Porträtt: Christer Jonson

En hantverkare och förvaltare av ett kulturarv. Det kallar sig formgivaren Christer Jonson. Maria Molin besöker hans hem på Sysne udd och pratar om klassisk typografi och boken som teaterscen

Text: Maria Molin
Foto: Karl Melander

1970-talet är ungt och Christer Jonson är art director på Arbmans annonsbyrå i Stockholm. På fritiden umgås han mest med konstnärer, fotografer och samhällsvetare, många med koppling till tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. I ett kollektiv i Djursholm diskuterar han konsumtion och miljöproblem med bland andra Gudrun Schyman och filmaren Lars Westman.

Sett i backspegeln är det där ett tydligt vägskäl i hans liv. Han väljer en väg som leder bort från ett hektiskt storstadsliv, över Östersjön och tvärsöver en ö till dess östligaste punkt. 36 år gammal köper han en enkelbiljett till Gotland och en tomt på Sysne udd, där han ritar och låter bygga ett hus.

Strandvägen mot huset kantas sommartid av lysande blåeld. Kontrasten mellan årstiderna är markant – här skiftar stämning och natur tvärt liksom havet växlar färg. Den politiska medvetenheten och engagemanget avtar inte och Christer Jonson är med och startar Vänsterpartiet på Gotland tillsammans med Katarina Michanek, som han flyttar ihop med. Han driver ett bokkafé i Visby, dit föreläsare bjuds in en kväll i veckan.

Han är vänsterhänt, men skolan har tvingat honom att lära sig skriva med höger. När han börjar teckna och måla bilder till skönlitterära bokomslag använder han vänsterhanden igen.

Om detta vägskäl berättar den i dag 77-årige formgivaren Christer Jonson i tidsdokumentet Bilden. Bokstaven. Boken – Att förvalta en tradition från 2012, liksom om sin klassiskt inspirerade typografi och om boken som kulturobjekt. Omslaget är svart med titeln i brons, typsnittet är Indigo Antiqua – samma som han använde i den nya bibelöversättningen som kom ut år 2000.

Från slutet av 1970-talet var Christer Jonson husformgivare för bokförlaget Atlantis och har genom åren fått ta emot en mängd priser och utmärkelser. Själv betraktar han sig som en hantverkare och förvaltare av ett kulturarv. 42 år senare bor han kvar på Sysne udd och huset är utbyggt med en rymlig ateljé. Hans livskamrat sedan 20 år tillbaka, konstnären och grafikern Anne Nilsson, har sin egen ateljé i trädgården, där även deras odlingar frodas.

Christer Jonson är född i Finspång och uppväxt på Östermalm i Stockholm. Han utbildade sig på Beckmans och har undervisat om färg och form i tio år på Berghs. Sedan han flyttade till Gotland har han varit engagerad i det lokala samhället, bland annat i Östergarns bygdegård och kulturförening. Förra året fick han ta emot Gotlands Tidningars kulturpris, som för första gången gick till en formgivare.

Till vänster: Humanismen som salt och styrka: bilder och betraktelser tillägnade Harry Järv, Atlantis, 1987. Redaktörer: Louise Asklöf och Erik Carlquist. Formgivning av Christer Jonson.

Humanismen som salt och styrka: bilder och betraktelser tillägnade Harry Järv, Atlantis, 1987. Redaktörer: Louise Asklöf och Erik Carlquist. Formgivning av Christer Jonson.

Filmaffisch till Dekalogen, en filmserie av Krzysztof Kieślowski, 1989, svensk distribution av Triangelfilm. Formgivning av Christer Jonson.

Filmaffisch till Dekalogen, en filmserie av Krzysztof Kieślowski, 1989, svensk distribution av Triangelfilm.
Formgivning av Christer Jonson.

Som ung ville du bli konstnär och gick på konstskolan Académie Libre i Stockholm, vad fick dig att välja bort det?
– Nu med perspektiv har mitt liv alltid handlat om att arbeta tillsammans, att vara en del av samhällsbygget. Jag har målat i perioder, men tvivlat och skjutit färglådan framför mig. Mitt dilemma i dag är: ska jag återuppta måleriet nu och varför?

Varför inte?
– Jag har pratat med en gallerist i Visby om att ställa ut där om något år. Det gäller att sätta upp nya mål. Jag gör ett försök i alla fall.

Du valde alltså det sociala jobbet som formgivare framför konstnärens ensamhet och ändå har du valt att bo på en sådan här enslig plats, varför?
– För att kunna koncentrera mig på arbetet. I Stockholm blir man splittrad hela tiden. Här kan jag göra ett mycket bättre jobb eftersom jag har tid att bry mig om alla detaljer. Det är ett signum för mig, att jag är väldigt noggrann, att jag tar mig tid att arbeta igenom en text.

