Eva Lindström, Maria Seipel, Åsa Cederqvist tre av vinnarna i Kolla! 2016

Porträtt: Sorglig humor, drömska ögonblick och bokens död

Bildberättaren Eva Lindström, grafiska formgivaren Maria Seipel och konstnären Åsa Cederqvist – vad har de gemensamt? Deras tävlingsbidrag har vunnit guld eller silver i de tre huvudkategorierna i årets Kolla! – tävlingen som lyfter fram och hyllar grafisk design, illustration, och rörlig bild i Sverige. Vi lät Ika Johannesson och Anna Ledin Wirén träffa dem för att ta reda på mer om tre av alla personerna bakom priserna. Samtliga guld-och silvervinnande bidrag listas här. Intervjuerna publicerades i Tecknaren nummer 5, oktober 2016.

 Text: Ika Johannesson. Foto: Anna Ledin Wirén.

Porträtt: Eva Lindström

Hon skruvar in humorn i sorgen. Bilderboksskaparen Eva Lindström dras till historier hon själv är intresserad av. Som den om att vara innanför eller utanför.

eva_lindstrom_foto_annaledinwiren

Eva Lindström är Illustratör och författare baserad i Stockholm. Hennes bok Alla går iväg (Alfabeta, 2015) vann guld i Kolla! i kategorin Illustration, bilderböcker.

Alla går i väg från Frank på gården och lämnar honom ensam. Frank blir ledsen. Han följer försiktigt efter och betraktar kompisarna på håll. De verkar ha väldigt kul utan honom. Han ger upp. Går hem till sig, gråter i en kastrull och börjar koka ihop en hämnd.

I barnboken Alla går iväg berättar Eva Lindström om det dubbla i att bli ställd utanför eller att ställa någon utanför.

– Det är ett ämne som säkert alla kan känna igen sig i. Att vara innanför eller utanför gänget, men vad händer när den relationen skiftar?

För när Frank börjar gå hemåt är det plötsligt kompisarna som slänger långa blickar efter honom.

– Att kompisarna har så kul bygger på att Frank lämnas ensam och går i väg. Men när han börjar göra en annan sak, då faller deras projekt lite grann ihop. De undrar vad han håller på med, de blir nyfikna. Kanske utesluter de honom för att han bär på något som de är intresserade av, men inte står ut med?

eva_lindstrom_bok

Omslaget till boken Alla går iväg (Alfabeta, 2015) med text och bild av Eva Lindström. Hon planerar en färgskala för varje bok: ”Den här boken har bestämda färger som är lika bestämda som Frank är.”

Eva Lindström är expert på att med sparsmakad text och mycket bild bygga upp en suggestiv och dov stämning i sina böcker. Ämnena är ofta allvarliga och rör sig om saker som både vuxna och barn kan relatera till, fast kanske på olika sätt.

I Alla går iväg kastas läsaren direkt in på en gård där Frank uppgivet släpar en ljusgul ryggsäck längs marken medan kompisarnas skuggor är på väg åt andra hållet. Den ödsliga känslan förstärks av en ensam sparkcykel lutad mot en husvägg och en bandyklubba som någon har glömt på marken. Både text och bild skär i hjärtat.

– Jag dras till historier som jag är intresserad av själv. Sedan inbillar jag mig att jag arbetar på en sådan nivå att man som läsare kan se olika saker beroende på hur länge man har funnits till i världen. Då blir det viktigt för mig att jag berättar på ett sätt som jag själv roas av, för halva grejen är att jag ska ha kul. Och det har jag verkligen oftast.

Och det har läsaren också. För mitt i sorgen placerar hon skruvade meningar som skänker berättelsen ytterligare lager, samtidigt som de är väldigt kul. Som när Frank kikar på kompisarnas lek från bakom ett plank och torrt konstaterar: ”Där är dom igen, hur kul får dom ha?”

eva_lindstrom_bokuppslag

Bilden pratar ostört. Eva Lindström har själv märkt att texten har blivit allt kortare i hennes senaste böcker, till förmån för bildberättandet. Ur Alla går iväg (Alfabeta, 2015).

Hans lilla blyertstecknade ansikte är inte större än en lillfingernagel, men hans ansiktsuttryck säger allt. Eva Lindström arbetar med tunn blyerts ovanpå akvarell och gouache, eftersom hon tycker om kontrasten mellan den genomskinliga, lite slafsiga akvarellen och den heltäckande, förlåtande gouachen. Färgskalan bestäms för varje bok, men känns väldigt enhetlig för hela hennes produktion, något hon själv inte riktigt håller med om.

