Bild: Siri Ahmed Backström

Essä: Alfons Åberg och de vuxna

Det har pratats mycket om den närvarande pappan och den frånvarande mamman i böckerna om Alfons Åberg. Ida Säll vill fokusera på hur vuxennärvaron faktiskt ser ut, och vad den berättar om. Hon ser på Gunilla Bergströms verk i ljuset av barnlitteraturhistorien, och finner tröst inte bara för barn utan även för föräldrar. Texten publicerades i Tecknaren #3, i juni 2017.

Text: Ida Säll. Illustration: Siri Ahmed Backström.

Jag letar i mitt minne efter Alfons Åberg. Jag vet att jag har läst många av böckerna, sett honom på tv. Det har de flesta i min generation, den dessförinnan, den efter. Jag minns en ärvd, vit badhandduk med Alfons i helfigur. Sträv. Jag minns en förskolefröken som frågar mig vad hon ska rita i den fuktiga, stampade sandlådesanden. ”Alfons!” svarar jag snabbt, och så ritar hon med en pinne – långa, snabba, perfekta vuxenlinjer.

Nu har jag själv varit vuxen i några år. Ibland ritar jag Alfons i imman på duschdörrens insida för att mitt barn ska stanna kvar därinne bara en liten stund till, så att jag hinner tvätta henne på halsen också. Det blir inte särskilt likt, fast hon verkar tycka att det duger.

Men mest använder jag Alfons, alldeles obetänksamt och desperat, när mitt barn slår mig i ansiktet med sina små tjocka händer. Jag säger att man inte får slåss. Det hjälper inte, för det vet hon redan. Så jag säger att hon måste sluta, hon behöver nog äta, jag kan hämta en banan. Jag låter som någon som försöker låta vuxen. När det inte heller hjälper säger jag att Alfons säger att man inte får, att ”Alfons hatar när folk slåss!” Och ibland fungerar det. Hon är fortfarande arg men dunkar med knytnävarna i golvet i stället.

Den första boken om Alfons Åberg möter världen senhösten 1972. På titelsidan poserar Alfons med händerna gömda bakom ryggen. Han har gräsgrön tröja, en lapp på byxknät, solgula strumpor och en blick som försvinner i väg. Kinderna är rosiga, håret stubbat.

Gunilla Bergströms God natt, Alfons Åberg delar utgivningsår både med mörkret i Maria Gripes socialrealistiska Elvis Karlsson och färgprakten i Eric Carles Den mycket hungriga larven, som 1972 publiceras för första gången på svenska. Alfons går att placera någonstans där i mitten, mellan Gripes ensamma stadsbarn och Carles lekfulla färgskala, som ett tvärsnitt av barnboken på 1970-talet.

Alfons Åberg är ett barn som bor i ett höghus i en stad tillsammans med sin pappa. De blir båda enklare att få syn på om vi backar lite, breddar bilden och ser ut över det förra seklet.

Under 1900-talets första år är den svenska barnboken en nationalromantisk saga i utomhusmiljö. Ellen Key har nyss deklarerat att det är barnens århundrade. Hon tycker att man ska låta barnen få vara i fred – och att man ska förse dem med god konst och litteratur. I barnböckerna är den borgerliga familjeidyllen i fokus och de vuxna är kloka och stränga. I Elsa Beskows sagovärld är barnen ömsom rara, ömsom olydiga, och får stryk och sedan honungskaka.

På 1930-talet är uppfostringsmetoderna fortsatt auktoritära. 1936 börjar man utbilda barnsköterskor på Alva Myrdals Socialpedagogiska seminariet. Där tar man avstånd från våld och tvång mot barn och vurmar för samarbete och uppmuntran. Det är drygt 40 år kvar tills barnaga förbjuds i Sverige.

