Bild: Karin Sunvisson

Essä: På jakt efter linjens betydelse

Irritationen över illustrationerna i en bilderbok driver Andreas Berg ut i funderingar kring den tecknade linjen. Han följer den genom modellteckning, handstil, den svenska 1970-talsskolans skrivstil SÖ-stilen, grafologi och tillbaka till bilderboken. När är linjen endast en ledtråd, och när är den liv? Essän publicerades i Tecknaren nummer 2, april 2018.

Text: Andreas Berg. Illustration: Karin Sunvisson.

Det finns illustratörer för illustratörer på samma sätt som det finns konstnärer för konstnärer – utövare som det oftast inte går så bra för men som hyllas av sina kollegor. Omvänt finns det framgångsrika illustratörer och konstnärer som kollegorna föraktar.

Utifrån kan det se ut som avundsjuka. Men, som den brittiske konstnären och konstpedagogen Grayson Perry påpekar, att investera i konstnärernas konstnärer har ofta visat sig ekonomiskt fördelaktigt. De som tjänar de stora pengarna gör det förväntade medan de som verkligen bryter mot normer och banar ny väg ofta är lågt skattade av sin samtid. Det här är ett dilemma för mig som lärare. Hur ska utbildningen förhålla sig till marknadskrafterna?

För inte så länge sedan fick jag en bilderbok i händerna som provocerade mig. Den var fransk, men utgiven i Sverige. Jag hade naturligtvis kunnat lägga den ifrån mig i stället för att gå djupare in i känslan, men reaktionen intresserade mig. Dessutom kände jag behov av att försöka förklara mig.

Man skulle kunna kalla Den stora berättelsen om en liten linje av Serge Bloch för en lekfull och opretentiös bok om teckning och kreativitet, en undersökning av vad man kan göra med en penna och lite fantasi. Det är förmodligen vad utgivaren (det ambitiösa Umeåförlaget Atrium) vill förmedla. Det är en bok av den kategori som ser ut att vara producerad för att säljas i Moderna museets shop eller på Designtorget.

Den stora berättelsen om en liten linje är en bok som signalerar god smak – utmanande och genreöverskridande på konstnärliga premisser, för avancerade barn och barnsliga vuxna. Kort sagt en pretentiös bok – med en bildad medelklasspublik som målgrupp. Det är en genre som man kan göra sig lustig över, men som samtidigt är ganska harmlös. Det är titeln som provocerar mig.

Upphovspersonen heter Serge Bloch. Han är född 1956 i Alsace, Colmar, och utbildad i Strasbourg. Det har gått bra för honom. Han har gjort redaktionell illustration för viktiga tidningar och reklam för stora varumärken, men också ställt ut på gallerier i ”Paris, New York, Tokyo, Seoul, Berlin …”

När jag utbildade mig visste jag inte att jag skulle bli illustratör. Det var meningen att vi som gick reklamlinjen på Beckmans skulle arbeta på reklambyrå. Målet var att bli art director men det vanligaste ingångsjobbet var som montör, ”klisterprins” eller ”klisterprinsessa”.

På skolan fick vi hantverksmässig skolning. Det ansågs avgörande att kunna hantera maskiner, olika kameror och kopieringsapparater. Jag hade en fördel av min grundläggande utbildning till fotograf. Därtill hade vi lektioner i färglära, måleri och teckning – en hel del av den här undervisningen hade vi tillsammans med modeklassen. Jag misstänker att jag var en av få elever över huvud taget som uppskattade modellteckning.

Jag började teckna modell regelbundet i en elevförening på gymnasiet. Det är nog det närmaste musicerande jag har kommit. Jag kan bli helt uppslukad av att teckna modell. Jag minns en gång på Beckmans hur jag väcktes av att någon frågade vad jag höll på med. Det var när jag i stället för att titta på modellen stirrade närsynt på min egen teckning. Anledningen till att jag minns situationen är antagligen att jag blev stum. Jag tror att jag kände mig ertappad, avslöjad i en privat situation. Det såg naturligtvis konstigt ut. Ett omvänt beteende är vanligare, och kanske mer naturligt – att ta ett steg tillbaka för att få en överblick och kunna iaktta proportioner och mellanrum i teckningen.

Det jag gjorde var att granska min linje, för att spåra min närvaro. Målet var absolut närvaro. Modellteckning var inte en skissform för mig. Det handlade inte i första hand om att pröva mig fram och söka proportioner. Jag tillägnade mig tidigt idealet att inte skugga och aldrig sudda, med förebilder som Henri Matisse och Stig Claesson. Allt ska redovisas. En felaktig linje kan inte utplånas men upphävas av en annan, konkurrerande linje. Det är som att gå på lina. Antingen håller man balansen eller också faller man.

