Science fiction eller snart verklighet? En scen ur Wanderers, en animerad kortfilm från 2014 av animatören Erik Wernquist, som visar hur det skulle kunna se ut i en framtid där människan har börjat befolka rymden. Filmen bygger på bilder och kartor från verkliga platser i vårt solsystem, här Saturnus vars ringar reflekterar solen nattetid.

Reportage: Bilden av verkligheten

Animation och illustration används ofta inom vetenskap och pedagogik – trots att det har blivit billigare och enklare att fota och filma. Klas Ekman talar med animatörer, illustratörer och forskare om den konstnärliga bildens plats inom vetenskapen. Hur förhåller sig bilderna och filmerna till verkligheten och hur ser framtiden ut inom informativ illustration?

Reportaget publicerades i Tecknaren #4 i september 2015

Text: Klas Ekman

I november förra året lade dataanimatören Erik Wernquist ut sin egenproducerade kortfilm Wanderers på nätet. Den knappt fyra minuter långa filmen visar hur det skulle kunna se ut om människan började bosätta sig på (eller åtminstone resa till) de andra planeterna i vårt solsystem.

Inspirationen kom delvis från ett citat av författaren och astrofysikern Carl Sagan från boken Pale blue dot: A vision of the human future in space (1994): ”Silently they orbit the sun, waiting.” Erik Wernquist beskriver det som en ”gåshudsmening”, det där tysta kretsandet kring solen. Den satte i gång hans fantasi.

Bakom arbetet med filmen låg år av research och bilderna byggde till stor del på befintliga fotografier från rymdresor. Han var noga med att försöka sätta sig in i hur det verkligen skulle kunna se ut på planeterna. Ett exempel är Jupiter. På filmbilder ser molnen ut att röra sig med ”en jäkla fart”.
– Men i omloppsbana runt Jupiter skulle man aldrig kunna se det med blotta ögat. Det gäller att inte falla för klichéfrestelser och göra bilderna överdramatiska. Jag försöker förhålla mig till en rimlig verklighet.

Erik Wernquist hade visserligen hoppats på ryggdunkar av andra astronomiintresserade, men genomslaget blev betydligt större. Såväl NASA som den brittiske musikproducenten Jamie xx hörde av sig och ville arbeta med honom efter att ha sett Wanderers.

Tidigt i våras satt han i samtal med Alan Stern, högste ansvarig för New Horizons, NASA:s projekt för att undersöka vårt solsystems yttersta hörn. Stern ville att Erik Wernquist skulle göra en film strax innan dess att projektets rymdsond skulle passera Pluto.
– Våra roller var tvärtom jämfört med vad jag hade tänkt mig att de skulle vara, säger Erik Wernquist. Alan Stern ville ha grejer som skulle göra filmen spännande, medan jag från början inte ville visa några bilder från Pluto över huvud taget.

Anledningen till det var enkel. Innan New Horizons passerade Pluto fanns det inget bildmaterial att utgå från. Allt var ren spekulation.
– Det enda vi hade som bar var att Pluto var rödaktig i färgen och att det fanns stora områden som var ljusa bredvid områden som var väldigt mörka.

Ändå ville Alan Stern att filmen skulle kunna visa en bild från planetens yta. Erik Wernquist försökte lösa det:
– Till inflygningssekvensen skapade jag en planetlik yta utifrån satellitfoton på bergsområden och öknar som jag förändrade och lade ihop. Bilden från Plutos yta var svårare. Vi vet att Plutos stora måne, Charon, är mindre ljusreflekterande än planeten så den måste vara mörkare och utan tydlig färg. Landskapet skulle påminna om stora kraternedslag, men jag ville vara försiktig så det blev inga tydliga kratrar på bilden. En teori som fanns var att de ljusa och mörkare områdena kan bero på snö. Det är inte otänkbart, så jag gick på det spåret.

Ur Wanderers, 2014, av Erik Wernquist. Filmens titel syftar på det etymologiska ursprunget för ordet planet: grekiska planetes asteres, vandringsstjärnor. Inspiration fick Wernquist bland annat från science fiction-författare som Kim Stanley Robinson och Arthur C. Clarke, utöver Carl Sagan, samt konstnären Chesley Bonestell. Scenen visar en grupp människor som inväntar några luftskepp vid kanten av Victoriakratern på Mars.

