika Johannesson har besökt den blyertstecknade bildvärlden i hans ateljé.

Artikeln publicerades i Tecknaren #2/3 juni 2014.

Text: Ika Johannesson
Foto: Viktor Gårdsäter

Ragnar Perssons nya ateljé ligger i den del av Vasastan i Stockholm som kallas Sibirien. Han delar lokalen med tre andra konstnärer, men han är oftast där när det är tomt. Från dagiset ovanför hörs dunsar från lekande barn, men det dränker han med hög musik och radiodokumentärer.
– Fördelen är att man kan dra i gång en sticksåg sent på kvällen utan att någon klagar.
Ateljén är å ena sidan ett andningshål, å andra sidan ett lager. Överallt står tavlor inslagna i papper och bubbelplast. I soffan ligger en stor tygvepa från höstens utställning på Konsthallen i Skövde Kulturhus. Sedan 2005 och boken Sarcofago, som han gav ut själv i 300 exemplar under studietiden på Konstfack, har intresset för hans mörka, blyertstecknade bildvärld vuxit.
Han visar entusiastiskt runt i rummet. För första gången i sitt liv tecknar Ragnar Persson på heltid. Han har precis sagt upp sig från sitt jobb på Kulturhusets ungdomsavdelning Lava.
– Det är helt fantastiskt. Jag tar min dotter till dagis vid nio och sedan kommer jag hit. Jag trodde aldrig i hela mitt liv, jag är 33 nu, att jag skulle kunna sitta och rita, lyssna på musik och snusa hela dagarna.
Han plockar fram lyxutgåvan av den nya boken Vi ses i himlen som samlar verk från 2010 fram till nu, en stor grisrosa pjäs i kartong med en fågel på omslaget, och börjar bläddra. Vilda djur, tonåringar med uttryckslös blick och motiv från metalvärlden – som liemän, monster och bandloggor – samsas med varandra, tecknade i blyerts och ibland tusch, ofta mot bakgrund av den täta barrskog som återkommer i hans verk.

Hur är ditt förhållande till skogen?
– Jag har tillbringat mycket tid i mitt liv nära skogen. Under min barndom var jag i Norrland varje sommar, eftersom mamma är från Kiruna och vi har all släkt där uppe. Jag var ute och fiskade mitt i natten om somrarna när jag var liten.

Det känns ofta som om dina teckningsmotiv utspelar sig just på natten.
– Jag gör nästan alla teckningar på natten, när alla andra gått och lagt sig. Då blir det nattliga motiv. Jag är också ganska svag för symbolik. I mina bilder återkommer ofta en svart måne. Dels är det för att etablera en stämning, men den är inspirerad av midnattssolen också. Det är så fint i Norrland. På natten är det ljust, men naturen har gått och lagt sig ändå. Allting är helt lugnt. Men den svarta månen signalerar att det alltid är något i annalkande.

Vad är det som nalkas?
– Undergången. Det är bara att titta på hur världen ser ut, hur folk mår och hur man själv mår. Folk mår ju dåligt. Hela världen håller på att kollapsa. Det finns hur mycket som helst som nalkas. Det är sällan man går omkring och är superglad, det finns alltid ett underliggande mörker på något sätt. Det vore konstigt om det inte kom in i bilderna.

Den norrländska natten. ”Det är ljust, men naturen har gått och lagt sig ändå. Allting är helt lugnt. Men den svarta månen signalerar att det alltid är något i annalkande.” Bild ur Ragnar Perssons bok Vi ses i himlen (Orosdi-Back, 2014).

Den norrländska natten. ”Det är ljust, men naturen har gått och lagt sig ändå. Allting är helt lugnt. Men den svarta månen signalerar att det alltid är något i annalkande.” Bild ur Ragnar Perssons bok Vi ses i himlen (Orosdi-Back, 2014).

Varför återkommer du till samma motiv?
– Jag gillar återupprepningar. Vissa skulle säga att jag är en bakåtsträvare och inte utvecklas, men jag föredrar att säga att jag är konsekvent. Repetitionen ger mig någon sorts njutning. På en bild står en tjej ute och smygröker under månen och har en stund för sig själv i sitt lilla universum, medan samtidigt, på en annan bild, kanske bara några kilometer bort, står vargarna och ylar åt den. Kanske är det en enda stor bild man håller på med egentligen.

