Essä: Till skydd för det konstnärliga arbetet

”Kulturpolitik är demokratins sätt att uppfylla sitt främsta löfte: att låta alla människor komma till sin rätt.” Poeten och författaren Mats Söderlund har under hösten skrivit en rapport om Socialförsäkringsutredningen, där han föreslår förbättringar av trygghetssystemet för frilansande bild- och formskapare. Tecknaren bad honom förmedla sina tankar från arbetet i en personlig essä, publicerad i Tecknaren nummer 6, december 2016.

Text: Mats Söderlund.
Illustration: Love Antell.

Jag orkar inte påpeka det självklara med att vi behöver kulturen och kulturskaparna mer än någonsin just nu, igen. Du arbetar troligen som illustratör, grafisk formgivare, animatör eller serietecknare. Du vet vad jag talar om.

Du är inte så olik mig. Som är poet. Du intresserar dig också för kulturpolitik av två skäl. Det ena handlar om din direktkontakt med abstrakta begrepp som mänskliga rättigheter. Du arbetar varje dag med dessa som en grundläggande förutsättning. Utan att ta dem för givet eftersom du, också varje dag, ser dem hotas från olika håll, i olika delar av världen.

Det andra handlar om att du är beroende av en fungerande kulturpolitik för att kunna fortsätta vara verksam i det yrke som du är utbildad till och har en längre eller kortare erfarenhet från. Som du brinner för, älskar och inte kan leva utan.

Kulturpolitik är demokratins sätt att uppfylla sitt främsta löfte: att låta alla människor komma till sin rätt.

Om du har ett yrke vars grundläggande förutsättning är en kreativ, gestaltande konstnärlig process tar jag mig friheten att kalla dig för konstnär och kulturskapare. I de styrdokument och internationella konventioner som formulerar vad vi vill och hur det allmänna ska hantera konsten och kulturen nämns ofta upphovspersonen, det vill säga du och jag.

I Unescokonventionen om mångfalden av kulturyttringar beskrivs hur regeringar kan arbeta för att värna och stärka kulturskapares förutsättningar. I de nationella kulturpolitiska målen och i regionala och lokala kulturplaner talar man om konstens frihet, kreativitet, nyskapande. Men vad är det om inte de skapande konstnärernas frihet och förutsättningar att verka i sin profession? Hur kan det allmänna verka för konstnärlig kvalitet om inte genom att stärka de professionella kulturskaparnas villkor?

Det är här socialpolitiken kommer in. Den känns kanske inte lika självklar? Du har ju inte del av resultaten, hur kan den angå dig? Hur mycket har du fördjupat dig i socialpolitiken på sista tiden? Precis, det är samhällets ansvar att skapa system som värnar den konstnärliga friheten, politiskt oberoende, social trygghet, lagar och regler som gör konstnären så självständig som möjligt. Åtminstone bör kulturpolitiken, såsom de kulturpolitiska målen säger, värna nyskapande och oberoende.

Ett fritt kulturliv. Vad är det om inte konstnärer som kan skapa utan att anpassa sig till rådande politiska värderingar eller estetiska moden?

Kulturarbetsmarknaden är dysfunktionell. Vi har en ficka av 1800-talet kvar mitt i vardagsrummet. En grundförutsättning för frihet och oberoende vore att vi åtminstone fick tillgång till de sociala skyddsnäten i samma utsträckning som alla andra.

Jag har fantiserat om att vi kulturskapare skulle börja som arbetarrörelsen för mer än 100 år sedan. Starta vår egen sjukkassa, finansiera vår egen föräldraförsäkring, skramla till vår egen a-kassa och solidariskt bidra till någon sorts pensioner för oss själva. Men det kanske finns enklare, rimligare sätt?

