Porträtt: Gustaf Holtenäs

Hur skildrar man ett fruktansvärt trauma i bilder? Det har konstnären, illustratören och animatören Gustaf Holtenäs tänkt mycket på. Här berättar han för Johan Kellman Larsson om arbetet med den animerade videon till Jenny Wilsons låt Rapin*.

Texten har tidigare publicerats i Tecknaren nummer 4/5, september 2018.

Text: Johan Kellman Larsson. Foto: Carola Björk.

Han kan bli maniskt uppslukad periodvis, arbeta dag och natt i flera månader. Allt för att försöka skapa något som är större än honom själv, säger Gustaf Holtenäs. Vi ses i hans ateljé på Konstfack i Stockholm. Han ger ett vänligt och eftertänksamt intryck, bjuder på jordgubbssaft.

När han arbetar brukar han lyssna på ljudböcker och nyligen tog han sig an Min kamp, Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit. Bokprojektet fick sitt namn mot bakgrund av den norske stjärnförfattarens väldokumenterade vardagsstrid: kampen om det lilla (relationer, växande tvätthögar) kontra det stora (konsten).

– Jag kände verkligen igen mig i det där. Jag är också redo att ägna all tid åt konsten. Bara jag inte hamnar i det där konstnärliga martyrskapet, det suger. Knausgård verkar ju så bitter. Men jag har för höga ambitioner för att inte hamna där emellanåt. Ibland känns det som om jag lever livet till fullo genom konsten, på ett djupare plan. Och ibland det motsatta, att jag offrar det vardagliga och mina relationer för något helt absurt. Men just nu går det bra. Jag lever ensam och har inte ansvar för någon annan än mig själv. Jag har inte ställt en väckarklocka på tre år.

Gustaf Holtenäs står på tröskeln till sitt stora genombrott. På Konstfack studerar han det breda och individuellt inriktade kandidatprogrammet Konst. Men han har sedan han påbörjade utbildningen i januari 2017 fått skolka en hel del. Det har helt enkelt inte funnits tid. Under de senaste tre åren har produktionstakten varit rent, ja, Knausgårdsk.

The body break up, affisch av Gustaf Holtenäs, 2016. ”Jag blev tillfr.gad om att visualisera en låt av Anna von Hausswolff, som sedan aldrig släpptes men som handlade om att ta farväl av en nära vän som hade gått bort. Bilden visar en person som sakta förs från den levande världen mot döden, mot det oförklarliga. I bakgrunden kan man se staden och alla människor personen en gång kände men som nu sakta suddas ut.”

Gustaf Holtenäs har producerat musikvideor och posters till en rad olika framstående artister som Shook, Alex Cortex och Anna von Hausswolff. Han har dessutom gjort ett tv-spel, illustrerat en bok samt haft flera utställningar. Stilen är på samma gång expressiv och melankolisk.

Gustaf Holtenäs mest uppmärksammade projekt släpptes i mars i år – musikvideon till Jenny Wilsons Rapin*. Låten beskriver på ett mycket rakt sätt en våldtäkt som Wilson utsattes för. Att titta på videon är som att lämna en ljus sommardag, kliva ned i en råkall källare och dra tunga gardiner för fönstren. Gustaf Holtenäs bilder som utgör videon, 2 000 stycken, är skoningslösa.

I samband med att Jenny Wilson släppte Rapin* hände något mycket ovanligt: videon fick nästan lika mycket uppmärksamhet som låten. Den premiärvisades på Göteborgs Filmfestival och kallades bland annat ”omtumlande” (Expressen) och ”sjukt stark” (Nöjesguiden).

Hur kom videon till?

– Jenny Wilson kontaktade mig och vi träffades i Malmö. Vi bollade fram och tillbaka under ett halvår innan jag började arbeta. Jag var aldrig tveksam till att göra den, jag gillar nya utmaningar och det här liknade verkligen inget som jag hade gjort förut.

Hur visualiserar man musik som handlar om något så fruktansvärt som en våldtäkt?

– Det var mycket svårt. Svårt att bestämma sig för det bästa sättet att porträttera händelsen på. Och samtidigt, att inte vara feg i uttrycket. Jag ville komma så nära känslorna som möjligt. Jag var orolig under processen att jag hade förskönat scenariot för mycket, med vackra landskapsbilder och så där. Jag försökte kontra det med att först bygga upp denna sagolika värld och sedan, vid våldtäktscenen, totalt rasera den. Att visualisera världen genom offrets ögon, före och efter.

Hur lång tid tog det att göra videon?

– Fyra månader av faktiskt arbete, måndag till söndag.

Påverkades du på något särskilt sätt av processen?

– Det kändes självklart skevt att försöka vara kreativ i någon annans trauma. Jag blev väldigt påverkad av att ständigt tänka på våldtäkt varje dag i ett halvår. Jenny och jag hade tät dialog under hela processen. Det var nervöst när jag visade resultatet, särskilt övergreppsscenerna. Men hon var nöjd, vilket var det absolut viktigaste.

