Porträtt: Liselotte Watkins

Hennes tecknade kvinnor hittade hem i modevärlden. Sedan dess har de följts åt, från USA till Italien. Illustratören Liselotte Watkins talar med Lisa Milberg om kunskap som inspiration.

Text: Lisa Milberg
Foto: Henrik Blomqvist

Artikeln publicerades i Tecknaren #3 i maj 2015

1971 föddes Liselotte Persson på lasarettet i Nyköping. När hon var sju flyttade familjen knappt en mil västerut till det lilla samhället Svalsta där hon bodde tills hon var två tredjedelar klar med gymnasiet. Då satte hon sig på första bästa flyg till USA:s näst största stat, Texas. Där fick hon en konstnärlig utbildning och ett nytt efternamn.

Skärmavbild_1_456

I dag har Liselotte Watkins jobbat som modeillustratör i över 20 år och hennes distinkta linjeteckningar har lockat uppdragsgivare som Prada, Vogue, Elle, Absolut Vodka och H & M. Just nu är hon aktuell med en utställning på restaurang Riche i Stockholm och tidigare i år lanserade butikskedjan Granit en rad produkter prydda med ett mönster som hon har tagit fram åt dem.

Listan över städer som hon har kallat hemma är passande nog som klippt från en boutiquekasse: Stockholm, New York, Paris och Milano. Men vi börjar i Svalsta.

Skärmavbild_3_456

Modeillustration, Muse Magazine, 2013. ”Den italienska tidningen Muse bad mig göra teckningar från modevisningarna. Varje kväll gjorde jag bilder från fem utvalda visningar som publicerades nästa morgon. Det pågick i tre veckor och sedan var jag ganska trött på mode. Det här är från Marc Jacobs visning.”

Skärmavbild_2_456

Modeillustration, Elle, 2014. ”Jag har gjort många modestories för svenska Elle. Jag utgår alltid från modeller som jag fotar, och bilder av kläder som jag har plockat ihop innan. Det är ett klipp-ochklistra- sätt att jobba som är väldigt roligt. Jag får stort förtroende från redaktionen, det är upp till mig att skapa sammanhang, känsla och karaktärer”

Hur kommer man på, i Sörmland på 1970-talet, att man ska bli illustratör?
– Jag hade en teckningslärare på högstadiet som var väldigt engagerad och det är ju det allt hänger på, att man blir upplockad som ung. Det uppmuntrades hemma att jag var kreativ men jag hade ingen aning om att man kunde jobba med det. Man hade ett vanligt jobb, så var det bara.

När förstod du att du inte skulle ha ett vanligt jobb?
– Vi var på studiebesök på Konstfack när jag gick i åttan. Jag har ett starkt minne av det för det var min första kontakt med konstnärsvärlden. Vi gick aldrig på konstmuseum när jag var liten och hade inga konstböcker hemma. Teckningsläraren och jag åkte upp till Stockholm och jag fick gå runt i ateljéerna. En krokikurs pågick, och det var så excentriskt och fantastiskt … Jag förstod att ”det kanske är här jag hör hemma”. För jag var väldigt annorlunda från mina kompisar.

Hur då annorlunda?
– Den klassiska utanförgrejen. Jag sportade inte, jag var inte snygg, och sitter man och ritar hela dagarna blir man ju inte populärast i klassen direkt.

Vad hände efter studiebesöket?
– På teckningslärarens uppmaning sökte jag estetiska gymnasiet i Nässjö och kom in. Men sedan vågade jag inte. Jag var för liten. Så jag började på humanistiska gymnasiet i Nyköping. Sedan blev jag väl lite större och då ville jag bara i väg. Jag kom på att jag hade en avlägsen släkting i Texas och tvingade mina föräldrar att skicka mig till henne. Jag var bara 17 år då.

Visste du någonting om Texas?
– Nä. Jag ville bara väldigt gärna till Amerika. Jag kollade tidigt på amerikanska 1960-talsfilmer och läste böcker om USA. På high school där fick jag bra kontakt med konstläraren som skickade mig till The Art Institute i Dallas där jag kom in.

Det var i Dallas du blev Watkins?
– Ja, jag träffade min pojkvän Grant där. När jag var klar i skolan gifte vi oss. Sedan flyttade vi till Stockholm i några år, innan jag flyttade till New York och Grant blev kvar i Sverige.

Hur var det att komma till Stockholm?
– Jag tänker ofta på den tiden i Sverige. När man gick runt till byråer och sökte jobb kom Beckmansstudenterna med en plastpåse med lite teckningar i. Det var mycket rifsrafs på den tiden. Så kom jag där med en stor portfölj från Texas med inramade skitfula teckningar i. Jag fick inga jobb. Det var så förnedrande, jag fattade inte Stockholm. Det var helt annorlunda på den tiden. Det var inte tufft att teckna. Det fanns ingen modeteckning. Det fanns inget mode.