– Den här boken har bestämda färger som är lika bestämda som Frank är. Den som kommer i höst är helt blek, väldigt blek alltså, nästan likblek. Den heter Oj, en polis, men det förekommer ingen polis i den. Det är svårt att säga vad den handlar om. Där är det verkligen blekgult, blekturkos, blekgrått, blekallting.

Under tiden på Konstfack i början av 1970-talet ingick Eva Lindström i en radikal vänsterorienterad grupp på skolan som kallade sig Svarta hämnarna. Tillsammans gjorde de utställningar med stora bilder och politisk affischkonst. Inspirerad av några i gruppen började hon att teckna serier.

eva_lindstrom_portratt_foto_annaledinwiren

– Jag tecknade för Arbetaren och sedan för kvinnotidningen Q, avlöparen till tidningen ETC, eller rättare sagt, ETC:s dåliga samvete. Jag tycker att serietecknandet var min skola till att tänka text och bild: vad säger bilden, vad säger texten? Att de ska gå in i varandra och samarbeta på ett sätt som blir roligt att titta på.

Först började hon illustrera böcker åt andra. 1988 kom Kattmössan, hennes debut som både författare och illustratör. Sedan dess har Eva Lindström antingen författat eller illustrerat ett trettiotal böcker och säger att hon känner sig vilsen om hon inte håller på med ett bokprojekt. Ofta börjar varje bok med att hon spånar fram en historia, samtidigt som hon skissar på teckningarna.

– Förr lämnade jag alltid bara text till förlaget först. Inga bilder. Då var också berättelserna mer utmejslade. I de senaste böckerna märker jag att texten blir allt kortare. Nu blir det allt fler tomrum där bilden kan få prata ostört.

Eva Lindströms bok Alla går iväg gavs ut av Alfabeta 2015.

Porträtt: Maria Seipel

Kommer boken att överleva i den digitala tidsåldern? Maria Seipel, nyutexaminerad och bokfixerad grafisk formgivare, lät sig inspireras av sin egen oro för bokens framtid.

maria_seipel_portratt_foto_annaledinwiren

Maria Seipel är grafisk formgivare, nyutexaminerad från HDK i Göteborg. Hennes examensarbete Approaching (the) book as matter vann guld i Kolla! i kategorin Grafisk design, studentarbeten.

Under hela sin femåriga utbildning på HDK – Högskolan för design och konsthantverk har Maria Seipel undersökt boken som format. Lärt sig binda, lagt ned mycket omsorg på materialval, hittat nya sätt att formge både utseende och form.

Inför sista året började hon oroa sig. Hur kommer den digitala tidsåldern att påverka framtidens böcker? Kommer hon att kunna få jobba med det hon älskar mest? Ur den oron föddes hennes examensarbete.

– Under höstterminen började jag jobba i direkt motsatsförhållande till den digitala utvecklingen och försökte på alla sätt och vis göra något som inte gick att digitalisera, säger Maria Seipel.

Hon liveformgav bokomslag till en ut-ställning. Gjorde en serie där innehållet var detsamma, men alla böcker såg olika ut, för att väcka en vilja att plocka upp samma bok igen. Men att jobba med motstånd som utgångs­punkt är dränerande och inför examensarbetet stod hon utan inspiration.

– Jag behövde tvinga fram något för att kicka i gång den kreativa processen. Därför började jag binda böcker på fel sätt med flit, för att se vad som skulle hända i mitt eget huvud.

Samtidigt började hon att läsa den nederländska grafiska designern Irma Boom och de amerikanska grafiska formgivarna Ellen Luptons och Michaels Rocks tankar om designern som producent och avsändare, och inte bara någon som tillfredsställer kundens önskemål.

maria_seipel_objekt

I projektet Approaching (the) book as matter sammanför Maria Seipel den tvådimensionella bilden av boken med den tredimensionella.

Det första avgörande momentet kom när hon band en bok fel, så att ryggen inte var 90-gradig, utan förskjuten och skev. Sedan kapade hon snitten snett i olika vinklar så när boken hålls upprätt tycks den synas i perspektiv.

– Då insåg jag att det intressanta var att sammanföra den tvådimensionella bilden av boken med den tredimensionella.

När själva grundtanken med examensarbetet var klar började hon experimentera med olika bindningar. En bok fick ett flackt sluttande snitt, med ränder som precis möter ränderna på ryggen. Det är omsorgsfullt och mycket detaljrikt utfört. En annan bok ser ut som om man ser den på håll.

Under processens gång började hon även att fota av böckerna hon gjorde.

