Hans konstnärskap sträcker sig över fem decennier. Ändå måste en intervju med illustratören och konstnären Owe Gustafson starta i det där barnprogrammet från 1970-talet som han själv är lite trött på att tala om. Och samtidigt ser på som en kär gammal vän.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 2, maj 2019. Text: Johan Kellman Larsson. Foto: Viktor Gårdsäter.

Det går inte att överskatta betydelsen av Owe Gustafsons animationer till barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Bilderna, inte minst den krämrosa elefanten som blåser knut på snabeln, är lika rotade i det svenska folkdjupet som sill och nubbe och tomteverkstan på Kalle Ankas julafton.

Men upphovspersonen är oförstående inför den yrvakna uppmärksamheten kring hans gärning. Han skakar på huvudet, slår ut med armarna.

– Jag fattar ingenting!

Han räknar upp ett urval medier som har ryckt i honom den senaste tiden. Uppvaktningen bottnar i Gustafsons klädsamarbete med det svenska modemärket A Day’s March, som har skakat nytt liv i elefanten. Och en omtalad retrospektiv utställning som det senaste året har vandrat runt på svenska konsthallar. Sammanlagt har den haft över 100 000 besökare.

– Det är svårt att förstå varför alla plötsligt har blivit så ohyggligt intresserade av mig. Jag har hållit på i 60 år och det är väl ingen som har brytt sig om det innan, säger han och avslutar meningen med ett ljust, kluckande skratt.

Owe Gustafson utstrålar något så ovanligt som en alldeles uppriktig ödmjukhet.

– Men det är väl klart att det är jättekul att någon vill uppmärksamma vad jag har gjort. Sedan kan jag tycka att det är ett ständigt tjat om det här med ”Fem myror”. Periodvis har det varit ganska jobbigt, det måste jag säga.

Illustratören Owe Gustafson, en svensk nestor i genren, sjunker ner i vardagsrumssoffan hemma i den rymliga sekelskiftesvåningen på Östermalm i Stockholm. Förutom gökurets skarpa sekundvisare är det knäpptyst i lägenheten. Gustafson var återkommande illustratör i Dagens Nyheter i 30 år. Och utöver sitt fria konstnärskap med utställningar i Tokyo, Paris och New York, har han undervisat på Beckmans designhögskola och Berghs. Hans verk finns representerade på Nationalmuseum i Stockholm och Nasjonalgalleriet i Oslo.

Jag återkommer till det där – det är svårt att inte tänka på det som elefanten i rummet annars – hur trött är han på att Fem myror är fler än fyra elefanter får ta så stor plats i den här typen av artiklar? Hela hans konstnärliga gärning sträcker ju sig över fem decennier.

– Äsch, ändrar han sig lite, i dag ser jag på det som en kär gammal vän, som lufsar strax bakom mig. Jag har ett barnbarn som är åtta år som kollar på det där barnprogrammet. Det får man väl vara glad över. Jag har också träffat människor som kom till Sverige på 1970-talet och som har berättat att de lärde sig svenska genom att titta på det.

Programmet var en av de första stora satsningarna på barn-tv i Sverige. Förlagan var det amerikanska barnprogrammet Sesame street som skulle stimulera läs- och skrivlusten. Fem myror är fler än fyra elefanter hade premiär i november 1973. I det första avsnittet hoppade den stora skära elefanten in i bild från vänster med ett stort ”H” som styltor. Från andra hållet kom en liten elefant med svart propellerkeps studsande på ett litet ”h”.

Berätta om arbetet bakom programmet.
– Jag fick uppdraget att göra korta animationer som handlade om en bokstav och en mängd. Det var det enda jag fick veta innan: ”Det här programmet ska handla om bokstaven K och mängden 4”. Sedan gick jag hem och funderade. Det enda vi hade bestämt var att det skulle vara en stor och liten elefant. När det gällde mängden kunde det vara två sniglar eller tolv fiskar.

Hade du helt fria händer?
– Ja, det var ingen som lade sig i någonting. Jag gjorde blyertsteckningar på papper och sedan anlitade jag några elever från Beckmans som hjälpte till att tuscha över det på plastceller, som sedan målades en och en för hand. Så det var ett jäkla jobb. I dag är det ju många som har återgått till den här typen av hantverk, eftersom man tycker att det blir för dött när man gör det i datorn. Och så är det.

