Ur Det finns ingenstans att fly av Ester Eriksson (Kartago, 2016).

Reportage: Att spegla världen i sig själv

Vågen av självbiografiska serieromaner tycks inte mattas. Varför passar det subjektiva så bra i serierutor? Varför är så många av serierna gjorda av kvinnor? Och är de verktyg för att slå underifrån? Anna Kågström talar med en forskare, en serieskapare och en förläggare om jagberättande, psykisk ohälsa, punkig estetik och det unga, otrygga prekariatet. Artikeln publicerades i Tecknaren nummer 2, april 2018.

Text: Anna Kågström.

Plötsligt krymper huvudpersonen till myrstorlek. En annans huvud sväller och blir helt groteskt. I ett tredje serieexempel blir känslorna så starka att karaktären faller ut ur bild, kvar syns bara ett par förtvivlade fötter.

Serieformatet är erkänt tacksamt för att ladda en och samma bild med både vrål och skratt. De självbiografiska serieromaner som fortsätter att ticka ut på den svenska seriemarknaden har också humor som en ständig underskruv, trots blytunga ämnen som sexuella övergrepp, svår ångest, slavliknande arbetsförhållanden på en svart marknad eller uppväxt i sektmiljö.

Ur Wage slaves av Daria Bogdanska (Ordfront, 2016).

Att det självbiografiska berättandet generellt just nu är älskat och efterfrågat är uppenbart inom flera kulturområden. Den tydligt höga andelen inom serieromanvärlden fick litteraturvetaren Nina Ernst på Språk-och litteraturcentrum vid Lunds universitet att bidra till svensk seriekultur med en avhandling. I Att teckna sitt jag – Grafiska självbiografier i Sverige, som utkom i höstas på Apart Förlag, närstuderar hon det hon kallar grafiska självbiografier. Urvalet från den svenska seriescenen är från åren 1998–2016.

– Vi lever visserligen i en individualistisk tid, men jag tror inte att den här självbiografiska trenden handlar så mycket om de där 15 minuterna i rampljuset. För många serieskapare verkar det snarare viktigt att tydligt bottna i sig själva, och samtidigt förmedla något annat. Malin Billers berättelse om sexuella övergrepp i Om någon vrålar i skogen har, som jag ser det, också ett ärende att hjälpa andra utsatta. Och Mats Jonsson, som var en av de första i Sverige att teckna självbiografiskt i längre format, har ett tydligt politiskt och samhällshistoriskt ärende, till exempel i Nya Norrland. Många av serieskaparna är också unga. Kanske är det enklare för dem att utgå från sina egna erfarenheter.

Omslaget till Det växer av Julia Hansen (Kolik, 2015).

Ett tydligt självbiografiskt tema, som också blir visuellt slagkraftigt med serieformatets specifika element, är kvinnors utsatthet, menar Nina Ernst.

– Ett svenskt exempel är Frida Ulvegren, som i Fridas resor skildrar hur hennes 15-åriga kropp objektifieras under hennes tid som tonårsmodell. Ett annat, väldigt tydligt exempel, finns hos den österrikiska serieskaparen Ulli Lust, som skildrar hur hon som 17-åring försökte freda sig mot mäns blickar och inviter på resa i Europa. Vid ett tillfälle står ett antal män inuti rutan, medan hennes persona står utanför, så att läsaren på samma sätt som hon utsätts för de där blickarna. Så kan man inte göra i någon annan litterär form.

I studien har Nina Ernst också satt en siffra på ett annat uppenbart tema inom grafiska självbiografier – en dryg tredjedel handlar om någon form av psykisk ohälsa.

– Det är inte förvånande, psykisk ohälsa är ju en av vår tids största folksjukdomar, där serieskapare förmodligen har bidragit till att bryta ett tabu – åtminstone verkar fler unga människor inte längre skämmas för att prata öppet om att de mår dåligt. Jag tänker att ritandet för en självbiografisk serieskapare blir ett sätt att ta sig ur offerrollen, just genom att sätta sig i positionen att granska sig själv utifrån.

Kan en anledning till att många självbiografiska serieskapare just nu är kvinnor vara att det är ett sätt att göra sig själv till subjekt i stället för objekt?

– Ja, på det sättet bär berättelserna på en liknande kraft som vittnesmålen från metoorörelsen, eller från den feministiska och normkritiska boomen i serievärlden runt 2006, när kvinnliga serieskapare tydligt började ifrågasätta och visa konsekvenserna av patriarkala normer.

I studien argumenterar Nina Ernst också för hur seriens alla genretypiska element lämpar sig för den självbiografiska genren, där starka känslor kan fångas i ett effektivt grafiskt uttryck. Nina Ernst listar exempel: Ett hjärta kan brista under texten ”knakelibrak” (som i Sofia Olssons Det bästa barnet, när sambon meddelar att han ska lämna henne). Komplex kan göra olika kroppsdelar groteska (som den markanta näsan i Julia Hansens Det växer). Eller så förvandlas ångesten till ett konkret monster, som tar plats i soffan jämte sin skapare (som i Stina Hjelms Mitt dåliga samvete).

