Bitte Andersson och hennes kollektiv. Från vänster: Geraldina Stjernström, Oumar Barry, Caisa Viksten, Kyuhyung Cho, Bill Schiller, Alexi Carpentieri, Fej Ganebo Skantz, E Ganebo Skantz, Prang Lerttaweewit, Martin Borell, Josephine Krieg, M. Wågensjö, Peggy Sands, Hanna Gustavsson, Bitte Andersson, Pia Goldman, Emelie Henriksson.

Porträtt: Bitte Andersson

Från fanzines till actionkomedimusikal. Illustratören och regissören Bitte Andersson berättar halvsanna sagor i serier och på film. Sara Teleman har lyssnat på hennes rövarhistorier.

Text: Sara Teleman
Foto: Erik Wåhlström

I dag är det många filmregissörer som börjar sin bana på en designhögskola. Det vanliga är att man, om man har jobbat mycket med film under utbildningen, så småningom hamnar i reklamfilmsbranschen. Mindre vanligt är att gå från att vara serietecknare till att göra film och sedan börja teckna serier igen. Som Bitte Andersson.

Men först ska hennes första långfilm Dyke hard ha premiär. Den påbörjades under masterutbildningen på Konstfack för fyra år sedan och beskrivs enklast som en vild och
vansinnig John Waters-inspirerad komedi om ett lesbiskt pudelrockbands våldsamma äventyr år 1986.

– Jag har väldigt dåligt minne, säger Bitte Andersson när vi träffas hemma hos henne.
Allt jag säger är till hälften sanning och till hälften saga.
Sant är att oavsett om det är genom film, illustrationer eller serier så är hon noga med
att berätta med humor. Hon har ett sätt som får publiken att skrattande öppna sina hjärnor och hjärtan för en mera upplyst och inkluderande människosyn.

Bitte Andersson har rötterna djupt i hbtq-rörelsen (homo- och bisexuella, trans- och
queerpersoner) och allt hon gör färgas av det.

Som Dyke hard. Filmprojektet började med att hon, hennes partner Martin Borell och deras kompis Alexi Carpentieri kollade på massor av genrefilm, alltså b-filmer gjorda med en liten budget, ofta skräckfilm.
– Då måste man ha överseende med könsstereotypa rollfigurer. Vi började prata om hur vi skulle vilja se samma typ av film fast med kvinnliga och könsöverskridande skådespelare, i stället för bara biologiska män överallt. Manuset är baserat på en lång, lång lista av saker som vi ville ha med: ett fängelseupplopp, ett motorcykelgäng, ett rollerderby, en ninjaattack, en sadistisk fängelsechef, ett spökhus, en presskonferens med en borgmästare … Vi kom fram till att en roadmovie var det bästa formatet för att få in allting. Vi placerade ut alla händelser längs med en tidslinje och knöt sedan ihop dem med en handling om ett lesbiskt rockband på väg till en musiktävling.

Kommer du att göra film på samma sätt igen?
– Nej! Det går inte. Det är cirka 300 människor inblandade. Folk har offrat så mycket,
man kan bara be om den sortens arbetsinsats en gång. Mitt låne- och be-om-saker-konto är helt uttömt, även privat. Det enda sättet jag skulle kunna göra film på igen är med en ordentlig budget.

Bitte Andersson berättar att hon brukar betala tillbaka genom att hjälpa folk att flytta. I övrigt befinner hon sig i en sorts konstnärsekonomi där stipendier och tillfälliga jobb finansierar verksamheten. En av filmens största sponsorer är sambon Martin, som låter henne bo gratis.

När hon var 23 år jobbade hon med specialeffekter för det amerikanska kultfilmbolaget Troma Entertainment. I en scen skulle skådespelaren äta tarmar.
– Mammas förslag var att jag kunde göra dem genom att gjuta gelatin i kondomer. ”Häll i lite mjöl så att det inte blir helt genomskinligt, då ser det mer verkligt ut!” Att komma på
sådant där är som en sport för min familj.

