Och vinnaren är …

Varje år prisbelönas tusentals grafiska formgivare, illustratörer och animatörer för sina arbeten. Inför Svenska Tecknares Kolla!-prisutdelning bad Tecknaren den norska designkritikern Kristina Ketola Bore resonera kring bild- och formtävlandet och dess historia. Hur påverkar prisutdelningarna skrået? Och går det verkligen att tävla i design?

Text: Kristina Ketola Bore
Översättning: Öyvind Vågen
Illustration: Rami Niemi

Essän publicerades i Tecknaren #5 i november 2014

Det är 2013 och vi befinner oss i en varm konsertsal mitt i Oslo. Utdelningen av priserna i Visuelt, den norska tävlingen för grafiska formgivare, illustratörer, animatörer, serieskapare och interaktiva designers, har hållit på ett bra tag.

Stämningen i salen börjar bli lätt avslagen. Konferenciern uppmanar till korta tacktal, ännu en vinnare utses och intar scenen. Händerna värker av allt applåderande – i designbranschen gillar vi att fira och belöna oss själva. Och vi anser att vi förtjänar det.

I texten ”You may already be a winner” (Design Observer, 2008) menar den grafiska designern och designkritikern Michael Bierut att ”också i sin bredaste form existerar tävlingar i grafisk design i en hermetiskt sluten värld. Grafiska formgivare belönar andra grafiska formgivare inför en publik bestående av ännu fler grafiska formgivare.”

Om Bierut, som själv har belönats otaliga gånger för sitt arbete, hade framfört samma påstående den här kvällen på Folketeateret hade nog få haft något att invända. Designtävlingar handlar om att branschen firar och belönar sig själv. Är en sådan inre dialog nödvändigtvis av ondo? Hur kan designtävlingar bidra till historieskrivningen? Och kan man verkligen påstå att de besvarar frågan om vad som är god design?

En av de äldsta formerna av designtävlingar är att välja ut årets vackraste böcker. Bland dem intar The Most Beautiful Swiss Books en hedersplats. Tävlingen grundades 1943 av Jan Tschichold, den moderna typografins fader och formgivaren som förnyade typograferingen av Penguins bokinlagor.

Tschichold grundade tävlingen för att utbilda publiken i modern smak. Han ville väcka och utveckla folks intresse för god typografi och illustration, vilket i sin tur skulle höja standarden på böcker och öka bokförsäljningen.

Här utser man inte enstaka vinnare utan lyfter fram flera verk som utmärker sig för gott hantverk, eller på ett bra sätt förkroppsligar en tendens inom fältet. Tävlingen skapar interna diskussioner inom juryn som sammanfattas i katalogen, och utställningen med de utvalda böckerna, som turnerar i flera europeiska länder, blir en utgångspunkt för externa diskussioner.

Ofta måste något internaliseras innan det kan föras ut i världen. Om vi inte diskuterar något internt inom skrået och drar upp huvudlinjerna, hur ska vi då kunna förmedla det utåt?

Och borde inte designtävlingarnas övergripande mål vara just att väcka debatt? Att sammanfatta året som gått, diskutera vad som har hänt och vad som har varit betydelsefullt? Att ett fält har en kanon grundad i ämnesspecifika överväganden kan vara ett sätt att visa den övriga världen att man tar sig själv på allvar.

I boken Beauty and the book, som gavs ut i samband med att The Most Beautiful Swiss Books firade sitt 60-årsjubileum, skriver den schweiziske kulturskribenten Michael Guggenheimer: ”… även om tävlingen fortfarande har liten inverkan på den faktiska bokförsäljningen är situationen helt klart den omvända för tryckerier, sätterier, bokbindare och studenter i grafisk design”. Han berättar att vinnarna hänger upp de inramade priserna i sina konferensrum.

Så oavsett hur introvert det kan verka ska man nog inte underskatta betydelsen av att vara stolt över sitt arbete, hantverk och fält. Efter att Tschichold bidrog till grundandet av The Most Beautiful Swiss Books, och otaliga andra designpriser har delats ut i världen, kan man i dag påstå att designtävlingar har blivit en affärsverksamhet i sig. (Den etablerade tävlingen Chicago Awards upplyser sina potentiella deltagare om att det går bra att betala med såväl American Express som Mastercard.)

Vi har helt enkelt översköljts av designtävlingar. Låt oss ta en titt på några av världens framstående hedersbetygelser inom fältet för att få en överblick över de olika sätt som man i dag bedömer design på.

Brittiska D & AD Awards delades ut för första gången 1963 och hör till världens högst ansedda priser inom grafisk design och illustration. Själva menar man att tävlingen är känd över hela världen som den ”ultimata kreativitetsutmärkelsen”, även om de flesta prisbelönta kreatörerna kommer från eller har koppling till Storbritannien.

