Porträtt: Jockum Nordström

Trender i konstvärlden har Jockum Nordström alltid struntat fullständigt i. Kanske är det därför han har lyckats bevara sin egen bildvärld med rötter i barndomens teckningar. Maria Molin har besökt hans ateljé på Gotland.

Text: Maria Molin
Foto: Karl Melander

Texten publicerades i Tecknaren #1 2016

Den flygande hästen Pegasus, Orion med sitt trestjärniga bälte och Cassiopeia som avtecknar sig som bokstaven W. Konstnären Jockum Nordström sitter i sin ateljé på norra Gotland och pratar upprymt om stjärnbilder som han ser på sina nattliga promenader längs skogsstigarna med hunden Aslan. Han liknar sig själv vid familjens andra husdjur, en minst 25 år gammal sköldpadda.

– Jag är en person som behöver mycket tid och tålamod. Jag jobbar ganska långsamt och vill få vara i fred, säger han.

Ljuset som silas genom täta moln och vidare in genom stora takfönster i ateljén har en dov ton, liksom färgerna på collagen som är utspridda på golvet. De två ateljéerna ligger på rad intill varandra, Jockum Nordströms och hustrun Karin Mamma Anderssons, bredvid kalkstenshuset från 1800-talet som de köpte för tio år sedan.

Under hösten har han varit uppslukad av arbetet med stora collage till en utställning på Islands konstmuseum i Reykjavik. Ateljén rymmer en livlig bildvärld av människor, natur, djur och arkitektur. En otalig mängd pappersfigurer täcker större delen av golvet i det inre rummet. Han kastar sällan en figur, utan förvarar dem i lådor och arkivskåp i väntan på rätt tillfälle för dem att ta språnget in i ett konstverk eller en illustration. Här ligger även högar med enfärgade pappersark – bakgrunder målade med noga utvalda vattenfärger. I collagen är ofta bilden uppdelad i flera plan, som en seriestripp eller ett bokuppslag, där han placerar ut figurer för att skapa en berättelse.

Passing song/Hoodoo watchdog, av Jockum Nordström, 2014. Krita, blyerts och akvarell på papper, collage.

Passing song/Hoodoo watchdog, av Jockum Nordström, 2014. Krita, blyerts och akvarell på papper, collage.

Dag, natt, dag/Day, night, day, av Jockum Nordström, 2015. Krita, blyerts och akvarell på papper, collage.

Dag, natt, dag/Day, night, day, av Jockum Nordström, 2015.
Krita, blyerts och akvarell på papper, collage.

I det yttre rummet, intill tamburen, står en säng, en fullbelamrad bokhylla och ett skrivbord där han kan sitta och teckna.

– Teckning ligger nära det undermedvetna och drömmarna, som när man spelar på ett instrument utan att se eller höra om någon annan är i rummet. När det blir bra skapas en rytm. Det är en egen privat värld. När jag gör collage är jag mer en arrangör, säger han.

Han rör sig mycket i ateljén och springer upp och ner på stegen till loftet för att få perspektiv på bilderna och för att vända på vinylskivan i grammofonen. Han kan lyssna på samma skiva 50 gånger i rad, för att urskilja detaljer såsom cellon i ett stycke av Franz Schubert. På ett väggskåp står abstrakta skulpturer av tändsticksaskar som han har monterat ihop och ritat på med färgkritor, byggnader med små hemliga rum i en scenografi som man kan plocka isär.

– Ju äldre jag blir, desto mer intressant är det med avbrott från det sociala livet och jag drar mig gärna undan för att komma närmare naturen. Men jag skulle aldrig vilja vara på en plats där jag inte kan jobba, säger han allvarligt.

Humorn bor granne med allvaret. Arbetet med pappersfigurerna kan ge ett lättsamt och lekfullt intryck, men Akta noga att förhasta er, som titeln på ett av hans konstverk lyder. Bakom figurerna, bakgrunderna och blyertsteckningarna ligger ett oerhört mödosamt och tidskrävande arbete, där omsorgen om detaljerna föregår helheten.

I dag jobbar du med gallerierna Magnus Karlsson i Stockholm, Zeno X Gallery i Antwerpen, David Zwirner i New York och London, och Anthony Meier Fine Arts i San Francisco. Flera av de stora konstmuseerna i världen har köpt dina verk, däribland MoMA i New York och senast Centre Pompidou i Paris. Har framgång och pengar förändrat din tillvaro eller ditt konstnärskap på något sätt?