Hur då? Berätta mer om din familj.
– Mina föräldrar samlade på allt, något som jag skämdes över när jag bodde hemma men tycker är genialt i dag. Så borde alla leva. Pappa var reparatör på fabrik, och blev förtidspensionär och senare konstnär. Han tog vara på allt. Man fick en känsla av att han kunde göra vad som helst av vad som helst. Laga bilen med en ölburk och en halv strumpa.

Påverkade din pappas liv din syn på arbete?
– Ja, säkert. Meningen med livet är inte att jobba. Att hålla på med kreativa grejer känns mer meningsfullt än att sträva efter högre materiell standard. Mamma inspirerade också, hon experimenterade med både mat och textil. Hon arbetade på en liten skola och var hushållslärare, mattant, biologilärare – allt på en gång. I flera år ritade jag mina egna skolavslutningsklänningar som mamma sydde upp. Nu har jag gjort kostymerna till Dyke hard.

Skärmavbild 2014-09-18 kl. 10.59.14

Bitte Andersson har gått från att beraätta sina historier i serieform till att göra spelfilm av dem. Snart gör hon serier igen.

 

Skärmavbild 2014-09-18 kl. 11.00.28

Dyke hard, Bitte Anderssons filmkomedi om ett lesbiskt pudelrock­ band, gjord delvis som ett arbete på Konstfack, får premiär under 2015. Affisch av Bitte Andersson, med foton av Stephanie Wiegner.

Skärmavbild 2014-09-18 kl. 11.01.00

Stillbild ur musikvideon till The Knifes låt Without you my life would be boring, 2014. Regi av Bitte Andersson.

Vid 15 lämnade du den lilla orten Stjärnhov för att gå gymnasiet i Stockholm. Nästa anhalt blev Nyköping. Hur kommer det sig?
– Jag och min bästa kompis blev ihop med varsin kille från Nyköping. Där kom jag i kontakt med subkulturer för första gången i mitt liv. Den största gruppen utgjordes av do it yourself-punkrockare – och en oräknelig mängd band, skivbolag och fanzines. Tyvärr fanns det få tjejer i det gänget. Många av dem hade flyttat därifrån och klimatet var ganska grabbigt. Vi startade ett eget band, Dyke Hard, och en tidning som hette Tigerskott i brallan. Samtidigt pågick en feministvåg i övriga Sverige, men den uppfattade inte vi. Vi hade inte internet. Fast vi hittade och läste andra fanzines som Amazon, Radarka, Killed by beauty och Bleck. Tiden i Nyköping lärde mig att man kan bygga en egen plattform. Man behöver inte be om lov att få vara med i killgänget.

Vid 25 hade du en kandidatexamen i Fri konst från Konstfack och startade hbtq-bokhandeln Hallongrottan i Hornstull i Stockholm. Berätta om den.
– Hallongrottan skulle vara som Slick, en trygg plats, fast för folk som inte gillar att gå ut. Mer nördkompatibel. Slick var en blandad queer och straight klubb med en stor andel lesbiska där det inte fanns utrymme för killar att vara respektlösa mot tjejer. Asynja Gray och Daniel Bergqvist som drev den visade ett fönster till en utopisk värld.

2010 såldes Hallongrottan och 2013 stängdes butiken. Men erfarenheterna därifrån, kontakterna och vännerna, finns kvar.

Vad driver dig?
– Feministisk verksamhet är ofta kritisk och pedagogisk. Man gör en analys och sedan förklarar man den. Det är beundransvärt men slitsamt att hålla på så, och inte alltid så frigörande för aktivisten själv. Jag vill bidra till feminismen med utopiska visioner som är mer rekreativa. Jag vill hellre vara aktiv – föreslå ett alternativ, än reaktiv – reagera på ett förtryck. Men båda grejerna behövs. Verkligen.

Tidigare i år gjorde Dyke hard-gänget en musikvideo till musikgruppen The Knifes låt Without you my life would be boring. I videon dansar folk med olika kroppar, hudfärg, könsuttryck och funktionalitet omkring i ett väntrum. Här liksom i Bitte Anderssons serier och illustrationer finns en bred representation av människotyper som man annars sällan möter i fiktionen, bara i verkligheten.

