Varje ny bok väcker ett nytt visuellt universum. Men att sätta ord på sitt eget arbete kan vara svårt för en introvert bilderboksskapare. Ändå blir en hel del sagt när Isabelle Arsenault och Alexandra Sundqvist talar om gestaltandet av verkliga ämnen från livet. Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 1, mars 2019. Text: Alexandra Sundqvist. Foto: Guillaume Simoneau.

Montreal, Kanadas näst största stad, är omgiven av vatten. Stadskärnan ligger på en halvö mer folkrik än Manhattan och har formen av en skröplig banan inramad av floder. Över vattendragen löper broar som bär några av världens mest trafikerade motorvägar och binder ihop staden med resten av landet.

Trafiken, liksom vatten i alla dess former, är betydelsebärande i den grafiska romanen Louis och demonerna. Det är en nära berättelse om en pojkes första, trevande förälskelse mot fonden av en trasslig men ändå ömsint och varsamt berättad familjehistoria.

Redan i öppningsscenen kombineras infrastruktur med regndroppar när bussens plåtchassi streckas vått av smutsgråa rännilar, medan två bröder inleder en mödosam resa från dagarna i stugan med pappa till mammadagarna i den nya lägenheten i stan.

Det är en vardaglig företeelse i ett skilsmässobarns liv, men här finns en särskilt sårig underton eftersom pappan inte mår bra. Hans tårar är ett allmäntillstånd, vilket huvud karaktären Louis konstaterar: ”Pappa gråter. Jag menar inte att han gråter när vi pratar i telefon. Även om det antagligen stämmer. Jag menar inte heller att pappa (subjekt) gråter (verb). Jag menar: Pappa gråter. Hunden skäller. Katten jamar. Pappa gråter.”

Det är den kanadensiska illustratören Isabelle Arsenault, utbildad i grafisk design vid Université du Québec à Montréal, som har skapat bilderna till Fanny Britts text. Berättelsen gestaltas associativt via en rad intrikata val. I den inledande scenen på busstationen är det nederbörden som står i fokus – som rinner, droppar, krusas, plaskar, och förstärker Louis inre monolog och rådande sinnesstämning. Han fortsätter: ”Men mellan dig, mig och busschauffören behöver man inte vara rymdforskare för att förstå varför pappa gråter. Det beror mest, framför allt, på vinet.”

Att pojken kopplar ihop tårarna med vinet betonar Arsenault genom att låta textstycket ackompanjeras av en serieruta där en vattenpöl ilsket stänker under bussens hjul.

– Jag ville gestalta manuset på ett subtilt sätt, så jag associerade pojkens oro och pappans sorg, liksom alkoholism, med regnet. Och vidare med vinet, en annan vätska, säger Isabelle Arsenault, när vi träffas i en tom frukostmatsal på ett hotell i Stockholm.

– Jag gillar att använda mig av specifika former när jag arbetar och just tårformen återkommer ofta i den här boken. Som regndroppar och tårar, men också som formen på pappans näsa. Jag tycker om att inkludera koder i mina verk.

Hon har en fulltecknad dag som innefattar en lunch på Kanadensiska ambassaden och en personligt hållen föreläsning på Konstfack. Den följs av fem minst lika händelserika dagar, eftersom två av hennes böcker, bilderboken Colettes fågel och serieromanen Louis och demonerna, lanseras på svenska på två olika förlag. En dröm, och samtidigt en mardröm för en person som beskriver sig som ”typiskt introvert”.

Högkänslig, tryggast i det autonoma arbetet ovanför makens bokhandel i centrala Montreal, i ateljén som hon delar med illustratören Geneviève Godbout och serietecknaren Michel Rabagliati. En betraktare som helst inte visar sina verk för andra under arbetsprocessen, men som brinner för poetiska berättelser som ger henne konstnärlig frihet.

– Det svåraste med att vara bokskapare är att marknadsföra sig själv, svarar Isabelle Arsenault sanningsenligt när hon får en publikfråga i samband med föreläsningen på Konstfack.

