Porträtt: Anita Lobel

Hon var bara ett barn när hon gömde sig, bortfördes och sedan räddades ur koncentrationslägret Ravensbrück. Nu är polskamerikanska överlevaren Anita Lobel, 82 år, en framgångsrik bilderboksskapare med hjärtat i New York. Och i Stockholm.

Text: Caroline Roberts. Foto:
Emilia Bergmark-Jiménez.
Intervjun publicerades i Tecknaren nummer 4 i september 2016.

Anita Lobel föddes i Kraków i Polen 1934 som dotter till chokladfabrikören Leon Kempler och hans fru Sofia. Anita var fem år när nazisterna trampade in i familjens lägenhet och tog de första bitarna av deras trygga medelklasstillvaro.

Den katolska barnsköterskan Niania, som var antisemit men full av kärlek till Anita och hennes två år yngre bror Bernard, gömde och skyddade barnen som om de vore hennes egna. Bernard med sitt ljusa hår kläddes i flickkläder. Om någon hade misstänkt att barnen var judar hade det varit lätt att kontrollera: endast judiska pojkar var omskurna. Anita förbannade sitt eget utseende som avslöjade att hon förmodligen inte var barn till Niania.

På juldagen 1944 rusade skrikande nazisoldater in under mässan i det katolska kloster där Niania gömde barnen: ”Juden!” Wo sind die Juden?” Under barnsköterskans desperata protester fördes Anita och hennes bror bort i en lastbil.

Anita var nu tio år och sov på några halmstrån i en barack i koncentrationslägret Płaszów i sydöstra Kraków. Kriget var inne i sitt slutskede. Anita och hennes bror tvingades vandra till Auschwitz-Birkenau för att sedan fraktas i boskapsvagnar till Ravensbrück i Tyskland.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-16-59-58

En vårljus aprilmorgon 1945 öppnades portarna till lägret. Nazisoldaterna var nu fångar. Utanför väntade de vita bussarna från svenska Röda Korset som skulle ta Anita och hennes bror till ett nytt liv i Sverige.

De återförenades med sina föräldrar i Stockholm. Trettonåriga Anita började i skolan (läsa och skriva kunde hon redan vid fem års ålder) och med stöd från strikta men uppmuntrande lärare och klasskamrater byggde Anita upp, inte bara en första liten boksamling, utan även ett civiliserat liv. Minnena av kriget pressades sakta undan. Anita gick på Operan, Dramaten och Skansen med sina vänner och smälte in på danspalatsen. Hon utvecklade sin nyupptäckta talang att måla och teckna på Konstfacks kvällskurs.

År 1952 flyttade familjen Kempler till New York. Då hatade Anita flytten och ville inget hellre än att stanna i sitt älskade Stockholm. Hon var 17 år, hade en pojkvän, Sven, och var övertygad kommunist. Men New York blev ändå hennes hem, hon bor och arbetar fortfarande där.

Hon tog examen i konst på Pratt Institute i den nya hemstaden. Hon har alltid haft en stor kärlek till teatern och det var så hon träffade sin man Arnold Lobel som var regissör för skolteatern. Paret gifte sig och fick två barn.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-16-59-17

Efter examen arbetade Anita Lobel som textilformgivare. En dag föreslog en väninna som var förläggare att hon skulle göra en barnbok. Den första boken Sven’s bridge – om den gladlynte brovaktaren Sven, med bildinspiration från Dalarna – publicerades 1965.

Sedan dess har Anita Lobel varit ett välkänt namn i amerikanska barnkammare och hos landets kritikerkår. Paret Lobel arbetade tillsammans med flera barnböcker. Boken On Market Street (1981) belönades med Caldecott Honor Award, och One lighthouse, one moon, med The New York Times Best Illustrated Books.

Under en skrivarkurs befriade Anita Lobel sina minnen från kriget. Minnen av en undangömd barndom, minnen av ett liv av uppbrott. Minnen som inte var vackra. Boken No pretty pictures. A child of war kom ut år 2000 och har förärats flera erkännanden och priser.

