Foto: Lydie Nesvadba

Porträtt: Kitty Crowther

Bilderboksskaparen Kitty Crowther har själv slukat böcker sedan hon var barn. Hon tror att böcker hjälper oss att förstå världen. Sara Teleman åker med på hennes associationsbanor, mellan barndomsbilder, förebilder och naturkärlek. Texten publicerades i Tecknaren nummer 2, april 2017.

Text: Sara Teleman
Foto: Lydie Nesvadba

Den belgiska illustratören och barnboksförfattaren Kitty Crowther är i Stockholm för att träffa Lilla Piratförlaget angående boken Sagor om natten, som släpps den 3 maj. Boken ska publiceras i Sverige först, innan den ges ut internationellt – vilket är en stor grej när det gäller en ALMA-pristagare.

Kitty Crowther fick utmärkelsen 2010 då Erik Titusson var kanslichef för Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Han lotsade därför runt Kitty Crowther på alla evenemang i samband med det, och de genomlevde en mycket intensiv period tillsammans. I dag är han förlagschef på Lilla Piratförlaget och en av hennes allra bästa vänner. När jag kommer till förlaget för att träffa Crowther sitter hon och Titusson i mötesrummet, djupt involverade i ett samtal. Det känns nästan som ett brott att sära på dem.

Kitty Crowther är intensiv, observant och van att ta plats. Hennes engelska har en tydlig brittisk accent (pappan var engelsman) men då och då väljer hon ett franskt ord i stället (hon är bosatt i Belgien). Att intervjua Kitty är som att försöka gå den snabbaste vägen mellan A och B medan hon vill avlägga visit hos alla bokstäverna i hela alfabetet.

Kitty Crowther tror att bokidéerna ibland hittar henne, i stället för tvärtom. En natt drömde en av hennes vänner att Crowther gav ut en bok som hette ”Sagor om natten”. I maj kommer den ut på Lilla Piratförlaget. Tecknaren har fått lov att publicera ett antal bilder ur den.

Ur ”Sagor om natten”.

Vilken var den första bild som gjorde intryck på dig?

– Jag har alltid läst böcker. Min mamma var svenska och visste att böcker var viktigt. Böcker hade en framträdande roll hemma. Vi hade alla våra egna böcker och gick ofta till biblioteket – jag åt-åt-åt böcker! Bilderna i böckerna hjälpte mig att förstå världen. Det var inte alltid jag förstod varför vuxna betedde sig som de gjorde. På grund av min hörselskada började jag inte prata förrän jag var fyra år. För att visa mina föräldrar att jag förstod vad de sa pekade jag i böcker i stället. Om de till exempel pratade om ett djur sprang jag och hämtade en bok och pekade på det djuret.

Vad kunde det vara för böcker? Nämn ett tidigt bokminne.

– Min pappa hade ett gammalt uppslagsverk från när han gick i skolan på 1940- och 1950-talen. Den hade ett fantastiskt tryck, jag älskade att titta på färgerna! Många illustratörer kan inte hantera färg. Antingen sätter de färg överallt och förstår inte vad de håller på med, eller så känner de sina begränsningar och använder bara ett fåtal färger. Pappas encyklopedi hade ett stort spektrum av organiska färger. Detta att fiskar ska vara blå och gräset grönt – naturen är inte sådan! Det är märkligt hur vi håller oss till dessa arketyper och upprepar dem om och om igen. Klichéer är farliga, de begränsar ditt sinne. Jag hade ett naturligt band till vetenskap, lite som Beatrix Potter, men jag trodde att jag var för dum för att studera vetenskap, för att jag hörde dåligt och för att skolan var så hemsk.

På vilket sätt?

– Skolan är en kamp för alla barn som avviker lite, om de inte får det stöd de behöver. Mina föräldrar gjorde sitt bästa och skolan också, men det var fortfarande väldigt, väldigt tufft. Jag lade ned all min tid på skolan och jobbade verkligen hårt. På ett sätt lärde det mig att arbeta koncentrerat under lång tid. Jag tycker om att gräva i saker och kan använda vad som helst i mitt arbete.

