”Jag kände mig som den mest hatade kvinnan inom grafisk design.”

Porträtt: Debbie Millman

Debbie Millman är designchefen som blev skribent och programledare. Hon startade världens första designpodd och den första högskoleutbildningen i varumärkesbyggande på School of Visual Arts i New York. Här talar hon med Lisa Boda om att bidra till samtalet om design. Artikeln är tidigare publicerad i Tecknaren nummer 1, februari 2018. Text: Lisa Boda. Foto: Kyle Dorosz.

De flestas liv definieras av de där avgörande ögonblicken, stunder som delar in tillvaron i ett före och ett efter. För den amerikanska designgurun Debbie Millman inföll det datumet den 2 maj 2003.

Den eftermiddagen kunde den uppmärksamma New York-bo som rörde sig i kvarteren kring Empire State Building se en blond kvinna i välskräddade kläder komma ut ur den imposanta byggnaden med tårar strömmande ned bakom de svartbågade glasögonen.

Debbie Millman, design- och marknadschef på Sterling Brands, med kontor mitt på Manhattan, såg sig själv som en fighter. Men det hon just hade läst på den hajpade designbloggen Speak up kunde hon inte värja sig emot.

– Det som stod om mig och mitt arbete var extremt hårt. ”Debbie Millman är en företagsclown” och ”Millman är en hondjävul” till exempel. Och att min design var skit, rent ut sagt.

I dag skulle ingen höja på ögonbrynen åt detta förhållandevis milda näthat, men det här var före sociala mediers genombrott, före kommentarfältsdrev och filterbubblor. Speak up var en av de första designbloggarna och Debbie Millman kände sig totalt förödmjukad.

Bakgrunden till påhoppen, i korthet, är att Debbie Millman en tid dessförinnan hade blivit nekad en hett åtrådd post inom AIGA, USA:s inflytelserika branschorganisation för formgivare. Som tröst fick hon medverka i den jury som skulle utse årets bästa design. Det var kutym för jurymedlemmarna att bidra med något eget och Millman visade upp Sterling Brands uppdatering av Burger Kings logotyp. Bidraget föll minst sagt inte de övriga jurymedlemmarna i smaken – att bygga varumärken för exklusiva företag var en sak, för en snabbmatskedja något helt annat. Efter att ha läst kommentarerna under artikeln på Speak up kände sig Debbie Millman avskydd i alla läger.

– AIGA-människorna hatade mig på grund av mitt arbete med kommersiellt varumärkesbyggande. Speak up-människorna hatade mig för att de trodde att AIGA omfamnade just det arbetet. Efter att ha läst kommentarfältet kände jag mig som den mest hatade kvinnan inom grafisk design.

I dag, bör nämnas, är Debbie Millman hedersordförande för AIGA, och en av de fem kvinnor som har innehaft presidentposten under organisationens hundraåriga historia. Men det är bara ett av hennes åtaganden.

I stress because, bild av Debbie Millman för projektet och boken 40 days of dating: An experiment av Jessica Walsh och Timothy Goodman (Abrams Books, 2015).

Millman tillbringar mycket tid på resande fot eftersom hon är en flitigt anlitad föreläsare i designsammanhang världen över. Hon skriver för bland annat The New York Times och Print Magazine, och hon har gett ut en handfull fackböcker. Hennes senaste bok, Self-portrait as your traitor från 2012, visar upp hennes eget konstnärskap, i vilket hon främst ägnar sig åt visuell poesi. Bland hennes tidigare arbeten går det att hitta såväl nämnda uppdatering av Burger King som Star wars-produkter och knappar för Hillary Clintons presidentvalskampanj. Ändå är det för podden Design matters, med runt 5 miljoner lyssningar per år, som Debbie Millman är känd för en bredare publik. Vi ska återkomma till den.

Men låt oss först återbesöka 2003 och den förkrossade Debbie Millman. Hon som efter några vaknätter kom över sin skam och själv gav sig in i kommentarfältet på Speak up med spelad hurtighet. Hondjävulen var visst en riktig människa, insåg bloggens grundare Armin Vit, och mejlade en ursäkt. Samt, till Debbie Millmans stora förvåning, en förfrågan om hon ville börja skriva för Speak up.

– Att få en plats i det forumet förändrade allt för mig. Det skulle visa sig att den smärtsamma erfarenheten, som nästan knäckte mig, gav mig en ny riktning i livet. Om inte det hade hänt hade i princip inget i min karriär skett. Det är överväldigande när jag tänker på det, säger Debbie Millman och låter, så här långt efteråt, riktigt tagen av sin egen historia.