När andra säljer sin arbetstid eller sina produkter säljer vi något som varken kan kopplas till arbetstid eller råvaror. Resultatet av våra kreativa processer. Enligt FN-stadgan om mänskliga rättigheter har var och en ”rätt till skydd för de moraliska och materiella intressen, som härröra från varje vetenskapligt, litterärt eller konstnärligt verk, till vilket han är upphovsman”. Regering efter regering tar ställning för att det ska gå att försörja sig på sitt konstnärskap. Men vad betyder det? Värdiga villkor.

I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev Stefan Löfven redan 2013 att ”välfärdens proffs ska få vara proffs”. Känner du dig träffad? Jag vill känna mig träffad. Ett välfärdsproffs. Stefan Löfven menar att yrkesskickliga läkare, lärare, sjuksköterskor, poliser med flera ska få jobba med det de är utbildade för, snarare än dokumentation och återrapportering:

”Vi behöver etablera en ny syn på välfärdsprofessionerna. Deras stora kunnande, erfarenhet och yrkesetik ska vara vägledande för att höja kvaliteten i välfärden. […] Vinstintresse ska aldrig tillåtas vara styrande. Vi har förberett nationella kvalitetslagar som höjer kvaliteten och sätter medborgarnas intresse främst i välfärden.”

Drömmer du också om att det gick att tala om kvalitet och tillit inom kulturlivet på samma självklara sätt? Drömmer du också om att Stefan Löfven yttrade precis de orden om kulturen och kulturskaparna? ”Vinstintresse ska aldrig tillåtas vara styrande.”

Tänk om de kulturpolitiska målen inte var mål, utan lagar. I Danmark, där tillitsreformen infördes redan 2013, säger de att ”ledning och styrning ska baseras på tillit till medarbetarna, så att det skapas plats och rum där de kan utveckla sin professionalism och sitt engagemang”.

Önskar du också att Stefan Löfven sa precis det om kulturen och kulturskaparna? ”Vi ska sätta tillit till kulturskaparna, så att det skapas plats och rum där de kan utveckla sin professionalism och sitt engagemang.”

Vad betyder det i ditt fall? En offentlig kulturverkstad vägg i vägg med biblioteket? Rullande scheman i stadens offentliga utställningssalar? Att ortens galleri betalade för din medverkan, att lokaltidningen honorerade dina teckningar på ett värdigt sätt? Att det regionala förlaget hade råd att anlita dig till sina bygdeböcker? Att åtminstone Försäkringskassan där du bor hade tid att sätta sig in i din inkomstsituation de senaste tre åren, i stället för att ge dig ett rutinmässigt avslag på formella grunder?

Det behövs ett moderniserat trygghetssystem som ger kulturskapare bättre social trygghet. Det systemet måste bygga på en grundläggande uppvärdering av den tid som vi lägger på ett blint skapande. Illustratörer, grafiska formgivare, animatörer eller serietecknare, fotografer, konstnärer och poeter, dramatiker, författare, musiker – alla frestas eller pressas vi att anpassa oss efter andra värden än de som vår skapande kraft naturligt dras till. Lite färre skådespelare på scenen så ökar chansen att pjäsen blir uppsatt, högst tre minuter så ökar chansen att din låt spelas i radio, lite mer våld så är chansen större att din roman får spridning.

Din konstnärliga process behöver skyddas. Den tid och den vånda, den lekfullhet och lust, som ligger bakom all konstnärlig gestaltning. Alla timmar i studion, på scenen, i ateljén eller skrivkammaren måste värnas. Vi kan inte mena att konstnärlig kvalitet, oberoende och nyskapande är viktigt för oss alla, hela samhället, och samtidigt dra undan mattan för dem som viger sina liv åt att tolka livet.

Men är det verkligen statens uppdrag att livnära konstnärer? För en välfärdsstat är det alltid ett essentiellt problem om grupper av dess invånare/medborgare ställs utanför välfärden. Vi vet efter åtskilliga utredningar och rapporter att kulturskapare utgör en sådan grupp. Du har säkert läst om det många gånger?