Hade du räknat med det stora genomslag som videon fick?

– Jag hade inga särskilda förväntningar, även om jag så klart hoppades att jag skulle lyckas göra något som kändes som något mer än bara ännu en musikvideo. Jag blev bland annat inbjuden till en filmfestival i Los Angeles som ville visa videon. Jag flög dit och höll tal inför 300 Hollywoodregissörer, människor som arbetar med artister som Björk och MGMT. Det kändes lite overkligt.

Du är konstnär, illustratör, animatör och spelutvecklare. Vad ser du dig främst som?

– Det är kul att leka visionär. Att försöka lära sig lite om allt och inte vara bunden till ett särskilt fält. Jag försöker också skapa band mellan de olika konstformerna, och vara så fri som möjligt.

Du har också bakgrund som musiker?

– Jag har släppt lite musik på egen hand, under eget namn och i flera band. Det är tack vare dessa lika stora intressen, för bild och musik, som jag har lockats till att skapa musikvideor.

Är det ett medvetet val att ha en bred yrkesroll, liksom för att öka möjligheten till frilansförsörjning?

– Så var det nog delvis i början, men i dag handlar det om att jag vill känna mig stimulerad. Nyfikenheten i att lära mig något nytt, ta mig an nya världar, att inte stagnera. Jag är nog extremt lustdriven.

Kan det finnas en risk med att vara för spretig, att inte renodla sin talang?

– Hade jag varit ekonomiskt oberoende så hade jag nog spretat helt och hållet. Så tanken ”vad är mest rationellt för att överleva” finns med, ja.

Hur ställer du dig till att göra rent kommersiella uppdrag, är det något du har behövt ta ställning till?

– Jag vill alltid göra något meningsfullt av min tid.

Låt oss säga att ett vitaminvattenföretag hör av sig imorgon och erbjuder 250 000 kronor för en animerad reklamfilm.

– Då får det vara en kort, kort reklamfilm eftersom det tar så himla lång tid. Men det låter hemskt ointressant. Däremot har jag tänkt på hur jag skulle göra om jag fick en förfrågan av någon riktigt stor musiker. Säg, David Guetta eller någon annan som jag inte har någon relation till eller alls gillar, men som har väldigt bra budget. Jag gjorde faktiskt en video till ett kommersiellt ryskt band en gång, som jag tyckte var jättekassa. Men det blev inte alls bra. Och efter det har jag bara gjort samarbeten som har känts meningsfulla eller som jag har blivit passionerad kring. Men pengarna sinar.

The island av Gustaf Holtenäs, 2017.

Innan du tog steget och började ägna dig åt konst på heltid studerade du teknisk fysik och astronomi under fyra år på Lunds tekniska högskola. Det märks i dina verk att du är intresserad av rymden och science fiction.

– Redan i barndomen, från fem år och framåt, fascinerades jag mycket av andliga, mäktiga och övermänskliga bilder. Stora existentiella landskap. Jag var i perioder helt fast i tv-spelet Final fantasy. Det finns något så stämningsfullt och sagolikt i de där episka världarna som jag instinktivt drogs till. Jag räknar fortfarande det spelet som en av mina största konstupplevelser.

Vad drömde du om som ung?

– Jag ville bli arkitekt. Jag har alltid tecknat, så länge jag kan minnas. Och egentligen aldrig slutat. Båda mina föräldrar är arkitekter och de var alltid väldigt uppmuntrande, vilket taggade mig att fortsätta. Jag ritade perspektiv när jag var fem år, men jag tänkte aldrig att jag skulle bli konstnär.

Hur tar man steget från avancerad ingenjörsutbildning till konsten?

– Egentligen skulle jag bara ta ett uppehåll på ett halvår och göra exakt det jag kände för. Jag ställde mig frågan: om jag skapar en lucka i tillvaron där jag inte har någon som helst press på mig, vad kommer jag då att ägna mig åt, vad kommer att kännas mest genuint att hålla på med? Jag landade i tecknandet och musiken.

Bild av Gustaf Holtenäs, 2012. ”Den här bilden betyder mycket för mig, eftersom jag höjde ambitionen till en ny nivå. Innan den här hade jag ritat mindre, enklare saker. Nu bestämde jag mig för att öka formatet och detaljnivån. Snart efter det började jag satsa mer på tecknandet.”

Affisch av Gustaf Holtenäs för Jenny Wilsons låt Rapin*, 2018.

Finns det beröringspunkter mellan kvantfysik och konst?

– Absolut. Att gå in i hjärnan så pass djupt och försöka förstå abstrakta saker. Man blir hemskt filosofisk av båda.

Minns du en första bild som gjorde intryck på dig?

– Den här målningen minns jag tydligt från min barndom.

Han visar en bild som sitter på en anslagstavla i ateljén, en miniatyrversion av den nederländske 1500-talskonstnären Pieter Bruegels målning Jägarna i snön.