Vad levde du på?
– Genom en kompis fick jag en praktikantplats på Tur och Retur, SJ:s tidning. Jag började rita korsordsbilderna åt dem. Typ ”ingen ko på isen” och så gjorde jag en ko på is med ett kors över. Haha. Vi bodde i en källare. Som tur var fick Grant jobb på Restaurang Peppar, och det var där jag träffade Carin Rodebjer och hennes gäng. Sedan sålde jag allt jag hade och flyttade till New York. Ett halvår senare kom Carin efter.

Varför blev det just modeillustration?
– Jag bodde i en liten stad och det var lätt att klä sig annorlunda. Där uppstår ens första kontakt med mode: ”Om jag har på mig farfars byxor så blir jag lite speciell.” Mode är en identitet till att börja med. Sedan förstår man att det är en industri och att det är massa människor som håller på med det på olika vis. Jag fattade snabbt att den världen passade mina tjejer. Jag hade alltid ritat de där tjejerna, klätt dem på olika sätt, gett dem olika identiteter och sökt min egen identitet genom dem. De hittade hem i den miljön.

Tjejerna du tecknar fattade beslutet åt dig.
– Ja, det var också därför jag flyttade tillbaka till Sverige efter fem, sex år i New York. Tjejerna blev för tuffa för den amerikanska marknaden, på slutet ansågs min stil lite för edgy. Och då funkade den svenska och europeiska marknaden bättre. För Sverige då var modetidningen Bibel och designern Lovisa Burfitt, och Carin Rodebjer började som modeskapare. Carin och jag började jobba tillsammans, vi skapade vår egna lilla modevärld i Stockholm, en bubbla av mode.

Berätta mer om dina tjejer. Jag upplever det som att de förändras med dig.
– I början var de mycket plattare, även om jag då tyckte att de hade jättemycket identitet och attityd. Jag själv var ju plattare. Ju äldre man blir, desto fler skikt får man. I dag försöker jag teckna dem på ett annat sätt. Jag ritar inte bara av en söt tjej.

Skärmavbild _4_456

Maria, Miu Miu, 2011. ”Den här ingick i en serie harlekiner som jag ursprungligen gjorde till Teatergrillen i Stockholm. De var alla med i en bok som Gestalten Verlag gav ut. Arkitekten Rem Koolhaas såg boken och fastnade för dem. Han tipsade Miuccia Prada, modeskaparen bakom Prada och Miu Miu, som beställde bilderna för en Miu Miu-kollektion”

Hur jobbar du rent praktiskt?
– Jag gör mycket research innan. När jag gör modejobb samlar jag på mig alla plagg först och researchar dem på nätet. Sedan förankrar jag min idé med moderedaktören och plåtar av modellerna. Då försöker jag tänka mycket som en fotograf, kring poser och komposition. Sedan blir det som ett collage där jag utgår ifrån bilder på tjejerna och kläderna, och så gör jag lite tafatt hår och makeup på dem, haha.

Störs du av att mode ofta ses som ytligt?
– Nu när jag har bott i Italien ganska länge har jag fått en helt annan respekt för mode som bransch. För mig handlar det inte om trender och bloggare. Jag identifierar mig med individer och historia. Jag läser biografier om andra som hade på sig farfars byxor fast för 100 år sedan. Det är klart att det finns mycket man blir mätt på men det gäller ju alla världar, musikvärlden, konstvärlden, tandläkarvärlden, ja inte fan vet jag. Min besatthet finns ändå där.

Du får ofta hangups på saker. Vad är du fixerad vid just nu?
– Nu har jag hakat upp mig på kvinnliga konstnärer som verkade i Rom på 1960-talet. Jag är fascinerad av deras ateljéer, hur de såg ut, vad de gjorde, estetiken. Carla Accardi till exempel var helt fantastisk. Hon inspirerade arte povera, en konströrelse som gick ut på att man använde skräp som man hittade.

Sipprar det ut i det du själv gör?
– Ja, det tror jag. Inte medvetet, men min man kommenterade häromdagen att något jag hade gjort påminde om Accardi. Jag har aldrig trott att inspiration är något som bara kommer, som man får ute på gatan. Det är kunskap som du ackumulerar. Det är som att förkovra sig akademiskt. Du måste läsa på.