När jag i efterhand lyssnar på Skypeintervjun (hon vill köra utan video) slås jag av hur sömlöst Debbie Millmans svar glider in på de känslomässigt mest avgörande vändpunkterna i hennes liv. Det hela påminner inte så lite om ett avsnitt av hennes podcast. I Design matters får hon kända människor inom vitt skilda fält, som serietecknaren Chris Ware och författaren Alain de Botton, att öppna sig. Dagen före Tecknarens intervju har performancekonstnären Marina Abramović suttit i inspelningsstudion och rannsakat sina livsval.

När du började 2005 fanns det knappt några poddar, hur kom du på att du skulle starta en?

– Jag hade börjat skriva för Speak up då men ville prova fler nya och kreativa saker. Så fick jag ett samtal från en nätradiostation som var på jakt efter nya programledare, och trodde först att de erbjöd mig ett jobb. Men nej, jag var själv tvungen att bekosta projektet. Ändå kände jag att det var värt det och det är jag väldigt tacksam för i dag.

300 avsnitt senare närmar sig Design matters 13 år i etern. Under åren har det gått från att vara ett specialiserat designprogram, sänt från Design Observers webbplats, till att bli en djuplodande intervjupodd om hur kreativa människor skapar sina liv. Något som kan irritera lyssnare som förväntar sig ett tydligare fokus på formgivning.

– Men för mig är allt design. Allt! Design handlar mycket om intention. Hur du framställer något, även dig själv, är en väldigt avsiktlig handling. Jag är otroligt fascinerad av vilka beslut människor tar för att bli de personer de vill vara.

I Sverige finns en frustration över att grafisk formgivning och närbesläktade områden inte tillmäts samma självklara status som till exempel konst eller arkitektur. Har du någon teori om varför det är så?

– Varför tror du att det är så? Returnerar hon blixtsnabbt.

Medan jag för mitt inre föreställer mig hur Debbie Millman använder den här fråga-tillbaka-pedagogiken på sina kursdeltagare på School of Visual Arts svamlar jag något om historiska orsaker, om bristande teoribildning och att svenska kultursidor och kritiker inte har en tradition av att debattera formgivning.

– Mm, visst, design är en ung disciplin och går inte att jämföra med arkitektur som har funnits i en evighet. Men jag är övertygad om att ju mer vi klagar på att vårt fält inte får nog med uppmärksamhet desto mindre respekt kommer vi att få. Vi framstår bara som gnällspikar. Det enda vi kan göra är att jobba stenhårt för att få ett större genomslag.

Seeing Duff, bild av Debbie Millman ur hennes bok Self portrait as your traitor (HOW Books, 2013).

One day some day, bild av Debbie Millman från kapitlet ”Fail safe” i boken Look both ways (HOW Books, 2009).

Hur då?

– Vi måste visa att det går att åstadkomma förändring med grafisk design. Det finns designers som har ett enormt genomslag som faktiskt förändrar människors liv. Men vi kan inte kräva respekt, vi måste förtjäna den genom vårt arbete.

Som exempel nämner hon Ashleigh Axios arbete som creative director för Barack Obamas administration. När jag pekar på hennes egen maffiga meritlista hänvisar hon först till tur, men tillstår sedan att hårt arbete har varit avgörande. Liksom uthållighet. En av hennes mest efterfrågade föreläsningar är den där hon går igenom alla fadäser under den första halvan av sin karriär. Hon stoltserar exempelvis med avslagsbrev från prestigefulla konst- och journalistikutbildningar, och lägger livfullt ut texten om anställningsintervjuer där coola art directors fnyser åt hennes portfolio.

Från vänster: Self portrait as your traitor. Text och illustration av Debbie Millman. Förord av Paula Scher. Foto av Thomas Brent Taylor. HOW Books, 2013.
Look both ways: Illustrated essays on the intersection of life and design. Text och illustration av Debbie Millman. Form av Rodrigo Corral. HOW Books, 2009.
Brand thinking and other noble pursuits. Text och illustration Debbie Millman. Förord av Rob Walker. Omslag av Rodrigo Corral. Allworth Press, 2011.
How to think like a great graphic designer. Text av Debbie Millman. Omslag av Rodrigo Corral. Allworth Press, 2009.

Med facit i hand är det lätt att skratta, men hur fann du tröst när det pågick?

– Genom terapi! Massor av terapi.

Vi nystar en stund i hennes brokiga barndom där föräldrarnas skilsmässa följdes av ett antal nya familjekonstellationer, men där moderns målande och dotterns eget ritande gav stabilitet.

– I mitt arbetsliv kände jag mig ofta besegrad men jag gav aldrig upp hoppet. Jag ville så himla gärna få göra roliga saker.

På frågan varför hon är så generös med att dela med sig av sina motgångar svarar Debbie Millman att hon vill förmedla hopp till andra genom att vara öppen med hur mycket hårt arbete som krävs.