En bra teckning förutsätter absolut närvaro, men närvaron gör inte automatiskt teckningen bra. Jag stirrade inte på min teckning för att avgöra om den var bra utan för att se var den bar och var den brast. Varje detalj, varje linje, har betydelse. Och det var viktigt för mig att bedöma dem så snart som möjligt, när spåren var färska, medan jag ännu hade minnet kvar av ögon­blicket då de gjordes. Sedan påbörjades en metamorfos, av teckningarna eller minnet, som gjorde att linjerna stelnade. Jag iakttog det fascinerat.

Hemma nålade jag upp de teckningar som jag tyckte var mest lyckade på väggen. Där iakttog jag hur förändringen fortsatte. Jag noterade att jag ofta retade mig efter ett tag på det som först tilltalat mig. Jag kan inte minnas att jag pratade med någon om min besatthet av linjerna, men mina krokilärare uppmuntrade mig. Det var väl ovanligt med ett sådant engagemang i ett övningsämne.

Jag tränade teckning med samma hängivenhet som jag tidigare hade tillägnat mig en handstil, fullt medveten om att jag gick mot strömmen. Jag gjorde hårdnackat motstånd mot den nya skrivstil som introducerades ungefär när jag började skolan och insisterade på att göra rundare bokstäver och mer komplicerade bindningar.

I efterhand har jag förstått att motståndet var utbrett, både bland lärare och elever. Många älskar att hata SÖ-stilen. Den står som symbol för den sociala ingenjörskonsten – en mental manipulering. Som om myndigheterna strävade efter att ta makten över utformningen av våra tankar. Det är populärt i dag och lätt att plocka billiga poänger på att kritisera folkhemmet.

Det finns avgjort skillnader mellan att lära sig teckna och att lägga sig till med en handstil. Att lära sig teckna är betydligt mer komplext. Att lägga sig till med en handstil är mer som att lära sig cykla eller läsa. Det handlar om att knäcka koden och komma över en tröskel. Det är klart att man kan glömma hur man gör, om man exempelvis drabbas av demens eller hjärnskada, men har man en gång tillägnat sig kunskapen så äger man den.

Ändå är det allt färre om vilka man kan säga att de har en handstil. Det är ingen särskilt kvalificerad gissning att människor i dag producerar mer och mer text, samtidigt som vi skriver allt mindre för hand. De flesta ser inget värde i att knäcka koden och komma över tröskeln.

I mitten av 1900-talet förväntades alla medborgare ha en läslig handstil, utom möjligen de som hade de tyngsta och smutsigaste jobben. Det var skolans och lärarnas ansvar att se till så att eleverna kunde skriva för hand. Minns Lennart Hellsing (1961): ”Gabriel Gräslök skriver så gräsligt / brevet han skrivit är inte läsligt. / Åh, vilket brev! / sa fröken, och rev / brevet som Gabriel Gräslök skrev.” Ingen kunde ana då att handstilen fullkomligt skulle förlora sin betydelse.

Den nya skrivstil som jag reagerade emot, så starkt men instinktivt – utan att kunna förklara varför, kom inte till utan anledning. Magdalena Gram har beskrivit hur det gick till, bland annat i Biblis nummer 64, 2014. Grunddragen i det som skulle bli SÖ-stilen presenterades 1943 i Skriftens ABC av Bror Zachrisson (disponent på Valdemar Petterssons boktryckeri och senare rektor för Grafiska Institutet). Han anlade ett funktionalistiskt perspektiv, ett paradigm som låg i tiden, och förordade att handskrift skulle efterlikna typografi. Detta skedde samtidigt som grunden lades för ett helt nytt skolsystem, med enhetsskolan som skulle utvecklas till den obligatoriska nioåriga grundskolan. Ingenting hade större betydelse för utvecklingen av den svenska välfärdsstaten än denna reform. Dessförinnan var det inte ovanligt att svenska barn slutade skolan efter sex år – med bristfälliga kunskaper inte bara i skrivning.

I andra änden av samhällspyramiden ansågs handstilen tvärtom oerhört betydelsefull. Under 1800-talet utvecklades tolkningen av handstilar, grafologi, som en praktisk tillämpning av psykologin. Disciplinen blomstrade under första hälften av 1900-talet för att därefter hamna i vanrykte. För tio år sedan var den enda personen som återfanns under rubriken ”grafolog” i Stockholmsdelen av telefonkatalogen Hans Scheike, men i mitten av 1900-talet var det fortfarande en någorlunda respekterad verksamhet. I min bokhylla har jag en bok som heter Handstil och karaktär med undertiteln Hur skriften förråder människan utgiven av Natur och Kultur 1962. Författare är Gustaf Lundgren, som var redaktör på förlaget.

Inledningsvis beskriver författaren grafologins utveckling. Som inspiratör anger han den tyska kulturfantomen Johann Wolfgang von Goethe, men den som tog det avgörande första steget var den schweiziske prästen och filosofen Johann Caspar Lavater. Lundgren gör en sammanfattning av hans utgångspunkt: ”Ingen del av människokroppen står i strid med de andra. Allt förenas av inre band, allt besjälas av en och samma ande. Det enskilda är en symbol för det hela; varje lem har samma karaktär som kroppen som helhet. […] Alla våra rörelser präglas av vår karaktär. […] Ingen av våra lemmar är så rörlig som handen och fingrarna. Och av alla handens och fingrarnas rörelser är inga så varierade som skrivrörelserna.”