– Tillvaron påminner mycket om hur det var före uppmärksamheten. Det har gått upp och ner, vissa år är tuffare och andra är det lättare att arbeta. Jag tror att det handlar mycket om en mättnad, att jag har fått ur mig det jag skulle för ett tag. Man behöver alltid en dialog i ateljén med sig själv och sina bilder för att komma i gång. Den dialogen var mycket lättare att hitta till snabbt förr i tiden. Jag tror att jag ifrågasätter mig själv hårdare i dag.

Hur kommer du i gång med arbetet igen efter en utställning?

– Det går inte att springa från sig själv, man har sitt arbetssätt och sin röst men vill förnya sig på något vis, eller gå lite åt ett annat håll. Det är som i skogen. Där vill man inte gå exakt samma stig varje gång. Jag vill att det ska hända mycket i arbetsprocessen som jag inte har kontroll över. Det är skönt att ge plats för improvisation och slumpen på vägen. Jag lägger ner lika mycket tid på arbetet nu som förut. Arbetet är som en bubbla runt huvudet och när jag är inne i den är det ganska enkelt att leva – utanför är det något som skaver. För mig är det mycket lättare att skapa om jag är ren och naiv. Trender i konstvärlden har jag alltid struntat fullständigt i.

Du lever tillsammans med Karin Mamma Andersson, också hon en framgångsrik konstnär. Samarbetar ni ibland i konstnärliga projekt?

– Vi ställde ut tillsammans på David Zwirner i New York 2010. Utställningen Who is sleeping on my pillow bestod främst av våra separata verk, men fem bilder gjorde vi gemensamt vilket var väldigt roligt. Vi har alltid stöttat varandra, varit intresserade av vad den andra har gjort och följt med när den andra har en utställning. Det har aldrig funnits någon konkurrens mellan oss.

Du var 17 år när du hoppade av gymnasiet och började på Konstfack. Kändes det självklart att bli konstnär eller hade du andra drömmar som ung?

– Jag började teckna redan vid fyra års ålder, som ett sätt att få vara ifred. Jag och mina tre syskon bodde i samma rum och ibland ville man gå in i sin egen fantasivärld, en privat sfär. Till skillnad från de flesta andra fortsatte jag att teckna i tonåren, lika självklart som att äta eller dricka. Jag och en av mina bröder ritade serier och när jag fyllde år önskade jag mig alltid pennor. Som riktigt liten ville jag bli cowboy och senare drömde jag om att bli sjöman och komma ut i världen.

Doppelkonzerte, av Jockum Nordström, 2014. Blyerts på papper.

Doppelkonzerte, av Jockum Nordström, 2014. Blyerts på papper.

Dikten/The poem, av Jockum Nordström, 2015. Akvarell, blyerts och krita på papper, collage.

Dikten/The poem, av Jockum Nordström, 2015. Akvarell, blyerts och krita på papper, collage.

När du hade gått ut Konstfack i mitten av 1980-talet var konstscenen inriktad på postmodernismens idébaserade konst. Vilket uttryckssätt använde du dig själv av vid den här tidpunkten?

Det var måleriet jag ägnade mest tid åt och jag jobbade även med illustrationsuppdrag. Tecknade gjorde jag på nätterna. En gallerist såg några blyertsteckningar och tyckte att jag borde ställa ut dem, vilket jag gjorde för första gången 1993 på Olle Olsson-huset. På den tiden var det nästan inget galleri i Sverige som visade teckningar, men när jag ställde ut enbart teckningar på en konstmässa i Basel i Schweiz år 2000 uppmärksammades de och ett flertal gallerier i världen ville jobba med mig. Det var förstås omvälvande.

Hur hittade du fram till din stil och motivvärld?

