Bland alla dem som inte syns i historieskrivningen finns de kvinnor som arbetade inom den grafiska branschen, på tryckerier, sätterier och bokbinderier. Maryam Fanni, Matilda Flodmark och Sara Kaaman har läst ett upprop från 1930-talet av kvinnor som tryckte på för förändring, och inspirerats att fortsätta nyansera historieskrivningen och spegla den i dagens yrkesroller. Texten har tidigare publicerats i Tecknaren nummer 6, december 2017.

Text: Maryam Fanni, Matilda Flodmark, Sara Kaaman.
Illustration: Petra Eriksson.

”Ända sedan fru Gutenbergs tid har kvinnor varit engagerade i tryckkonsten och produktion av trycksaker.” Så inleds den bitvis satiriska boken Bookmaking on the distaff side (ungefär ”Boktryck på spinnsidan” eller ”Boktryck i kvinnosfären”) från 1937, ett upprop av amerikanska kvinnor inom tryckbranschen. Ett 20-tal medverkande från olika yrkeskategorier – bokbindare, tryckare, typografer, illustratörer och författare – har bidragit till denna bok med historiska, humoristiska och kritiska essäer, poem, manifest, typografiska experiment och bilder över ojämlikheten i tryckbranschen och bokhistorieskrivningen.

Genom att skriva bokhistoria genom Johannes Gutenbergs fru vill författarna peka på hur den klassiska historieskrivningen bygger på att det ”i begynnelsen var en man”. Och att den sortens berättelse har suddat bort oändligt många kvinnor ur historieböckerna.

Jane Grabhorn, en av medlemmarna i kollektivet The Distaff Side, drev tillsammans med sin man det väl ansedda tryckeriet och förlaget Grabhorn Press, och vid sidan av den verksamheten hade hon den egna, mer lekfulla, Jumbo Press. I sitt satiriska inlägg ”A typographic discourse for the distaff side of printing, a book by ladies” kommenterar hon mansdominansen inom typografin: ”En arg och övergiven Jumbo Press revolutionerar tryckvärlden, vänder den upp och ned och bak och fram, avslöjar dess hokuspokus, berövar dess konstiga ceremonier all sin glans. Jumbo slet av masken från typografins medicinmän och deras lärjungar har nu fått se dem som de är: pompösa, vacklande kvacksalvare, fåfänga babblar i svettig dekadens.”

Det finns en föreställning om att kvinnor inte har arbetat inom grafisk bransch, tryckerier, sätterier, bokbinderier, förrän på senare tid. I böcker och facklitteratur som beskriver typografins och den grafiska formgivningens historia presenteras ofta upphöjda mansgestalter. Arbetare och deras insatser får sällan plats i personencyklopedier, och än mindre den kvinnliga lönearbetaren. För att inte tala om det arbete som är förutsättningen för lönearbete, allt obetalt hemarbete och reproduktivt arbete.

Ofta när det görs försök att omarbeta historieskrivningen för att ge plats åt kvinnor lyfts individuella framgångsberättelser fram, vilket riskerar att än en gång kasta skugga över anonymiserade arbetare, kollegier och kollektiv, till förmån för enskilda namn. Tittar man efter den historia av kollektivitet och kollegialitet som inte resulterar i upphöjda namn träder en annan bild fram.

Genom att lyfta fram dessa berättelser i historieskrivningen kan vi se andra aspekter av våra yrkesroller i dag. Den samtida, ofta frilansande grafiska formgivaren har rötter till tryckeriarbetaren, typografen vid kasten – snarare än till föreställningen om den geniförklarade konstnärsgestalten i sin ljusa, luftiga ateljé.

Men för kvinnor har det funnits många olika slags hinder i vägen för att räknas som likvärdiga sina manliga medmänniskor och kollegor. Många av dessa hinder återspeglas i någon mån i vår samtid.

Tryckeriarbetare var bland de första yrkesgrupper som organiserade sig fackligt, och Typografiska föreningen benämns ibland som Sveriges första fackförbund. Tryckare och typografer har haft fördelen av att ha direkt tillgång till de verktyg som möjliggjorde spridning av budskap, och Typografiska föreningen grundades i Stockholm redan år 1846.

