Porträtt: Natalia Murobha och Per José Karlén

Den ene är en erfaren illustratör med flera bilderböcker utgivna. Den andra är en självlärd konstnär i början av sin karriär. Per José Karlén och Natalia Murobha har börjat träffas för att ge och få av varandra. Alexandra Sundqvist följde med på ett av deras möten. Texten publicerades i Tecknaren #3, i juni 2017.

Text: Alexandra Sundqvist. Foto: Viktor Gårdsäter.

Ett stort bananträd tornar i mitten av rummet. Runtom fruktträdet finns skrivbordsöar i ett öppet landskap som är betydligt mysigare och mer prunkande än det genomsnittliga kontoret. Vi befinner oss på Konstfack, men inte på skolan utan i en lokal där ett stort antal frilansare inom bild, formgivning, film, scen och musik huserar.

En av de som sitter här och arbetar är Per José Karlén, illustratör och prisbelönad bilderboksskapare, som också har undervisat vid flera av landets mest välrenommerade skolor inom bild och form.

Han är en av mentorerna i det relativt nystartade nätverket Konsten att delta: bild och form, ett projekt med syfte att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare att komma in i – och bli en del av – den svenska kulturvärlden. Projektet drivs av Svenska Tecknare tillsammans med flera andra intresseorganisationer.

– I utbildningssammanhang pratar man mycket om mångfald, men ändå speglar de som går en högre och förberedande utbildning oftast varandra i Sverige, vilket kan jämföras med Storbritannien och USA där man också har en pool av sökande från hela världen på ett annat sätt och jobbar internationellt i större omfattning. Det är en utmaning att sitta i ett stängt rum och säga ”nu jobbar vi med normkritik”, konstaterar Per José Karlén. Det är viktigt att hitta ett språk att prata kring bilder med som inte bara tilltalar en specifik konstelit utan som berör och rör sig i alla rum och miljöer på riktigt.

Bredvid honom sitter konstnären Natalia Murobha på en gul stol. Hon befinner sig i början av sin karriär.

Bilder av Natalia Murobha Ovan: Ur serien Murobhas art meets the kids. ”Möt Chaya, sju år, Baltimore: ’Om jag kunde bli vad som helst i universum skulle jag bli forskare. Om jag kunde bo var som helst i världen skulle jag bo i Vita huset. Det bästa jag vet i hela världen är pizza och glass.’” Ovan till höger: Ur serien Murobhas art meets the kids. ”Möt Fatou Sierra, åtta år, Göteborg: ’Om jag kunde bli vad som helst i universum skulle jag bli världens bästa gymnast, och hjälpa människor i nöd. Om jag kunde bo var som helst i universum skulle jag bo i en chokladaffär med alla sorters choklad, och en utomhuspool med choklad.’” Nedan: Don’t burst my bubble.

– Det är första gången jag är på Konstfack. Det är nice här, jag skulle gärna vilja vara här, ta hit mina kompisar och visa dem det här stället, säger hon och ler.

Så blir hon allvarlig.

– Men ärligt talat är jag rädd för den här miljön. Jag har inte sökt mig till konstskolevärlden, men om jag gjorde det så skulle jag vara rädd för att få se någonting som gör ont. Jag är rädd för att jag skulle behöva memorera 10 000 bilder av vita kvinnor och vita män ur konsthistorien – utan att se mig själv i någon av bilderna, säger Natalia Murobha.

Den röda tråden i hennes konstnärskap är att ge en röst åt dem som är marginaliserade i den svenska offentligheten: barnen i förorten, de rasifierade, de nyanlända.

– Jag målar mestadels rasifierade för att jag vill att de ska synas, jag vill ge dem en röst, säger hon.

Natalia Murobha är född i Ryssland men har även växt upp i Sverige, Norge och USA. Pappan, som var läkare, flyttade mycket. Natalia fick följa med – och det var också i hans fotspår som dottern skulle gå. Hon började läsa till läkare i Ryssland, men när fadern avled sökte hon sig till konsten.