– Hemligheter skapar skamkänslor. Jag har ofta känt mig enormt skamsen men jag tror att ju äldre vi blir desto friare blir vi att visa vilka vi är. Det var inte förrän jag var runt 45 som någon överhuvudtaget gillade det jag stod för. Men jag skulle inte ha nått dit jag är i dag om jag inte hade varit tvungen att hela tiden hitta nya vägar.

Debbie Millman fotograferad i sitt hem i New York i december 2017.

Du ledde Sterling Brands designavdelning från 1995 till 2016. Du jobbade med många av de största varumärkena i världen: Pepsi, Gillette, Colgate, Campbells … Hur är det att arbeta med varumärken på den nivån?

– Det är svårt och ångestframkallande! När en formgivare väldigt kärleksfullt designat om en förpackning är den första frågan som den skeptiska konsumenten ställer: ”Varför är det annorlunda?” Ett varumärke som har funnits i 50 eller 100 år har en ikonografi som är lika gammal. Den enorma utmaningen är att uppdatera varumärket nog för att det ska framstå som relevant och spännande, men att samtidigt behålla de värden som konsumenterna känner igen.

Vad fick dig att stanna hos Sterling Brands i över två decennier?

– Sterling Brands är ett av världens främsta företag inom sitt område, och jag var den högsta kvinnliga chefen på företaget. Jag valde att stanna så länge eftersom grundaren och vd:n Simon Williams hyste sådant förtroende för mig och lät mig bygga upp mina drömmars designföretag.

Vad fick dig då att sluta?

– Det var dags. Jag hade arbetat på Sterling Brands i nästan halva mitt liv. Jag började där när företaget hade ett kontor och färre än 20 anställda. Nu är det över 120 anställda och fyra kontor. År 2007, året innan Omnicom förvärvade Sterling Brands, kontaktade art directorn Steven Heller mig och ville att jag skulle hjälpa honom att starta den första masterutbildningen i varumärkesbyggande på School of Visual Arts i New York. Jag tänkte att det skulle vara hanterligt att göra två heltidsjobb samtidigt, och det skulle troligen ha fungerat om jag inte också hade varit värdinna för konferensen Design Matters, creative director för Print Magazine och gått in i styrelsen för Mariska Hargitays Joyful Heart Foundation och Performance Space 122. Och dessutom ville skriva och designa fler egna böcker!

Det låter som en rätt intensiv arbetstillvaro …

– Ja, så 2014, två år efter försäljningen av Sterling Brands, började jag tänka på livet efter. Samtidigt erbjöd Simon Williams mig att ta över jobbet som vd. Det tog mig fyra månader att till slut tacka nej och det var ett av de svåraste besluten jag har tagit i mitt liv.

”Det tog mig 20 års hårt arbete att nå till en plats där det jag gör kan påverka något.”

Vad var det som avgjorde saken?

– För flera år sedan ledde jag en paneldiskussion med några entreprenörer om ledarskap och risk. En av deltagarna hade varit administrativ chef på Puma men slutade och öppnade en matbutik i Boston. När jag frågade henne hur hon fattade beslutet svarade hon: ”Jag släppte bara taget om trapetsen.” I det ögonblicket såg jag mig själv, hur jag satt fastkilad med armbågarna i fem olika trapetser. Då började vi planera hur jag långsamt kunde lämna företaget. Men Sterling kommer alltid att vara en del av mitt DNA.

Morgon går över i förmiddag i New York och det är dags att avrunda. Debbie Millman ska till School of Visual Arts där förberedelser pågår för en prisutdelning: en nyinstiftad utmärkelse som uppmärksammar årets starkaste varumärke. Vinnare är ”The pink pussy hat” avslöjar Millman, den stickade rosa mössa som bars av hundratusentals kvinnor under demonstrationerna för kvinnors rättigheter i Washington och i många andra städer den 21 januari 2017, dagen efter att Donald Trump hade svurits in till president. ”Den skapades av folket för folket för att tjäna varumärkesbyggandets högsta syfte: att föra samman människor för mänsklighetens väl” lyder den högtidliga motiveringen.

– Det tog mig 20 års hårt arbete att nå till en plats där det jag gör kan påverka något. Jag har passerat 50 nu och kan ärligt säga att mitt liv är ”fucking amazing”. Jag är inte gift, har inga barn. Utöver min familj och de vänner jag räknar som familj är mitt arbete mitt liv och jag älskar det. Det är ett ”labour of love”, avslutar Debbie Millman.

Sedan 2005 har Debbie Millman sänt podden Design matters, där hon pratar med kreativa personer om design, skapande och livet. Exempel på samtalsgäster från det senaste året är art directorn Rochelle Udell, New York Times Magazines design director Gail Bichler och grafiska formgivaren och TED-grundaren Richard Saul Wurman.

Lisa Boda är frilansande journalist. Kyle Dorosz är fotograf baserad i New York. Podden Design matters, och annat av Debbie Millman, hittas på debbiemillman.com.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.