Anita Lobel har återvänt till Stockholm flera gånger. När jag träffar henne är hon här för att hålla en frukostföreläsning – hon vill ”ge tillbaka” till Sverige

Du har gjort bilder till andra författares texter, men även gjort böcker där du själv står för både text och bild. Vilket kommer först när du skapar dina egna böcker, bilderna eller texten?
– Jag funderar ofta först på vad jag vill måla. Min första bok Sven’s bridge kom till på det sättet. Jag klottrade, och sedan bestämde jag mig för att bron skulle vara som ett stort broderi över vattnet. Jag lyckades skriva en text som passade. Den gick fram och tillbaka flera gånger mellan redaktören och mig, men de ville ha den.

Då hade du arbetat med textildesign. Dina illustrationer ser ofta ut att fortfarande vara inspirerade av det.
– Ja, det stämmer. Men numera är bilderna friare. Här är till exempel en bild från Potatoes, potatoes från 1967, som jag gjorde på samma sätt som i Sven’s bridge med bilderna inom en ram. Egentligen handlar den här berättelsen inte så mycket om potatis utan om två bröder som lämnar hemmet för att deras mamma överbeskyddar dem. En flyr till den blå armén och den andre till den röda armén. Inspirationen den här gången var Vietnamkriget.

Anser du att barnböcker kan få vara skrämmande?
– Ja, sagor är ofta det. Jag tycker om klassiska teman. Det är fånigt att försöka skydda barnen för mycket. Jag försöker inte lära dem en läxa, jag hoppas att det som finns att lära av berättelsen sker mellan raderna.

Räknar du med att vuxna förklarar eller diskuterar dina böcker med barnen?
– Jag hoppas att barnen klurar ut det själva. Böcker är berättelser och berättelser är som skådespel – när jag gör mina böcker tänker jag på teater. Jag kan visa dig flera böcker som fungerar som en pjäs med tre akter, en prolog och en epilog. Man måste inte göra en bild som hänger ihop med texten. Texten är där som en grund. Jag vill att mina bilder ska lysa upp texten. Säga något som texten kanske inte säger, eller förstärka den. Göra den mer.

Hon visar ett exempel på hur bilden för berättelsen framåt. I My day in the garden (1999, text av Miela Ford), som utspelar sig från morgon till kväll, görs det med hjälp av solens gång.

Du använder dig ofta av olika perspektiv, djup och vinklar i dina bilder.
– En bok som jag gjorde det mycket i var Princess Furball från 1989, skriven av Charlotte Huck. Flickan flyr hemifrån eftersom hennes far vill gifta bort henne med en jätte mot betalning. Det är faktiskt barnmisshandel, det är vad det är. Det stod inte så i texten men jag tecknade så att jätten skulle likna hennes far. Det är en antydan av incest. Ingen bibliotekarie i USA fattar det. Innan jag kommer till själva historiens början så har jag tre eller fyra bilder som går bakom texten, som visar att flickan är ensam, att hennes pappa struntar i henne, och perspektivet indikerar en typ av ensamhet, en vilja att försvinna, en väg ut. Den ingår i en serie med tre böcker. De andra är Toads and diamonds (1995) och The black bull of Norroway (2001). De handlar alla om att flickor övervinner något. Olika teman av Askungen. Det intresserade mig. Inte bara för att jag är feminist utan för att jag tyckte att de dramatiska möjligheterna var fantastiska.

Anita Lobel skrattar belåtet. När hon berättar om sina böcker och bilder är det ingenting som skvallrar om hennes ålder på 82 år. Hon är barnsligt förtjust, som om hon finurligt har lyckats lura de vuxna på de bästa godbitarna.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-16-59-42

Tycker du att barnböcker kan ha ett bäst-före- datum?
– Att de blir gammalmodiga? Inte nödvändigtvis gammalmodiga men att de kan innehålla omoderna stereotyper.

Hon suckar och blir för ovanlighetens skull tyst en stund.