– När han dog fanns det inte längre någon att göra stolt. Alla som är barn till invandrare får höra att de ska utbilda sig – helst till läkare, advokater eller jurister. När han försvann började jag måla igen. Jag växte upp på ett ryskt barnhem, fram till att min pappa hämtade mig och tog med mig till Sverige. När jag kom hit, och inte kunde språket, kommunicerade jag genom bilder. Det har följt mig genom livet, jag målar för att uttrycka mig.

Till Sverige återvände Natalia Murobha för tre år sedan, utan att direkt känna någon. Ändå har hennes bilder fått stor spridning det senaste året, inte minst via sociala medier. Bland annat har hon gjort en kalender, där hon har målat de tolv mest socialt utsatta områdena i Sverige – inte sällan i en drömsk, färgglad och upphöjd estetik där det vardagliga, karga grå utmanas av böljande former och fantasielement såsom flygande böcker och fantastiska djur.

– Jag ville ge en annan bild av förorten. Visst, det händer tragiska saker där – men det är också mycket som är positivt, som spoken word-tävlingen Ortens Poesi. Jag målade de här bilderna för dem som bor där, och inte minst för barnen, säger hon.

Per José Karlén har å sin sida tillhört det svenska konstlivet länge, även om han under 17 år har haft London som bas. Han är utbildad vid Royal College of Art och Central Saint Martins College of Art and Design i London, samt vid Parsons School of Art i New York. För 13 år sedan debuterade han som bilderboksskapare med den kritikerrosade bilderboken Boken om känslor på Rabén & Sjögren.

Hans bilder och illustrationer är, liksom Natalia Murobhas, fyllda av färger och former. De delar ett lekfullt bildspråk. Men där hennes bildvärld bland annat innehåller samkönade, rasifierade föräldrar så innehåller hans ofta fiktiva djur som anammar mänskliga relationer och beteenden. I sina skilda uttryck och forum vrider de och vänder på samma fråga: vem får synas – och vem får stå tillbaka?

Karlén och Murobha parades ihop i projektet Konsten att delta: bild och form och träffades för första gången i december förra året. Över en första fika pratade de om sina respektive bakgrunder och konstnärskap. De fann gemensamma beröringspunkter, men också en rad olikheter.



Per:
Jag gick med i projektet för att jag tycker att infallsvinkeln, det vill säga att skapa integration genom kultur och kulturutövande, är intressant. Det finns ett långsiktigt perspektiv som är viktigt. Sedan tycker jag att själva mötet är intressant på många plan – mötet mellan en etablerad och en nybörjare som befinner sig i starten av sitt konstnärskap. Som etablerad kan jag bidra med kunskap kring hur man blir publicerad, verktyg, mönster och tekniker som illustratör, och hur man får en inblick i konstscenen, men det är också utvecklande för mig som har arbetat i många år att få träffa någon som är nyfiken och som fortfarande spretar i sitt konstnärskap. Jag kan längta tillbaka till den tiden i mitt eget yrkesliv.

Natalia: Jag är precis så där spretig i min konst, och jag tror att det är så många börjar. Man skiter i vad folk vill se och målar det man vill. Det är det stadiet jag befinner mig i, men jag sökte mig till Konsten att delta eftersom jag behöver vägledning. Jag behöver hjälp med att lära mig att tala ett konstspråk. Det är inte det att jag inte kan vara mig själv men jag vill också kunna tala med dem som är vana. De som har varit i konstvärlden länge har sitt eget språk och sina egna rum där de gör sina egna saker. Jag känner ingen. Visst, jag målar mestadels för mina vänner, alltså folk med liknande bakgrund som jag själv, men det är också viktigt att skapa alla slags kontakter. Du gör ingen skillnad när alla håller med dig.

Per: Att befinna sig i ett bildsammanhang i Sverige i dag handlar mycket om att ha en stil och tillhöra rätt rum, det är en utmaning att ta sig in där. Samtidigt pratar vi som finns i de etablerade rummen om att vi vill spreta, vi vill visa nya saker – men sedan faller mycket bort på vägen när allting ska paketeras.