Ur Det finns ingenstans att fly av Ester Eriksson (Kartago, 2016).

– Fördelen är ju att en serieskapare kan förstora känslor utan att bli patetisk, eftersom sådana hyperbola element hör mediet till, säger Nina Ernst. I en prosatext skulle något liknande framstå som en kliché.

Att teckna sitt jag nystar också i de självbiografiska trådarna bakåt. Inte minst vill Nina Ernst nyansera seriehistorien genom att lyfta fram kvinnliga förebilder från 1960-talet och framåt. Här finns exempel från amerikansk underground, som kvinnorna bakom serietidningen It ain’t me, babe med bland andra Aline Kominsky-Crumb, och den mer sentida Alison Bechdel, liksom från den franska seriescenen, som Claire Brétecher och Marjane Satrapi, och fram till svenska, trendsättande serieskapare.

– Det är klart att svenska moderna föregångare som Coco Moodysson och Åsa Grennvall har banat väg för de kvinnliga serieskapare som berättar självbiografiskt i dag.

Ur Wage slaves av Daria Bogdanska (Ordfront, 2016).

En av dem som har bidragit till att förnya den svenska serieromanen på senare tid är Daria Bogdanska. 2016 utkom hon med den hyllade Wage slaves, där hon effektivt ritar fram sin första tid i Sverige och Malmö: sökande efter vem hon vill och kan vara i det nya landet. Kampen för en skälig lön bland invandrade svartjobbare på krogar kring hippa Möllevångstorget.

Daria Bogdanska, som själv har rötter i polsk arbetarklass, menar att den självbio­grafiska trenden passar särskilt bra för folk i underordnade positioner som kvinnor, arbetarklass, nysvenskar, unga …

– Serier handlar ju om att förmedla känslor. En serie måste inte ha en klassisk, dramaturgisk handling, och det kan vara särskilt bra för skapare med lågt självförtroende att slippa ställa sig själva den där hämmande frågan: ”Varför skulle någon tycka att min historia är viktig?” Vi vet ju att all bra konst ger igenkänning. Det där gäller även mig själv. Jag har inte så stort kulturellt kapital hemifrån, och skulle aldrig kunna skriva en tjock textbok. Jag kan heller inte hitta på fantastiska världar, historier eller twistar. Men jag kan berätta om mig själv.

Omslaget till Iggy 4 ever av Hanna Gustavsson Galago, 2015).

Hennes första kontakt med serier var via punkfansin i tonåren, som ofta ritades med det snabba manér som i dag har blivit ett slags svensk norm.

– För mig var det första gången jag kunde identifiera mig med någon form av kultur. En av mina största inspirationskällor var och är den amerikanska serieskaparen Julia Wertz, som egentligen ritar ganska fruktansvärt. Men att läsa om hennes vardag, hur hon och hennes vänner mår, hennes problem med alkohol och med att betala hyran … Sådant är mycket intressantare för mig än en tjock textbok, som är skriven av en man och som anses vara fin konst.

Även det ”fula” och till synes snabba manéret fyller en demokratisk funktion, menar hon:

– Jämför det med den franska seriescenen, där normen tvärtom säger att allt ska vara så snyggt och skickligt. Men då måste man fråga sig: Vem är det som tecknar? Vilka har råd med heltidsstudier för att bemästra den konsten, och sedan ägna år åt att teckna så fint, och i färg? I Sverige kanske serieskaparen snarare är en vikarie i hemtjänsten, som ligger på knä på golvet och ritar svartvita, ”fula” serier när hon har rast. Vilka serier vill vi ha?

Själv håller Daria Bogdanska på med en uppföljare till Wage slaves, jämte deltidsjobbet som teckningslärare på allmän linje på Fridhems folkhögskola.

– Om förra boken koncentrerades kring arbete kommer den här boken att fokusera på bostad. Jag har flyttat 20 gånger i mitt vuxna liv, varav sex gånger bara de senaste tre åren.  Det är så många av oss i det som brukar kallas den ”curlade” generationen lever. Jag vill undersöka vad den otryggheten gör med oss.

Svaret på varför så många serieromaner handlar om unga som mår dåligt handlar till stor del om nyliberalism, hävdar Daria Bogdanska. Nittiotalisterna glider inte på någon räkmacka. De är tvärtom den första generation som på flera sätt lever i större osäkerhet än sina föräldrar – med otrygga anställningar, otryggt boende, osäker ekonomi och en svajig framtidstro. Många ingår i det som med ett sociologiskt begrepp benämns prekariatet, människor som lever utanför den etablerade arbetsmarknaden och därmed inte har samma tillgång till sociala trygghetssystem. Samtidigt ropar arbetsgivare efter topprestationer och ständiga kompetensförbättringar.

– Det handlar inte om att ångest passar särskilt bra i serierutor. Det är helt enkelt en beskrivning av hur många unga i prekariatet mår, och som många läsare därför kan känna igen sig i. Det kommer definitivt att komma fler sådana historier.