Ur Wanderers, 2014, av Erik Wernquist. Filmens titel syftar på det etymologiska ursprunget för ordet planet: grekiska planetes asteres, vandringsstjärnor. Inspiration fick Wernquist bland annat från science fiction-författare som Kim Stanley Robinson och Arthur C. Clarke, utöver Carl Sagan, samt konstnären Chesley Bonestell. Scenen visar en grupp människor som inväntar några luftskepp vid kanten av Victoriakratern på Mars.

Resultatet lades upp den 16 juni i år på bland annat Youtube, en månad innan rymdsonden New Horizons passerade Pluto. Filmen väckte stor uppmärksamhet och även om Erik Wernquists bild av Pluto kommer att utmanas så dröjer det. Det tar över ett år för rymdsonden att skicka hem allt bildmaterial till jorden.

Det stora genomslaget för Erik Wernquists filmer Wanderers och New Horizons är på sätt och vis symptomatiskt. För trots allt billigare fotoutrustning och filmkameror har animation och illustration fortfarande en stor plats inom vetenskap och pedagogik. Det finns helt enkelt saker som inte gör sig lika bra på ett fotografi, och det behöver inte bara handla om rymden eller science fiction. I det digitaliserade samhället finns dessutom ett enormt intresse för tutorials, instruktionsfilmer, och nätbaserad pedagogik.

Illustration av Elizabeth Binkiewicz, publicerad i Phylogeny of Oestridae (Insecta: Diptera) av Thomas Pape (2001). Den föreställer huvudet av en nordamerikansk gnagarstyngfluga med det vetenskapliga namnet Cuterebra fontinella.

Illustration av Elizabeth Binkiewicz, publicerad i Phylogeny of Oestridae (Insecta: Diptera) av Thomas Pape (2001). Den föreställer huvudet av en nordamerikansk gnagarstyngfluga med det vetenskapliga namnet Cuterebra fontinella.

Förr i tiden ingick tecknandet i många olika yrken. En militär skulle kunna teckna och måla akvarell som en del av sin profession, till exempel kunna återge fälttåg, eftersom det inte fanns tillgång till fotografi. Samma sak gällde dåtidens vetenskapliga forskare.

Yvonne Eriksson är professor i informationsdesign vid Mälardalens högskola där det finns ett kandidatprogram i informativ illustration. Hon säger att idén att fotografiet skulle kunna ersätta tecknandet inom vetenskapsvärlden tämligen snart försvann.
– Det fanns en föreställning om att fotografiet skulle kunna ge den objektiva bilden, och för ett tag försvann intresset för illustration. Men det visade sig att illustrationen behövs för att förtydliga vissa saker. På fotografiet får du med allt och inte bara det som du vill se. Bilden tas urskillningslöst, säger hon.

Det är egentligen inte mycket som har förändrats sedan mikroskopentusiasten Robert Hooke gav ut sin bok Micrographia år 1665. Hans studier av insekter och hur han avbildade dessa i grafiska blad satte normen för vad man skulle titta på och vilka mönster man skulle känna igen för att identifiera en art.
– Kraven är att kunna framhäva det artspecifika och inte det individspecifika och då krävs en vetenskaplig förståelse, säger Yvonne Eriksson. Hur flyger insekten? Vad har ögonen för funktion? Vilka delar är mer viktiga för igenkänning än andra? Det där är lurigt, för det handlar inte bara om att se och iaktta, utan även det man känner till ska framgå av illustrationen.

En oleanderväxt av arten Secamone kunstleri, illustrerad av Elizabeth Binkiewicz. Bilden publicerades i artikeln ”New species and combinations of Secamone (Apocynaceae, Secamonoideae) from South East Asia” av Jens Klackenberg, i tidningen Blumea nr 55 (2010).

En oleanderväxt av arten Secamone kunstleri, illustrerad av Elizabeth Binkiewicz. Bilden publicerades i artikeln ”New species and combinations of Secamone (Apocynaceae, Secamonoideae) from South East Asia” av Jens Klackenberg, i tidningen Blumea nr 55 (2010).

Alltså allt det som Bruno Liljefors först vände sig emot när han ville teckna djuren som individer. Tecknare för Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna kan till exempel inte bara nöja sig med det visuella intrycket utan måste in på det artspecifika.

När Elizabeth Binkiewicz började som tecknare på Naturhistoriska riksmuseet år 1991 var det på grund av att en forskare där inte hade tid att teckna själv, hans arbete var för tidskrävande. På den tiden var Elizabeth Binkiewicz ”vanlig” konstnär, men hon fastnade snart för naturvetenskapligt tecknande.

