Reportage: Kritiken i praktiken

De senaste åren har vi sett alltmer av en grafisk formgivning som uttalat strävar efter att förändra normer. Vad är normkritisk grafisk form i praktiken, hur ser den ut och varför? Anna Håkansson ber tre grafiska formgivare berätta om sina arbeten ur detta perspektiv.

Text: Anna Håkansson

Foto: Carola Björk

Texten publicerades i Tecknaren #2 2016

För de bildtexter som inte anges vid respektive bild se slutet av artikeln.

– Vi i vår västvärldsbubbla behöver ifrågasätta varför vi använder oss av så snäva referenser. Vi måste bredda oss och släppa in fler berättelser och synsätt.

Orden är Parasto Backmans, vars affisch för Unga Klaras teateruppsättning Alltet, i gult och gäll rosa, lyser upp min väg till hennes kontor på Södermalm i Stockholm. Här driver hon sedan 2008 Studio Parasto Backman. Vi ska prata om normkritisk grafisk form. Men hon använder hellre ordet maktkritik. Hon beskriver sina arbetsmetoder som ett medel för att belysa och förändra maktstrukturer.

Parasto Backman i sin studio.

Parasto Backman i sin studio.

Varför är det viktigt?
– Vi använder oss ofta av stereotypa bilder för att spegla vår omvärld, ibland är det medvetet men i många fall är det omedvetet. Därför är det viktigt att veta varför världen ser ut som den gör, hur människors förutsättningar skiljer sig åt och vilken roll visuell kommunikation spelar i sammanhanget.

Svartkvinna

Omslag och uppslag från Fanna Ndow Norrbys bok Svart kvinna (Natur & Kultur, 2015), formgiven av Parasto Backman. Foto privat.

Parasto Backman har bland annat arbetat med att göra en ny visuell identitet för barn- och ungdomsscenen Unga Klara där hon även gör formen för enskilda föreställningar, något som hon betraktar som en helhet.

– Grafisk formgivning appliceras vanligen sent i processen. Jag ser i stället mitt arbete som en integrerad del i helheten och inte underordnad den.

Det maktkritiska perspektivet är något hon delar med Unga Klara, en scen som arbetar feministiskt och antirasistiskt och som är känd för sitt barnperspektiv – sedan 1975 har de arbetat för att även barn ska ha rätt till högkvalitativ teater.

Parasto Backman säger att dessa perspektiv kommer in i de många beslut som hon behöver ta som formgivare, i allt ifrån färgval till vilka människor som ges utrymme. Till exempel valde hon att till Unga Klaras nya identitet ta fram ett nytt typsnitt tillsammans med typsnittssmakaren Carolina Laudon, baserat på ett typsnitt ritat 1974, det år då Unga Klara startade.

Parasto Backman beskriver det som en symbolisk handling att det nu ritades om av två kvinnor, varav en rasifierad, eftersom typografi historiskt sett har varit ett område dominerat av vita män.

Skärmavbild 2016-05-18 kl. 08.00.29

 

Parallellt med typsnittet skapade hon sju specialtecken, de sju bokstäverna i Unga Klaras namn, tänkta att krocka typsnittet, samt en tredimensionell Unga Klara-symbol. Symbolen fick också fysisk form i furu av möbelsnickaren Moa Ott. Här menar Parasto Backman att även barnperspektivet kommer in.

– Vi planerar att producera Unga Klara-symbolen i många olika material och storlekar. Dessa ska placeras i foajén, där träsymbolen redan står, tillgängliga för stora och små barn att klämma och titta på.

Att ett normkritiskt eller maktkritiskt perspektiv har fått genomslag inom grafisk formgivning menar Parasto Backman delvis har att göra med att en ny generation, med andra erfarenheter och bakgrunder, har fått en spelplan.

En av företrädarna för denna nya generation är Sepidar Hosseini. Hon gick ut Konstfack 2011 och uppmärksammades stort för sitt examensarbete ”Men ni iranier är ju bra på mönster” – och andra berättelser om svenskhet som presenterades i en bok och som sex tapetmönster. När vi ses över en kopp kaffe är hon precis hemkommen från Paris där hon har medverkat i en utställning under festivalen Fête du Graphisme.