Owe Gustafson dukar fram bryggkaffe och rullrån. En yrvaken vårvintersol värmer genom det spröjsade vardagsrumsfönstret.

Hur mycket arbetar du nu för tiden?
– Jag gör någonting varje dag, annars är jag inte riktigt nöjd, säger han och pekar bort mot ateljén som ligger i ett angränsande rum. Det kan vara en teckning bara, men ändå. Den senaste tiden har jag även skulpterat en hel del, det är också någonting nytt.

Växte du upp i ett konstnärligt hem?
– Nej nej, det fanns inget sådant. Så jag kan inte säga att jag förstår hur tecknandet kom in i mitt liv. Å andra sidan har jag en dotter som är operasångerska och gud vet var hon har fått det ifrån. Jag har tecknat så långt tillbaka jag kan minnas.

Minns du ditt första uppdrag?
– När jag gick på gymnasiet i Eskilstuna, det här var på 1950-talet, började jag som reportagetecknare för Eskilstuna-Kuriren. Jag hade redan då planer på att bli tidningstecknare. Sedan började jag på Konstfack 1959 och var inställd på att bli bokillustratör, som ju var ett yrke på den tiden.

Vad inspirerade dig i ung ålder?
– Jag hade en teckningslärare på gymnasiet som uppmuntrade mig mycket. Han förstod nog att det var det här jag skulle ägna mig åt. Sedan hade jag förmånen att ha en mentor när jag började på Konstfack, konstnären Olle Ängkvist som har målat den här, säger han och pekar med tummen bakom ryggen där det hänger en stor tavla.

Du började på Konstfack som 19-åring och jag vet att du gick i samma klass som en trio som snart också skulle ägna sig åt barnprogram: Lasse Åberg (Trazan & Banarne), Carl Johan De Geer (Tårtan) och Olof Landström (Kalles klätterträd).
– Och i en parallellklass gick Janne Lööf! Så vi var fem stycken som kom att arbeta med mycket välkända barnprogram. Jag har ofta undrat hur det kom sig. En förklaring är väl att när bokillustratörens jobb försvann så var det i stort sett bara barnböckerna kvar.

På din Wikipediasida står det att du är ”författare, konstnär, illustratör, tecknare och allkonstnär”.
– Jag ser mig nog som tecknare i första hand. Jag målar en del, men det är mer som färglagda teckningar. Jag är ingen kolorist.

Berätta något om hur du arbetar.
– Jag vet inte om det är bra eller dåligt men när jag ska göra en bild så är den helt klar här uppe. (Han sätter pekfingret mot tinningen.) Jag kan inte ställa mig framför ett staffli eller ett tomt block och bara hitta på någonting. Allting är färdigt i förväg. Jag är ett slags idétecknare.

Hur länge brukar du arbeta på en bild?
– Det går inte att säga. En teckning kan ta allt ifrån en minut till ett år.

Du har sagt att du strävar efter att teckna som Miles Davis spelar trumpet, aldrig en ton för mycket.
– Ja, jag har alltid tecknat väldigt stiliserat.

Du har aldrig lockats av att arbeta mer abstrakt eller expressionistiskt?
– Nej, men jag har den sidan. Jag kan ta ett stort pappersark och en flaska tusch och börja spilla ut. Kladda lite. Det är en sorts kalligrafi. Fast det är inte helt … det är slump – samtidigt som det är någonting styrt. Jag har gjort abstrakta bilder också, men då är de ganska exakta.

Konstnären Dan Wolgers skrev en gång att dina ”linjer och ytor är som skurna i trä”. Det här precisa känns som något intuitivt för dig.
– Ja, det måste vara så. Man kan tro att det är lathet annars, haha. Men jag tror inte att det är så enkelt.

Men det finns också en mångbottnad humor i dina bilder, tycker jag.
– Det vet jag inte. Jag är ju ingen humorist. Men det hör jag jämt, att det finns en underfundig humor. Men humor ska man akta sig för när man är seriös konstnär. Nej, man ska inte garva när man tittar på en tavla på ett galleri, det går ju inte!

