Illustration: Ulrika Netzler

Essä: Teckningsrevolten 1968

När hon studerade till bildlärare på Konstfack undrade Marie Nordin varför teckning inte värderades i utbildningen. Hon följde spåren tillbaka till studentrevolten 1968 då rektorn för Teckningslärarinstitutet avsattes och utbildningen förändrades. Vad hände med teckningen under 68-vågen?

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 2, maj 2019. Text: Marie Nordin. Illustration: Ulrika Netzler.

Tiden runt 1968 genomgick utbildningssystemet, arbetsmarknaden och samhället i stort så pass stora förändringar att det kan beskrivas som ett paradigmskifte. Teckningsundervisning var en del i den större helheten. På Konstfack i Stockholm låg Teckningslärarinstitutet, där blivande teckningslärare utbildades. Vid den tiden undervisades nämligen elever i svenska skolor i ett ämne som hette teckning. Efter 1960- och 1970-talens reformer bytte det 1980 namn till bild.

Antalet konstnärliga lärosäten med lärarprogram har utökats sedan 1960-talet, men åtminstone på Konstfack är teckningskunskaper inte längre ett krav för antagning till bildlärarprogrammet. Teckningsundervisning erbjuds inte heller, vare sig digitalt eller i äldre medier, enligt min erfarenhet av att studera till gymnasiebildlärare strax efter skolreformerna 2011. Skapande som kräver teckningskunnande behandlas främst teoretiskt som historiska fenomen. Självklart finns där studenter som på eget bevåg utvecklar sitt tecknande, men det är något annat än att statlig teckningsundervisning bedrivs.

Jag blev intresserad av att undersöka vad som hände med teckningen på Teckningslärarinstitutet kring 1968. Därför kontaktade jag före detta teckningslärarstudenter för intervjuer och letade i arkivmaterial efter spår.

1960-talets teckningslärarstudenter hade teckningskunskaper innan de antogs och fortsatte utveckla dem under utbildningen. Studenterna tecknade efter modell och efter gipskopior av antika förlagor, avbildade material som tyg eller metall, gick ut på stan och tecknade arkitektur eller skissade djur i rörelse. Skuggverkan och perspektivlära ingick i verktygslådan. De studerade teknisk projektionsritning, anatomi och välskrivning där de formade bokstäver i olika stilar. Att uttrycka sig med exempelvis satirteckning fanns det också utrymme för.

Något som hade blivit populärt efter andra världskriget var psykologiserande idéer om fria uttryck för det inre, vilket många av 1960-talets studenter hade erfarenhet av från tidigare skolgång. Teckning efter tvådimensionella förlagor hade fasats ut med kritik om själsdödande kopiering och stiliserad efterapning. Med fri metodik skulle varje elev nu i stället utveckla sin egen kreativitet. Det synsättet kombinerades med metoder där yttre tredimensionell verklighet betraktades och avbildades.

Under 1960-talet pågick omstruktureringar av hela Konstfack. Representanter från näringslivet bjöds 1965 in för att ge synpunkter. Jobbmöjligheter inom formgivning i olika medier påverkades av att det gamla industrisamhället gick mot ett informationssamhälle med förändrat medielandskap och ökad serietillverkning.

I diskussionerna hördes åsikter om att Konstfacks uppgift var att med yrkesinriktad utbildning ta hand om konstnärliga särbegåvningar. Då behövde skolan hänga med i utvecklingen, till exempel diskuterades färgtelevisionens möjligheter för arbete inom dekorativt måleri. Det fanns också krav på ökad teoretisering.

I förhållande till talet om särbegåvningar låg en konflikt mellan Teckningslärarinstitutet och resten av skolan. Teckningslärarnas uppgift skulle vara att utbilda allmänheten, inte bara framtida konststudenter. Vilka kunskaper var då relevanta?

Under 1966–1967 utarbetades olika utopiska förslag till omorganisering av Teckningslärarinstitutet, vilket våren 1967 ledde till öppna konflikter. Kritik grodde mot dominansen av konstnärliga formaspekter, vilket kunde uppfattas som verklighetsfrånvänt. Det fanns också kritik mot institutets ledning. När rektorn i stället för att gå i pension fick förlängd anställning lämnade studenter in en protestskrivelse. Rektorn sjukskrev sig för att aldrig återvända.

En knapp månad senare framfördes ett förslag till omstrukturering, utarbetat av en grupp lärare och studenter i opposition. Ett förslag som, om det genomfördes, skulle innebära starkt nedtonande av praktiska teckningsmoment. Teckningslärares nya roller som kulturinformatörer betonades.

En stor grupp av institutets lärare som inte känt till arbetet med förslaget protesterade kraftigt, även om de inte var emot förändringar generellt. Mot just det här förslaget uttryckte de sig i formuleringar om ”stympning” och ”katastrofala verkningar för lärares kompetens”.