Du är ofta inkluderande i dina verk. Alltså i betydelsen icke-separatistisk.
– Tack. Det är meningen. Men jag har stor respekt för separatistiska nätverk. De är viktiga och jag har lärt mig mycket i sådana sammanhang. En separatistisk miljö kan verkligen höja nivån på samtalet. Men alla politiska rörelser behöver vara breda och ha olika metoder och strategier. Det är farligt att leta efter ”den rätta feminismen”. Jag ville att Hallongrottan skulle vara som ett vattenhål i djungeln dit alla djur kommer för att dricka utan att ge sig på varandra. Solidaritet mellan olika marginaliserade grupper är också ett sätt att peka ut vad som egentligen är problemet. Det är ju inte någon av de olika grupperna inom feminismen, utan patriarkatet och kapitalismen.

Du arbetar ofta kollektivt. Vilka tre personer ur ditt professionella liv vill du lyfta?
– Ina Wood som var anställd på Hallongrottan. Vi drev den ihop och hon skrev och regisserade underhållningsprogrammet Hallon-TV som vi sände i Öppna Kanalen. Filmen Dyke hard bygger på hennes värld. Sedan gjorde vi slut så hon är inte med i filmprojektet men vi har gjort andra projekt tillsammans efter det. Hon har lärt oss allt om storytelling – mig, Martin och Alexi, som också var med och gjorde Hallon-TV. Vi tre har skrivit filmmanuset och gör Dyke hard tillsammans. Vi är som en trebent pall som tar alla svåra beslut ihop. Jag är den enda som jobbar heltid med filmen men Martin gör alla effekter och Alexi är fotograf och skådespelare.

Skärmavbild 2014-09-18 kl. 11.01.19

Vad ska du göra när filmen är klar?
– Jag har fått stipendium av Konstnärsnämnden för att teckna ett album om ett äldreboende för hbtq-personer. Serien ska ta upp hur det är att bli gammal. Allmänmänskliga saker som att ha eller inte ha barn eller barnbarn. Relationer till släkt och personal. Att huvudpersonerna är äldre gör att jag kommer att kunna göra tidshopp fram och tillbaka och berätta om hbtq-liv i olika tidsperioder.
Skärmavbild 2014-09-18 kl. 11.01.44
Varför vill du skildra just vårdsituationen?
– Att ta hand om någon eller att bli omhändertagen är en traditionellt kvinnlig upplevelse som inte skildras så ofta i seriebokssammanhang eller i kulturen över lag. Min favoritserietecknare, amerikanen Jaime Hernandez, har gjort det flera gånger. Jag skrev en uppsats om honom på Konstfack med titeln Empowering fiction – Visual feminism in the art of Jaime Hernandez, och den vetenskapliga … haha … frågeställningen ”Varför älskar jag Jaime Hernandez?”. Det blev en lista på 20 återkommande element. Till exempel kvinnor i olika åldrar som interagerar med varandra. Och att tjejer har mycket kroppskontakt i hans serier. De brottas, sover ihop och bär varandra. Det känns i kroppen när man läser.

Plötsligt lutar Bitte sig fram och lägger huvudet på bordet.
– Jag kan inte ens föreställa mig hur min serie ska se ut! Jag vill bara ställa in!

Hon tittar upp.
– Jag måste ha en lång researchfas. Jag ska lägga mycket tid på storyboard och manus, så som vi gjorde med Dyke hard. Förlaget vill gärna att jag ska göra ett självbiografiskt seriealbum, och visst finns det en styrka i det som kanske är svår att uppbåda med fiktion. Men jag vill inte jobba självbiografiskt till priset av mina relationer. Däremot vill jag försöka väva in mina favoritanekdoter i en fiktiv form. Jag har ingen som helst talang för fiktion. Bara för rövarhistorier ur verkligheten.

Sara Teleman är illustratör och skribent, samt redaktör för Aktuellt i Tecknaren. Bitte Anderssons film Dyke hard får premiär 2015 och hon arbetar på ett seriealbum. Erik Wåhlström är fotograf.

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.