På vilka sätt upptäckte ni att ni är lika?

Natalia: Vi vill samma saker även om våra uttryck är olika. Vi vill påverka och göra skillnad för någon mer än oss själva.

Per: Vi arbetar båda aktivt med mångfald och normkritik. Jag tror dock att det behövs ett annat, mer tillgängligt och tillåtande ord. Jag tycker ofta att konstvärlden behöver anamma ett nytt språk eftersom många ord kan vara exkluderande. Ta ordet talang till exempel, det indikerar en sorts medfödd begåvning. Men så är det ju inte – konst, illustration och bild finns för alla.

Hur arbetar ni med mångfald i era respektive konstnärskap?

Per: Min nya bilderbok Älskade djur handlar om en pojke som heter Pino som går ut i parken och träffar en brokig blandning av djurfamiljer, som lever i olika familjekonstellationer. I slutet av boken springer Pino hem – till sina pappor. Jag har valt att smyga in den detaljen i slutet av boken. Det är ett implicit sätt att arbeta med de här frågorna men samtidigt få ut dem på marknaden. När man arbetar för en bred marknad kan det finnas en poäng i att visa mångfald på ett nedtonat sätt. Mindre barnboksförlag som till exempel Olika förlag jobbar ju explicit med normkritiska barnböcker, medan de stora förlagen och större produktioner kräver andra uttryck. Båda är viktiga och når olika marknader. Samtidigt kan jag längta efter att få säga det jag vill rakt ut som du gör, Natalia.

Natalia: Varje dag ser jag de här barnen som inte får synas i svensk offentlighet, däribland min egen son. Jag är ensamstående, vi är en annorlunda sorts familj och saknar släkt i Sverige. Jag känner ett stort behov av att synliggöra det vi upplever – för min skull, men också för barnens skull. Det här är våra liv. Vi kan inte vänta. Jag har inget förlag, jag har ju bara mig själv – då får jag trösta de här barnen snabbt. Det du gör, Per, är mer långsiktigt och det är jättebra, men jag måste göra det här nu.

Per: Mitt arbetssätt är annorlunda och mer långsamt än ditt, Natalia. Förändringen går långsammare i de etablerade kanalerna. Dessutom tror jag att det finns flera andra små faktorer som påverkar själva uttrycket. Alla mina kompisar är också barnboksillustratörer som kommer ut på Rabén & Sjögren, Bonnier Carlsen och så vidare, det bäddar för … ett visst språk och ett visst sätt att tänka.

Natalia: Just nu målar jag barns drömmar. Jag frågar dem tre frågor om deras drömmar, för att sedan måla dem. Det är viktigt för barnen att få se någonting populärt och intressant och som samtidigt liknar dem. Jag frågar bland annat: ”Vad skulle du vilja bli när du blir stor?” Svaren är många, barnen svarar allt från ”varg” till ”president”. Sedan frågar jag: ”Var skulle du vilja bo om du fick välja?” Den frågan är viktig, eftersom den stoppar och skiljer människor åt så mycket. Syftet med bildserien är att bygga upp barns självförtroende, ge dem mod och tillräckligt med styrka för att kunna ta ett nej och sedan våga fortsätta framåt. Jag vill stärka deras självkänsla. För jag vet också att någonstans därute finns det en pojke som drömmer om att arbeta i ett klassiskt kvinnligt yrke och jag vill visa honom att det är okej. Allting är okej.

 

Har ni planer på att göra någonting ihop?

Natalia: Jag tycker att vi ska starta en podd. Det finns någonting spännande i mötet mellan oss. Vi är väldigt olika men jobbar ändå för samma saker.

Per: En podd skulle vara jättebra.

Natalia: Bara att få höra min röst, med mina problem, och dina svar skulle vara jätteintressant. Det är de frågorna som många andra konstnärer i Rinkeby undrar över.