Tiden hade en förmåga att försvinna när hon satt böjd över mikroskopet.
– Det är mycket som bara ser ut som små smutsfläckar och gråa prickar när det läggs på glasskivan, så mikroskopet är arbetsredskapet nummer ett. Jag fick teckna av millimetersmå kroppsdelar och allt som behövde jämföras för att se om det rör sig om en ny art: vingar, ben och genitalier. Om det inte hade gjorts teckningar hade det förmodligen krävts en hel bok för att förklara hur de såg ut. Illustrationerna förenklade enormt för forskarna.

Elizabeth Binkiewicz deltog i projektet Nationalnyckeln där hon var med och gjorde två volymer med blomflugor. Då hade hon också lärt sig att sätta en personlig och konstnärlig prägel på bilderna.
– Det tog några år att övertyga folk i omgivningen på Naturhistoriska att bilderna faktiskt kunde få se estetiska ut, att det gick att lägga in något konstnärligt i arbetet. Till Nationalnyckeln fick jag fria tyglar. Men det jag ville var också att ge en tydligare bild av hur djuren ser ut i verkligheten.

Två blomflugor tecknade av Elizabeth Binkiewicz till Svenska artprojektet som drivs sedan 2002 av Artdatabanken, SLU, på uppdrag av riksdagen. Syftet är att kartlägga och sprida information om landets hela fauna och flora av flercelliga arter. Projektet består av inventering av dåligt kända arter, taxonomisk forskning och kunskapsspridning genom Nationalnyckeln. Bilder ur Tvåvingar: Blomflugor del 1 och 2 (2009).

Två blomflugor tecknade av Elizabeth Binkiewicz till Svenska artprojektet som drivs sedan 2002 av Artdatabanken, SLU, på uppdrag av riksdagen. Syftet är att kartlägga och sprida information om landets hela fauna och flora av flercelliga arter. Projektet består av inventering av dåligt kända arter, taxonomisk forskning och kunskapsspridning genom Nationalnyckeln. Bilder ur Tvåvingar: Blomflugor del 1 och 2 (2009).

Här kan inte fotografiet konkurrera med illustrationen menar hon:
– Det handlar om så små djur och om att det blir otydligt när man tar foton av dem. Ibland ligger ett par ben på varandra, eller så finns det annat i bakgrunden som stör. En tecknare kan nöja sig med att avbilda bara ett ben och de delar av det som faktiskt är viktiga. Ibland kan det vara den fjärde antennen, inte den tionde, ibland en viss led.

För fyra år sedan sa Elizabeth Binkiewicz upp sig, delvis på grund av en allt ökande arbetsbelastning. Men nu planerar hon att göra konst av insekterna.
– Jag skulle vilja göra åtta meter höga bilder där jag visar genitalier på djur som jag har tecknat. Det handlar inte om någon porrutställning, men det är verkligen intressant hur många olika variationer det finns. Tänk att få visa alla dessa detaljer i storformat som är så oerhört små i verkligheten.

Tidigare har Binkiewicz även varit lärare för elever från Mälardalens högskola där alltså informativ illustration numera är ett kandidatprogram. Attityden till ämnet har förändrats, enligt professor Yvonne Eriksson. Statusen har höjts.
– Tidigare sågs tecknandet som enkom praktiskt, säger hon. Det har länge funnits en tradition med ingenjörsritningar. De ritade efter principer som gällde för tekniska ritningar.

I dagens utbildning ingår bland annat sociokulturella studier tillsammans med berättarteknik, bild- och verbal retorik och hur man använder skissen och tecknandet i en vetenskaplig process. Studenterna ska också lära sig att identifiera och definiera målgrupper och hur man ska förstå och tilltala dem.

Examensarbeten har till exempel riktat sig till barn som ska genomgå undersökningar hos läkare för att få dem att förstå vad som väntar och varför. Andra har varit informationsanimationer för museiutställningar.
– Det vetenskapliga tecknandet är inte intuitivt utan bygger på en vetenskaplig grund. Man ska kunna förklara hur man har gjort det och varför man har gjort det. Många av kurserna är direkt riktade mot det praktiska och bygger på teorier om perceptioner och mänskligt beteende.

Digitalt informativt berättande. Bilder ur utbildningsfilmerna The survival of the sea turtle, How Mendel's pea plants helped us understand genetics och How does a jellyfish sting? skapade av animatören Veronica Wallenberg på uppdrag av TEDed, en pedagogisk plattform och del av idéorganisationen TED.