Barnet i dess vardag, ibland förlagd i stadsmiljö, börjar dyka upp i barnboken. År 1942 utkommer Palle alene i verden av den danska barnpsykologen Jens Sigsgaard, som blir en stor internationell succé. Palle vaknar i en tomstad, fri från föräldrar och måsten och andra människor överhuvudtaget. Han är allsmäktig och fri att göra vad han vill – precis som Pippi Långstrump. Hon dyker upp 1945. Krigsslutet brukar betraktas som den moderna svenska barnbokens födelse.

I 1950-talets barnbok väcks en pigg surrealism som närmar sig det abstrakta. Lennart Hellsing vill att barnboken ska vara en leksakslåda. Idén om det lekande, kreativa barnet syns i både form och innehåll också i barnboken på 1960-talet. Nu förvärvsarbetar fler kvinnor och de första ensamstående föräldrarna börjar dyka upp i berättelserna.

På 1970-talet börjar barnet ses som en självständig individ och barnboken blir ivrigt didaktisk. Med hjälp av litteraturen ska vuxna och barn ges möjlighet att prata om det som tidigare har varit tabu. Den frånvarande barnafadern är ett nytt motiv. Berättelsen har flyttat inomhus.

Året före Alfons Åbergs uppkomst har Bergström debuterat med Mias pappa flyttar, en börja läsa-bok om skilsmässa. Och 1972 är tiden alltså redo för den första berättelsen om Alfons Åberg, en modern pedagogisk barnboksberättelse om en pojke som fostras följsamt av en ensamstående pappa. Runt halsen bär Alfons egna nycklar till den lägenhet som hans upphovsperson har placerat i en namnlös stad. Han är mild och envis och nästan fri, eller åtminstone i fred.

Gunilla Bergström, född 1942, har ritat hela livet. Som barn vill hon bli lärare eller scenograf, men utbildar sig till journalist. Under produktionen av den första Alfons Åberg-boken blir hon osäker på färgläggningen, och tipsas av förlaget om att inspireras av Ulf Löfgren (Det underbara trädet, böckerna om Ludde och Albin) och hans collageteknik. Så får det Åbergska hemmet gardiner av randiga stuvbitar och spetsband, och solnedgången utanför fönstret sammanfogas av utskurna papperstycken penslade med gul och rödviolett akrylfärg. Soffkuddar och badrumsmatta lånas ur en veckotidning, postorder- eller möbelkatalog. I Alfons och hemlige Mållgan (1976) skymtar fotografiet av ett nybyggt Kulturhuset i Stockholm på vägen till dagis.

Det är varken idyll eller realism. Montagen skevar och förvånar och bryter upp berättelsens pedagogiska prydlighet. Bergström själv menar: ”Att tillföra collage = tillföra ett främmande element.”

I övrigt är det mycket som ter sig bekant under drygt fyra decennier med familjen Åberg. Oberoende av årstid eller utgivningsår klär sig far och son helst i ljusbrunt, chokladbrunt och orange. Man håller sig i hemmet, nära hemmet, eller på väg till en plats där man har varit förut. Dramat är det inre, eller det vardagliga.

Alfons ålder varierar mellan fyra och sju år, men det märks inga nämnvärda förändringar i hans person. Han bär på tankar, känslor och egenskaper som man ofta tillskriver barn. Han tycker om julen, glass, snören. Han lär sig knyta rosett. Han vill ha en hund. Han är rastlös, men tycker inte om att skynda sig.

Han tycker inte att man ska slåss, men ibland gör han det själv ändå. Han är ett vanligt barn, men med något högre moral. Alfons är en projektionsyta, konstruerad för att erbjuda identifikation för alla möjliga barn, när de befinner sig mitt i sina känslodraman.

Kanske är det också därför jag själv har svårt att minnas några specifika berättelser om Alfons? För att identifikationen har varit så stark? Bergströms böcker arbetar med det generiska, snarare än det specifika, hos medelklassbarn i Sverige. Berättelsen om Alfons Åbergs vardag blandades med min, sögs upp och försvann i mitt eget system.

Inte heller hoten i Alfonsböckerna – spöken och skuld, missförstånd – har någon sensationell originalitet. Ändå skrämmer de. Och det läskiga går att exponera just för att det sker mot en trygg fond.

