Illustration: Henrik Franklin

Tecknare tänker på Charlie Hebdo

I den blodiga terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris den 7 januari i år dödades tolv personer, bland andra fem ur den fasta tecknarstaben: Jean ”Cabu” Cabut, Stéphane ”Charb” Charbonnier, Bernard ”Tignous” Verlhac, Philippe Honoré och Georges Wolinski. Terrorn fortsatte i form av två gisslandraman, bland annat i en judisk mataffär där fyra personer dödades. Omvärlden var i sorg och chock, minnesstunder och manifestationer för yttrandefrihet ordnades och på Charlie Hebdo planerades nästa veckas utgivning. Sedan 1970 har tidningen häcklat politisk och religiös makt och fundamentalism, roat och provocerat, kritiserats för rasism och sexism, bespottats och bojkottats, ställts inför rätta och brandbombats.
Tecknaren har samlat sju tecknares och tidningsredaktörers tankar om händelsen, i form av sex intervjuer och en bild. Vad går att säga om effekterna av attacken, vad förstår vi i Sverige av fransk satirtradition, och hur ser satirens ställning ut här?

Artikeln publicerades i Tecknaren #1 i februari 2015

Text: Lisa Boda
Illustration: Henrik Franklin

Sara Granér

Serietecknare och illustratör

Foto: Moa Sandblad

Foto: Moa Sandblad

Finns det tillfällen då satir inte är motiverad?
– Det tror jag inte att man kan säga på förhand. Men det kan ju vara olika svårt att göra bra satir, hitta rätt ton, ställa relevanta frågor och så vidare beroende på vad det är för ämne.

En viktig inspiration för dig är hur medierna vinklar saker. Är det något i bevakningen av Charlie Hebdo-attacken som du tycker skaver?
– Jag blir bland annat beklämd när journalister ställer frågor till människor som syftar till att de i egenskap av muslimer ska ta avstånd från attacken. Så gjorde ingen med mig efter till exempel terrordådet på Utøya. Något jag tycker är bra är när man pratar om den islamistiska extremismen som fascistisk: den vill avskaffa demokratin, erkänner inte klasskonflikter, vill att samhället styrs via manlig auktoritet, fördömer homosexualitet etcetera. Jag tror att det är konstruktivt att förstå det så och skulle gärna se detta mer.

Har Charlie Hebdo-attentatet påverkat ditt sätt att se på din yrkesroll?
– Jag har fått många frågor från journalister som vill att jag ska uttala mig i egenskap av tecknare, och varit tveksam till min egen roll i sammanhanget. Jag tycker så klart att det är sorgligt och hemskt och känner på ett speciellt sätt inför att det var människor ur min egen yrkeskategori som drabbades. Jag är dock inte så säker på att attacken handlade om teckningar egentligen. Jag tror mer att det man främst var ute efter var att konfliktlinjer ska dras mellan ”västvärlden” och ”islam”.

Sahar Burhan

Satirtecknare och konstnär som fick fly sitt hemland Syrien på grund av sin konst och numera bor i Norrköping

Foto: Saad Hajo

Foto: Saad Hajo

Vad tycker du om satirklimatet i Sverige?
– Karikatyrområdet har minskat i svenska medier under många år. Vi ser att flera tidningar har begränsat sig till att publicera bara några få serier som är likartade i alla tidningar. Jag undrar ibland när jag ser en framsida på någon känd tidning, där hela sidan fylls av en fet rubrik, skulle det inte påverka mer om man använde en karikatyr eller en satirteckning i stället? Jag tror att beslutsfattare i Sverige är rädda för risken att kritik genom karikatyr kan uppfattas som alltför provocerande.

Tror du att det finns en risk för att terrordådet skrämmer svenska tecknare från att uttrycka sig fritt? Hur känner du själv?
– Nej, tvärtom, jag tycker att dådet är ett incitament för att ompröva frågan om vikten av satir i de svenska medierna. Själv har jag nu mer än någonsin att säga genom mina satirteckningar.

”Karikatyrtecknare är världens farligaste yrke” sa du i radioprogrammet Verkligheten i P3 efter attacken. Varför är det så?
– Jämfört med andra kända farliga yrken är det farligast när karikatyrtecknaren sitter i sin ateljé med penna och papper, medan brandmannen till exempel åker till en farlig plats som brinner och kan falla inom en sekund. Det överraskar när döden inte är förväntad.