Är du djurvän?
– Ja, gud ja. Djur är också en del av symboliken, jag gillar sagor. Det är det jag siktar på mer med de nya teckningarna. Att bejaka sagan och fabelvärlden, någon sorts mix av bröderna Grimm och Tove Jansson.

Många av dina figurer känns som om de är mitt i skiftet mellan ungdom och vuxen.
– Kanske beror det på att jag själv är i en ointressant ålder just nu. Det är härligare att tänka sig en gammal krökt kvinna som har levt ett helt liv, eller någon som precis är på väg in i vuxenlivet. När man är mitt i skiftet är man i ett ingenmansland. Jag tror att jag tänker samma tankar nu som när jag var i den åldern. Jag har inget bra svar på det där. Kanske att man är mer direkt som person då.

Varifrån plockar du inspiration?
– Hade du frågat mig för ett halvår sedan hade jag kunnat svara direkt, men nu har jag varit pappaledig och då har jag inte ritat så mycket. Ju mer som händer runt omkring mig desto mer ritar jag. Nu när jag har varit ute och gått med barnvagn mycket har jag fotat i stället. Men generellt blir jag inspirerad av känslor och stämningar från en bra skiva till exempel. Ibland tänker jag ut en historia innan jag börjar.

Du skriver alltså ned en bakgrundsstory?
– Ja, lite om vad som har hänt innan. Jag har lätt för att gå i gång på historier bakom olika saker. Till exempel har vi ingen dagstidning hemma just nu och Svenska Dagbladet spärrar artiklarna på nätet när man har läst ett visst antal, så nu kan jag bara se rubrikerna. Då har jag märkt hur jag i stället börjar hitta på vad som har hänt. Jag vet inte om det är inspiration, men det är ett sätt att tänka.

Varför fastnade du för just teckning som uttryck?
– För att det är så fritt. När jag gick förberedande konstskola fanns det regler för allt: hur man skulle måla, hur färgerna fungerade, allt var bundet. Men teckning sågs som något man på sin höjd använde till skisser. Det var ingen som dödade det för mig, som med måleriet. Jag gillar det enkla, att man bara behöver en penna, ingen förkunskap. Och att det är något alla människor gör. Det är fint.

Det är mer färg än vanligt i de nya verken, framför allt mer rosa: ”Svart och rosa är mina  favoritfärger, avgjort. Jag har jobbat med bara blyerts så länge, nu har jag börjat måla lite. Vem vill inte bo i en rosa värld liksom?”

Det är mer färg än vanligt i de nya verken, framför allt mer rosa: ”Svart och rosa är mina favoritfärger, avgjort. Jag har jobbat med bara blyerts så länge, nu har jag börjat måla lite. Vem vill inte bo i en rosa värld liksom?”

Hur mycket av din bildvärld är påverkad av hårdrocken?
– Väldigt mycket och väldigt lite. Mycket för mig personligen för det har format mig som person, men inte så mycket min bildvärld. Jag älskar hårdrock, det är hela mitt liv, men jag älskar också världarna jag ritar.

I förordet till Vi ses i himlen hänvisar konstkritikern Lars O Ericsson till det amerikanska hardcorebandet Black Flag. Vad har de betytt för dig?
– Black Flag var min ingång till konsten, genom konstnären Raymond Pettibons skivomslag. Det gav mig insikten om att man kunde vara konstnär och samtidigt rita figurer som slåss och en polis som skjuter huvudet av sig. Att man inte behöver försöka ”göra” konst, man kan bara gå på det man gillar. Det är klart att man formas av att sitta och råstirra på Iron Maiden-skivomslag under hela sin uppväxt. Men med Pettibon fick jag för första gången känslan av att jag kunde göra det själv. Det var en stark upplevelse.

Apropå att göra saker själv, du har gett ut ett femtontal fanzine genom åren. Vad är tjusningen med det?
– Jag är nog bara van vid att göra allting på egen hand. Plus att en bok tar rätt lång tid att producera. Vem orkar vänta i flera år på en bok om jag kan ge ut en själv i morgon? Det är lite så min hjärna har funkat. Jag ritar så pass mycket att det är skönt att få saker ur systemet genom att ge ut dem.