Konstfack har numera en masterutbildning i visuell kommunikation med inriktning på normkritik. Hur var det under den tid du gick där?
– De första åren försökte jag foga mig efter de överenskommelser som fanns och passa in. Jag pendlade mellan en känsla av tillhörande och en känsla av att ha helt andra berättelser och erfarenheter än den homogena grupp som gick där. Efter att tacksamheten över att ha kommit in gick över tappade jag respekten och gick från att försöka anamma det normativa bildspråket, till att vilja skapa mig en egen plats och röst.

sepidar_hosseini

Sepidar Hosseini i sin studio.

För Sepidar Hosseini var det tydligt att vissa referenser premierades i utbildningen, men hon menar att förutsättningarna har förändrats sedan dess, både hos dem som formger och dem som är formens mottagare.

– Det finns en högre medvetandegrad i dag. I och med sociala mediers utbredning har de mottagare som tidigare inte har haft en så stark röst kunnat skapa sig en egen plattform för kritik. Det är inte längre bara en kulturproducerande medelklass med homogen bakgrund som får tycka till om bild och form.

Iranier

”Men ni iranier är ju bra på mönster” – och andra berättelser om svenskhet var Sepidar Hosseinis examensarbete från Konstfack 2011. Det bestod av tapetmönster och en bok. Art direction, grafisk form, illustration av Sepidar Hosseini. Redaktör Sepidar Hosseini. Foto av Behzad Khosravi.

Sepidar Hosseini är numera formgivare och illustratör i egen regi, och utgör ena halvan i designduon 2typer, som hon driver tillsammans med Moa Schulman. De ligger också bakom Bild-ning, en digital plattform om visuell kommunikation som ska fungera som en mötesplats för bildanalys, idé- och metodutbyte och norm- kritisk diskussion.

7

Normkritik är ett delvis omdiskuterat begrepp, inte bara i formgivningssammanhang. Bland annat skrev Sara Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack, en artikel i Dagens Nyheter i januari där hon hävdar att om alla bryter mot en norm blir normbrytning snarare en ny norm. Kristoffersson och andra förordar en kritik av kritiken och menar att även nya termer måste problematiseras och ifrågasättas. Sepidar Hosseini är väl medveten om kritiken.

Går det att säga att normkritisk grafisk form är en stil?
– Nej, Sara Kristofferssons kritik är befogad så länge vi pratar om normkritisk grafisk form som en stil men det är en missuppfattning. Att bryta mot uteslutande sociala överenskommelser inom visuell kultur leder bara till en större variation av gestaltningar, vilket inte kan vara annat än positivt. Alla visuella språk och uttryck kan anammas och urholkas. Det är klart att det går att hitta många exempel på formgivning som man stilmässigt skulle kunna associera till sådan form som de senaste åren har tagits fram enligt exempelvis feministiska strategier. Men att jobba maktmedvetet handlar inte om ett manér utan om att identifiera kontexten och utmana slentrianmässiga föreställningar i den. Med Bild-ning vill vi visa på mångfalden inom det normkritiska fältet. Vi vill ställa frågor och belysa parallella bildspråk som växer fram utifrån en delvis gemensam ideologi.

Brita_Lindvall

Brita Lindvall Leitmann i sin studio.

Brita Lindvall Leitmann är en av fixstjärnorna inom normkritisk formgivning. Tillsammans med Alexandra Falagara driver hen Bastion – Agency Studio Lab som står för ett inte obetydligt antal av de parallella bildspråk som Sepidar Hosseini talar om. Själv använder Brita Lindvall Leitmann gärna termen normbreddande formgivning.

Bastions mångåriga och nyligen avslutade arbete med den feministiska tidskriften Bangs grafiska form har lett deras rykte även utanför Sveriges gränser. Bland annat har de uppmärksammats av den brittiska designskribenten Rick Poynor i Eye Magazine. I dag har de kunder som SVT, Världsnaturfonden och Bonniers, och undervisar även på Konstfack.

