Reportage: Det kritiska samtalet om bilderboken

En bild säger mer än tusen ord men en kritiker har betydligt färre än tusen ord i utrymme för att recensera en hel bilderbok. Och antalet recensioner minskar. Hur står det till med svensk bilderbokskritik? Varför behövs den, och vilka problem har den? Alexandra Sundqvist pratar med några aktörer i kritik- och bilderboksvärlden om kritikens kris. Texten har tidigare publicerats i Tecknaren nummer 4/5, september 2018.

Text: Alexandra Sundqvist. Illustration: Aron Landahl.

Tradition, stil, färgval, gestaltning, bildrytm, tid och rum. Det är några av de 15 punkter som den finska bilderboksforskaren och kritikern Maria Laukka anser att varje bilderboksanalys bör förhålla sig till, formulerade i antologin En fanfar för bilderboken! (Alfabeta, 2013). Vidare konstaterar hon att den nordiska bilderboksutgivningen är ett ”överflöd, som borde analyseras kritiskt”. Inför varje bok bör man därför fråga sig: varför har den här boken blivit tryckt?

Det är en fråga som är särskilt aktuell i en tid där utrymmet för kritik krymper i svenska dagstidningar. Sidantalet har minskat, man talar om att kritiken har demokratiserats och decentraliserats genom internet, samtidigt som de flesta kritiker har förlorat sina fasta anställningar när redaktionerna skär ned och frilansarvodena sjunker. De senaste tio åren har antalet recensioner i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet minskat med 21 procent, enligt en sammanställning i Aftonbladet (”Den vikande kritiken”, februari 2018). Utvecklingen inom bilderbokskritiken följer en liknande trend. Recensionerna har blivit färre och kortare, urvalet snävare och de läsartillvända tipsen vanligare.

Som kulturjournalist har jag själv länge skrivit om bild, bland annat serier, tecknad film och olika typer av barnkultur. De senaste tre åren har jag även recenserat bilderböcker.

Även om jag har en uppfattning om uppdraget och en ambition med skrivandet ingår det nog i kritikerrollen att också ständigt ifrågasätta sig själv. Vad har man för ansvar som kritiker, varför behövs kritiken, vad är kvalitativ kritik? Hur mår svensk bilderbokskritik i dag, och vilka är framtidsutsikterna? Jag bestämde mig för att ringa in problemen och utmaningarna genom att prata med några personer på olika sidor i branschen.

Vad är egentligen kritikerns uppgift och hur går den att utföra i dag? När antalet tecken som en recension får som utrymme minskar blir det svårare att bedriva djuplodande

bilderbokskritik, konstaterar Ulla Rhedin, bilderboksforskare, kritiker och en av redaktörerna för En fanfar för bilderboken!.

– Kritikerns uppgift är att kvalificera samtalet om verket. Men just bilderbokskritiken har generellt tuffa villkor i dag. Vi bilderbokskritiker har alltid vetat att vi står lägst i kritikerhierarkin, men numera märks det mer än någonsin i själva tidningarna. Det räcker att sätta barnboksprefixet framför någonting för att ingen ska bry sig, säger Rhedin, som har skrivit bilderbokskritik i Dagens Nyheter sedan 1980.

Stina Nylén är bilderboksrecensent vid Göteborgs-Posten. Hon funderar också ofta över bilderbokens och den tillhörande kritikens lägre status.

– Det syns i dagspressens behandling av genren, och i att det sedan lång tid endast är de stora bland dagstidningarna som alls sysslar med bilderbokskritik på ett seriösare sätt. Men om man anser att litteraturkritik över huvud taget behövs i samhället så finns ingen anledning att göra någon värderande distinktion mellan litteratur- och kulturkritik i stort och den som rör kultur riktad till barn.

I Dagens Nyheter har barnboksrecensionerna halverats de senaste 15 åren, från 150 recensioner 2002 till drygt 75 stycken 2017. Samtidigt ökade tidningens litteraturrecensioner med 44 procent, mellan 2007 och 2017, enligt den undersökning som författaren Carl-Michael Edenborg har genomfört för Aftonbladet. Under samma period minskade Svenska Dagbladet sina litteraturrecensioner med 40 procent. Tidningen har inte haft någon barnboksredaktör sedan 2013.

– Det är klassiskt, när man skär ned är det alltid barnfrågorna som ryker först. De anses vara mindre viktiga. Men jag tycker ändå att vi har en ganska bra situation på Dagens Nyheter. Vi har fortfarande en barnboksredaktör och en barnbokssida med en egen budget, säger Lotta Olsson, kritiker och just barnboksredaktör på Dagens Nyheter.

– Men generellt är det ganska blekt inom svensk bilderbokskritik just nu. Många tidningar har slutat helt med sådana recensioner och de flesta har inte lyckats utveckla bilderbokskritiken. Det ständiga problemet med Dagens Nyheter är att vi ska ha bredden men också djupet, och hålla en kvalitetsmässigt hög nivå – och jag tycker aldrig att vi lyckas riktigt med alla dessa saker samtidigt. Jag är konstant frustrerad. Men det gör också att jag hela tiden försöker förbättra barnbokssidan. Det är ju förskräckligt att behöva göra ett så litet urval, då måste jag åtminstone försöka göra det rättvisande, säger hon.