– När jag var yngre var det viktigt att göra självporträtt på något sätt, även när jag ritade en kvinna, en gammal gubbe eller ett träd. Figurerna som jag gjorde var nästan verkliga människor: från barndomen, närstående och förortshusen. Relationer var intressant för mig, men det tar lång tid innan det blir bra och man kan stå för det. Du måste rita flera tusen ansikten innan det börjar hända något. Det är ett jäkla malande att rita. Det blir skevt när man börjar med detaljerna och slutar med helheten i stället för tvärtom, men jag struntade i om ett huvud var för stort eller fötterna för små. Huvudet kan ju upplevas större om jag sitter och pratar. Motståndet mot det jag har lärt mig i skolan har drivit mig framåt.

Har du haft några inspiratörer eller förebilder?

– Jag har haft hundratals inspiratörer och de skiftar hela tiden. En konstnär som var viktig för mig när jag var ung var James Ensor från Belgien, och från Sverige var det bland andra Josabeth Sjöberg, Carl Fredrik Hill, Ernst Josephson och Vera Nilsson.

Jag har läst att du har inspirerats av danska illustratörer, stämmer det?

– Ja, det finns flera som jag tycker är fantastiska, till exempel Storm P. och H.C. Andersens bilder.

Skärmavbild 2016-03-02 kl. 16.22.08

Du har illustrerat skivomslag och musiker i Dagens Nyheter på 1990-talet. Med bandnamnet Paddan och Hunden har du spelat in en skiva tillsammans med Joakim Åhlund. Vad betyder musik för dig i ditt arbete som konstnär och illustratör?

– Rytmkänslan har alltid varit betydelsefull för mig när jag bygger upp en bild. Jag lyssnar mycket på musik när jag arbetar och även när jag inte arbetar. När jag kör fast och behöver göra ett avbrott går jag ut på en promenad, spelar gitarr eller sitter och lever mig in i ett musikstycke för att kunna komma i gång igen.

I katalogen för separatutställningen En pinne i skogen på Moderna Museet 2005 hade du valt ut dikter vid sidan om dina bilder. Läser du poesi för att få inspiration?

– Poesi är absolut en inspirationskälla. I femte boken om Sailor och Pekka, Varför –

Därför, finns dikter av Werner Aspenström och det var hans poesi som gav mig idén till boken. Han skrev dikter som ett barn kan förstå med mycket substantiv.

Varför började du göra barnböcker?

– Jag hade gjort serier i Dagens Nyheter, som på sätt och vis var grunden till Sailor och Pekka. Det är a och o att det känns ärligt. Tidigare hade jag illustrerat barnböcker till andra, men som illustratör till en författare som man inte känner så är man väl lite försiktig, vilket kan vara hämmande. När jag gjorde min egen barnbok blev det dubbelt så roligt. Jag gjorde bilderna först och skrev texten sedan.

Ur Vart ska du gå? av Jockum Nordström, en barnbok för åldrarna 0 till 3 år. Rabén & Sjögren, 2013.

Ur Vart ska du gå? av Jockum Nordström, en barnbok för åldrarna 0 till 3 år. Rabén & Sjögren, 2013.

Hur hittade du barnperspektivet?

– Jag gjorde böckerna om Sailor och Pekka när våra två söner var små. Kontakten med barnvärlden öppnade upp minnen från när jag själv var liten. I boken Sailor blir sjuk ville jag skapa ett forum där föräldrar kan prata om feberdrömmar med sina barn innan de ska sova. När jag satt och ritade massor av monster och konstiga figurer till mardrömmarna fick min äldsta son och hans kompis välja vilka de tyckte såg otäcka ut, som fick vara med i boken.

Om du jämför bilderboksarbetet med illustration och konst, hur skiljer det sig åt?

– Barnböckerna är sprungna ur min konst. Jag hade aldrig kunnat skapa dem om jag inte hade suttit hemma och experimenterat konstnärligt. Det är väldigt viktigt att man har en grund och sina egna psykiska verktyg, att det hela tiden finns en kokande kittel som man kan låna ifrån. Även om jag gör nya saker plockar jag från mitt arkiv. Konsten är evig och har sällan med publiken att göra. Men ibland är det roligt att göra ett arbete med andra, därför vill jag göra både konst och illustration. Det är värdefullt för mig att vara både ensam och social, men det kan vara ganska jobbigt för psyket med så olika tillstånd. Det har varit jättebra för mig att jag har haft barnen sedan jag var ung. De har varit en brygga.

Maria Molin är frilansjournalist baserad i Visby. Karl Melander är fotograf baserad i Visby.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.