Pappa Åberg är 36 år gammal, ett faktum som med jämna mellanrum upprepas på sociala medier av ålderskrisande före detta Alfonsläsare i 35-årsåldern. I motsats till sin son är Alfons pappa avvikande i sin samtid. Framför allt för att han är en ständigt närvarande fadersfigur. Dessutom ägnar sig pappa Åberg åt såväl traditionellt manliga som kvinnliga göromål, eftersom han är en man som lever ensam med sitt barn.

Moderlösheten i berättelsen om Alfons Åberg står sig trygg och okommenterad i bok efter bok. Det finns ingen mamma men heller ingen saknad efter densamma – inga minnen eller ledtrådar om ett uppbrott.

Alfons har därtill faster, farmor, kusiner. Vuxennärvaron i Bergströms berättelser är genomgående hög. Ändå diskuteras avsaknaden av modersfigur i Alfonsrelaterade texter i decennium efter decennium. Bergström har vägrat komma med några svar på frågan om vart en förmodad mamma har tagit vägen, eller helt enkelt låtit meddela att det är en hemlighet. Förstås handlar det om att öppna för läsningar från vitt skilda barn med vitt skilda fantasier – eller förluster.

Jens Liljestrand föreslår i en artikel i Fokus att modern är åskådaren: ”Det är ur hennes synvinkel vi upplever berättelserna, det är hon som står och betraktar när Alfons och hans pappa interagerar, hon är den ’fjärde väggen’, det som vi aldrig ser men som öppnar förortslägenheten mot publiken. För det är ju så vi alltid ser på mammor och barn; utifrån, som i ett dockskåp, en odelbar, självklar helhet.”

I en text i BLM från 2003 har John Swedenmark en liknande analys, men finner därtill spår av mamman i blandtekniken, berättelsens textilier: ”När Alfons brer en randig filt över den nyss nattade pappan är den så omsorgsfullt böljande hopklippt av remsor i olika färger att den känns varm på riktigt. Samma sak inträffar ofta med tyger och kläder i de efterföljande böckerna. De har en så öververklig närvaro att de klart går utöver Alfons och pappans ganska praktiska inställning till hushållet.”

Föräldrar är ofta perifera i barnlitteraturen, skriver Annika Gunnarsson i sin avhandling Synligt/osynligt. Receptionen av det visuella i bilderböckerna om Alfons Åberg. Vad som framför allt utmärker Alfons pappa är att han är en barnboksförälder som fyller en funktion snarare än en position. Han är en förälder som leker, skämtar och diskuterar med sitt barn. Han är tankspridd, ömsint och kompetent, har hål i strumpan och en pipa. När samma pipa plötsligt försvinner är hans röksug så starkt att det blir knäpptyst vid middagsbordet. Hans mångfacetterade person möjliggörs av att han är man. Pappa Åberg, som 2002 fick förnamnet Bertil, är ibland berättelsens bromskloss, en hummande nej-sägare, lätt att känna igen från gängse barnberättelser både före och efter Alfons Åbergs entré i barnboksutgivningen. Men, överlag är han en sorts jämlike med sitt barn.

I God natt, Alfons Åberg vill Alfons inte sova. Pappan läser sagor, hämtar saft (som efter kritik från tandläkare och föräldrar blir till vatten i bokens andra upplaga). Alfons spiller, pappan torkar upp, Alfons måste kissa och pappan kommer med potta. Han säkerställer med hjälp av Alfons ficklampa att inga lejon gömmer sig i garderoben. Pappan ska sedan hämta nallen åt Alfons men kommer inte tillbaka.

På nästa uppslag syns pappa Åberg utsträckt på rygg över golvet. Han sover som ett barn, hjälplös som en fjättrad Gulliver i Lilleputtland. Runt honom ligger potta, ficklampa och handdukar.