Du har också sagt att det är lättare att vara kvinna och satirtecknare. Hur kommer det sig?
– Ja, i själva verket är det inte lättare men möjligen tryggare! Du hörde kanske om att attentatsmännen som attackerade Charlie Hebdo valde att inte mörda kvinnorna som var på plats på grund av att de inte dödar kvinnor. Det är likadant när det gäller repressiva politiska regimer i arabländerna. De tror att kvinnliga karikatyrtecknare inte påverkar samhället lika mycket som de manliga. De vet också att om en kvinna fängslas eller torteras väcker det stort uppseende.

Du var personlig vän med flera av de mördade Charlie Hebdo-tecknarna. Hur tror du att de skulle reagera om de visste vilket enormt stöd de och deras tidning har fått efter attacken?
– För mig är det enorma stödet som de och tidningen har fått inte överraskande. Jag tror att tidningens tecknare hade känt samma sak. Stödet borde vara självklart eftersom de själva alltid har stått upp för rättvisan. Tecknarna och medarbetarna har varit modiga och valt att fortsätta sitt arbete trots alla hot.

Satirtecknare i Mellanöstern har länge levt med en stark hotbild. Förvånar det dig att det nu drabbar kollegor i Europa också?
– Satirtecknare i Mellanöstern har genom historien alltid hotats av diktaturer och politiska regimer men aldrig av folket. Folket har stöttat och stått bakom satirtecknare och varit en källa till styrka för dem. Det allvarliga problemet i dag är att dessa diktatoriska regimer har avgett terroristgrupper, som till exempel IS, som rör sig fritt i hela världen.

Ulrika Stahre

Konstansvarig redaktör, samt konst-, litteratur- och seriekritiker på Aftonbladet

Foto: Liselotte Karlsson

Foto: Liselotte Karlsson

Hur ser den tecknade satirens ställning ut i svensk press i dag?
– Det är en jättesvår fråga tycker jag. Visst publiceras det relativt mycket satir, och visst delas bilder i sociala medier, det tycker jag att jag ser hela tiden. Så satiren är hur populär som helst, men dess innehåll diskuteras sällan. Satir är ju allvar, vilket vi har sett, men det är ändå som om den förblir en liten krumelur i kanten.

En bieffekt av Charlie Hebdo-attentatet är ändå att satiren diskuteras mer än den har gjort på länge. Kan det rentav öppna för att svenska medier publicerar mer satir?
– På kort sikt bidrar det intresset till fler publiceringar kan jag tänka mig. På längre sikt kan jag tänka mig att vi ser en större försiktighet i kritiken av det man uppfattar som smaklöst eller politiskt tvetydigt. Ingen kommer att vilja vara den som kan misstänkas vilja ropa på stopp för det obehagliga.

Vad tar du med dig i din egen yrkesroll från attacken i Paris och de diskussioner den har väckt?
– Förutom det självklara, att det är en sådan skräck att en redaktion kan attackeras, tror jag att det är lite för tidigt att säga vad hela händelsen har fört med sig. En ökad uppmärksamhet mot olika begränsningar i yttrandefriheten, förstås, men också en sorg över Europa som inte tycks ha någon framtid alls.

Johannes Klenell

Redaktör och förläggare på serie- och kulturtidskriften och förlaget Galago

Foto: Julia Lennartsson

Foto: Julia Lennartsson

Får Galago ta emot hot på grund av att ni publicerar satiriskt material och i så fall från vilka grupper?
– Just Galago som verksamhet tar emot extremt lite hat och hot. Vi är en ganska liten tidning och de som läser den vet vad de får. Snarare handlar det om enskilda tecknare och författare som blir virala på sociala medier eller som hörs i tv eller radio. I vårt fall handlar det då nästan uteslutande om svensk extremhöger.

Du skrev ett debattinlägg i Aftonbladet där du menar att Galago hedrar Charlie Hebdo-tecknarna mer genom att inte publicera deras bilder än genom att göra det. Hur resonerar du då?
– För att de står för rätten att uttala vilka åsikter du vill. I mitt fall handlar det om bilderna om islam och Mohammed, inte om Charlie Hebdo som helhet. Jag hade inte jobbat speciellt mycket i den riktningen med min tidning innan mördarna slog till. Att då ändra den linjen genom att lyfta bilder ur sitt sammanhang och in i mitt sammanhang hade blivit fel. Kontext och sammanhang är viktigt när det kommer till satir.

Upplever du att svenska illustratörer och tecknare har blivit mer rädda för att teckna fritt på grund av attentatet?
– Jag tror och hoppas att så inte är fallet, men det är svårt att veta. I och med att traditionen med religionskritik är så marginell i svensk samtida satir blir frågan hypotetisk på ett visst plan eftersom den förutsätter att tecknare plötsligt skulle börja göra den sortens bilder.