Hösten 1967 förflöt utan att institutet fick någon ny rektor och 1968 inträdde. Upprorsstämningen pyrde bland studenter medan lärare satt i segdragna förhandlingar. Det trycktes studenttidningar om nätterna. Det skolkades för att sitta på kaféer och diskutera. Det hölls livliga stormöten med polariserade diskussioner. Utöver dem som sa emot, argumenterade för eller bara satt tysta och kanske inte vågade ta plats på möten fanns även de som inte alls deltog utan fortsatte gå till alltmer folktomma lektioner.

I februari 1968 besökte en studentgrupp utbildningsminister Olof Palme och diskuterade ideologisk förändring. De ville inte bara ha en konstnärlig och hantverksmässig inriktning utan studera alla sorters bilder, även reklam och propaganda, och jobba med kritiskt tänkande. Samtalet bidrog till att Palme lade sig i rektorsvalet på Teckningslärarinstitutet och gick emot Konstfacks styrelse genom att tillsätta läraren Gert Z Nordström, som hade varit aktiv för det nya omtvistade förslaget. Den 1 maj 1968 tillträdde Nordström och nu genomfördes i rask takt radikala förändringar.

Allt styrdes inte uppifrån. Några före detta teckningslärarstudenter berättar att mycket låg i att förändra sitt eget beteende och öppet börja ifrågasätta överordnade. Det kunde upplevas som nytt i skolsammanhang, där det hade varit vanligt att studenter bara lydde. Kärnan i revolten beskrivs av en student som att de aktivt började ta del i att förändra läroplanerna. En annan pratar om hur skoluppgifter löstes ifrågasättande. Antikapitalism och betoning av det kollektiva kunde utmana rådande ordning.

I kontrast mot fantasi, abstraktioner och övningar i teknisk skicklighet kom fotografiska nyhetsrapporteringar från oroshärdar i världen, inte minst från Vietnamkriget. Efter andra världskriget hade fritt skapande som utgick från människors inre lanserats som motvikt mot krig. Nu började det ifrågasättas. I den internationella solidaritetens namn kunde det uppfattas som fel att vilja uttrycka sig med fantasikreationer och målarfärg. En nedvärdering som kunde skapa inre kluvenhet bland studenter som hade valt inriktning efter sådana intressen.

Ett seminarium då internationella biståndsarbetare från Sida besökte Konstfack beskrivs som ett uppvaknande för många studenter. Den lilla konstskolebubblan ställdes mot nöd i världssamfundet. År 1968 tillgängliggjordes av NASA första gången för allmänheten ett fotografi föreställande jorden sedd från rymden, en bild som också bidrog till att påverka människors medvetande om sin plats på jorden.

På tecknade omslag till den studenttidning, TTF-tidningen, som trycktes upp på Teckningslärarinstitutet fanns det året ett jordglobstema som satte fokus på konflikter kring upplevd verklighetsfrånvändhet. Ligger Konstfack i världen? Är Teckningslärarinstitutet en del av verkligheten? Studenter ville släppa in samhället innanför skolväggarna och även ge sig ut och påverka.

En förändring efter tillsättandet av ny rektor var att studenterna hösten 1968 också möttes av en ny lärarkår. Tidigare hade institutet delat lärare med övriga skolan. Nu togs arbetskraft in för att ge samhällsanknytning och tona ned konstnärligt innehåll. Begreppet konst hade en annan innebörd än i dag. Den konstnärliga undervisningen var tydligt kopplad till måleriska och skulpturala praktiker med teckningskunnande som grund. Bland de nyanställda lärarna fanns journalister, akademiker från olika teoretiska områden och designers.

I TTF-tidningen, som stödde förändringarna, lät studentaktivister både nya och gamla lärare beskriva syftet med sina ämnen. Gamla ämnen kunde av läsarna bedömas med hjälp av ett dödskallesystem. Teckning nämndes inte i de nya inriktningarna, även om det underförstått kunde ha en plats i en del moment. I några gamla ämnen fanns teckningen kvar, men utrymmet skars ned.

Just i figurteckning gavs två olika versioner, en traditionell och en av den nyanställde filosofen Sten Dunér som hösten 1968 testade ny experimentell teckningsundervisning. Dunér argumenterade för att figurteckningslektionerna, där studenterna tidigare i stor utsträckning hade övat sig i praktiskt utförande, skulle bli mer teoretiska. De gamla lärarna i teckning, Gösta Kriland, Erik Kinell och Thure Lindskog, poängterade att figurteckning är både teoretiskt och praktiskt. Studenterna övade sig hos dem i praktiskt kunnande för att gestalta idéer och efter övningspassen fanns utrymme för diskussion. Dunér uttryckte att konsumtion och verbal förmedling av bilder var viktigare för teckningslärare än kunskaper om produktion av bilder.

