Vem kommer in och vem kommer ut?

Påminner urvalsmetoderna på konst- och designhögskolorna om Europas gränskontroller? Maryam Fanni ser effekterna av 2011 års utbildningsreformer, och besöker den internationella biennalen för grafisk design i Brno med temat utbildning. Hon funderar över hur intuition och kapital hänger samman, och vems närvaro som anses vara kvalitativ.

Essän publicerades i Tecknaren #4 i september 2014

Text: Maryam Fanni
Illustration: Karin Sunvisson

Juni 2014. Det är tid för avgångsutställningar på konst- och designhögskolorna, och jag är på besök i min barndoms stad Göteborg för att delta i ett samtal på Högskolan för design och konsthantverk i samband med deras slututställning.

Det är sommar och examina är avlagda. Om jag hade varit färdig avgångsstudent hade jag lagt benen på ryggen. De här avgångsstudenterna dröjer kvar och arrangerar seminarium, de har identifierat ett problem: de känner sig isolerade, de känner att deras homogena studentkropp hindrar dem att förstå andra dimensioner av samhället.

I ett försök att själva åtgärda detta problem har de gjort en ansträngning att inbjuda andra kroppar till sitt lärosäte. Genom workshops har de kommit fram till att slututställningen ska annonseras på arabiska och i förorten, och efter denna manöver har de identifierat ytterligare ett problem: ”Är detta exotism? Är det rasism? Är det missriktad välvilja? Är det på något annat sätt en felaktig slutledning och problematisk lösning?”

Riksdagen beslutade i juni 2010 i enlighet med regeringens förslag och bedömningar i propositionen ”Konkurrera med kvalitet – studieavgifter för utländska studenter” (prop. 2009/10:65). Det innebär att högskoleutbildning kommer att förbli avgiftsfri för den
som är svensk medborgare, medborgare inom EU/EES eller Schweiz. Medborgare från övriga länder, så kallade tredjelandstudenter, ska däremot betala en avgift för sin högskoleutbildning med start från höstterminen 2011. Med ändringen ska svenska högskolor konkurrera internationellt med kvalitet, inte med avgiftsfri utbildning.

Hösten 2010. Vi är några studenter som går vårt första år på kandidat- och masterprogrammet på en konsthögskola i Stockholm. Beslutet om studieavgifter för utländska studenter är redan fastslaget men vi försöker ändå utgöra motstånd. Vi försöker mobilisera en protest eller åtminstone läsa vidare om och kartlägga grunderna för beslutet och vilka konsekvenser det kommer att ge, hur vi kommer att påverkas av det, vilka slags människor och vilken studiemiljö det skapar.

Gruppen består bland annat av studenter som inte hade kunnat bli antagna nästkommande år eftersom de är från länder utanför EU/EES eller Schweiz. Det är studenter som dessa som regeringsbeslutet gör ett försök att eliminera.

Orden ekar fortfarande mot skallens väggar: konkurrens, kvalitet … Denna text är ett försök att söka sig till epicentrum – vari består kvalitet, hur definieras kvalitet på konst- och designhögskolor i dag, vilka kvaliteter välkomnas, och vilka kvaliteter produceras?
Masterutbildningarna på till exempel Konstfack, som tidigare har varit avgiftsfria, kostar numera mer än en halv miljon kronor för vissa studenter. De är inte dyrast i Sverige, men bland de dyraste i världen.

Men inträdet till konst- och designhögskolor kostar även för studenter med svenskt medborgarskap. Inte i dörren, men runt hörnet. Konsthögskolornas platser är begränsade, och en antagningsprocess står i vägen för den som vill få plats. Man måste lägga mycket tid på att göra arbetsprover, vissa skolor kräver att man ska redovisa gestaltningar på upp till 16 uppgifter. Kanske måste man ta ledigt från jobbet en period, och det kostar att ta ledigt från jobbet.

Eller så kan man gå en förberedande folkhögskola som är nästintill avgiftsfri, eller på en fristående förberedande konstskola som har bättre antagningsstatistik, men det kostar. Det går nästan att ana att ju dyrare skolan är, desto fler studenter slussar den in på konsthögskolornas platser, men detta finns det inte statistik på. Konstskolorna för gärna statistik på studenter de skickar ut, men mottagande konsthögskolor registrerar inte sina studenters tidigare utbildning, och därför går det inte att få syn på sambanden.