Digitalt informativt berättande. Bilder ur utbildningsfilmerna The survival of the sea turtle, How Mendel’s pea plants helped us understand genetics och How does a jellyfish sting? skapade av animatören Veronica Wallenberg på uppdrag av TEDed, en pedagogisk plattform och del av idéorganisationen TED.

Men den digitala världen är fortfarande en utmaning, säger Yvonne Eriksson. En animatör som arbetar med just digitalt informativt berättande är Veronica Wallenberg, som tidigt lyckades få en drömarbetsgivare.

Det var under ett besök i Berlin som hon såg en annons om att TED sökte frilansande animatörer för att göra utbildningsfilmer. Hon hade som många andra fastnat för den amerikanska tvärvetenskapliga idéorganisationen som bland annat håller konferenser där alla möjliga intressanta hjärnor får lägga fram sina teorier inför publik. Att få göra filmer som illustrerade det talarna pratade om verkade vara ett roligt jobb, så Veronica Wallenberg sökte.

Hennes första uppdrag blev The survival of the sea turtle. Sedan dess har hon gjort tretton utbildningsfilmer och två nya kommer i höst. Ämnesvariationen är bred. Bland annat har hon gjort en film om maneter som förklarar varför de bränns.
– Det märks att många ser filmerna. Jag har nu fått göra utbildningsfilmer till bland annat Washington University, TED-filmerna har öppnat upp en marknad för mig. Jag gillar det dokumentära, och djur och natur. Arbetsprocessen börjar med att jag får ett manus från en forskare och sedan gör jag filmen utifrån det. En del forskare har ingen förståelse för hur lång tid vissa saker tar att göra, då får man försöka förklara.

Det vetenskapliga eller åtminstone hyfsat verklighetsanpassade illustrerandet kan också ge mer eller mindre oväntade genomslag. Ville Ericsson har studerat traditionell konst på The Swedish Academy of Realist Art i Simrishamn och har sedan examen frilansat som konceptdesigner och illustratör inom dataspelsindustrin. Han är science fictionfantast sedan barndomen och efter att ha läst den amerikanska författaren Kim Stanley Robinsons Marstrilogi målade han en serie tavlor om hur mänskliga bosättningar på planeten skulle kunna se ut.

När brittiska Daily Mail skulle skriva om grannplaneten hittade de Ville Ericssons bilder via den sociala nyhetssidan Reddit och resultatet blev en lång artikel med flera av hans verk.
– Efter det fick jag många besökare till min webbplats och det var kul med lite extra uppmärksamhet. Fakta till bilderna hade jag fått från Wikipedia och genom Google Image Search. Jag tycker att de känns korrekta på en intuitiv nivå, men de bör tas med en nypa salt om man ser dem från rent vetenskapligt håll, säger Ville Ericsson.

Den sortens bilder blir, liksom Erik Wernquists film Wanderers, per automatik teoretiska. Men de illustrerar en möjlig framtid på det enda sättet som är möjligt, och ju mer verklighetsbaserade desto mer intressanta blir de förstås för tidningar och seriösa sajter. Wanderers uppmärksammades till exempel av Huffington Post, The Verge, Wired och Slate. Tv-programmet Good morning America hörde av sig, liksom CBS, och det spanska museet Reina Sofía i Madrid har visat filmen.

På så vis är Veronica Wallenbergs, Ville Ericssons och Erik Wernquists verk bra exempel på det som professor Yvonne Eriksson ser som en av det informativa illustrerandets stora pedagogiska framtidsutmaningar: att väcka intresse även hos grupper som inte alltid är överdrivet intresserade av ämnena från början.

På Mälardalens högskola tittar de just nu på hur man ska kunna utforma berättandet så att filmer och illustrationer kan fylla en ännu större pedagogisk funktion. Särskilt som allt fler utbildningar blir nätbaserade.
– När du tittar på instruktionsfilmer och liknande på Youtube är det ofta så att du söker upp ett ämne som du redan har en stark motivation för att lära dig om, säger Yvonne Eriksson. Och en stark motivation är väldigt avgörande för hur man tar till sig ett ämne och lär sig något om det. Så frågan är hur man designar för någon som ska övertygas om att lära sig? Jag menar design för skolsituationer där elever inte är så motiverade. Det är en spännande uppgift.

Klas Ekman är frilansande journalist och författare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.