– Min man lärde mig att om han inte kunde säga vad han ville så använde han sig av djur. Det är ju en gammal tradition. På 1950-talet i USA kom det ut en bok som heter The rabbit’s wedding, skriven och illustrerad av Garth Williams, där en vit kanin gifter sig med en svart kanin. Vilken skandal det blev! Det var före FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det var en chock att människor upprördes så av att två olikfärgade kaniner gifte sig. Det är fortfarande ett problem i USA. Men det är mycket bättre nu. Verkligen. Åtminstone i New York.

Har du själv fått kritik för något i dina böcker?
– Det var en gång en person som invände mot att jag använde ordet ”skita” i min bok om mina erfarenheter från kriget. Vad var det hon ville skydda läsaren från? Jag var på ett boskapståg på väg till ett koncentrationsläger. Jag klättrade upp till kanten i den öppna trävagnen och satte stjärten utanför för att jag behövde bajsa. Jag kunde ha blivit skjuten i ryggen av en nazist och hon undrade varför jag använde ett fult ord!

För ett ögonblick klipper överlevaren i henne till:
– ”You prudish nobody!” Jag var inte artig nog. Men det händer inte så ofta.

Dina texter är väldigt rytmiska. Hör du musik i bakgrunden när du skriver?
– Ja, det gör jag. Rytm är viktigt. Även rytmen i bläddrandet mellan sidorna. I de färdiga böckerna ser man bara de slutliga illustrationerna. Att komma dit innebär för mig ett ändlöst tecknande på smörpapper. Det kan jämföras med koreografi: att arbeta i en studio, att hoppa fram över golvet. Man hoppar fram över sidan. Jag känner det i kroppen ibland. Speciellt om jag hör någon sjunga samtidigt.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-17-00-16I boken 10 hungry rabbits – Counting and color concepts ser den sista bilden ut att vara inspirerad av konstnären Carl Larssons välkända veranda.
– Åh, tack. Ja, jag har en Carl Larsson-bok som jag tittade i. Jag gör räder i böcker. Men ”the Carls” måste ju förstås få bli kaniner i den här boken. På något sätt så blev det elva kaniner. Mellan första och sista sidan hade en till kanin ploppat upp. En typisk kaningrej. Min redaktör räknade: ”You have to many rabbits in there! Det är ju meningen att vi ska räkna till tio!”

Det är många symboler och mycket information i dina bilder.
– Ja, barn behöver förtydliganden. Jag har ett mantra: man ska kunna höra bilden och se orden. Så att det ena förstärker det andra. Ja! Men jag skulle inte säga att jag aldrig har blivit överträffad av böcker som är enklare eller mer minimalistiska. Den här ansträngningen har inte alltid gjort mig rik. Men jag har ett bra rykte. Eller åtminstone hade jag det tills för sex veckor sedan när jag presenterade min senaste idé för förlaget. De gillade den men sedan har jag inte hört något.

Presenterar du fortfarande en helt genomarbetad idé för ditt förlag?
– Ja, det gör jag. Även för min egen skull. Jag gör en fullständig dummy, svartvita skisser och ibland en extra färgskiss. Det är en typ av införsäljning.

Här sjunker hon ihop lite över sina böcker och ser plötsligt en smula trött ut.

– Jag tröttnar så på att titta på dessa bilder. Alla år som jag har suttit vid mitt arbetsbord.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-20-kl-17-00-47

Är du trött på dina bilder?
– Nej, jag tycker faktiskt att de är bra.

Hon får en ny spänst i rösten.

– Jag tänker bara att jag kanske inte behöver göra så mycket mer. Kanske har jag gjort det jag ska? Men när jag tänker på det … ibland uppenbarar sig inspirationen bara, på ett märkligt sätt. När man minst anar det.

Caroline Roberts är illustratör och bildkonstnär baserad i Stockholm. Emilia Bergmark-Jiménez är fotograf baserad i Stockholm. Se mer av Anita Lobels verk på anita-lobel.com.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.