Hur har dina teckningar utvecklats sedan din förra bok Feel the darkness från 2010?
– Det har skett en ganska stor förändring på senare tid. Tidigare har jag haft svårt för att låta mina figurer göra saker eller ens hålla något i händerna. Jag gillar uttryckslösheten och tomheten. Betraktarna ska kunna ladda bilderna med vad de vill. Nu har teckningarna fyllts med fler intryck. Och jag tittar mer på den karibiska floran och faunan i stället för enbart nordiska växter. För mig personligen är det väldigt härligt att blanda upp det nordiska. Det är underbart, man är kung över sitt universum.

Hur funkar det ekonomiskt att teckna på heltid?
– Jag har en liten buffert med sparpengar och sålda verk. Förra året gick det lite plus, men jag tjänar inga pengar på konsten. Jag lever rätt sparsmakat. Jag gillar musik, öl, snus och kaffe. Det blir inte så mycket kostnader.

Kallar du dig illustratör eller konstnär?
– Verkligen inte illustratör i alla fall. Jag är så jävla dålig på att illustrera, jag vill gärna kunna, men det går inte. Jag ser mig som konstnär, även om det sitter långt inne att säga. Kanske för att jag så sent insåg att jag kunde diktera mina egna villkor. Men jag tycker fortfarande att det är lite pinsamt att säga: ”Hej, jag heter Ragnar, jag är konstnär.” Det går ju inte.

Men vad säger du då?
– Oftast ingenting. Jag kanske säger att jag ritar ganska mycket. Jag skyller på Svea rike. Man träffar ju ingen amerikan med den inställningen. Det är snarare: ”Oh man, you do art? You should check out my stuff, it’s mindblowing!” Wow, sa han att min hjärna kommer att explodera om jag ser hans grejer?

Du borde säga det. Din hjärna kommer att sprängas när du ser min bok!
– Det hade varit helt underbart. Psykisk terrorism genom teckningar! Det finns en sprängkraft i teckningar som är helt makalös.

Att öppna den nya boken Vi ses i himlen (Orosdi-Back, 2014) är att se in i Ragnar Perssons världar byggda av kladd och disciplin.

Att öppna den nya boken Vi ses i himlen (Orosdi-Back, 2014) är att se in i Ragnar Perssons världar byggda av kladd och disciplin.

Är du verkligen så dålig på att illustrera?
– Jag kan göra skivomslag och tryck till bandtröjor för att det ligger så nära mig själv, men annars tycker jag att det är skitsvårt. Jag har aldrig haft en naturlig talang för att rita och det tar väldigt lång tid för mig. Det jag är jävligt bra på är disciplin och att slutföra saker. Plus att jag jobbar väldigt mycket, jag kan bli lite manisk. Det här är så sjukt tråkiga svar, man vill ju säga något mer romantiskt.

Blir du frustrerad över att det inte kommer så lätt till dig?
– Jo, men det är nog också det som har drivit mig framåt. Det och att jag tycker att det är så roligt att rita. Men nu har jag upptäckt en genväg – man kan kalkera saker! Fast det kanske man ska hålla tyst om. Det finns ett exempel i boken som är väldigt tydligt.

Vilket är det?
– Det är en teckning där jag bland annat har kalkerat Bamse, Motörheadloggan, Snurre Sprätt och en smurf. Kalla det fusk, ja, jag kommer inte att säga emot dig. Men det är ett utsnitt av vad jag sitter på kvällen och ritar för att bli bättre. Tanken var inte ens att den skulle bli offentlig. Men för mig är kladdandet lika mycket värt som en teckning som jag har lagt en månad på. Om jag uppenbarligen fortfarande är så pubertal att jag sitter och ritar bandloggor tycker jag att det är okej att redovisa det.

Ika Johannesson är journalist och programledare för SVT:s Kulturnyheterna. Hon medverkade i Ragnar Perssons och Daniel Söderbergs bok Ur skogen (Orosdi-Back, 2013). Viktor Gårdsäter är fotograf och bildkonstnär. Ragnar Perssons bok Vi ses i himlen, formgiven av Josefin Gahmberg, gavs ut den 30 april på Orosdi-Back.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.