Även om det ansågs betydligt viktigare när jag var barn än i dag att skriva läsligt så var det överkurs. Jag minns inte ens vilka lektioner som var vikta för ändamålet – om det var teckningen eller modersmålet som fick släppa till tid. Det var kanske inte så noga. Fram till högstadiet hade vi samma lärare och gränsen mellan ämnena var flytande. Från högstadiet minns jag ingen undervisning alls i skrivning och knappt i teckning heller. Hur som helst skaffar man sig inte en handstil under några skoltimmar. Jag lade i alla fall ned ganska mycket tid. Sedan 20-årsåldern är min handstil sig ganska lik. När jag tittar närmare på den och jämför tycker jag att den liknar SÖ-stilen mer än mitt ideal i grundskolan. Zachrissons idéer plockades upp av en ”välskrivningskommitté” som Skolöverstyrelsen tillsatte 1957 och landade i Lgr 69, Läroplan för grundskolan 1969 – i vilken även betyget i ordning och uppförande avskaffades. Vid samma tid (1970) beslutade lärarfacket att verka för att ämnet skulle byta namn från ”teckning” till ”bild” – med hänvisning till den ökade användningen av fotografi i samhället. 1972 förelåg SÖ-stilen i sin slutgiltiga form – då boken Handskrivning kom ut första gången (Stina Åkesson, Kerstin Anckers och Bror Zachrisson). Det är kanske inte orimligt att avläsa de oartikulerade protesterna mot stilen som kritik av skolsystemet – eller till och med av den socialdemokratiska hegemonin.

Jag reagerar negativt när jag inser att min handstil liknar SÖ-stilen. Jag sympatiserar verkligen inte med idén att handskrift ska efterlikna tryckta bokstäver och känner mig lurad. Sedan tänker jag om. Mycket hände mellan 1943 och 1972. Dessutom var Zachrisson inte ensam om arbetet – kalligrafen Kerstin Anckers var lika viktig. För övrigt är det förmodligen en misstolkning att målet var att komma så nära det mekaniska som möjligt. Det handlade snarare om att komma så långt som möjligt bort från frakturstilen, med utgångspunkt i samtida skrivdon (blyerts-och kulspetspennor). Jag kommer fram till att de som utvecklade SÖ-stilen strävade efter att skapa en handstil som var lika lätt att skriva som läsa.

Vad har detta med Serge Bloch att göra? Han är säkert en trevlig kille och kollega, en sådan som Svenska Tecknare eller den norska motsvarigheten Grafill skulle kunna bjuda in att föreläsa på tävlingarna/festivalerna Kolla! respektive Visuelt. Det är bara det att jag tycker att han är en värdelös illustratör.

Hur kan jag säga det? När det gäller författare brukar jag inte vilja ge något generellt omdöme förrän jag har läst tre böcker. Hur kan jag uttala mig så säkert i det här fallet? Rent objektivt kan man konstatera att Bloch är en inte särskilt bra Saul Steinberg-epigon. Det kan man tycka att förlaget borde genomskåda, men förmodligen är man inte bekant med originalet och det kan jag ha överseende med. Sanningen är att jag känner en instinktiv och intensiv motvilja mot Serge Blochs linje.

Det finns de som påstår att merparten av mellanmänsklig kommunikation sker utan ord, oftast omedvetet, kroppsligen. Jag tycker att det är ett intressant antagande. Om man överför resonemanget till teckning så känns det meningsfullt för mig. Utförandet har ofta mer att säga än motivet.

Saul Steinberg växte upp i en tid när vartenda barn tvingades skriva med tusch och stålpenna i skolan, och utbildade sig till arkitekt innan han flydde undan judeförföljelserna i Europa till USA där han blev tidningstecknare. Han bevakade Nürnbergrättegångarna som korrespondent för The New Yorker.

Om Serge Blochs liv och bekymmer vet jag ingenting, mer än att han är från Frankrike och i 60-årsåldern. Det betyder att han är uppvuxen i blyerts- och kulspetspennornas tidsålder och har tillägnat sig sin bläckstiftstil av intresse. Det verkar som om han debuterade som barnboksmakare i mitten av 1990-talet, efter den digitala teknikens definitiva genombrott (50 år efter att Steinberg gav ut sin första bok och fem år innan han dog).

Jag kan inte ens avgöra om Blochs teckningar är autentiska, om de existerar i fysisk form, eller om de är artificiella, om de är skapade digitalt. Och jag bryr mig inte om hur det förhåller sig. Hans linje är enbart en ledtråd, som läsaren följer för att ta reda på vart den ska ta vägen, medan varje millimeter av Saul Steinbergs teckningar lever och vibrerar.

Andreas Berg är illustratör, författare och professor i illustration på Kunsthøgskolen i Oslo. Karin Sunvisson är illustratör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.