Vilka konstnärer med ett stiliserat formspråk har du själv sett upp till?
– Det är nog speciellt en fransk konstnär som heter Jean Arp jag tänker på. En skulptör och målare som också skrev poesi.

Ditt eget växelbruk mellan skrivande, skulpterande, illustration och grafisk form, hänger de olika uttrycken ihop på något sätt?
– Det är klart att det inte är samma sak men jo, det hänger ändå ihop. Det går inte att vara vidlyftig och bre ut sig när man skriver, om man inte gör det när man tecknar. Musikalitet och bild har också med varandra att göra. Jan Lööf är en jävel på saxofon till exempel. Konstarterna ligger inte så långt ifrån varandra som man skulle kunna tro.

Owe Gustafson är helt klädd i svart. Skjortan kommer från det svenska herrmodemärket A Day’s March. I april 2018 släpptes en kollektion med illustrationer speciellt framtagna av Gustafson, som blev mycket populär. För första gången syntes landets mest älskade elefant på skjortor, hoodies och collegetröjor. I december gjordes ytterligare en limiterad kollektion som även den sålde slut på kort tid.

– Jag undervisade på RMI Berghs ett tag och då hade jag ett par elever där, Pelle Lundquist och Stefan Pagréus, som senare startade den där klädfirman. För något år sedan ringde de mig. De ville ha en kollektion med några igenkännbara figurer på, och så tänkte de väl på sin gamla lärare.

Vad skulle du ge för råd till en ung illustratör i dag?
– Mitt råd är: läs böcker, lyssna på bra musik, gå på bio, titta på folk. Många elever som jag undervisade och som ville bli illustratörer lade sig ofta till med ”en gubbe”. Eller ett manér. Sedan skulle de försöka exploatera det på något sätt. Men det där är kasst! Du kan inte skaffa dig en stil så. Den kommer inifrån, vare sig du vill eller inte.

I Tecknarens arkiv har jag hittat gamla debattartiklar där du ryter ifrån mot kollegor som inte kan skilja på illustration och teckning.
– Jag är väldigt noga med det där. Jag tycker att man borde döpa om tidningen Tecknaren till ”Illustratören” – för några tecknare ser man nästan aldrig där. Däremot en förskräcklig massa duktiga illustratörer. Illustratör är ett yrke, tecknare är inte det. Att teckna är ett sätt att leva.

Under dina år som lärare på Beckmans och Berghs, hade du någon särskild devis?
– Min undervisning byggde mycket på kreativitet. Att få studenterna att försöka släppa loss fantasin. Men när datorerna gjorde sitt intåg tröttnade jag.

Varför?
– Så fort jag gav en kreativ uppgift sprang eleverna till datorn. Och det löser väl ingenting. Gå ner på fiket och sätt dig med block och penna i stället! Sedan, när du vet vad du ska göra, då kan du gå till datorn – då är det ju ett jättebra redskap. Men det löser fan inga idéer åt dig.

Om du skulle lyfta fram något ur ditt konstnärskap som inte är lika känt som Fem myror är fler än fyra elefanter men som du är stolt över?
– När jag ställde ut på Norrköpings konstmuseum en gång var kungen och Silvia där. De kikade på mina elefanter och då hade kungen tydligen fått en idé. Han hade två riktiga elefanter i Kolmården som han hade fått i present efter ett statsbesök i Thailand. Och när elefanterna fick en unge så tyckte kungen att det var rätt festligt och sa (här förställer han rösten): ”Det kanske skulle vara trevligt om vi bad den där Gustafson att göra en skulptur av elefantungen.” I dag står den i en park i Norrköping. Gjuten i brons.

Just nu har Owe Gustafson en ny utställning med original, grafik och objekt hos gamla kompisen Lasse Åberg, på hans museum i Bålsta. Owe Gustafson skiner upp.

– Jag är ju snart 80 år, så man får vara tacksam för att man fortfarande har hjärnan i behåll. Och att man klarar av att hålla i pennan.

Owe Gustafson är aktuell med en utställning som visas till och med den 29 september på Åbergs Museum i Bålsta, abergsmuseum.se. Fem myror är fler än fyra elefanter finns att se på Öppet arkiv på SVT Play. Se mer av honom på owegustafson.se.

Johan Kellman Larsson är journalist. Viktor Gårdsäter är fotograf.