Bilden är den enda i boken med centralperspektiv. Vardagsrummet påminner plötsligt om en teaterscen med en liten Alfons som tittar fram ur kulissen: ”Alfons blir full i skratt. Pappa ser så skojig ut där han ligger och sover. Han tar en filt och stoppar om pappa.”

Det är samma filt som böljar i Swedenmarks text, och den är viktig – både filten och scenen. Vad berättar Bergström? Att pappan har gjort allt han bara kan. (Eller hittat den perfekta avledningsmanövern?) Att berättelsens nav är relationen – samspelet och förhandlingen – snarare än nattningen i sig. Även: att det finns gränser också för vilka problem en vuxen kan lösa. Scenen är ovanlig i bilderboksvärlden, för att den låter barnet betrakta den passiva vuxna. Alfons både skrattar åt sin förälder och vill ta hand om honom.

När barnet bäddar ned den vuxne blir samtidigt skillnaden i kroppsstorlek så tydlig. Pappan är enorm, och hans hand vilar på nallen. Alfons ser nöjd ut.

Alfonsböckerna berättar återkommande om två subjekt – barnet och den vuxna – som tillsammans prövar roller, positioner och mentala åldrar: I Näpp! sa Alfons Åberg vill Alfons inte äta middag och pappa Åberg försöker muta med glass till efterrätt. Men Alfons vill ändå inte och pappan vädjar desperat. Till slut blir han både barnsligt känslostyrd och vuxet maktfullkomlig med en röst som exploderar: ”Här är det jag som bestämmer och jag vill att du äter!”

I Listigt, Alfons Åberg! använder Alfons sin litenhet som strategi och gör sig ännu mindre, när han inte får vara med och spela kort med storkusinerna. Och i Var är bus-Alfons? är det inte de sömnlösa sjuåringarna som är mest nervösa kvällen innan skolan börjar, utan fröken.

Har du någon gång sett ett bord med ritande barn i lågstadieåldern, och fått lust att göra dem sällskap, kanske rita lite själv? Gör aldrig det, och slipp uppleva detta sorgliga: barn som slutar rita för att i stället suktande oja sig över finheten i din vuxenteckning.

Just den vuxna precisionen i Bergströms bilder var också vad jag själv älskade i Alfons Åberg-böckerna. De fina, exakta strecken i mattornas fransar med samma taggighet som Alfons hår och tröja.

Där fanns inte en enda detalj som hade kunnat komma från ett barns krafsande hand. I stället – linjer med tydlig början och avslut, kontroll. Min visshet om de mjuka ljuden när de vuxna ritar, i motsats till det gälla gnisslandet från barns trubbiga blyertspennor.

I essän Den smala linjens kraft jämför Jan von Bonsdorff Gunilla Bergströms teknik med Hergés. I den senares Tintinteckningar finns bara slutna konturer, och varken streckade eller målade skuggor. Helst använde han sig av pastellfärger och varje uppslag bildade en egen koloristisk helhet.

Kan man tala om en avancerad enkelhet i både Bergströms och Hergés bilder? Eller en omedelbar klarhet? I vilket fall kontrasteras och förstärks Bergströms helheter av collagens associativa autonomi. Det ordnade bär upp det oväntat drastiska, och vice versa.

Barndomen är ingen idyll, och inte heller ett mysterium. Det gäller både i Gunilla Bergströms böcker och i livet utanför. I många fall består den snarare av en rad situationer, som barn och vuxna försöker förstå tillsammans. I bästa fall hinner man också läsa under tiden. Och möjligen kan böckerna om Alfons Åberg erbjuda speglingsytor inte bara för en ung publik, utan också för högläsande, fortsatt felande föräldrar.

Ida Säll är radioproducent och litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. Siri Ahmed Backström är illustratör och bilderboksskapare. Källor utöver de som nämns i texten är 40 år med Alfons Åberg och hans skapare Gunilla Bergström (Rabén & Sjögren, 2012) och Barnlitteraturens utveckling i Sverige (Litteraturbanken, 2008), av Lena Kåreland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.