Porträtt: Mona Chalabi

När statistikjournalisten Mona Chalabi började rita sina grafer för hand hände något. Bildernas blandning av allvar och humor har slagit stort, och nu är hon lika mycket illustratör. Ida Therén har träffat henne på The Guardian i New York. Artikeln publicerades i Tecknaren nummer 2, april 2018.

Text: Ida Therén. Foto: Kyle Dorosz.

– Jag ser mig själv som en sorts översättare. Jag hittar intressant statistik längst bak i någon akademisk tidskrift och sedan översätter jag det för en större publik.

Journalisten och illustratören Mona Chalabi pratar snabbt. Det är svårt att avgöra om det är på grund av att hon är stressad eller för att det bara är så hon pratar. Hennes brittiska dialekt sticker ut, eftersom vi möts i USA, på The Guardians redaktion i New York.

Mona Chalabi började sin bana som statistikjournalist, men det många känner igen henne som är illustratör: hennes populära Instagramkonto är fullt av grafer som förklarar komplex information på ett underhållande och begripligt sätt, ibland provocerande, ofta med en lätt satirisk touch. Men hade du frågat henne för några år sedan hade tanken på att hon skulle bli känd som tecknare låtit absurd.

– Jag började rita av ren och skär uttråkning. Som på möten, för att ha något att göra, berättar hon.

Det var när hon arbetade på Five Thirty Eight, en amerikansk webbplats med journalistik som berättar om politik, sport, ekonomi och vetenskap genom statistisk analys, som tecknandet började. Hon hade tidigare jobbat med statistikjournalistik på The Guardian i Storbritannien, men hade som 25-åring tackat ja till jobbet i New York för att utvecklas vidare. Dock hade hon svårt att hitta sin plats på den nya arbetsplatsen, och hon kände sig inte riktigt uppskattad. Men när hon lade upp några av sina handritade grafer på Instagram fick hon plötsligt bekräftelsen som hon hade saknat.

– Det var boosten jag behövde för mitt stackars känsliga ego, säger hon och skrattar.

När hon återvände som statistikredaktör till The Guardian, denna gång på New York-kontoret, hade kollegorna sett hennes teckningar på internet. ”Du borde rita för oss också”, sa de – och plötsligt var Mona Chalabi illustratör på en av världens största dagstidningar.

I dag tecknar hon dels för tidningen, och dels som frilans. Hon arbetar också med en rad tv-och radioprojekt. Nyligen illustrerade hon till exempel för dokumentärserien She’s the ticket, om kvinnor som tar plats i politiken och hastigheten med vilken andelen kvinnor ökar där. Det är sådant som har blivit hennes signum – att förklara komplexa statistiska fenomen på ett kul sätt, där humor blandas med allvar på ett tillgängligt vis.

Interracial and interethnic marriage in the United States, av Mona Chalabi, 2018. Källa: IPUMS

”Jag tittade på de 110 länder som tar ut en skatt på biologiska nödvändigheter som tamponger och bindor.” Tampon taxes, av Mona Chalabi, 2016. Källa: dutycalculator.com, 2016

Dina bilder verkar enkla och självklara vid en första anblick, men det måste ligga mycket arbete bakom. Hur omvandlar du komplicerade fakta till lättolkade bilder?

– De flesta grafer som jag hittar i akademiska tidskrifter måste jag titta väldigt länge på för att begripa, och ofta måste jag ringa författaren och fråga vad de menar. Så om någon ser på mina illustrationer och begriper vad jag vill visa på en gång, då har jag verkligen lyckats. Titeln som står över illustrationen är viktig: om den är rolig och verkar intressant är folk mer benägna att titta en stund. Som med teckningen om olika drogers konsekvenser som jag arbetar med just nu, säger hon och visar sidan i sin svarta anteckningsbok.

– I stället för det självklara men tråkiga ”Hur farliga är olika droger?” funderar jag på att vända på det och sätta ”Vilka droger ska du ta i kväll?” som rubrik.

Hur går du till väga när du skapar en illustration?

– Först söker jag runt på nätet för att försöka begripa det existerande visuella språket för frågan. Sedan försöker jag vända på saker, så det inte bara är den förväntade bilden som upprepas. Som med sexuella trakasserier – ofta skildras det med en ledsen kvinna. Vad händer om man i stället fokuserar på mannen?