Har normkritiken blivit norm?
– Det finns en obalans i föreställningen om oss som arbetar på det här viset. Att många intresserar sig för en formgivning som utgår från ett maktkritiskt perspektiv gör att vi betraktas som en maktfaktor som i själva verket är väldigt liten i förhållande till normen. Vi har bara en önskan om att få samexistera. Lärosätena har precis börjat släppa in sakkunniga som både omfamnar redan etablerad pedagogik och samtidigt breddar den. Det möjliggör för fler att inkluderas än de som redan har det privilegiet. Som icke-binär och i vissa rum också rasifierad, med en brokig klassbakgrund, hade jag varit hjälpt av en mer mångbottnad pedagogik redan i undervisningen. Jag vill få jobba på det här sättet och personer som är intresserade av att få formgivning gjord ur den här synvinkeln ska få möjlighet till det.

Arbetet med Bang var det första där Brita Lindvall Leitmann och Alexandra Falagara tillsammans undersökte möjligheten att göra alla val ur ett normkritiskt perspektiv. De utvecklade en metodik där formen ska uppfylla vissa kriterier utifrån en maktkritisk analys.

Hur ser Bastions metodik ut?
– Vi tittar på alla parametrar – hur färgskalor tas fram, hur bilder väljs ut, layout, typsnitt, och så vidare – och funderar över vilken typ av representation alla val står för. Detta arbete tar sin utgångspunkt i en intersektionell modell, förklarar Brita Lindvall Leitmann vidare, det handlar om att bemöta hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i vårt samhälle.

I arbetet med Bang tog de bland annat fasta på det belastade typografiska begreppet ”horunge”, en term som har använts för en ensam och ofullständig textrad eller ett ensamt ord i början eller slutet av ett stycke, som hamnat på en annan sida eller i en annan spalt än resten av stycket. I en vilja att återupprätta begreppet döpte de om det till busunge, och använde sig även aktivt av greppet som grafiskt uttryck i formgivningen.

– Det betraktas historiskt som ett otyg som är i vägen, men vi valde att använda det som typografiskt hjälpmedel för att underlätta läsningen, berättar Brita Lindvall Leitmann.

Bastion – Studio Agency Studio Lab har inte gjort sig kända för sin återhållsamhet och de vänder upp och ned på det som brukar kallas ”den goda smaken”.

– Det är väldigt strikta normer i formgivningsbranschen. Vi vill bemöta historiska fakta och rådande ideal med stora gester. Jag är inte intresserad av dåligt hantverk, tvärtom, utan snarare av att se om man kan använda det som anses fult och dåligt så att det fyller en annan funktion, säger Brita Lindvall Leitmann.

När Sepidar Hosseini tillsammans med Moa Schulman gjorde formen till boken Utvägar handlade arbetssättet om att ta avstamp i en kritik mot modernistisk form. Boken är en antologi utgiven via Ordfront Förlag av plattformen Settings som enligt Sepidar Hosseini också har myntat det i dag allt oftare använda begreppet normkreativitet.

– Jag skulle säga att normkritik är en analys och normkreativitet ett görande. Normkritik ger verktyg för att få syn på det normativa – de överenskomna ”självklarheter” som reproducerats till den grad att de upplevs som neutrala och vanligtvis passerar helt okommenterat som vore de naturlagar. Normkreativitet handlar om att gå in i dessa naturlagar och behandla dem som just de sociala konstruktioner de är, försöka omforma dem för att erbjuda fler alternativ, förklarar Sepidar Hosseini.

I arbetet med Utvägar var ambitionen att skapa just olika utvägar i själva sättningen av texten.

– Modernistisk grafisk design bygger mycket på ett rutsystem där stödlinjer skapar enhetlighet och ”renhet”. I stället för att avsluta varje text med en liten ruta, som är det vanliga för att markera övergången mellan en essä och nästa, skapade vi en text som rinner i väg, ut ur sin grid.

2typer var, tillsammans med formduon Summer Studio, gästdesigners i det senaste numret av Bang (1/2016). Med det numret fick tidningen en ny redaktion och Sepidar Hosseini och de andra beslöt därför att ta fasta på tidningen som en sorts byggarbetsplats i förändring.