Hon associerar vidare:

– Det är jätteviktigt att man inte begränsar sig till en disciplin. Om du plötsligt känner för att göra keramik, gör det! Känner du för att dansa, gör det! Allt du gör, även om du inte är bra på det, lär dig något och får dig att växa i din egen utövning. Efter att ha jobbat med detta i 20 år har jag förstått att något jag verkligen tycker om i illustration är en unik röst. Jovisst, alla är unika, men det är upp till var och en att jobba för att förstå vad den egna unika rösten består av. Den behöver inte vara fullständigt fantastisk, men du måste vara trogen den till 100 procent. Inte jobba för att tillfredsställa marknaden, eller en stil. Ibland hör jag illustratörer säga: ”Well yes, jag försöker hitta min stil …” då tänker jag: ”Men varför letar du inte efter din röst först?” Ta reda på vem du är, vad du tycker om, vad du är intresserad av, vad du vill försvara och dela med dig av.

Här gör hon för första gången en paus och säger sedan:

– Så för att återgå till det här med böcker som du frågade om …

Hon ler urskuldande:

– Jag ber om ursäkt, jag håller alltid på och broderar ut så här.

Jag älskar det! Fortsätt!

– Vi hade alltså massor av böcker hemma, starka böcker, med djup. Jag tyckte mycket om sorgsna böcker, därför att det var så jag kände inombords. Jag var ett sådant där barn som kände av allt hela tiden. Min mamma sa alltid (det var hemskt): ”Du är alldeles för känslig.” Min pappa var alltid sträng mot mig – det känsliga barnet – för att härda mig. Det var bra på många sätt men svårt på lika många sätt. Böckerna var en stor tröst, de var som vänner. Jag somnade med böckerna, medan jag tittade på bilderna. Till exempel Richard Scarrys böcker. Hans bilder kan verka så politiskt korrekta men det är de inte. Det är alltid någon som håller på att trilla eller komma försent eller är på väg att stjäla något. Och de har något djupt mänskligt över sig. Det är trösterikt.

Bilder ur tidigare böcker av Kitty Crowther. Överst till vänster och underst till höger: Ivo & Vera på bio (översättning Moa Brunnberg, Eriksson & Lindgren, 2007). Ovan: Tomten är vaken, text av Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren, 2012). Nederst till vänster: Sov gott, lilla groda (översättning Karin Nyman, Eriksson & Lindgren, 2005).

Du debuterade redan som 24-åring. Har du alltid vetat att du skulle arbeta med bilderböcker?

– Sedan jag var 17. Innan dess hade jag ingen aning. Min syster var den som ritade. Hon var tre år äldre än jag och ritade jämt. Och jag gjorde allt som hon gjorde. Vi hade ett hus vid havet i Holland på den tiden, en av pappas goda idéer. Det låg klistrat vid en liten katedral i en liten by. Jag älskade vår trädgård och tillbringade enormt mycket tid där tittandes på bin, myror, blommor och fjärilar. Det var så vackert. Men som barn förstår man inte att det är vackert. Det bara finns.

Kitty Crowther berättar att hon fortsatte att leka med leksaker ganska länge, så länge att hon till slut förnekade det inför andra barn.

– Och jag fortsatte att gå till bokhandeln. Jag älskade det som fick mig att tänka och förstå. Bara genom böcker kan man bli medveten om alla dessa olika liv och känslor. Det är därför det är viktigt att författare och illustratörer är 100 procent ärliga, så att du som läsare verkligen kan ta reda på vad det betyder att vara människa, att leva. Vissa böcker är starkare än andra men de som verkligen har skakat om mig är böcker av Maurice Sendak, Tomi Ungerer – lite aggressiva, sorgsna, underliga, starka – Arnold Lobel, helt fantastisk. Jag älskar hans historia om en gul gris, Porculus.