– Det faller sig inte naturligt för mig. Som ung hade jag inte kunnat föreställa mig att prata engelska framför en grupp människor i Sverige. Men livets inbjudningskort dyker upp och ibland är de för bra för att tacka nej till, säger hon, vars modersmål är franska, likt de flesta invånarna i Quebec.

Hennes ärliga svar väcker sympati och värme. Trots att hon är en av Kanadas mest prisbelönta barnboksillustratörer med ett 15-tal bilderböcker och grafiska romaner bakom sig är hon allt annat än blasé. Det kostar på att föreläsa, att hitta de rätta orden.

Bilderna är någonting annat, en del av en intuitiv process där hon bryter ner och återskapar sitt eget bildspråk. De bästa illustratörerna befinner sig i konstant rörelse, säger hon själv och nämner Beatrice Alemagna, Kitty Crowther, Carson Ellis och Jon Klassen som sina främsta inspirationskällor – eftersom de manar henne till att ”våga prova nya saker”.

Hon föredrar att teckna sina alster, att inledningsvis enbart jobba med blyerts och gråskala, eftersom den tekniken är enkel att kontrollera. Ofta lägger hon till kol och bläck, både svart och färg, som flyter över sidorna.

Berätta om ditt förhållande till färg.
– Jag har en hatkärlek till färg. Jag föredrar svartvitt men tycker om att addera färg på ett meningsfullt sätt. Färgen är ett verktyg som hjälper mig att lotsa läsaren genom berättelsen. Jag tycker om att arbeta med en återhållen färgpalett, eftersom det ger mer harmoni till sidorna, till helheten i en bok, säger hon och konstaterar att avgränsningen rymmer stora möjligheter.

– I Louis och demonerna använder jag den gula färgen för att gestalta pojkens längtan, frihetskänsla, drömmar och kärlek till flickan Billie. Den gröna å andra sidan är förknippad med pojkens förflutna, det som tynger honom och håller honom tillbaka. Vidare arbetar jag med svart bläck för att understryka misslyckande eller katastrof, exempelvis när pappan brukar alkohol eller får ett återfall.

För Isabelle Arsenault väcker varje ny bok ett nytt visuellt universum. I illustrationerna till bilderboken Cloth lullaby: The woven life of Louise Bourgeois, en skildring av den egensinniga konstpionjären Louise Bourgeois barndom, lånar Arsenault motiv och färgpalett från föregångaren men lyckas samtidigt skapa någonting helt nytt – som både fördjupar och förstärker ett av 1900-talets viktigaste konstnärskap.

I nya Colettes fågel, den första boken som Isabelle Arsenault också har skrivit texten till, har hon inspirerats av barndomens faktaböcker, tryckta i svartvitt med en signalfärg för varje enskild titel. Liksom av sina två söner och deras närmiljö. Den tillägnas ”alla stadsungar världen över som med sin livliga fantasi får betonggränderna att skimra”.

Vad är det du vill berätta om stadsungar?
– Min bakgård var havet, mina söners är stadens bakgator. Jag växte upp i vildmarken, deras lekyta är gränden bakom vårt hus. Med Colettes fågel, den första delen i en serie, har jag strävat efter att skapa ett renodlat, enkelt uttryck inspirerat av böcker som jag älskade när jag var yngre.

De flesta av Isabelle Arsenaults verk rymmer en dualitet mellan naturen och staden, mellan det vildvuxna och det tyglade. I Colettes fågel lyser sidorna upp av en solgul nyans som tillskrivs huvudpersonen Colette. Resten av barnen är ritade i svartvitt. Detsamma gäller för bakgårdarna längs Mile End, på pärmens insida. Senare i vår är det karaktären Alberts tur att skina i en egen berättelse.

Vad har bakgården för betydelse i boken?
– Vi har bakgårdar bakom husen som är sammankopplade med andra bakgårdar. Det är ett bilfritt område där barnen får leka fritt, det är deras värld i staden. Jag ville representera det här lilla området som är urbana barns verklighet. När barnens fantasi kommer in i berättelsen sätter den färg på betongen, så som många stadsbarn gör. De får gränderna att lysa.