Fler historier från prekariatet är också vad Sofia Olsson, serieskapare och nytillträdd förläggare på Galago, ger som exempel när hon ska titta framåt.

– Det finns flera spännande nittiotalister som Ester Eriksson och Moa Romanova, som berättar om en ganska hopplös vardag och om sina egna brister och opräktiga beteenden på ett väldigt dråpligt och självutlämnande sätt. Men det finns också yngre tecknare som Agnes Jakobsson och Ellen Greider, som både tittar inåt och utåt, mot samhället.

Vad gäller det dokumentära anslaget önskar Sofia Olsson att se mer av den typ av blandning mellan dokumentärt berättande och självbiografi som redan finns inom en viss typ av journalistik.

– Det blir ofta spännande när skribenten även skriver in sig själv och sina känslor kring själva arbetsprocessen i berättelsen. Det är precis den typen av dokumentärt självutlämnande berättande som seriemediet passar så bra för.

Den höga andelen kvinnliga serieskapare har enbart höjt statusen för serier, menar Sofia Olsson.

– Det har definitivt tvättat bort den där stämpeln av svettigt pojkrum som serier tidigare har haft. Men seriens högre status handlar också om en allmän professionalisering. Ju fler som går olika utbildningar och skickar in manus, och ju fler som refuseras, desto högre allmän nivå blir det. Jag tror att svenska serieromaner kommer att bli både snyggare och mer genomtänkta grafiskt framöver.

Att kvinnorna nu har tagit över även på de större serieförlagen (Nina Hemmingson är sedan i mars i fjol förläggare på Kartago, Sofia Olsson tog i januari över efter Mats Jonsson och Johannes Klenell på Galago) ser hon som ett naturligt steg:

– Trots boomen för kvinnliga serieskapare i början av 2000-talet har förläggarna fortfarande varit män – man kan väl säga att det var dags nu. Samtidigt kan man förstås undra över den fortsatta dominansen av kvinnliga serieskapare inom det självbiografiska berättandet, och frånvaron av manliga. Vad gör killarna? Orkar de bara inte göra det här roliga, men ganska underbetalda, arbetet?

Anna Kågström är journalist. Böckerna som förekommer i reportaget har getts ut på förlagen Optimal Press, Galago, Kartago, Kolik och Ordfront.

Omslag till några av de böcker som nämns i reportaget: Livets ord: Mina tio orimliga år som frälst av Thomas Arnroth (Galago, 2017). Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm (Kolik, 2014). Wage slaves av Daria Bogdanska (Ordfront, 2016). Om någon vrålar i skogen av Malin Biller (Optimal Press, 2010). Fridas resor av Frida Ulvegren (Kartago, 2013). Det finns ingenstans att fly av Ester Eriksson (Kartago, 2016). Nya Norrland av Mats Jonsson (Galago, 2017). Det bästa barnet av Sofia Olsson (Galago, 2013).

Vad är en grafisk självbiografi?

I sin avhandling Att teckna sitt jag – Grafiska självbiografier i Sverige (Apart Förlag, 2017) har Nina Ernst granskat grafiska självbiografier från 1998 till 2016. I boken är 22 serieskapare representerade med minst ett verk. Ernsts definition av en grafisk självbiografi är ”självframställningar där namn/identiteten mellan författare, berättare och huvudperson är tydlig”, vilket betyder att antropomorfa figurer som Rocky och Klas Katt inte finns med. Dessutom ska det vara en längre, sammanhängande berättelse som har publicerats i bokform.

Svenska självbiografiska serier

Självbiografiska serieromaner, där huvudkaraktären är ett uttalat alter ego, började ges ut på den svenska marknaden under 1990-talet. In på 2000-talet fortsatte den feministiska boomen med en mängd kvinnliga serieskapare, som också skildrade sina liv i grafiska romaner. Nu på 2010-talet är trenden fortsatt stark: serier i längre format är företrädesvis självbiografiska. Manliga serieskapare finns, men de kvinnliga dominerar. När Kvarnby serietecknarskola startade i Malmö 1999 var könsfördelningen mellan eleverna relativt jämn. I dag är drygt två tredjedelar kvinnor. Ett axplock privat-politiska teman från senare års utgivning: smärtsamt vuxenblivande (Hanna Gustavssons Nattbarn, 2013, och Iggy 4-ever, 2015, båda Galago), psykisk kollaps (Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly, Kartago, 2016), svartarbete (Daria Bogdanskas Wage slaves, Ordfront, 2016), att leva under sektliknande former (Thomas Arnroths Livets ord: Mina tio orimliga år som frälst, Galago, 2017), mobbning och misslyckad glesbygdspolitik (Mats Jonssons Nya Norrland, Galago, 2017). I princip dominerar två förlag den lilla svenska serieromansutgivningen: Galago och Kartago. Utöver det finns flera mindre förlag som exempelvis det kollektivt drivna Dotterbolaget. Föreningen Tusen serier verkar normkritiskt med både utgivning och workshops för att ”bredda den traditionellt helsvenska seriekulturen”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.