Det är hård kunskap som gäller.
– Ja, för mig har det alltid funkat så. Man läser, pratar, förstår, ser sammanhang, färger, papper, kvaliteter, tekniker. Jag får aldrig någon sorts generell inspiration. ”Bo i Italien, det måste vara så inspirerande!” Varför då? Det är inte ett dugg inspirerande. Det är god mat och sol.

Vad inspirerades du av när du började teckna, när du hittade din stil?
– Min första stora inspiration var Tamara de Lempicka, en polsk överklasskvinna som tecknade av sina fabulösa bekanta. Hon har alltid ansetts för dekorativ av konstnärsvärlden. Dekadent, mycket kropp, tjusiga människor i dyrbara miljöer. Jag drogs till det väldigt starkt när jag var kanske 14. Där föddes idén om att skapa en annan miljö än den jag befann mig i. Och pennor var det jag hade. Jag började rita en massa linjer. De där håren som jag gör än i dag med tusen linjer.

Vad jobbar du med just nu?
– Bilder som ska bli en utställning på Riche i Stockholm. Den hänger ihop med boken Konversationer och illustrationer som stylisten och moderedaktören Naomi Itkes och jag har gjort. Vi har ställt tio frågor till 22 kvinnor, som konstnären Karin Mamma Andersson, artisten Neneh Cherry och regissören Suzanne Osten, och samlat med mina teckningar. I september ska jag ha en utställning med arbetsnamnet That 70’s show på Najdron Gallery i Stockholm, med jättestora klipp-och-klistra-saker. Jag gjorde alltid collage före datorn, och nu gick jag tillbaka till det när min dator gick sönder.

Datorn känns som en tydlig brytpunkt för dig.
– Ja, det var bra för att jag blev mer effektiv och det gjorde det lättare att jobba internationellt. Men när jag slutade klippa och klistra var det många kunder i framför allt Asien som tyckte att ”nu är det ointressant för oss att jobba med dig”. För att det inte längre var ett hantverk. Jag har själv känt att något kan gå förlorat i datorn. Det är därför jag även har gjort mina egna utställningar där jag har återvänt till det analoga och ritat bara med tusch.

Har det blivit större skillnad mellan ditt kommersiella och ditt konstnärliga jag än vad det var för tio år sedan?
– Jag är den sista att säga att det är konstnärligt. Jag tycker fortfarande att den delen av min verksamhet är en lekstuga, något jag gör vid sidan om mitt jobb. Jag har fan ingen aning om vad jag håller på med. Det är väldigt tunn is hela tiden.

Skärmavbild_6_456

Abstrakta verk till en utställning på Riche i Stockholm i augusti 2015. ”Det här är helt nytt. Jag använder stora pappersark som jag klipper. Det finns ingen riktning direkt, det handlar om känsla, färg och form. De blir bara större och större och mer och mer. Det är som om jag har öppnat en kran. Kvinnan till vänster är min tolkning av Yves Saint Laurents ryska kollektion 1976, som är en av mina absoluta favoriter.”

Skärmavbild_5_456

Men jag har aldrig träffat någon som är så orädd som du. Du bara kör.
– Jag tror att det handlar om att jag är nyfiken. Det gäller allt. Du måste ju lära dig allt om du inte kommer från en miljö där det fanns. Jag har fått lära mig hur man äter med kniv och gaffel. Hur man för sig på fina restauranger. Sociala koder. Hur ritar jag, hur målar jag? Allt måste du lära dig, hela tiden. Och antingen tycker man att det är spännande, som jag tycker, eller inte. Jag är inte rädd för att göra bort mig. Jag skiter i om folk tycker att det är fult.

Ditt öga för färg och form, föddes du med det eller när fick du det?
– Jag har varit frånvarande i mycket annat men jag har lagt väldigt mycket tid och energi på att se saker, uppleva och känna. Det handlar väl om någon talang från början som jag har uppmuntrat hos mig själv. Jag har alltid varit duktig, men det här med att se saker har jag nog övat upp.

Vad ser du dig som?
– Jag är illustratör. Jag har inga ambitioner att vara konstnär. När jag tänker på det blir jag fortfarande Nyköpings-Lotta som inte vågar åka till Nässjö.

Lisa Milberg är frilansande kreatör och kulturskribent. Henrik Blomqvist är fotograf baserad i Milano. En utställning av Liselotte Watkins kommer att visas på restaurang Riche i Stockholm i slutet av augusti. Boken Konversationer och illustrationer av Liselotte Watkins och Naomi Itkes är formgiven av Stina Daag.

Ett svar till “Porträtt: Liselotte Watkins”

  1. […] sa också en intressant sak om inspiration i en intervju med Svenska Tecknare från förra sommaren som jag tänkt mkt […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.