Ni har pratat en del om likriktning i stil och bakgrund i den svenska konst- och kulturvärlden. Vad beror den på, tror ni?

Per: I Sverige är man inte lika bra på att upptäcka nya konstnärer och andra uttryck som i England eller USA. I England, där jag har bott i 17 år, är man bättre på att plocka konstverk och konstnärer direkt från gatan.

Natalia: För egen del har jag fått flest förfrågningar från England och USA om att ställa ut mina tavlor.

Per: En stor skillnad mellan den engelska och svenska marknaden är att utbudet där är större och bredare. I Sverige är marknaden mindre och ger inte utrymme för ett brett sortiment. Ett tag skulle man rita ”fulsnyggt”, då ritade alla ”fulsnyggt”. Sedan ritade någon en uggla och då ritade alla ugglor. När någon bryter en trend, normer och givna regler följer många med även i det arbetet. Allting går i vågor och ebbar sedan ut för att ge plats för nya infallsvinklar på samma ämne.

Vad kan skolorna göra för att bredda det konstnärliga uttrycket?

Per: Det är trendigt inom högskolan att jobba med normkritik. Många bild- och konstskolor jobbar aktivt med ämnet, även om de inte har satt ett ord på det. Jag tror att man måste tillgängliggöra utbildningarna, öppna upp rummen genom att använda ett universellt språk och framför allt se till att utbildningen blir vad just den personen vill att den ska vara – så att eleverna inte pressas in i en mall. Man måste signalera tydligare att alla är välkomna hela tiden, i stället för att göra integrationsförsök då och då.

Natalia: Det finns ett stort intresse för att se den här typen av konst som inte alltid visas i etablerade rum. Jag har exempelvis skapat separatistiska utställningar med svarta konstnärer. Vi har jobbat med teman som svart historia eller svart skönhet. Intresset har varit jättestort!

Per: Utbildning kan stundom segregera, för att bryta segregeringen måste vi titta närmare på strukturerna och konstbegreppet. Vem är det som bestämmer vad som är bra och dålig konst? Det är ofta de som sitter på makten. Vi bedömer ofta konst och illustration i termer av att det ska se bra ut och vara funktionellt, men jag tror att man också måste lyfta fram andra saker.

Natalia: Det finns så många olika frågor man kan jobba med. I går frågade en unge mig: ”Varför är det den vita spelaren som går först i schack?” Liknande strukturer finns överallt.

Bilder av Per José Karlén: Överst: Affisch till projektet Brighten up med fokus på El Salvador, för den brittiska välgörenhetsorganisationen CAFOD. Ovan till vänster: Omslag till boken Älskade djur som kom ut på Rabén & Sjögren den 19 maj (belovedanimals.se). Ovan till höger: Illustration till M = matte, en webbplats om matematik producerad av UR Skola.

FAKTA: Konsten att delta: bild och form

Projektet syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare – både nyanlända och de som har varit en längre tid i landet – att komma in i och bli en del av den svenska bild- och formbranschen, men också för att det regionala kulturlivet ska kunna ta del av interkulturella nätverk och bild- och formskapare som sällan blir uppmärksammade.

Projektet är uppbyggt som ett mentorskapsprogram där deltagarna matchas med en kollega för utbyte av erfarenheter och vidgande av nätverk, samt deltar i större regionala träffar. Det första pilotprojektet fokuserar på Stockholm, Östergötland och Sörmland.

Konsten att delta: bild och form drivs av Svenska Tecknare, KRO/KIF (Konstnärernas Riksorganisation/Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare), Illustratörcentrum, Svenska Fotografers Förbund och KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd) med flera, och finansieras genom Postkodlotteriets Kulturstiftelse.

Alexandra Sundqvist är frilansande kulturjournalist. Viktor Gårdsäter är fotograf. Älskade djur av Per José Karlén (perpictures.com) kom ut i maj på Rabén & Sjögren. Natalia Murobhas bilder finns på murobhasart.com.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.