Foto: Lydie Nesvadba

Dina historier handlar ofta om en sak, men berättar egentligen om något annat.

– Ja, så klart. Det är därför jag tycker att böcker är så, så, så viktiga. Vi kämpar alla med något och böcker kan vara helande.

Att hitta rätt bok vid rätt tillfälle kan förändra ditt liv?

– Absolut. Men jag tror att en bok kan hitta dig också.

Ja, du har sagt att Mamma Medusa ”kom till dig”. Var det likadant med din nya bok Sagor om natten?

– Varje bok har sin egen process. Självklart finns det likheter, det är jag som arbetar med dem, men oftast har jag intrycket av … det här kanske låter galet men jag är inte den enda som har sagt det, David Lynch har talat om något liknande. Jag tror att det finns ett stort nät ovanför oss med massor av idéer som kommuniceras på ett annat sätt. Berättelserna däruppe säger: ”Åh, vi kanske ska välja Kitty så blir vi en bilderbok” eller ”Vi väljer den där musikern och blir en sång” och så vidare. Och för att kunna lyssna på det där kanske man måste vara väldigt tyst och på gränsen till uttråkad. När jag är klar med en historia kan det vara lite obekvämt men jag gillar ändå det där utrymmet, ett slags no man’s land, där något nytt kan bli till.

Så hur var det när den senaste idén blev till?

– Jag hade precis avslutat en annan bok, och hade tre illustratörsvänner på besök. En av dem, Sara Donati (”Sara Di”) från Italien, sa en morgon: ”Åh, jag drömde att du gjorde en rosa bok som hette Sagor om natten och att titeln på omslaget var skriven för hand!”

Kitty Crowther skrattar.

– Kring samma tidpunkt hade jag tänkt att jag så gärna ville göra en bok med björnar. Jag älskar Maurice Sendaks Lilla björn, ömheten i de bilderna, sättet mamman och barnet interagerar. Så jag frågade Erik Titusson: ”Kan jag få göra en rosa bok med berättelser, titeln handritad på omslaget och dedikera den till Sara Donati?” Och han svarade ”Ja! Visst!” Och så började det.

Sagor om natten utspelar sig i skogen.

– Jag har alltid gillat skogen. Om man låter en historia utspela sig där blir den tidlös. I den här historien är djuren förmänskligade, och de berättar historier, inte om djur utan om människor som lever i skogen. Människor som påminner om djur.

Ur ”Sagor om natten”.

Naturen är alltid närvarande i dina böcker. Hur föder du ditt intresse för natur, biologi och vetenskap?

– Jag är mycket i naturen. Jag bor ganska nära ett naturreservat, 40 minuter från Bryssel. Jag tycker om att titta på träden, fåglarna och bina – jag blir aldrig trött på det. Det är ett konstant ”wow”. Jag läser mycket om naturen. Om jag ser en växt som jag gillar vill jag veta vad det är och läsa om den. Det finns ofta en historia bakom historien. Legender om växten, folklore, medicinsk historia. Jag tycker om att det finns så många lager. Jag tycker om alla olika namn, det latinska och det gamla folkliga namnet. Eller när man läser om något som lever i symbios med något annat, där den ena växten inte kan existera utan den andra. Till syvende och sist tror jag att anledningen till att jag gör det här är att jag älskar naturen så mycket. Böckerna är ett sätt att förmedla till barnen att de ska ta hand om den. Vi bär alla ansvaret. Jag kan bara göra det jag kan göra, vilket är att dela med mig av min kärlek till naturen.

Sara Teleman är illustratör och skribent samt Tecknarens nyhetsredaktör. Kitty Crowthers nya bok Sagor om natten kommer ut på Lilla Piratförlaget den 3 maj. www.lillapiratforlaget.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.