Hans experimentundervisning saknade ändå inte praktiska inslag och flera studenter minns särskilt att de tecknade mycket Che Guevara-porträtt. Här återinförde Dunér den tvådimensionella förlagan i syfte att förstå samtida politiska bilders uttryck. På konstmodellens podium placerades ett porträtt av den nyligen avrättade revoltledaren som studerades konceptuellt. Att teckna efter nakenmodell avvisade Dunér som sexualiserat betraktande att ägna sig åt utanför skolan, han såg ingen nytta i att hantverksmässigt studera kroppen som form.

Att använda bilder som utgångspunkt för nya bilder, i stället för att teckna yttre och inre verklighet, förekom i olika versioner i utbildningens nyorientering. Studenter som jag har intervjuat berättar att det, även om undervisningen gick mot att bli mer teoretisk och hantverksstudierna minskades, också fanns praktiska övningar i det nya. De gjorde collage av tidningsbilder eller valde ut stereotypa reklam- och propagandabilder för att göra motbilder.

Massmedierapporter från oroshärdar i världen bidrog till en kollektiv medvetenhet som kunde ställas mot det individuella upplevande som tidigare hade framhävts. Fotografiska massmediebilder kunde här uppfattas som en tydligare kontakt med verkligheten än det självupplevda. Representationskritiken var inte vidare utvecklad men fanns med i önskan om nyorientering för att hantera massmedial manipulation via bilder.

Sommaren 1969 antogs en kursplan med minskat utrymme för tecknande. Foto och film som hade tillkommit 1966, innan 68-revolternas nyorienteringar, gavs ökat utrymme tillsammans med samhällsorientering. I film ingick teckningsnära moment med rispande i filmremsor till abstrakta animationer. Gränserna mellan ämnen luckrades upp.

Det syns till exempel i styrdokumentens formuleringar om sammansatta uttrycksformer eller om att undersöka fotots möjligheter och begränsningar i förhållande till teckning. Fokus i själva teckningsundervisningen förflyttades till att förstå dess sociala funktion medan färdighetsträning i stor utsträckning försvann ur formuleringarna.

Även om många ville komplettera med nytt i utbildningen – snarare än att utrota teckningskunnandet – skapades i förändringsivern förutsättningar för att kunskaper, som kanske hade betraktats som självklara, på sikt skulle kunna försvinna.

Kopplat till min teoretiskt historiska undersökning om Teckningslärarinstitutet gjorde jag en praktikbaserad undersökning. Från nyorienteringen kring 1968 kände jag i min egen bildlärarutbildnings idé- och praktikmässiga lager igen teoretisering som tränger undan hantverkskunnande och politiserande collageövningar, men ingenting av det gamla.

Jag sträckte mig nu utanför Konstfacks obligatoriska undervisningsmoment. Genom att göra en större skulptur, utsågad ur ett block, fördjupade jag min förståelse för teckning som grund för tredimensionell form. Här behövdes inkludering av teckning för att hantera processen och materialmängden. Jag deltog också i en extern kurs i vedic art, något jag bedömde som delvis utvecklat i förlängning av det fria skapandets metodik. Det innebar att använda tydlig metod för att hitta individuella uttryck, där form och färg var centralt. Något som kontrasterade mot den ofta tematiskt styrda men metodlösa undervisning jag var van vid från Konstfack.

Under skapandet väcktes tankar kring hur praktiker kan ta nya vägar när de utesluts från sammanhang där de tidigare har ingått. Det blev också tydligt för mig hur svårt det kan vara att få utrymme för bildskapande praktik när det finns krav på att allt ska verbaliseras. Bildernas egna uttryck, som kan vara tidskrävande att lära sig använda och utveckla, tonas lätt ned till dess de slutar kommunicera och blir beroende av ord. Det betyder inte att teori, analys och det verbala inte har utrymmen att fylla i bildstudier.

I mitt teoretiska undersökande såg jag hur talet om teckningsundervisning förflyttades bort från avbildande i enlighet med konventioner och från fria uttryck för individuell upplevelse och fantasi. I stället lades vikt vid en strukturell nivå där teckning diskuterades som samhällsfunktion snarare än som metod för bildskapande.

I min egen skapande praktik växte en gravsten till konsten fram. Konst som hantverk integrerat med idé kanske fortsätter flyta runt på nya sätt. Institutionella försök att styra människors skapande fortsätter kanske också, oavsett vilka uttryck som skapandet tar sig. När bildkonsten upplevdes vara avskild från samhället skiljdes i återföreningsförsöken bilden från konsten, men vart tog teckningen vägen? Jag ställde gravstenen på Konstfacks golv, hällde ut en säck jord framför den, vattnade och planterade förgätmigejer.

Marie Nordin tog sin bildlärarexamen från Konstfack 2018. Essän grundar sig på hennes examensarbete Teckningsrevolt – Förändringsprocesser i teckningsundervisning med 68-vågen på Konstfack (2018). Ulrika Netzler är illustratör.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.