Vi arbetar mer än genomsnittssvensken men får samtidigt en mindre andel av de sociala trygghetssystemen. Sju av tio konstnärer uppger att de inte har sökt ersättning från Försäkringskassan när de har varit hemma med sjukt barn. Varannan av oss har varit sjuk det senaste året utan att anmäla det till Försäkringskassan. Endast en tredjedel av alla bild- och formkonstnärer är medlemmar i någon a-kassa.

Svårigheterna att få till en social trygghet som fungerar bottnar i den konstnärliga verksamhetens komplexa egenart, med fragmenterade, splittrade inkomstbilder, skiftande förutsättningar och långa etableringstider.

Den största förändring som Socialförsäkringsutredningen (SOU 2015:21) föreslår är att faktisk inkomst före försäkringstillfället ska ligga till grund för den sjukpenninggrundande inkomsten och att det inte ska ställas krav på inkomstens, arbetets, varaktighet. Det är en välkommen förbättring också för många konstnärer. Men förändringen föreslås endast gälla anställda, och aktiebolag.

Det är en hyfsat bra gissning att just du bedriver din verksamhet som enskild näringsidkare. Det är ganska stor sannolikhet att du har ett brödjobb också, någon deltidsanställning eller en timanställning av något slag?

Det verkar inte vara en kontroversiell analys att konstnärernas villkor inte lätt anpassas eller tvingas in i de reguljära systemen för löntagare och företagare. Det är en analys som görs om och om igen, i land efter land, av regering efter regering.

Du har det på huden. Efter åratal av frilansande har du till slut gett upp. Ansöker inte ens om sjukpenning. Blundar och tänker att det finns något som heter garantipension. Den dagen den sorgen …

En av de grundläggande förutsättningar som Socialförsäkringsutredningen inte har tagit fasta på i tillräcklig utsträckning är att omkring 80 procent av bild- och formskaparna, konstnärerna och fotograferna driver sin verksamhet i form av en enskild firma.

Och ditt huvudproblem är just villkoren för enskilda näringsidkare – låga oregelbundna intäkter och relativt höga omkostnader, men också systemet med stipendieinkomster. Om du har tur (är tillräckligt skicklig) kan det vara en stor del av din försörjning, din ersättning för det konstnärliga arbetet. Åtminstone i perioder. Men det är en inkomst som inte räknas in i underlaget för vare sig sjukpenningen eller a-kassan.

Bristerna i systemet handlar delvis om finansiering, men också om politisk vilja. Du tycker att du har starka argument för att konstnärernas villkor i socialförsäkringssystemet måste specialbehandlas, inte för att du ska få bättre villkor än andra, utan att du vill ha likvärdiga förutsättningar. I alla fall inte behandlas som någon vars arbete och arbetstid inte är riktigt lika mycket värt som andras.

Du har kämpat hårt och länge för att kunna försörja dig på ditt konstnärliga yrke. Konstnärligt skapande är en spetskompetens som du troligen har skaffat genom en lång utbildning, idogt arbete och flera års erfarenhet. Vid sidan av den gängse arbetsmarknaden. Det är investeringar som alla konstnärer är villiga att göra. Vägen till att bli en etablerad kulturskapare är kantad av många uppoffringar, både ekonomiska och sociala.

Som en följd av det kommer det också att behövas en tydlig avgränsning. Det är inte rimligt att alla som någon gång har hållit i en penna eller greppat en pensel ska ha samma rätt till konstnärernas villkor. Åtgärderna bör riktas mot yrkesverksamma, professionella konstnärer med långsiktiga produktioner av hög kvalitet.

I Socialförsäkringsutredningen från 2015 föreslås en del förbättringar för dig. Till exempel vad gäller hur den sjukpenninggrundande inkomsten beräknas. Men fler förbättringar för just kulturskapare av olika slag behövs om vi ska stärka möjligheten att vara verksam i ett konstnärligt yrke med allt vad det innebär.