I likhet med de flesta tävlingar har D & AD en deltagaravgift. Till exempel är kategorin bokdesign behäftad med en prislapp på drygt 1 800 kronor, kategorin Cinema Commercial Campaigns på nästan 7 000 kronor. Häri ligger en tung kommersiell aspekt som bidrar till att reklambranschen och stora varumärken är överrepresenterade i tävlingen.

Och det finns nog en del designers som inte är bekväma med att få sitt arbete belönat sida vid sida med varumärken med alltför stort kommersiellt fokus, eller som de inte sympatiserar med på ett etiskt plan.

Ett nytillskott till tävlingskonstellationen är Core 77 Design Awards, inne på sitt fjärde år, där jurymedlemmarna utgörs mestadels av framstående unga utövare inom fältet. De 17 olika kategoriernas vinnare presenteras via livesänd video och inspelningarna läggs upp på webbplatsen för att kunna ses på nytt och delas med kollegor och potentiella uppdragsgivare.

Core 77 Design Awards inkluderar också nyare fackområden såsom matdesign, designjournalistik, utbildningsinitiativ och tjänstedesign. Det står klart att Core 77 Design Awards – som beskriver sig som ”den digitala erans mest inkluderande och hyllande designtävling” – strävar efter att vara hippast inom tävlingsskiktet. Det är svårt att föreställa sig att ett etablerat designkontor här premieras för rätt och slätt ett gott designhantverk, men desto lättare att tänka sig en ung designer som prisbelönas för att ha utvecklat organisk fiber för självreparerande skor.

En annan relativt ny tävling är European Design Awards. Jag tar med den här eftersom den skiljer sig från andra designtävlingar genom att dess jury består av designkritiker och journalister, alltså människor som har som yrke att bedöma design – och ofta är knutna till de designtidskrifter som står bakom utmärkelsen.

Det bäddar för att prisutdelningen får större medial uppmärksamhet och täckning. Det kan påstås att juryn är mer objektiv och befriad från kollegiala lojalitetsband och främst önskar lyfta fram bra berättelser. Nackdelen skulle kunna vara ett potentiellt fokus på ”rubrikskapande” design.

När jag nyligen intervjuade den portugisiska designstudion R2 passade jag på att fråga vilken betydelse deras utnämning till Agency of the year 2014 i European Design Awards hade. Lizá Defossez Ramalho, ena halvan av duon, berättade att priset var viktigt eftersom det uppmärksammas av en bred publik: ”Det är en tävling som inte är så intern. De andra är också väldigt viktiga, men några av dem vänder sig mest till grafiska designers och studenter i grafisk design.”

R2 har tidigare prisbelönats i Red Dot Design Award, Type Directors Club, SEGD Global Design Awards och D & AD Awards, men hon berättade att denna tävling omedelbart resulterade i nya uppdragsgivare. Orsaken är den mediala uppmärksamheten man får. För en uppdragsgivare, som i sin tur ofta rapporterar till en chef, är det enkelt att rättfärdiga sitt val genom att peka på en tidning och säga ”detta är designerna som vi har anlitat, de med priset i handen”.

För medierna är det intressantare att skriva om ett ämne om man har en tilldragelse som skapar aktualitet, till exempel ett pris. Och såväl kollektivt som individuellt minns vi ofta avgörande ögonblick. Det är så vi skriver vår egen historia, och så vi formar berättelsen om vår framtid.

Är då fokus på stora ögonblick såsom prisutdelningar i design ett problem? Inte så länge det görs nyanserat och med öppenhet, skulle kanske de flesta svara. Olika tävlingar tjänar olika syften, till exempel att först och främst lyfta fram sitt fält. Juryernas utlåtanden grundar sig också på olika värderingar. Hos somliga väger innovation tyngst, hos andra hantverk eller konceptuella tankegångar.

Men att designtävlingar i sig blir affärsdrivande kan innebära problem. Höga deltagaravgifter begränsar genast vinnarna till uteslutande redan etablerade designers. Det är därför avgörande att betrakta en enskild tävling för vad den är: en av många.

I sin text ”Is there a canon of graphic design history?” i AIGA Journal of Graphic Design 1991, skriver Martha Scotford om bristen på en nyanserad historieskrivning. Häromdagen testade jag en sak ur texten på några vänner, jag frågade vilket namn de trodde förekommer flitigast i den nedskrivna grafiska designhistorien. Efter att ha fått förslagen John och Herbert avslöjade jag att svaret är William.

Första gången jag träffar en ny årskull studenter i grafisk design- och illustrationshistoria ger jag dem ett diagram. Det visar hur yrket grafisk designer har utvecklats, åtföljt av viktiga händelser som Macdatorns intåg och namnen på det senaste århundradets viktigaste designers. Sedan frågar jag: ”Vad saknas?” Efter en paus föreslår en eller två av dem ”kvinnor” eller ”icke-västerländska utövare”.