– Vi har omarbetat formen för detta nummer utifrån ett antal olika feministiska strategier som kretsar kring konceptet ”under konstruktion”. Med formen ifrågasätter vi det vita pappret som den neutrala bakgrundsfärgen genom att rakt igenom färga in hela tidskriften i den älskade och hatade färgen rosa. Vi har också lånat element från den visuella kultur som hör till den klassiska tjejtidningsvärlden och maxat med glitter och gloss.

Det kan framstå som om ett normkritiskt perspektiv är något väldigt allvarligt, men resultatet ser ofta lekfullt ut, med glada färger. Hur hänger det ihop?
– Normkritiska uttryck förhåller sig ju alltid till och speglar rådande normer. Om vi ser det visuella språket som en kostym: när den premierade och respekterade kostymen är svart kavaj och portfölj blir en tänkbar reaktion att klä sig i färg och glitter för att expandera sitt och andras rörelseutrymme. Det är en lek med olika identiteter och ett försök att ladda om dem med önskade värden. Det kan också vara en strategi att klä sig i svart kavaj med portfölj för att passera. Strategierna ser olika ut beroende på sammanhang.

Brita Lindvall Leitmann betonar betydelsen av att skapa en icke-hierarkisk upplevelse där allt fyller olika roller och det ena inte slår ut det andra.

Bad_Feminist

– All form vi tar fram är del av en tänkt dramaturgi och ska kunna existera i fler rum än det givet föreställda.

Ett av Bastions senaste uppdrag var Roxane Gays essäsamling Bad feminist utgiven på Albert Bonniers Förlag. Här arbetade de bland annat med snittytan som de smyckade med ett sirligt blommönster.

– Vi valde att göra den sida en vanligtvis inte bryr sig om, den icke-normativa sidan, vacker.

I arbetet med boken Normkreativ, utgiven på Premiss Förlag, valde Brita Lindvall Leitmann att arbeta med skärningen på snittytan. Återigen handlade det om att tänka utanför gängse ramar och i det här fallet om att låta en bok märka ut sig i bokhyllan.

– Här gjorde vi ett stort grepp där snittytan i botten skars så att boken står snett, vilket innebär att den sticker ut i överkant och därmed konstant ser ut som att någon precis har försökt pilla ut den ur bokhyllan, ständigt redo att läsas.

Brita Lindvall Leitmann kallar arbetssättet den trojanska hästen. På ytan ser det inte ut som något stort motstånd, det passerar som bekvämt. Det normkritiska är i stället inbyggt i valen och det finns lager att upptäcka i formen.

Det kan till exempel handla om ett val av en särskild färg. Bastion har utvecklat en egen färgskala med helt egna referensramar. Brita Lindvall Leitmann nämner särskilt Pink lady, deras hyllningsnyans till en målning som 1966 uppfördes på en nedklottrad bergvägg i Kalifornien av Lynne Seemayer. Efter att ha ägnat månader åt att skrubba väggen ren målade Seemayer den 18 meter höga Pink lady. Myndigheterna såg dock till att måla över den redan efter ett par dagar. Genom att uppmärksamma händelser och personer som aldrig har blivit del av en allmän historieskrivning byggs fler och fler betydelselager in i formgivningen.

Krävs det att uppdragsgivaren är insatt i och intresserad av normkritik för att du som formgivare ska kunna arbeta så med ett uppdrag?
– Där kunden inte har kunskapen kan vi hjälpa till med den delen av beställningen också. Allt handlar i grunden om hur villig en beställare är att faktiskt ta fram ett material som i realiteten inkluderar fler. Inom visuell kultur, och specifikt inom typografi, har den till synes vita heterosexuella cis-mannen under århundraden varit normbildande – det sätter naturligtvis sina spår i vad som är visuellt accepterat. I dag finns ett större krav på de här perspektiven hos beställarna och när vi som kreatörer är sakkunniga att omvandla sådan pedagogik till form möjliggörs detta.

För såväl Brita Lindvall Leitmann och Sepidar Hosseini som Parasto Backman är formen förenad med, eller rent av underordnad, det som föregår den – själva processen. Parasto Backman beskriver sitt arbetssätt som ett ständigt forskande.