I boken Typografiska föreningen i Stockholm 1846–1926 skriver journalisten och typografen Nils Wessel: ”Det var icke med några glada känslor, som konstförvanterna [ett äldre ord för typograf] sågo kvinnornas inträde i boktryckeriyrket. Den yrkesstolthet, som besjälade konstförvanterna, uppreste sig mot, att kvinnorna inträngde i ett yrke, som mer än andra ansetts vara mannen förbehållet. […] Det kom emellertid en dag, då kvinnorna begärde att bliva antagna som medlemmar av Typografiska föreningen. Första attacken gjordes vid sammanträdet med Typografiska föreningen den 7 mars 1874.”

Det skulle ta ytterligare 14 år innan föreningen välkomnade kvinnliga medlemmar. Trots inkluderingen år 1888 var det snart uppenbart att de kvinnliga typograferna behövde en egen organisation, och 1904 bildades Typografiska kvinnoklubben.

En av klubbens viktiga kamper gällde rätten till att arbeta även på natten. 1906 skrev Sverige under en internationell konvention om ”skydd mot arbetsfara”, vilket bland annat innebar förbud för kvinnor att arbeta på natten. Lagen slog hårt mot kvinnliga typografer, eftersom en stor del av sättningsarbetet utfördes på nattskift.

I jubileumsboken Typografiska kvinnoklubben 1904–1939 beskriver medlemmen Elin Johansson kampen: ”En särskilt energisk verksamhet utvecklade kvinnoklubben tillsammans med övriga kvinnoorganisationer 1908, då den s.k. nattarbetslagen för kvinnor förelåg. Klubben ansåg, och detta icke utan skäl, att denna lag skulle uttränga kvinnorna från det i jämförelse med andra kvinnliga yrken proportionsvis väl betalda typografyrket och tvinga dem in på andra yrken med sämre utsikter till dräglig arbetsförtjänst. Det energiska motstånd som 1908 restes mot lagen från kvinnoorganisationerna medförde som bekant densammas fall vid 1908 års riksdag, men den återkom senare och vann då riksdagens bifall, samt trädde i kraft från och med 1911 års ingång.”

En annan kamp som föreningen tvingades driva var mot den biologistiska föreställningen om kvinnor som till naturen ”sämre typografer”. Under rubriken ”Suffragetterna ha ej vunnit regeringen. Kvinnor dåliga som typografer. Kroppslig egenart nödvändiggör skydd”, 16 februari 1931 i Dagens Nyheter, uttalade sig typografen och tryckeriägaren Hugo Lagerström i en intervju: ”De kvinnliga sättarna ha varit bra på sitt sätt, ty de ha varit väl så flitiga och ordentliga som sina manliga kamrater, men en sättare måste arbeta stående om det ska bli något bevänt med resultatet, och kvinnor ha svårt att orka stå. […] Att kvinnorna praktiskt taget uteslutits ur typografyrket beror inte på förbudet mot nattarbete för kvinnor utan på att deras arbete inte ger det resultat man vill ha. […] Själv har jag emellertid haft ganska mycket med kvinnlig arbetskraft att göra, men min erfarenhet är den, att kvinnorna inte äro tillräckligt starka för att passa till typografer. […] Detsamma gäller flickor som iläggare, vilket är ett tungt arbete, som man bara tillfälligt använt kvinnor till. Över huvud taget blir deras prestation aldrig sådan, att den kan tävla med männens.”

Typografiska kvinnoklubben replikerade genom sin ordförande Elin Johansson, och lyfte dessutom fram det ofta osynliggjorda dubbelarbetet som var (och är) många arbetande kvinnors vardag: ”Bara rubriken, ’Kvinnor dåliga som typografer’, gör ett ganska beklämmande intryck. Det är väl ändå bra mycket sagt. I synnerhet som det finns stora tryckerier i Stockholm, som haft enbart kvinnlig arbetskraft under många år. Det hade därför varit bättre, om cheferna å dessa tryckerier uttalat sig om den kvinnliga arbetskraften. […] Att vi vidare skulle tillhöra de svagare är väl ändå litet löjligt. Många av oss ha, sedan arbetet för dagen är slut, även hemmet att sköta, kanske i flera timmar, medan mannen endast har att sätta sig till dukat bord.”