Hon började arbeta med bilderböcker för 15 år sedan och sedan dess har hon illustrerat nästan lika många titlar. Nyckelverket i hennes utgivning är Jane, räven och jag, hennes första samarbete med dramatikern och författaren Fanny Britt. Serieromanen som har attraherat både unga och vuxna läsare är åttafaldigt prisbelönad och har översatts till ett tjugotal språk, vilket är imponerande för ”en indieproduktion”, som hon själv kallar den.

Vad betydde Jane, räven och jag för dig?
– Den blev verkligen en vändpunkt i min karriär. Jag arbetade redan heltid som barnboksillustratör, men det var första gången jag fick så mycket uppmärksamhet. Vanligtvis översätts de titlar jag jobbar med till åtta–tio språk. Jane, räven och jag var snabbt uppe i det dubbla.

Boken gavs ut på svenska 2016 av Sanatorium Förlag, som nu också har översatt uppföljaren. Det var förläggaren Frédéric Gauthier, Isabelle Arsenaults kanadensiska agent, livspartner samt pappa till hennes två söner, som initierade samarbetet med Fanny Britt, en välkänd dramatiker i Quebec som aldrig tidigare hade skrivit för barn.

– Frédéric kontaktade Fanny och frågade om hon ville skriva något som skulle vara möjligt att adaptera till en grafisk roman. Samtidigt visste jag att jag ville arbeta med ett projekt som var mer omfattande än en 32-sidig bilderbok. På så vis blev vi en perfekt matchning och jag fick möjlighet att utforska bildberättandet i det längre formatet via Fannys personliga text om en flicka som har svårt att passa in bland kompisarna men som hittar en fristad i litteraturen, via romanen Jane Eyre.

Frédéric Gauthier driver även förlaget och bokhandeln La Pastèque (”Vattenmelonen” på svenska) i parets hemstad.

Hur är det att ha en kreativ relation som omfattar både arbete och liv?
– Det har bara fördelar. Frédéric har ett öga för detaljer och kan hjälpa mig att se saker när jag kör fast, vilket är otroligt värdefullt eftersom jag arbetar ensam och aldrig blir nöjd. Jag har lyxen att arbeta med en förläggare som litar på mig och ger mig absolut frihet. Colettes fågel var en samproduktion med ett större bokförlag i Toronto och ett amerikanskt vilket innebar att det kommersiella trycket blev betydligt högre, säger hon, och konstaterar att kompromisserna blir fler när fler personer är inblandade i en produktion.

Hur skiljer sig barnboksmarknaden i Kanada och USA åt?
– Det finns inte några tabun i kanadensiska barnböcker, medan den amerikanska marknaden är generellt mer försiktig kring vad de tar med i barnböcker. I Quebec är vi väldigt influerade av Europa, liksom av latinamerikansk kultur. Vi talar franska, bor i Kanada och befinner oss i Nordamerika. Men amerikaner ser oss som européer.

Hur märks det här för dig?
– Min amerikanska agent gillar verkligen mitt bildspråk, men många amerikanska kunder tycker att mina bilder är för europeiska för dem. Det är helt okej för min del, men det gör att jag känner mig för europeisk för Nordamerika, men samtidigt för nordamerikansk för Europa. Det är en vanlig känsla i Quebec. Vi befinner oss mittemellan två kulturer och försöker skapa någonting meningsfullt ur det.

Hur kan det ta sig uttryck?
– Louis och demonerna är en sorglig historia, men det är viktigt att publicera alla sorters berättelser, inte bara de genomlyckliga. Barn är intresserade av riktiga saker, som bygger på igenkänning och därför har en tröstande dimension. Verkliga ämnen från livet, helt enkelt.

Alexandra Sundqvist är kulturjournalist, musik- och bilderbokskritiker, samt Tecknarens nyhetsredaktör. Guillaume Simoneau är fotograf baserad i Montreal. Verk av Isabelle Arsenault syns på isabellearsenault.com.