Joanna Hellgren

Serietecknare och illustratör, har bott och gett ut serier i Frankrike, nu baserad i Stockholm

Foto: Anna Lundell

Foto: Anna Lundell

Du har bott i Paris i flera år. Varför tror du att serier i allmänhet och satirtidningar i synnerhet har större spridning där än i Sverige?
– Både satir och serier har en lång tradition i Frankrike. Det märks på alla serieevenemang, där besökarna kan vara nästan vilka som helst. Serier är inte något smalt, utan en konstform bland andra.

Har du märkt någon skillnad när det kommer till reaktioner på Charlie Hebdo-attacken i de respektive länderna?
– Jag har mest följt de franska reaktionerna via fransk radio och Facebook, vilket ju inte är representativt på något sätt. Både här och där är folk chockade, men där tillkommer sorgen över att något sådant händer ens hemland och välbekanta tecknare. Själv hade jag inte läst Charlie Hebdo, men jag märkte fort att i det franska flödet hyllades tecknarna av sådana jag vet är antirasister, feminister och hbtq-personer. Det förvånade mig lite eftersom jag liksom de flesta som inte känner till kontexten, uppfattade många av deras bilder som sexistiska och rasistiska. Efter ett tag började det publiceras artiklar och inlägg där bilderna förklarades för en utländsk betraktare. De har ofta ett budskap som är raka motsatsen från vad det ser ut som vid första anblicken. En del människor har varit och är kritiska mot Charlie Hebdos envisa karikerande av profeten i tider av islamofobi, men det hindrar inte en gemensam sorg över det som har hänt. Nu när det har gått ett tag är folk oroliga över hur kampen mot terrorismen ska gå till, exempelvis greps en 16-åring som hade postat en bild på Facebook som skämtade om attentatet på fel sätt, anklagad för ”försvarande av terrorism”.

Vad tar du själv med dig från de senaste tidens händelser?
– Jag känner en oro för all radikalisering och terror som kan väntas både från högerextrema och jihadister.

Magnus Bard

Satirtecknare anställd på Dagens Nyheters ledarredaktion samt illustratör

Foto: Mikael Rutberg

Foto: Mikael Rutberg

Stämmer det att du är Sveriges enda fast anställda satirtecknare inom dagspressen?
– Ja, vad jag vet, men det finns förstås flera som gör satirbilder på kontrakt åt dagspressen.

Du anställdes på Dagens Nyheters ledarredaktion 1998. Tycker du att klimatet för satirtecknare har förändrats under tiden du har arbetat med satir och i så fall hur?
– I mitt fall handlar förändringarna om att jag har fått en mer exklusiv roll med åren eftersom jag är en av så få politiska tecknare i dagspress. Sedan har Muhammedbråket och nu Charlie Hebdo-attacken satt strålkastarljuset på vår betydelse för samhällsdebatten.

Tvekar du någonsin att teckna något av rädsla för att det kan väcka anstöt hos någon hotfull grupp?
– Javisst, jag måste ju fundera över om risken är värd själva syftet och möjliga effekten med bilden. Det där är ändå ett marginellt problem, i Sverige är det inte farligt att vara politisk tecknare såvida man inte är väldigt provokativ som till exempel konstnären Lars Vilks eller Charlie Hebdo-tecknarna.

Du driver med religiösa motiv ibland. Är det, eller något annat ämne, särskilt svårt att göra humor av?
– Tvärtom tycker jag att det är lätt, kanske lite för lätt ibland. Driva med ”heliga” uttryck för religiös tro tycker jag att man ska göra om man på så sätt kommer åt makten, inte för att driva med vanliga människors tro.

Den 20 januari publicerades bilden ”Terror – tårar – dårar” som veckans bild i Dagens Nyheter. Den föreställer en gråtande folksamling med ”Je suis Charlie”-skyltar samt några upplysta gestalter som ser ut att finna njutning i det kollektiva sörjandet. Kan du ge någon tolkningsnyckel till bilden?
– Jag ville göra en lite subtil bild mitt i allt larm. Teckningen ska illustrera det jag tänkte direkt efter attacken: nu blir de främlingsfientliga krafterna nöjda och hoppas på ännu fler röster. En livsfarlig utveckling som jag vill vara med om att motverka, det är det viktigaste för mig nu.

Lisa Boda är frilansande kulturjournalist och teaterkritiker. Henrik Franklin är illustratör. På www.svenskatecknare.se kan du läsa om manifestationen som Svenska Tecknare var med och ordnade till minne av Charlie Hebdoattentatet, samt ordförande Lennart Engs och Tecknarens tidigare chefredaktör Dick Schybergs texter om händelsen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.