Historiskt har lönepolitik utgått från idén om att samhället är uppbyggt av heterosexuella kärnfamiljer med en manlig familjeförsörjare. För många kvinnor har verkligheten sett annorlunda ut. Elin Wägners roman Norrtullsligan från 1908 skildrar livet för fyra lågavlönade kontorister, som delar en trång lägenhet på Norrtullsgatan i Stockholm och hjälps åt med att försörja varandra. Dessa kvinnor, samt änkor, ensamstående mammor, döttrar som försörjer sina föräldrar etcetera är exempel på livet bortom kärnfamiljen.

Ekonomihistorikern Inger Humlesjö har skrivit om hur fackföreningsrörelsen har gjort misstaget att bygga sin kamp på manliga familjeförsörjare och därför har varit ofeministisk. I artikeln ”Manlighetskonstruktion i arbetarhistoria och fackföreningar” i Häften för kritiska studier 31 (1998) ger hon exempel på olika aspekter som gjorde att kvinnliga arbetare uppfattades som ett hot mot det manliga kollegiet och gjorde att facket inte ville solidarisera med kvinnorna. Bland annat handlade det om att de ansåg att kvinnor kunde utnyttjas som billigare arbetskraft och på så sätt lönedumpa, särskilt som de av sociala anledningar, till exempel att de ofta var nyktrare än sina manliga kollegor, var att föredra ur arbetsgivarens synvinkel.

I sitt arbete har Inger Humlesjö också beskrivit de tekniska förändringar som skedde bland typograferna i Sverige under sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal. Sent 1800-tal introducerades sättmaskinen. Handsättning byttes ut mot maskinsättning, och som Humlesjö beskriver det: därmed påbörjades den mekanisering av sättningen som fortfarande pågår, nu genom övergång till datasättning och bildskärmar.

Den grafiska formgivarens framväxt som yrkesidentitet har gått hand i hand med den teknologiska utvecklingen, och den digitala arbetsmiljö som vi tar för givet i dag slog igenom med kraft i slutet av 1970-talet. Det i dag arkaiska uttrycket desktop publishing – att arbeta med design och formgivning på datorn – kom att förändra tryckeri- och formbranschen, och skapade nya yrkesroller och uppdelningar.

Den före detta tryckeriarbetaren Ingegärd berättar för oss om tiden kring digitaliseringen i Dagens Nyheters tryckeri på 1970-talet: ”Gamla blysättningsmaskiner, linotype, hade två tangentbord, ett för gemener och ett för versaler. Och de gamla gubbarna som hade suttit och hamrat skrev så här (demonstrerar på bordet). Och det gick fort. Men sedan kom de nya maskinerna och det var vanliga skrivmaskinsättbord. Då var de tvungna att anställa en massa kvinnor som kunde det här. De kallades för performatriser. De var inte typografer då. Gubbarna kunde inte den här tekniken. Det var mycket motsättningar där.”

Megan Dobney, också tidigare tryckeriarbetare och fackligt aktiv, numera regional sekreterare för Trades Union Congress i London, berättar: ”Det var ’vi män med vår tunga metall’ och ’det finns tjejer där ute som skriver på maskin’. Men nu var det inte längre så, utan typsättning gjordes på qwerty-tangentbord i stället för linotypetangentbord. Det som hade hänt var självklart att tjejerna inte kostade lika mycket som män som går lärling i fem år, så det fanns en oro för att arbetena skulle börja flytta till den icke-fackliga sektorn.”