– Fotot föreställer något, men egentligen ger det oss inte hela sanningen om uppfattningen av objektet. Idén om objektet hänger också ihop med vår förförståelse för ett format, så vi måste lita på bilden och vad den föreställer. Det är otroligt intressant.

På slututställningen presenterade hon de fem böckerna på en avlång marmorskiva. På väggen ovanför hängde foton av tre av böckerna, som helgonbilder.

– Själva kompositionen iscensätter bokens död. Inte för att den är död, men risken finns. Det är svårt att ställa ut designprojekt, de är ofta komplexa undersökningar som är svåra att gestalta så det blir begripligt för besökarna. Men bokens förestående död är ett begrepp som är enkelt att ta in.

maria-seipel_objekt_2

Presentationen av Maria Seipels examensprojekt Approaching (the) book as matter på slututställningen på HDK i Göteborg, 2015.

Sedan Maria Seipel gick ut HDK sommaren 2015 har hon dels tagit igen sig, dels frilansat med klasskamraten Magnus Anderson. De har tillsammans gjort olika grafiska uppdrag, bland annat formgivit en konferens för Göteborgs universitet och en antologi med material om barnkulturdesign, utgiven av HDK. Hon har även jobbat deltid som vaktmästare på Akademin Valand för att dra in pengar till hyran.

Kolla!-guldet är inte det första priset hon har fått för sitt examensarbete. I höstas sökte hon designutmärkelsen Ung Svensk Form och vann en designpraktikplats på Ikeas huvud­kontor i Älmhult. Den praktiken inleddes i september och pågår i fem månader. När den är klar drömmer hon om att få formge böcker, helst för modiga uppdragsgivare som är intresserade av bokkoncept som konst snarare än som födkrok.

– Det har funnits länge hos mig. Jag kom­mer ihåg på låg- och mellanstadiet hemma i Skövde att jag ofta gjorde små böcker med berättelser. Men själva berättelserna blev aldrig färdiga, utan det handlade mycket om formatet. Idén om det snarare än innehållet.

Tidigt under utbildningen på HDK blev hon introducerad till alternativ litteratur och mer alternativa lösningar på böcker av läraren Pascal Prosek, som hon säger har varit avgörande för hennes sätt att tänka.

– Han har utmanat min egen nyfikenhet och sett till att jag har fortsatt. Det har varit superfint. Sedan fick jag och Magnus ett stipendium och kunde åka till en konstbok­mässa som arrangeras av Printed Matter. Det var helt fantastiskt! Vi åt inget på hela dagen, gick bara och bläddrade i böcker. Folk var så intresserade. Då blev jag mindre orolig för framtiden.

Läs mer om Maria Seipel på mariaseipel.se.

Porträtt: Åsa Cederqvist

Känslan att vilja stanna tiden kan uppstå i många skeden i livet. Ett sådant ögonblick skildrar Åsa Cederqvist, reklamfilmsregissör och konstnär, i en av artisten Marit Bergmans musikvideor.

a%cc%8asa_cederqvist_foto_annaledinwiren

Musikvideon till Marit Bergmans låt Ibland gråter jag bara för att tiden går är en tidsresa till en prepubertal barndom och dagarna då det inte hände någonting, när man planlöst drev runt med sina kompisar i grannskapet och försökte roa sig bäst man kunde. Flickorna i videon leker med kläder, tuggar tuggummi, rynkar på näsan åt ett par stringtrosor, snor ett flak läsk och hänger på bron över tunnelbanan med blicken fäst mot himlen långt bort – allt medan Marit Bergman sjunger om sin bästa vän Sara, flickrummet med The Clash- och Transvision Vamp-planscher på väggarna och känslor som aldrig igen har upplevts så starkt som då.

– Första gången jag hörde låten slogs jag av dess genuina sentimentalitet och rätt tradi­tionella uppbyggnad. Jag funderade på om sentimentaliteten kunde gå att veckla ut. För den består ju av så många lager: bakåt, framåt, nuet. En vilja att stanna tiden.

Det är en känsla som kan uppstå i många av livets skeenden, menar konstnären Åsa Cederqvist som både har regisserat videon och filmat delar av den.

– Jag ville att videon skulle vara ett drömskt utsnitt ur en vardagsvärld med en varm gemenskap. Samtidigt ville jag bidra med mer nerv. Marit såg framför sig ett gäng tjejer som spelar fotboll på Bredängs IP, så jag spann vidare på det. Jag ville understryka vänskapen som kan uppstå när människor lämnar sina vanliga roller och under ett sommarlov hittar mer rätt, bortanför åldersgränser eller andra uppdelningar som det är lätt att fastna i.

a%cc%8asa-cederqvist_video

a%cc%8asa-cederqvist_video_2

Ovan: Scener ur musikvideon till Marit Bergmans låt Ibland gråter jag bara för att tiden går. Regissör, producent: Åsa Cederqvist. Filmfotograf: Marcos Engman. Klippning, postproduktion: Palle Lindqvist.