Skyddstiden för företagare på kulturområdet skulle kunna vara längre än de 36 månader som utredningen föreslår. Kulturskapare har en längre etableringstid och tar större risker än den som till exempel öppnar en pizzeria. Du borde alltså kunna behålla din tidigare sjukpenninggrundande inkomst lite längre när du startar upp en konstnärlig verksamhet. Det är tillräckligt riskfyllt ändå.

Möjligheterna för konstnärligt yrkesverksamma egenföretagare att få a-kassa skulle också kunna utvidgas. Det vore rimligt att tillåta en begränsad konstnärlig verksamhet vid sidan av arbetslösheten. Kulturskapare hamnar annars i den absurda situationen att mellan uppdragen, när du skulle ägna dig åt att utveckla din konstnärliga verksamhet, så tvingas du sälja din utrustning och säga upp lokalerna för att kvalificera dig till arbetslöshetsförsäkringen.

I Finland är alla statliga stipendier till kulturskapare sjukpenning- och pensionsgrundande. En reform som visserligen skulle kosta lite pengar men vore enkel att genomföra också i Sverige. Staten betalar ersättning för att du tillhandahåller ett värde som den bedömer som essentiellt för nationen. Varför ska just denna ersättning inte vara sjukpenning- och pensionsgrundande?

I höst har jag skrivit en rapport om Socialförsäkringsutredningen, på uppdrag av Konstnärernas Riksorganisation (KRO), Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF), Svenska Fotografers Förbund (SFF) och Svenska Tecknare (ST).

I rapporten konstaterar jag att det finns både kunskap, verktyg och väl genomtänkta och beprövade lösningar för att möta de särskilda villkor som gäller konstnärliga yrkesgrupper. Det går att stärka olika konstnärliga professioner, ett dynamiskt och oberoende kulturliv och nyskapande, samtidigt som man värnar allmänhetens tillgång till kultur och möjlighet att utveckla sitt eget skapande.

Det som vid en ytlig betraktelse ser ut som ett virrvarr av a-kassa, stipendier, utbildningar, projektbidrag, tillfälliga framgångar, priser och korta anställningar är möjligt att analysera, styra upp och förbättra. Totalt har jag listat elva förslag för att förbättra situationen för dig och mig. Det skulle kunna vara många fler förstås, men de här elva är en bra början.

Förslagen är förankrade i tidigare utredningar och internationella jämförelser men måste utredas och utformas efter svenska förhållanden. Det måste emellertid vara regeringens och myndigheternas ansvar att genomföra de utredningar som krävs.

De tre grundläggande förbättringarna nedan skulle göra stor skillnad för oss. Inte för att ge dig och mig någon särskild ynnest, utan bara för att också vi ska kunna komma upp i ungefär samma sociala och ekonomiska grundtrygghet som de flesta andra.

A. Gör den deklarerade inkomsten för de senaste 12 månaderna sjukpenninggrundande oavsett varifrån den kommer eller vilken bolagsform man har valt för sin verksamhet. Behåll en möjlighet att höja ens sjukpenninggrundande inkomst om man kan visa på särskilda omständigheter.

B. Tillåt alltid konstnärlig verksamhet i enskild firma vid sidan av a-kassa.

C. Gör alla stipendier sjukpenning-, a-kasse- och pensionsgrundande.

Att genomföra det här är varken särskilt svårt eller speciellt dyrt. Det som krävs är politisk vilja. För att det ska uppstå en politisk vilja måste det finnas en opinion. För att skapa opinion bör man organisera sig. Bra att du också har gjort det.

Mats Söderlund är poet och författare. Denna essä bygger delvis på rapporten Likvärdig social och ekonomisk trygghet för konstnärer, konsthantverkare, industriformgivare, fotografer, illustratörer och grafiska formgivare. Tilläggsförslag till Socialförsäkringsutredningen, SOU 2015:21 och essäboken Välkommen till kultursamhället (Premiss Förlag, 2016). Love Antell är illustratör och musikartist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.