– Jag har alltid tyckt om vidsträckta landskap med många enskilda berättelser. När jag var liten älskade jag också Pettson och Findus-böckerna av Sven Nordqvist, med alla deras detaljer. Japansk manga har också alltid varit en stor inspirationskälla. Mangaserien Akira av Katsuhiro Ōtomo och Nausicaä av Hayao Miyazaki är fortfarande dem som jag håller högst.

Stillbilder ur Gustaf Holtenäs animerade musikvideo till Jenny Wilsons låt Rapin*, 2018.

Finns det någon röd tråd i ditt konstnärskap?

– Att hela tiden försöka pusha det kreativa och fantasifulla, tror jag. Och samtidigt försöka vara intelligent i det jag ritar. Och att göra något som bottnar i något större. Rapin* är ett bra exempel.

Du är aktiv på Instagram där du visar nya verk, vad har sociala medier betytt för dig?

– Nog … allt. Det ger mycket mer än att ställa ut på något galleri, i alla fall har det varit så för mig. Det är väldigt tacksamt att få den där omedelbara feedbacken.

Hur skulle det vara att bo i dina teckningar?

– Många tycker att de känns läskiga och dystopiska. Andra tycker att de är sagoaktiga. Jag tycker att de känns ganska trevliga! Jag lever redan i dem, de är egentligen det enda jag ser. När jag går på stan och tittar upp på byggnader gör jag alltid om dem i huvudet. Vrider, deformerar, duplicerar, abstraherar. Som ett filter över verkligheten.

Jag tycker att många av dina bilder är superläskiga. På ett subtilt sätt, vilket gör det nästan ännu mer skrämmande.

– Jag tänker att det är ganska stillsamma och vackra miljöer, men om man inte vet vad det är så kan jag förstå att bilderna känns skräckinjagande. Men jag gillar ju den där vemodiga domedagskänslan. Det är så vackert, även om det kan kännas lite farligt.

Gustaf Holtenäs fotograferad av Carola Björk i Kungliga slottets skulpturgalleri, Gustav III:s antikmuseum. Där visades under våren en utställning i samband med Konstakademiens stipendietävling Den tänkande handen, i vilken Holtenäs var en av de nominerade.

Vad gör du om fem år?

– Framtiden känns lite oklar för tillfället, det är svårt att veta vad jag ska lägga tid på. Det är ganska frustrerande. Ska jag starta en animeringsstudio? Ska jag göra fler musikvideor? Eller ska jag börja skissa på en kortfilm? Långfilm? Eller bara teckna?

Vad lutar det åt?

– Just nu är jag sugen på att göra klart min skiva som jag har arbetat med från och till under flera år. Det är nog det som känns mest spännande. Men ibland tänker jag att jag ska strunta i konsten ett tag också, och bara leva ett lugnt liv. Ta en paus och köpa en liten stuga någonstans i skogen. Men då lär det väl sluta med att jag sitter där och arbetar dygnet runt ändå, i min ensamhet.

Innan vi skiljs åt berättar Gustaf Holtenäs att han ska umgås med sina föräldrar som är på besök i Stockholm. I kväll ska de äta middag på restaurang. Kampen om fördelningen av tid mellan vardagen och konsten fortsätter.

Gustaf Holtenäs är född i Helsingborg och studerar konstprogrammet på Konstfack i Stockholm, se hans bilder på gustafholtenas.com. Johan Kellman Larsson är journalist. Carola Björk är fotograf.

Suburb Stockholm in Rapin*, bild av Gustaf Holtenäs, 2017. ”Det här är en icke färglagd bakgrundsbild från videon till Rapin*, som var tänkt att användas mer än den sedan gjorde.”

Jenny Wilson: ”Hans värld kunde berätta min historia”


Foto: Oskar Omne

Hur upptäckte du Gustaf Holtenäs konst och varför tänkte du att hans uttryck skulle passa din musik?

– Jag bläddrade runt på Instagram och råkade se en fantastisk målning som han hade gjort. Så upptäckte jag till min glädje att han också hade gjort animationer. Jag tänkte att hans värld skulle kunna berätta min mörka historia på ett både vackert och grymt sätt. Blandningen av japanska influenser, surrealism och hans helt egna uttryck gjorde mig såld. Jag skrev omedelbart till honom och stämde träff.

Hur växte samarbetet fram, vilka var nycklarna i den gemensamma skapandeprocessen?

– Första nyckeln var att jag var noga med att ge honom hela berättelsen, lära känna honom och försäkra mig om att vi båda skulle palla att göra en så våldsam video. Vi sågs och hördes under mer än sex månader, han fick höra alla demos och se min skiva växa fram. Och jag fick se hans skisser och se videon växa fram. Det var ett drömsamarbete.

Hur fungerade processen, att tillsammans med någon som du inte kände visualisera en låt som handlar om något så personligt och traumatiskt?

– Allt handlar om tillit. Och om man ska gå all in behöver man vara noggrann med att veta var man har varandra. Konstnärligt, men i detta fall även känslomässigt. Jag har varit duktig på att släppa in rätt människor i mitt verk. Jag förstod att den här videon skulle sticka ut från mängden och beröra, och kanske till och med chocka somliga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.