Genom dessa utsagor framträder en bild: I samband med teknologiska förändringar får kvinnor större möjlighet att vara legitima i en ny yrkesroll, men samtidigt förändras yrkesrollens och arbetsplatsens identitet. Den tidigare verkstadsarbetaridentiteten byts ut mot en (”kreativ”) kontorsarbetaridentitet. Ett arv som lever vidare i dag.

I takt med denna teknologiska förändring bryts de traditionellt starka grafiska facken ned och blir allt svagare. Ett internationellt betydelsefullt exempel är den årslånga strejken i Londondistriktet Wapping i Storbritannien 1986, då mediemogulen Rupert Murdoch avskedade 6 000 tidningstryckeriarbetare och ersatte dem med i hemlighet upplärda elektriker som skulle ta över arbetet i det nya tryckeriet. Detta tillsammans med gruvstrejken åren innan var steg i Margaret Thatcher-regimens effektiva nedmontering av arbetsrätt och facklig organisering, som vi ser effekterna av i dag, världen över.

Med försvagningen av fackföreningsrörelsen kom nedmonteringen av bland annat fasta anställningar. Den brittiska forskaren Angela McRobbie har skrivit om hur begreppet kreativitet, och identifikationen med och idealbilden av att vara kreativ i sin yrkesroll i dag, har fungerat som ett politiskt propagandamedel i den här processen i Storbritannien. Hon menar att det så kallat kreativa idealet – man kan ifrågasätta varför vissa yrken kan påstås vara mer kreativa än andra – föreslår en individualistisk arbetare, som framför allt älskar att jobba, oavsett ekonomisk ersättning och arbetsvillkor.

McRobbie menar att denna idealarbetare påverkar förutsättningarna för alla andra också, som förväntas anpassa sig till och bete sig som denna figur. Till exempel finns i dag en stark berättelse om att frihet är lika med att arbeta vid sin laptop på ett kafé, vid sin telefon på bussen eller lite var som helst. Samtidigt finns det forskning som visar att redan ett kontorslandskap är en psykiskt påfrestande arbetsmiljö. Det är också känt att kvinnor är de som drabbas värst av alla försämringar av livs- och arbetsvillkor, vilket kanske i dag syns tydligast i siffror på utmattning. Bilden av en kreativ och lyckad egenföretagare genomsyrar även den grafiska formgivarens yrkesidentitet, i böcker, tidningar, bloggar, tävlingar.

Den tyska konstgruppen Kleines Postfordisches Drama arbetar med att konstnärligt undersöka och beskriva livs- och arbetssituationer för kulturarbetare i dag och hur dessa kan förstås som förebild för politiskt framdrivet själventreprenörskap.

De skriver: ”Hon arbetar nu flexibelt hemifrån, utan att stämpla in. Hon arbetar när hon vill. Hon måste emellertid utföra en oförutsägbar mängd arbete för ett fast arvode. Det innebär att hon inte gör annat hemma än att arbeta. Rutten till skrivbordet för att läsa e-post och svara på e-post på hennes bärbara dator har blivit lika mycket av en rutin som vägen till köket för att göra kaffe. De jobb som hon får betalt för, de genomförda och de ännu inte genomförda, är bara en liten del av det hon gör varje dag. Att planera ett möte, göra tvätten, lära sig ett nytt program, laga mat, skriva fakturor, handla, göra sin bokföring, boka flyg, hålla kontakten och visa intresse – allt detta blir för mycket för henne ibland.”

Vårt inledande exempel, Bookmaking on the distaff side, tar upp många olika aspekter av kvinnor och arbete från medeltiden till 1937, men avslutas med en kort dikt som heter Leisure, illustrerad med bilden av en kontorskvinna som stressar förbi ett vackert landskap. Fritt översatt till svenska lyder sista stroferna: ”Ett fattigt liv detta, fullt av jobb/ Vi har ingen tid att stå och glo!”

MMS är grafiska formgivarna Maryam Fanni, Matilda Flodmark och Sara Kaaman, som sedan 2012 samarbetar med undersökningar inom visuell kultur med fokus på kvinno- och arbetarhistoria. Petra Eriksson är illustratör baserad i Barcelona.