Hur skriver man då historia? Jo, ofta genom att använda kanoniserande faktum såsom prisutdelningar. Och vilka prisbelönas? De mest högljudda? De med störst tro på den egna förmågan och det egna projektets bärkraft? De som har god kännedom om tävlingen och arrangörerna, som vet hur bedömningen går till och vad som bedöms?

Att lämna in sitt arbete till bedömning kräver att man har en tro på att man tillhör de bästa inom sitt fält, en egenskap som dessvärre utmärker fler män än kvinnor. I jurybedömningen är det lättare att ge en stjärna till någon som man förstår och som man kan identifiera sig med, och prisutdelningar riskerar på så sätt att bli heterogena i överkant. Ingen av oss är objektiv, men då bör prisutdelningar inte heller utge sig för att vara det.

Låt oss återvända till Bierut och hans text om tävlingar. I slutet skriver han att grafisk design till syvende och sist inte handlar om att skapa manifest, strategier och ideologier. Trots att han betraktar de här aktiviteterna som viktiga, anser han att de endast är medel för att uppnå det slutliga målet: ”Att skapa ett äkta stycke grafisk design som verkliga människor kan uppleva.”

Flera av dagens formgivare skulle nog däremot hävda att processen ofta är lika viktig som – eller ännu viktigare än – själva slutresultatet. Processen handlar inte om att vinna priser. Även om ytterst få designers skulle tacka nej till en utmärkelse.

Efter att ha diskuterat konsekvenserna av designtävlingar infinner sig osökt följande essentiella fråga: Kan man verkligen tävla i design? De här tävlingarna väcker frågan om hur vi kategoriserar ”god design” – och kan ge sken av att det finns ett universellt svar. Övertygelsen om det universellt goda designutförandet dog med modernismen, om denna övertygelse alls var vid liv från första början.

I dag betraktar vi god design och illustration som att slutföra en uppgift som vi har förelagt oss. De flesta pratar inte längre om designern som ”problemlösaren”. Vi pratar hellre i termer av ”problemfinnare”. Det vill säga någon som koncentrerar sig på helhetsbilden, som inte kommer med en lösning i form av en ny logotyp, utan som hellre försöker förstå vad som kan gynna uppdragsgivaren utifrån ett övergripande helhetsperspektiv.

Hur förmedlar man detta i ett tävlingsbidrag? Hur lyfter man fram processen? Inget av det är särskilt lätt att påvisa genom det som Bierut kallar ”ett stycke äkta arbete”. I boken Hello world: Where design meets life (2013) ägnar designskribenten Alice Rawsthorn ett helt kapitel åt att försöka förklara vad god design är. Det är tydligt att inte ens denna erfarna designvetare lyckas sammanfatta begreppet.

Däremot säger hon: ”Googlar man ’god design’ i dag finner man de senaste årens Chicago Awards-vinnare liksom dussintals andra designutmärkelser, tidskrifter och webbplatser. I alla sina inkarnationer har ’god design’ alltid utgjorts av en kombination av olika kvaliteter.”

Chicago Awards, som Rawsthorn nämner, är en av världens äldsta designtävlingar och instiftades 1950 av de fyra modernisterna Charles Eames, Ray Eames, Edgar Kaufmann Jr. och Eero Saarinen.

Kan man kanske hävda att designtävlingar är en modernistisk kvarleva som borde ha förpassats till historiens skräphög tillsammans med föreställningen om universella designlösningar? Och kan – behöver vi – undvika att prisutdelningar förvandlas till ett självförhärligande frosseri i vår egen ”godhet”? Eller är tävlingar ett sätt att förstå oss själva som bransch? En metod för att ta reda på vilka vi är och vart vi är på väg?

Ett är dock säkert, designtävlingar kan hjälpa uppdragsgivare att få upp ögonen för de möjligheter som finns, och kan – som Tschichold önskade – lyfta fram höjdpunkterna inom design för en utomstående publik. Tävlingar ger designers och hela fältet möjlighet att visa vad man kan uppnå genom att använda sig av så kallad god design.

Det föreligger fortfarande väldigt olikartade föreställningar om exakt vad som konstituerar god design. Och för fältets fortsatta livsduglighet får vi hoppas att det så förblir. Samtal och diskussioner är nyckeln till debatt och idémässig mångfald, och detta stärker i sin tur designskrået.

På så sätt utgör designtävlingar ett viktigt bidrag just för att de ger oss ett underlag att diskutera utifrån. Tack vare de konkreta exempel som lyfts fram inom ramen för föreställningen om god design kan vi fortsätta att debattera och utveckla fältet. För exakt vad som utgör god design verkar det finnas lika många idéer om som det finns prisbelönta tävlingsbidrag.

 

Kristina Ketola Bore är designkritiker, skribent och partner på Particular Facts i Oslo. Öyvind Vågen är översättare. Rami Niemi är illustratör. Designtävlingen Kolla! startades av Svenska Tecknare 2003 för att synliggöra och uppmärksamma kreatörerna inom illustration, grafisk design och rörlig bild. 2014 års priser delades ut den 12 november på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.