Men för studenterna själva är det allmän kännedom att väldigt många på Stockholms konst- och designhögskolor någon gång har gått på Nyckelviksskolan, och den är bland de dyraste förberedande skolorna – 30 000 kronor per år. Många behöver gå två år.

De så kallade förberedande skolorna organiserar sig genom branschorganisationen FRIKS – Fria konstnärliga och hantverksinriktade utbildningar.

Cirka 80 procent av de studerande vid FRIKS skolor går vidare till högskoleutbildningar i Sverige och utomlands, och FRIKS skolor kan därför närmast jämföras med så kallade foundation year, vilket är vanligt förekommande vid universitet och högskolor i Europa. I Sverige saknas denna nivå inom högskolan och ligger i stället på fristående eftergymnasiala skolor.

Det är alltså inte gratis att få en plats på en konsthögskola, och det är kanske denna pusselbit som utgör den dimma som höljer konsthögskolorna i mystik för den längtande. På Saco Studentmässor kan man träffa gymnasister som går från monter till monter och försöker skaffa sig en uppfattning om framtiden och sina egna viljor inför valet av högskola. ”Jag älskar att teckna/fota/dansa, men det är svårt att komma in, va? Vad måste jag göra för att komma in?”

Är det inte förljuget att svara att det bara krävs idogt arbete, nyfikenhet, kreativitet, tålamod, envisa försök? Vore det inte bättre att säga att, som det står i FRIKS invändning mot Kulturutredningen – ”I Sverige saknas denna nivå inom högskolan och ligger i stället på fristående eftergymnasiala skolor” – skolor som kostar.

Juni 2014. Brno, Tjeckien. Den 26:e internationella grafisk design-biennalen i Brno fokuserar i år på ett specifikt tema: utbildning och skolor. Huvudutställningen visar inskickade studentarbeten från de senaste tre åren, och samtidigt pågår sex parallella utställningar och en seminariehelg som diskuterar vårt yrkesfält i relation till pedagogik, kunskapsproduktion, studieavgifter, utbildningars ekonomiska förutsättningar och utbildningspolitik.

Sedan den etablerades 1963 har Brnobiennalen kommit att bli en av de mest centrala internationella mötesplatserna för grafisk design. Men vilka är det som får synas där?

I ett försök att vara transparenta med sitt urval till huvudutställningen, där 391 studentarbeten visas, har biennalen i år valt att redovisa siffror och kartor över antalet sökanden och antagna från respektive länder, samt publicera korta utlatanden där juryns medlemmar får ge sin syn på det arbete de utfört. De flesta i juryn säger att de inte har använt sig av några kriterier i juryarbetet, utan att intuitionen har fått vara vägledande:

Det fanns ingen mening med att ha formella kriterier. I stället valde vi intuitivt och baserat på vad som gjorde oss exalterade och intresserade (…)
Jag satte med avsikt inte upp några konkreta urvalskriterier för mig själv (…) Jag skulle säga att vi valde ut de individuella verken huvudsakligen med hjälp av intuition (…)

Den som tittar nära på kartorna, och börjar räkna, upptäcker snart att juryns intuition har lett dem till att plocka bort hälften av de utomeuropeiska länder som har skickat in bidrag, och att av de antagna bidragen är en klar majoritet från europeiska länder. Deras intuition bekräftar tydligen hegemonin – urvalsmetoden sammanfaller med Fort Europas gränser.

En tulltjänsteman tittar på ett följe flygpassagerare, som just kommit från ett känt turistmål, fastnar med blicken på en ung man och tar in denne för kontroll.
En narkotikapolis, som tar paus på ett kafé, reagerar på aktiviteten vid ett närliggande bord, gör ett ingripande och tar med sig en av kafégästerna till polisstationen för provtagning.
Som svar på frågan om varför de reagerade på just dessa personer svarar både tullaren och polisen att det var ”intuitionen”. I anmälan skriver de dock mer traditionellt, ”blev uppmärksam på den misstänktes beteende”, kanske utan att ange exakt vad som gav upphov till misstanken.

En av utställningarna under årets Brnobiennal, med tillhörande publikation, heter Off-white paper och är framtagen av den Seoulbaserade byrån Sulki & Min. Den består av en statistisk sammanställning, presenterad genom informationsgrafik, över olika nationers representation på Brnobiennalen de senaste tio åren, och respektive nationers utbildnings- och levnadskostnader. Varför nationalstater får representera individer är för att det alltid har sett ut så, och fortfarande gör det, på biennalen.