Vad är det som gör bilderna mer tillgängliga än en tabell med siffror?

– Den stora skillnaden mellan att skildra information som en graf eller illustration jämfört med andra sätt att redovisa den, är användandet av skala. Att se en bild där två saker jämförs kan vara väldigt kraftfullt, jämfört med att se dem jämföras i siffror. Jämför du utrymmet som en fånge i en isoleringscell har med utrymmena på en parkeringsplats, och konstaterar att bilen får mer plats, då blir det mer påtagligt än om du skriver hur många meter stor cellen är. Eller, som med exemplet med antalet sexuella trakasserier som inte rapporteras: att likna de manliga förövarna vid ett isberg, där den största delen är under vatten, gör det tydligare hur många fall som är dolda. Människan som varelse använder skalor hela tiden, för att jämföra oss med varandra. I allt från hur stora vi är, till vem som är mer attraktiv, eller hur många år jag som kvinna har kvar att kunna få barn. Det kommer naturligt för oss.

”Jag tycker att det är bra om man känner något när man ser en graf. Om du inte känner något när du ser en bild av storleken på en isoleringscell, då är något helt fucked up.”

Du har en bakgrund i helt andra områden. Hur har det påverkat ditt arbete i dag?

– Jag studerade faktiskt internationell säkerhet på universitetet, säger hon och skrattar.

– Efter studierna arbetade jag med en flyktingorganisation som räknade antalet irakiska flyktingar. Det var frustrerande, för ingen läste våra rapporter. Vi skrev dem bara för att få mer pengar av givarna. De nådde aldrig ut till människorna det handlade om. Ett vanligt problem när man arbetar med datainsamling är att själva frågan är felaktig. Folk svarar ja på frågan om de behöver mer sjukvård, men det de behöver mest är kanske elektricitet – bara att det inte är någon som frågar om det. Det enda sättet att hitta sådana fel är att publicera informationen på ett sätt som gör att fler i den aktuella publiken kan ta del av den. Då kan de påpeka när något inte stämmer.

Hur använder du den insikten i ditt nuvarande arbete?

– Alltid när jag publicerar statistik gör jag det med tanken att det finns någon där ute som vet mer om det jag skriver om än vad jag gör. Därför har kommentarfälten i sociala medier blivit en väldigt bra lärare. Att hela tiden kunna läsa vad folk tycker och försöka förstå vad som fungerar och inte har verkligen hjälpt mitt arbete att växa. Jag försöker alltid vara så transparent jag kan, och ta till mig av kritik som framförs. Särskilt när det kommer till bilder, där information ofta sprids på annat sätt än med text. Skriver du fel i en text kan man enkelt ändra en mening i länken. Men delar du en bild kan den spridas snabbt genom skärmdumpar och man kan inte återta den falska informationen på samma sätt.

”Harvey Weinstein, Casey Affleck, Bill Cosby, Roger Ailes, Donald Trump … de är bara toppen av isberget.” 70 percent of sexual harassment incidents go unreported, av Mona Chalabi, 2017

”Från 0 (minst skada) till 3 (mest skada).” What drugs should you take tonight? av Mona Chalabi, 2017. Källa: The Lancet, 2007 Till vänster: ”Ursäkta om jag inte

Till vänster: ”Ursäkta om jag inte blir alltför exalterad när folk säger att det är fler kvinnliga medlemmar av parlamentet i brittiska underhuset än någonsin tidigare. Det kryper så långsamt uppåt att med den här takten måste vi vänta till 2086 på jämställdhet. Min prognos baserar sig på siffror från 1918 till 2017.” When will 50 percent of politicians be female? av Mona Chalabi, 2017. Källa: House of Commons Library

Har du erfarenheter av att folk har blivit sura på dig i sociala medier?

– När jag illustrerade en animation med antalet manliga anställda i techvärlden visade jag det genom att rita penisar som symbol för män. Jag har ganska många transpersoner som följare och flera av dem reagerade på valet av könet som symbol. Jag är medveten om att alla män inte har penisar, och att alla med penis inte är män. Men samtidigt var det svårt, vad finns det för symboler att tydligt representera män med? Efter att jag hade reflekterat över kritiken ändrade jag symbolen till en hårig arm. Men jag vet inte … jag är en hårig kvinna. En hårig arm löser egentligen inte problemet.