Har du någon gång ångrat att du flyttade hit, att du lämnade storstadslivet för landsbygden?
– Nej, det har jag faktiskt inte … eller jo, nu när jag inte har lika mycket att göra kan jag tänka: vad ska jag göra här nu? Jag har suttit här ute disciplinerat och folk har knackat på min dörr. Nu är mina gamla kontakter och uppdragsgivare borta, man kommunicerar med ett annat rum med andra förutsättningar, nya krafter och värderingar, en ny generation. Det är en omställning som jag måste lära mig att förhålla mig till.

Du ser dig själv som en hantverkare inom typografi och bokkonst, och har i en text i din bok jämfört ditt yrke med jordbrukarens. På vilket sätt liknar de varandra?
– Liksom jordbrukaren förvaltar vi också en tradition, i betydelsen att överföra och minnas, samtidigt som språket förstås utvecklas och förändras. Den där insikten, som tar lång tid att komma fram till, är viktig: att förstå det här med färg och form, att få in det i sin ryggrad och blick, att öva upp kunskapen, känsligheten, koncentrationen, respekten och närvaron.

Hur lång tid tog det för dig?
– Jag brukar säga att det tar tio år att lära sig jobbet, tio år att praktisera det och tio år att glömma bort sig själv. När man har nått dit tar bokstäverna och formens inre röster över.

Om botanikens grunder – Ett 1700-talsmanuskript sammanställt av Lars Bergquist, av Carl von Linné, Atlantis, 2007. Folkmordens historia, av Klas-Göran Karlsson och Kristian Gerner, Atlantis, 2005. En sten som havet slipar, av Guđbergur Bergsson, översättning av Inge Knutsson, Atlantis, 2006. Far och mor och barndomens magi, av Guđbergur Bergsson, översättning av Inge Knutsson, Atlantis, 2004. Folkminnen, av Bengt af Klintberg, Atlantis, 2007. Broder Jacob, av Henrik Stangerup, översättning Urban Andersson, Atlantis, 1992. Platon, Skrifter, bok 4, översättning av Jan Stolpe, Atlantis, 2006. Katten Murrs tankar om livet, av E.T.A. Hoffmann, översättning av Margareta Zetterström, Atlantis, 2006. Östersjövägar, av Per Högselius, Atlantis, 2007. Formgivning av Christer Jonson. Foto: Roland Hejdström

Om botanikens grunder – Ett 1700-talsmanuskript sammanställt av Lars Bergquist, av Carl von Linné, Atlantis, 2007. Folkmordens historia, av Klas-Göran Karlsson och Kristian Gerner, Atlantis, 2005. En sten som havet slipar, av Guđbergur Bergsson, översättning av Inge Knutsson, Atlantis, 2006. Far och mor och barndomens magi, av Guđbergur Bergsson, översättning av Inge Knutsson, Atlantis, 2004. Folkminnen, av Bengt af Klintberg, Atlantis, 2007. Broder Jacob, av Henrik Stangerup, översättning Urban Andersson, Atlantis, 1992. Platon, Skrifter, bok 4, översättning av Jan Stolpe, Atlantis, 2006. Katten Murrs tankar om livet, av E.T.A. Hoffmann, översättning av Margareta Zetterström, Atlantis, 2006. Östersjövägar, av Per Högselius, Atlantis, 2007. Formgivning av Christer Jonson.
Foto: Roland Hejdström

Stig Åsberg, en svensk grafiker, av Göran Martling, Atlantis 2003. Formgivning: Christer Jonson Foto: Roland Hejdström

Stig Åsberg, en svensk grafiker, av Göran Martling, Atlantis 2003. Formgivning: Christer Jonson
Foto: Roland Hejdström

Den digitala tekniken har förändrat ditt arbetssätt, vilka skillnader ser man i resultatet, den färdiga boken?
– Nu när man bara använder datorn som arbetsverktyg blir handen bakom jobbet alltmer osynlig. När jag lämnade reklamvärlden och började göra böcker ville jag återskapa lite av känslan som fanns i gamla svenska böcker. Värmen, den humanistiska hållningen. Jag började måla och ”kladda” för att få tillbaka känsligheten som jag tycker fanns på 1950- och 1960-talen, en guldålder i svensk formgivning. Vissa böcker i dag är perfekta, men stendöda och iskalla. Det perfekta är inte mänskligt.

Vad tycker du om formgivarens villkor i dag, jämfört med när du var verksam på Atlantis?
– Kvaliteten och långsiktigheten var grunden i Atlantis utgivning. I dag styr ekonomin i allt högre grad, förlagens säljarsida är stark och formgivarnas ställning svag. Köparna som beställer det grafiska uttrycket är den värdeskapande makten som formgivarna måste anpassa sig till. Dagens formgivare får inte tid att jobba med bokens kvalitet. De som tidigare har levt på det här yrket får svårt att klara sig när priserna dumpas i branschen, och unga i dag har inga köpare som vill betala för deras arbete, du måste jobba snabbt.

Han reser sig och tar fram en bok ur en av husets alla bokhyllor.