Under samma 15-årsperiod som recensionerna rapporteras ha minskat fördubblades antalet utgivna barnböcker i Sverige, från 1 208 till 2 532, enligt siffror från Svenska barnboksinstitutet. Det är alltså bara en bråkdel av det som ges ut som recenseras i svensk dagspress i dag. Om att som kritiker navigera i den allt snävare urvalsprocessen berättade Tove Jonstoij, i panelsamtalet ”Kritiker talar om kritik” i Tecknaren nummer 2/3 2014: ”Barnkultur har blivit mer och mer ett kommersiellt revir och därför är det kritiska samtalet jätteviktigt. (…) Det är så lite som lyfts, det stora filtret för en bok är att ens väljas ut för recension.”

Vad får det då för betydelse när en bok väljs ut för en recension? För att få bokförlagsperspektivet frågar jag Erik Titusson, förlagschef och förläggare på Lilla Piratförlaget.

– Jag blir glad av läsningar där böckerna tas på allvar och verkligen blir betraktade som de konstverk de faktiskt är. När kritiken är som bäst öppnar den upp en bok på nya sätt. För mig som förläggare betyder det jättemycket att en bok landar någonstans. Att göra en bilderbok är en kreativ och ekonomisk risk för alla inblandade och när man har jobbat med någonting som man tycker har ett konstnärligt värde är det otillfredsställande om den inte tas emot på något sätt. Det handlar inte så mycket om själva recensionen, utan mer att jag vill att böckerna ska ingå i ett större bilderbokssamtal. Kritiken är inte den enda platsen där ett sådant samtal kan föras, men den är en viktig del av det.

Erik Titusson efterlyser samtidigt en vidare diskussion kring kvalitetsbegreppet i branschen i stort.

– Känslan av att vara förfördelad har återkommit i barn- och ungdomsvärlden under alla är. Det är en berättigad känsla. Å andra sidan, det ges ut 2 500 barnböcker om året – flera av dem är böcker som inte måste recenseras. Det behöver inte betyda att de är dåliga, bara inte tillräckligt konstnärligt intressanta att föra ett samtal om. I stället för att slentrianmässigt säga att allt måste recenseras kanske man i branschen borde våga vara tydlig med vad som är vad. Varför ger man ut en viss bok? Det finns en rädsla för att prata om kvalitet när det kommer till barnlitteratur. Jag tror att den bottnar i en felaktig föreställning om att vi recenserar de läsande barnen när vi recenserar barnlitteratur. I stället borde vi tänka att vi är skyldiga barnen att ge dem det bästa, litteratur av högsta kvalitet. Och för att lyckas med det måste vi föra ett samtal om kvaliteten.

Vad betyder det att få negativ kritik?

– Negativ kritik, att en bok får kritik för att recensenten anser att den inte har tillräckligt hög kvalitet på text och bild, tycker jag är intressant. Den kan göra att man blir bättre som förläggare. Men dålig kritik gör mig irriterad, och med ”dålig” menar jag en icke kvalificerad läsning av boken. Till exempel när en recensent recenserar huvudpersonen i stället för boken eller bedömer verket utifrån ett moraliskt perspektiv och frågar sig: blir man en bättre människa av att läsa den här boken? Det är ett krav som aldrig ställs på vuxenlitteraturen.

Stina Nylén konstaterar att barnbokskritikens roll är mångbottnad.

– Bilderbokskritik behövs i lika delar för att främja illustratörer och författare, för att hålla liv i det kritiska samtalet, och för att stå på barnets sida. Att i någon mån kunna guida och lotsa. Det är viktigt för en bilderbokskritiker att hålla liv i den dubbla blicken – att läsa som en vuxen – och som ett barn.

Kritiken mot kritiken är något som återkommer. Bilderböckerna utgör den största kategorin av barn- och ungdomsböcker i Sverige och är den genre som har ökat mest under 2000-talet. Samtidigt efterlyses ofta fler skribenter som har ett utvecklat språk för att beskriva bild. Att många kritiker är textorienterade, vilket bidrar till att bilden osynliggörs i svensk bilderbokskritik, har påtalats av bland andra bilderboksskaparna Gunna Grähs och Ann Forslind: ”Ingen filmkritiker skulle komma på tanken att recensera filmruta och dialog var för sig. Men inom bilderbokskritiken är det vanligt.” (Tecknaren, nummer 3 2013). Trots att vi lever i en visuell kultur verkar det alltså råda brist på kvalificerad kritik för visuella uttryck.

Det är åtminstone en uppfattning som delas av såväl Lotta Olsson som Ulla Rhedin. Avsaknaden av en genuin bildkompetens märks inte bara inom kritiken, konstaterar Rhedin. Under de 26 år som Augustpriset har funnits har endast fyra bilderböcker prisats i barn- och ungdomskategorin: Ulf Starks och Anna Höglunds Min syster är en ängel (1996), Pija Lindenbaums Gittan och gråvargarna (2000), Ulf Nilssons och Anna-Clara Tidholms Adjö herr Muffin (2002) och Sven Nordqvists Var är min syster? (2007).