Just sådana val måste vara en vanlig utmaning när man försöker förenkla komplexa fenomen i en enda bild?

– Ja, och det är ett exempel på hur sociala medier gör mig bättre på det jag gör. Det hand­lar inte bara om egot, utan det gör mig också smartare. Vissa har kommenterat att jag bara borde lyssna på mig själv, och inte på andras kritik. Men som journalist har jag i uppdrag att tjäna allmänheten. Om jag är intresserad av en sak, men allmänheten säger att de verkligen vill ha information om något annat, så är det något jag borde överväga – inte bara ägna mig åt mina personliga intressen.

Det är ju som filmindustrin, som länge bara gjorde filmer om vita, rika människor när en stor andel av biobesökarna har helt annat ursprung och vill se andra berättelser.

– Exakt. Det är ju bara korkat. Men jag upplever också att det ändrar sig. Länge var vi beredda att se filmer som inte handlade om oss själva. För det var bara så det var. Men nu är jag inte längre villig att bara acceptera det.

Vad använder du för teknisk utrustning när du tecknar?

– Ofta använder jag bara min anteckningsbok och färgpennor för teckningarna, som jag sedan fotar med min mobil. Jag upplever att läsarna uppskattar gör-det-själv-känslan, att man ser att jag har suddat ut något och ritat om. När man gör grafer på datorn ger det en falsk fernissa av objektivitet. Det är lätt att tro då att all data är ”sann”, vilket är skitsnack. Personen som samlade in siffrorna kanske inte har gjort allt rätt, så även om allt ser rent och prydligt ut är det inte nödvändigtvis så att allting stämmer. Genom att rita dem för hand visar man tydligare att en riktig människa valde att välja ut informationen så här och presentera den. Men ska man tjäna pengar på illustrationer funkar sällan den handritade estetiken, så jag har lärt mig att bemästra olika bildbehandlingsprogram efter hand, för att kunna finslipa tekniken. Samtidigt är det viktigt för mig att hålla fast vid den mänskliga aspekten av hur man uppvisar statistiken. Jag tycker att det är bra om man känner något när man ser en graf. Om du inte känner något när du ser en bild av storleken på en isoleringscell, då är något helt fucked up.

”Jag tecknade den här för Women’s March. Jag kände mig stolt över att få göra det, delvis för att jag själv finns med i den här statistiken. Jag tillhör de 13,2 procent amerikaner som är invandrare, de 38,7 procent som inte är vita och de 50,8 procent som är kvinnor.” America is not America, av Mona Chalabi, 2017. Källa: US Census Bureau, 2016

Hur tror du att din uppväxt har påverkat ditt tecknande?

– Mina föräldrar är irakiska muslimer och invandrade till England innan jag föddes. Mamma är gynekolog och engagerad feminist, och jag kan se en del likheter med henne i min egen fascination av kroppen och hur det är att vara kvinna. Det finns också paralleller med mitt intresse för ”outliers”, en benämning inom statistik för ett avvikande värde som skiljer sig kraftigt från andra värden, eftersom jag växte upp i en miljö där jag ofta var den enda bruna personen. Jag är inte intresserad av medeltalen, ”the averages”. Jag är intresserad av vad som är annorlunda och skiljer sig från andra. Min bakgrund har nog också gjort mig mer benägen att tala högt om feministiska frågor. Hade jag varit vit hade det faktum att jag är ”frigjord och modern” tagits för självklart och jag hade inte behövt vara lika tydlig med det. Bara för att min mamma bär hijab antar många att hon inte är feminist, men så är det inte alls.

Att Mona Chalabi tar både sin feminism och intresset för datainsamling på stort allvar, särskilt i kombination, blir tydligt när intervjun börjar ta slut. Det är dags att fota och medan fotografen förbereder allt börjar vi prata om vårt gemensamma intresse: att vara singel och kvinna i New York. Mona Chalabi ger mig sin mobil.

– Kolla här, säger hon och visar mig ett excelark.

– Det här är en tabell över alla dejter jag varit på i New York. Namn, datum och vad personerna gjorde.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det är väldigt roligt. Om det är en bok jag gärna skulle läsa, så är det Mona Chalabis dejtingstatistik. Hoppas hon ger ut den.

Ida Therén är kulturskribent och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, och baserad i New York. Kyle Dorosz är fotograf baserad i New York.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.