– Men det finns exempel på god bokkonst i dag också, som den här, Werner Aspenströms Samlade dikter 1943–1997, som kom ut på Albert Bonniers Förlag förra året med form av Nina Ulmaja. Man ser att den är formgiven med kärlek och kunskap. Hon har lyckats få gehör för sina krav på kvalitet och det har visat sig att marknaden uppskattar det här. I andra branscher i dag, som till exempel musikbranschen, har artister startat egna skivbolag för att komma bort från konventionerna som blockerar deras kreativitet. Min förhoppning är att de kreativa krafterna i vår bransch kan rädda det grafiska uttrycket in i framtiden.

Till vänster: Bild av Christer Jonson till omslaget till boken Natten är min egen, Marit Paulsen, Gidlunds, 1984. Till höger: Christer Jonson i sitt hem på Gotland, fotograferad av Karl Melander i februari 2015.

Till vänster: Bild av Christer Jonson till omslaget till boken Natten är min egen, Marit Paulsen, Gidlunds, 1984. Till höger: Christer Jonson i sitt hem på Gotland, fotograferad av Karl Melander i februari 2015.

Vilka inspirerar dig i bild- och formvärlden?
– I reklambranschen fick vi lära oss yta och estetik. Av konstnären Lennart Rodhe, som jag umgicks mycket med, lärde jag mig att se igenom ytan. Han liknade sina tavlor vid urverk, de gick både på ytan och på djupet. Det är geometrin jag söker, hur former pratar med varandra. Boken Om det andliga i konsten av Wassily Kandinsky blev jätteviktig för mig, där jag lärde mig mycket om färgens rörelse och om att motsättningar och olikheter skapar liv. När du lagar mat är det kryddorna, medan tonsättarna har sina intervaller och rytmer. Detsamma gäller i konst och typografi.
Antingen försöker jag harmoniera så att det stämmer eller kontrastera så att det blir motsättningar. Jag får även mycket inspiration av att titta på gamla böcker, 500 år gamla artefakter och stilar.

Hur gör du för att hitta en ton eller ett känsloläge i formgivningen som stämmer överens med författarens?
– Varje bok är en gemensam resa. Det är viktigt att träffa författaren om det är möjligt, något händer undermedvetet i ett möte och man hittar lättare tonen. Det var ett äventyr för mig att göra bilder till bokomslag, att vara ett slags medium för författarna. Jag överraskade mig själv, det gör jag inte när jag håller på med typografi, som handlar om läsbarhet och att få en bok intressant och levande, ett mer anonymt arbete. Om du har hundratals sidor text måste det hända något i textmassan, något som samtidigt hjälper till att förstärka innehållet. En textsida är det strängaste som finns.

Hur påverkar det dig att vara dyslektiker i ett yrke där man jobbar med bokstäver?
– Jag lämnar alltid över korrekturläsningen till någon annan och med dagens datorer som stöd har jag klarat mig bättre.

bild_7_456

Du har en stor bokproduktion bakom dig och har fått många priser, bland annat av Svenska Akademien, Svensk Bokkonst, Svensk Form och Berlingpriset. Kan du välja ut något verk som du är särskilt stolt över?
– Det märkligaste var väl att jag fick göra inlagan till den nya Bibeln, som kom ut år 2000 på Verbums förlag. Jag kände mig smickrad. I mitt förslag hade jag typsnittet Sabon. Jag satt i Konstnärsnämnden när formgivaren Johan Ström sökte medel för att utforma ett nytt typsnitt, Indigo Antiqua, utifrån problemen vi hade i övergången till den digitala tekniken, att man tappade svärtan i bokstäverna. Jag fick prova det och det var så bra att jag bytte till det. Det ska finnas en inbyggd rörelse framåt i bokstäverna.

Du jämför boken med ett rum där bokstäverna ska andas och leva.
– Man behöver komma in i bokens rum och känna det fysiskt, få saker att hänga ihop. Det är ett komponerande där man bryr sig om alla detaljer. Du släpper in ett antal aktörer i boken eller rummet, som på en teaterscen. Min uppgift är att se till att alla aktörer får en tydlig karaktär. Verktygen fordrar en stor känslighet och lyhördhet för att kunna hanteras på rätt sätt.

Hur skulle du vilja beskriva din stil?
– Det finns en ljushet i mina böcker. Luft och rymd är jätteviktigt för mig. Folk tycker att jag har färgkänsla. Jag är ganska lågmäld och kan känna att jag har varit lite för försiktig. Det beror förstås på vad det är för typ av jobb. På Atlantis gjorde jag mycket kulturhistoriska böcker, då handlar det om ordning och reda. Mina klassiker syns för att de avviker från alla tillfälliga trender och därför blir tidlösa. Mina böcker är inga chokladaskar.

Maria Molin är frilansjournalist, redaktör och korrekturläsare bosatt i Visby. Karl Melander är fotograf baserad i Visby.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.