– Det saknas utvecklad visuell specialistkompetens i de flesta barnboksjuryer. Elektorerna må har lärarblicken, säljarblicken och bibliotekarieblicken, men om illustratörsblicken saknas kommer rent textbaserade barnböcker alltid att ha övertaget.

Överlag anser Rhedin att bilderbokskritiken är för okunnig och utslätad. Urskiljningen, själva essensen för kritiken, har ersatts med en välvillig tipsmentalitet eller rena handlingsreferat, säger hon.

– De urskiljande frågorna är basala för en vital bilderbokskritik. Hur intressant är det att läsa att någonting är ”vackert” eller ”kusligt” om kritikern inte ger exempel på vilka effekter dessa grepp har för berättelsen som helhet – och för läsarens upplevelse av den?

– När en barnbok recenseras sker det oftast helt utan kontext, säger Erik Titusson. Det skrivs sällan någonting om hur boken passar in i ett författarskap i stort eller hur den placerar sig i relation till andra författarskap, vilket oftast är standard när vuxen skönlitteratur recenseras.

Drivandet av en tes är betydligt vanligare i recensioner av vuxenlitteratur än i barnbokskritik, påpekar även Ulla Rhedin. Detta kan delvis förklaras med det minskade utrymmet för barnboksrecensioner – kritikerna ska skriva så kortfattat att det blir svårt att hinna placera verket i ett större sammanhang eller i en konstnärlig tradition. Men som sagt, även med bristande kompetens.

Att möjligheterna att öka sin kompetens som kritiker hänger ihop med hur ens arbetsvillkor ser ut var Tove Jonstoij inne på i det tidigare nämnda panelsamtalet: ”Jag tror inte att det finns en enda person i Sverige som försörjer sig på att skriva barnbokskritik. Det är många kulturyrken som är med om just detta samtidigt – tidningsdöden är en sak, men vi hittar det även inom teater, bild och musik. Vi försöker alla förstå hur vi ska ta med oss komplexitet och kvalitet in i en kontext där det vi gör är försörjningsbasen för allt färre. Det handlar inte bara om redaktionell balansgång, krympande utrymmen eller om kritikerrollen. Det handlar också om att förr var kultur och bildning fundament för medborgarskapet, i dag är kultur ett särintresse.”

Är kritikens kris en kulturpolitisk fråga? För även om initiativ uppstår som exempelvis den kurs i barnbokskritik som Svenska barnboksinstitutet arrangerar i Stockholm i november (läs mer i faktarutan) så kvarstår frågan om kritikens utrymme och villkor. Var ska den publiceras? Vem betalar för en kompetent bilderbokskritik? Den digitala kritiken i form av bokbloggar, nättidskrifter och poddar har oftast inte de ekonomiska muskler som krävs för att nå upp till traditionell redaktionell standard.

– Ett tag pratade man om att kritiken hade flyttat ut till bloggarna. Men de senaste åren har jag märkt att bokbloggarna inte längre recenserar böcker i samma utsträckning. Det har flyttat vidare till Instagram, där texten är ännu mer kortfattad, säger Erik Titusson.

Han framhåller nättidskriften Bazar Masarin och podden Bladen brinner som två lyckade digitala initiativ för ett kvalificerat samtal om bilderböcker. Men den förra drivs ideellt och den senare är nedlagd.

Stina Nylén vill lyfta något annat än endast den minskade dagspresskritiken:

– På andra områden lever såväl den kritiska diskussionen som läsningen av bilderböcker. Inom biblioterapin använder man med fördel bilderböcker som underlag och arbetsmaterial, får såväl vuxna som skolbarn, och dessutom med nyanlända andraspråkstalare. Där kan kritiken spela roll som startpunkt och tankeväckare.

Ulla Rhedin tycker att vi har mycket att lära av grannlandet Norge.

– I Norge sa man förr att man avundades svensk bilderbokskritik, men det var innan våra dagstidningar kraftigt minskade utrymmet. I dag har i stället Norge en oerhört inspirerande diskussion i nättidskrifterna Periskop och Barnebokkritikk, där de kan korsdebattera en enda titel i flera olika riktningar samtidigt.

Dessa norska publikationer finansieras av ett antal förlag och intresseorganisationer, liksom av det norska kulturrådet. I Norge är det möjligt att söka statligt stöd direkt till konst- och kulturkritik, till skillnad från i Sverige. Erik Titusson drömmer om något liknande i Sverige.

– En svensk motsvarighet till Barnebokkritikk, där kvalificerade recensenter för ersättning för att skriva kvalificerade recensioner skulle bidra till att vitalisera samtalet om barn- och ungdomslitteratur.

Ulla Rhedin hoppas att en ny generation kritiker ska kliva fram, söka finansiering och dra i gång ett sådant initiativ.

– Var är ni? Vi väntar på er.

Alexandra Sundqvist är frilansande kulturjournalist och kritiker. Aron Landahl är illustratör.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.