10

– Jag översätter en teori och omtolkar den till ett visuellt språk. Jag vill alltid arbeta utforskande, delvis solitärt men även i grupp. Jag tycker om att ta in andra medverkande, exempelvis underleverantörer, som inte känns helt självklara i sammanhanget. Att jobba med människor från andra discipliner är givande och det kan hända fantastiska saker när en korsbefruktar olika fält. Tillsammans utforskar vi ett ämne och berättar historier som annars kanske inte berättas. För mig handlar arbetet ofta om att ge utrymme för dessa berättelser, säger hon.

Enligt Parasto Backman betraktar många ett maktkritiskt förhållningssätt som hämmande eftersom vägen till det praktiska blir längre.

– För mig är det precis tvärtom, säger hon med eftertryck. Min palett blir så väldigt mycket större.

Sepidar Hosseini säger att en bra strategi för henne är att bejaka olika typer av mellanförskap och ägna sig åt flera discipliner för att få perspektiv. Vid sidan om formgivningen har hon alltid dansat och skrivit. Även för henne är normkritiken något som erbjuder möjligheter snarare än hinder.

Brita_affisch

Affisch till Borås Konstmuseums utställning Syster (18 oktober 2014–11 januari 2015), till vilken Bastion – Agency Studio Lab formgav utställningskatalogen. Inspiration kom bland annat från det traditionellt sett lågt värderade kvinnliga hantverket lapptäcken. Art direction och design av Bastion – Agency Studio Lab. Utställningskurator Karolina Pahlén.

– Eftersom vi alla är del av olika normer med överenskomna referenser hjälper det interdisciplinära arbetssättet mig att komma bort från slentrianmässiga beslut. Det är kreativitet.

Brita Lindvall Leitmann menar att det maktkritiska perspektivet medför ett levande sätt att arbeta med formgivning eftersom det utgår från teori som är under ständig utveckling. Även om den första reaktionen kan vara att betraktaren inte förstår, hävdar Lindvall Leitmann att det är berikande att ta in ett normkritiskt perspektiv i formgivningen.

– Att inte alltid känna igen sig är något en får bjuda på, det är där det blir politik. Ett förändringsarbete innebär någon form av insats. En person som vill att det ska vara som det alltid har varit känner förstås av det här, men saker har aldrig varit som de alltid har varit. Förändring kommer att ske och jag vill vara en del av förändringen i riktning mot en normbredd. Vi har bara skrapat på ytan på det här området. Det finns tusen sätt.

Anna Håkansson är kulturjournalist och teaterkritiker. Carola Björk är fotograf.

EXTRARUTA: Normkritik i designutbildningen

I Stockholm finns sedan 2014 den första konstnärliga utbildningen i världen med en uttalad normkreativ inriktning, masterprogrammet i visuell kommunikation på Konstfack. Professor Johanna Lewengard driver utbildningen tillsammans med professor Joanna Rubin Dranger, där också Parasto Backman och Emma Rendel undervisar.

För Johanna Lewengard handlar den nya inriktningen om att göra utbildningen mer angelägen i samtiden. Enligt henne medför den ett större utrymme för professionalism, en större förståelse för vilka tanketraditioner som påverkar görandet och undersökande metoder för hur praktiken kan se ut bortom dessa.

– Visuella medier har ett enormt inflytande på vår idé om verkligheten. På hur vi ser på oss själva och hur vi ser på varandra. Visuell kommunikation skapar inkluderingar och exkluderingar hela tiden, genom att medvetandegöra dessa processer möjliggör vi kommunikation som stämmer bättre överens med våra syften.

Enligt Johanna Lewengard handlar den normkreativa inriktningen på utbildningen till viss del om att ta till vara på en utveckling som redan sker.

– Under de senaste åren har jag sett intressanta exempel växa fram från flera håll i världen, från brittisk småstad till megastäder som Mexico City.

Hur bemöter du kritiken att normkritiken skulle utgöra en ny norm?
– Normkritiken förnekar inte att varje fenomen har ett brett betydelseregister. Tvärtom syftar den till att rikta blicken mot de delar av registret som sällan uppmärksammas. På så sätt verkar normkritiken för att vidga perspektiven och inkludera fler tolkningar än de historiskt givna. Det här skapar inte i första hand nya normer, det skapar fler normer.