Åsa Cederqvist har tidigare gjort musikvideor till Sci-Fi Skane och egna bandet Revl9n, men har framför allt verkat som reklamfilmsregissör och konstnär. Samtalet med Marit Bergman uppstod när hon nyligen hade flyttat till Stockholmsförorten Bredäng, där även Bergman bor. Videon spelades in på två långa dagar med näst intill nollbudget. Med ett litet team, Marcos Engman på foto, Marit Bergman höll i cateringen och Åsa Cederqvist i allt annat praktiskt i produktionen.

– Jag drabbades av låtens tydliga känsla. Marit var så närvarande, så jag kände att jag ville låta musiken tala för sig själv och därför inte ha Marit i bild. Hon har varit med i alla sina videor, i nästan varje ruta, men jag tycker inte att hon behöver det längre. I dag är hon en mer erfaren artist, som dessutom har blivit en viktig förebild för många yngre musiker. Det är den artisten jag ville lyfta fram. Det blev också ett sätt att visa på fler tidslinjer samtidigt, att hon är någon annans Transvision Vamp.

Sedan 2010 jobbar Åsa Cederqvist halvtid på Konstfack i Stockholm som lektor i konst på textilavdelningen, och ägnar sin övriga tid åt sin egen konstnärliga verksamhet. I höstas hade hon en stor soloutställning på Österäng­ens konsthall i Jönköping, där hon visade flera filmer, skulpturer och textilverk. Själv gick hon ut Konstfack 2000 och sökte sig direkt till reklamvärlden.

– Jag visste att jag ville hålla på med film på något sätt, men det blev tydligt att jag inte var intresserad av skolans idé om hur man skulle vara konstnär. Jag tyckte att det var oerhört kvävande och ointressant. Jag ville vara med andra människor och tjäna pengar.

a%cc%8asa_cederqvist_portratt_foto_annaledinwiren

Åsa Cederqvist är konstnär och regissör, baserad i Stockholm. Hennes video till Marit Bergmans låt Ibland gråter jag bara för att tiden går vann silver i Kolla! i kategorin Rörlig bild, film och musikvideo.

Efter examen fick hon anställning som regiassistent på produktionsbolaget Acne Film och började bygga sin karriär där. Att koka kaffe, presentera uppdrag och överse färgsättning av filmer blev hennes filmskola och Acne byttes snart mot produktionsbola­gen Spader Knekt och Adamsky.

När hon hoppade av elektrobandet Revl9n i mitten av 2000-talet ökade hennes behov av att uttrycka sig konstnärligt och sedan dess har hon ställt ut kontinuerligt, både i Sverige och internationellt. 2009 fick hon ett stort projektbidrag för arbetet med filmen The cabinet, som hon ser som ett nyckelverk. Hennes konst kretsar ofta kring det kroppsliga, det är intimt, kladdigt och sensuellt. Hon blandar material – tvålar av återvunnet fett, skulpturala skumgummiläppar, stora textilverk.

– Även om filmprojekten är grunden i mitt konstnärskap blir det samtidigt för abstrakt för mig att enbart arbeta med film. Jag behöver jobba med fysiska material och även i rumsliga berättelser.

Just nu är Åsa Cederqvist i Berlin där hon ska verka i ett år på ett vistelsestipendium, en dröm hon har haft sedan hon var 15 år. Senare samma dag som vi ses på ett fik i Bredäng centrum ska hon åka dit med sin femåriga dotter Bim för att leta dagis. Bland annat ska hon filma det sista materialet till en kortfilm till vilken hon filmat sig själv, sin dotter och sin mamma i vardagssituationer under flera år.

– Filmen handlar om lek, improvisation och tillit som källa till kreativitet. Det är en blandning av drama, fiktion och dokumentär. Mycket speciellt, för det är första gången jag tvingas se mig själv utifrån. Funkar hon i den här rollen? Ja, okej, hon är intressant, hon får vara med i min film.

Se Åsa Cederqvists video till Ibland gråter jag bara för att tiden går på exempelvis Youtube.

Ika Johannesson är journalist och programledare för SVT:s Kulturnyheterna. Anna Ledin Wirén är fotograf baserad i Stockholm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.