Själva presenterar Sulki & Min inga slutsatser eller analyser av den information de har tagit fram, snarare är deras arbete ett sakligt och matigt underlag till andra som försöker få en förståelse eller göra analyser av sammanhanget, ett häfte som innehåller tabeller över allt från designindustrins del i ländernas BNP till antalet lärare på deras utbildningar.

I slutet av häftet finns jämförande tabeller över studieavgifter. Det går att avläsa vad utbildningarna på skolor världen över kostar, för inhemska respektive utländska studenter. Detta är kanske den viktigaste sidan i boken utifrån frågan om rätten till och distribution av utbildning.

Här syns tydligt vilka skolor som kostar mest, för inhemska studenter, men här avtäcks också den skillnad skolorna gör mellan medborgare och utlänningar. Jag kallar dessa tabeller för apartheidmätare.
Den skola som med hästlängder toppar är Royal College of Art i London, där utomeuropeiska studenter måste betala ungefär tre gånger mer än EU-medborgare, vilket gör tabellen iögonfallande och grotesk förstås. En utomeuropeisk student måste alltså betala två klasskamraters studieavgifter, utöver sin egen, för att vara välkommen. Vem skulle det kunna vara?

En annan intressant aspekt som framträder i Off-white paper är fördelningen av länder som representeras på biennalen. Trots att Sulki & Min inte gör anspråk på att själva dra några slutsatser kan de inte låta bli att under sitt föredrag uppmärksamma publiken på ett samband de har upptäckt: i takt med att Hollands representation och inflytande stiger i biennalen sjunker den utomeuropeiska närvaron.

Holländska skolor som Gerrit Rietveld Academie och Sandberg Instituut, samt Royal College of Art i London, är samtidigt bland de skolor som har störst anseende inom vårt fält internationellt och inte minst i Sverige.

Långsamt, eller kanske snabbt (beroende på kropp och levd erfarenhet), framkallas en bild av hur kvalitet definieras i dessa sammanhang. Förmögenhet. Inte som i intellektuell eller kreativ förmögenhet, utan rent ekonomisk.

Årets avgångsstudenter på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg är klarsynta nog att få syn på sin hemmablinda tillvaro, som de knappast är ensamma om. Därför nöjer de sig inte med att genom trycksaker gestikulera en inbjudan till en fiktiv målgrupp, utan söker vidare efter den smärtsamma frågan – varför är just jag här?

När vår lilla studentgrupp under 2011, i likhet med så många andra på lärosäten världen över, försökte mobilisera en protest mot de införda avgifterna för internationella studenter, möttes vi av många som var lika förbannade som vi, men också av studenter, politiker, tjänstemän och lärare som ville få oss att förstå att reformen är ofrånkomlig och ett ekonomiskt måste. Margaret Thatchers slogan ”There is no alternative” var uppenbarligen väl inhamrad i väggarna. Men vilken ekonomi är frånkopplad ideologi?

Är det genom målgruppsanpassningar, gästvänligt manér och välartikulerad kommunikation som vi uppnår allas rätt till utbildning? Kanske genom korståg till underrepresenterade postadresser? Finns det hjärterum så finns det stjärterum? Eller är det möjligen förståelsen av kvalitet och skolornas täta gränskontroller som är det fundamentala problemet? Det talas allt oftare om ”breddad rekrytering”, men man kan fråga sig om det är gott nog att göra fläckvisa insatser för att håva in en lite brokigare skara studenter, för att sedan ändå gjuta dem i samma redan fastställda form.

Man kan inte vänta sig positiva resultat av ett pedagogiskt eller politiskt handlingsprogram, som inte respekterar den speciella syn på världen som folket har. Ett sådant program innebär kulturell invasion, oaktat goda intentioner.

 

Maryam Fanni är grafisk formgivare och skribent. I texten förekommer citat från i tur och ordning en informationstext om studieavgifter för utländska studenter på Utbildningsdepartementets webbplats, ”Yttrande ang SOU 2009:16 (Kulturutredningen) lämnat av FRIKS”, juryutlåtanden från 26th International Biennial of Graphic Design Brno 2014, ”Är det rationellt att förlita sig på intuition i narkotikabekämpningen?” av Jonas Hartelius ur Svenska Narkotikapolisföreningens tidskrift nr 1 2007, samt Paulo Freires bok Pedagogik för förtryckta. Karin Sunvisson är illustratör.

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.