Bildtexter, utöver de som angetts vid respektive bild ovan, i den ordning som bilderna förekommer i artikeln:
Den dekorerade snittytan på essäsamlingen Bad feminist (Albert Bonniers Förlag, 2015) formgiven av Bastion – Agency Studio Lab. Text av Roxane Gay, översättning av Helena Hansson.

Sepidar Hosseini håller upp affischen för Kakan Hermanssons utställning Jag ska begrava dig, 26 juni–18 oktober 2014 på Konstmuseet i Norr. Art direction, grafisk form och illustration av Sepidar Hosseini.

Affisch för uppsättningen av Åsa Lindholms pjäs Girls will make you blush! med premiär
på Unga Klara 2014. Grafisk form av Parasto Backman.

Omslaget på tidskriften Bang (3/4 2012, tema vit vrede). Art direction och
grafisk form av Bastion – Agency Studio Lab. Foto av Bastion – Agency Studio Lab.

Logotyp till artisten Zhala, och omslaget till singeln Aerobic lambada, 2015. Art direction, grafisk form och illustration av Sepidar Hosseini. Omslag i samarbete med Zhala.

Tredimensionell symbol för Unga Klara, som en del i teaterns nya grafiska profil 2015. Grafisk form av Parasto Backman.

***

Affisch för uppsättningen av Ann-Sofie Báránys pjäs Alltet med premiär på Unga Klara 2016. Grafisk form av Parasto Backman.

Krockande typsnitt: de svarta bokstäverna i ett typsnitt framtaget av Parasto Backman och Carolina Laudon blandas med Parasto Backmans specialbokstäver – alla bokstäver i namnet Unga Klara – i tredimensionell stil. Grafiskt material för Unga Klara, som en del i teaterns nya grafiska profil 2015. Grafisk form av Parasto Backman. Assistent Agnes Florin. Foto privat.

Tredimensionell symbol för Unga Klara, som en del i teaterns nya grafiska profil 2015. Grafisk form av Parasto Backman. Fysisk form i trä av Moa Ott. Foto privat.

***

Omslag och uppslag från antologin Utvägar (Settings/Ordfront Förlag, 2015). Grafisk form av 2typer. Redaktörer Edda Manga och Rebecca Vinthagen. Foto av Inka och Niclas Lindergård.

Grafiskt material för Kakan Hermanssons utställning Jag ska begrava dig, 26 juni–18 oktober 2014 på Konstmuseet i Norr. Art direction, grafisk form och illustration av Sepidar Hosseini.

Affisch till Den nya kvinnogruppens (DNK) utställning Can’t wait! på Eskilstuna Konstmuseum, 5 september–25 oktober 2015. Art direction och grafisk form av Sepidar Hosseini.

Bild-ning, webbplattformen om normkreativ visuell kommunikation som Sepidar Hosseini driver tillsammans med Moa Schulman. Grafisk form av 2typer i samarbete med Lina Forsgren (Feministiska kommunikationsbyrån).

***

Ett uppslag ur tidskriften Bang (1/2013), formgiven av Bastion – Agency Studio Lab, där högersidan visar flera exempel på det medvetna användandet av ”busungar”, ensamma textrader eller ord som vanligtvis anses störande inom typografin. Illustration av Miriam Ivanoff. Foto av Bastion – Agency Studio Lab.

Omslaget på boken Normkreativ (Settings/Premiss Förlag, 2014). Snittytans botten är snett skuren så att ryggen lutar utåt när boken står i en bokhylla, som om någon just har pillat ut den för att läsa. Koncept och design av Mariana Alves och Brita Lindvall Leitmann. Redaktör Rebecka Vinthagen.

Till vänster: Omslag på tidskriften Bang (1/2012, tema lägesrapport och 1/2013, tema avstånd). Till höger: Snittytor. Art direction och grafisk form, samt illustration på det högra omslaget, av Bastion – Agency Studio Lab. Foto av Bastion – Agency Studio Lab.

Ett svar till “Reportage: Kritiken i praktiken”

  1. […] Läs mer: Reportage: Kritiken i praktiken – Tecknaren […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.