Illustratören Jane Bark sålde aldrig bort rätten till sina bilder och sparade det mesta. Elisabeth Kugelberg-Christoffersson bevarade också sina original – genom att slänga in dem i garderoben. Båda samlingarna är en bit kulturhistoria och dokumenterar en tidsanda. Men hur vårdas bäst ett sådant arv? På vilka sätt kan anhöriga till bild- och formskapare bevara och tillgängliggöra en samling?

 

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 3, september 2019. Text: Emil Åkerö. Illustration: Jesús Verona/Agent Molly & Co.

Jane Barks modeteckningar och novellillustrationer var med och definierade en damtidningsstil på 1960- och 1970-talet, framför allt i veckotidningen Femina. Hennes färgstarka och realistiska bilder kombinerade vardagsvärme med glamour.

Bark, född 1931, har varit en produktiv illustratör sedan början av karriären under 1950-talet. Fram till 2012 tecknade hon varje vecka ett intervjuporträtt för tidningen Fokus. Hon jobbade på, levererade till redaktionerna, tidningarna gick till tryck och bilderna spreds med tidningssidorna. Men vad har hänt med originalen till alla dessa bilder? Jo, många av dem finns sparade, och ligger nu i ett tempererat och brandsäkert arkiv.

– Hon har aldrig sålt rättigheterna till sina bilder, så som det ofta görs i dag. Det var inte många som visste om det, och när hon hörde av sig till uppdragsgivare och krävde tillbaka originalen var det flera som blev förvånade – de trodde att de ägde även dem, säger den grafiska formgivaren John Bark.

Han och illustratören och formgivaren Molly Bark är barn till Jane Bark, som har insjuknat i Alzheimers. Tillsammans hanterar de både rättigheterna till hennes bilder och själva originalen. De driver MoGA, Museum of Graphic Arts, en webbplats där de säljer tryck av olika slag från Jane Barks produktion men även av andra kreatörer som exempelvis Olle Eksell och Bo Lundberg. Fokus ligger på uppdragsbaserad bildkonst. För dem är det viktigt att arbeta i linje med Jane Barks inställning, att det hon har skapat är kommersiella verk som ska leva vidare.

– Det är noga med urvalet och att produkterna håller hög kvalitet. Om man bara kablar ut i dålig kvalitet försvinner grundtanken. Men redan från början användes hennes bilder på påsar och brickor, så vi ser inget problem med att göra den typen av produkter.

En anledning till att de har startat projektet är att de vill hålla ihop sin mammas samling. De känner till fall där efterlevande till illustratörer får ta hand om verk men där samlingarna splittras, vilket de tycker är synd.

– Det här är en familjeaffär för mig och Molly, det är ju vårt arv som visas upp. Vi vill göra mer med materialet, det kommer bland annat att bli en retrospektiv utställning. Därför är det viktigt för oss att hålla mammas samling intakt och själva kunna bestämma över den. Vi vill tillgängliggöra verken för andra – både sälja dem och visa upp dem – och samtidigt skapa en plattform där även andra konstnärskap kan få den möjligheten.

Ambitionen är att sätta in bilderna i ett sammanhang. De presenteras tillsammans med bakgrundstexter, en hel del tagna från boken Jane Barks bilder – från femtiotalet till i dag som kom ut 2001. För John Bark är det här ett sätt att bevara och lyfta fram det konsthistoriska värdet i moderns bilder, som han anser dokumenterar en tidsanda både vad gäller mode och samhällstendenser. Det är också därför syskonen har valt att satsa på att visa hennes verk för allmänheten i den mån det går.

Eftersom det är angeläget för syskonen Bark att kunna tillgängliggöra de fysiska verken själva precis som de vill, kände de sig inte redo att donera materialet till ett arkiv.

– För oss är det viktigt att materialet går att nå fysiskt, inte ligger i ett arkiv och glöms bort. Så vi har därför ordnat med vår egen förvaring tills vi är redo att lämna ifrån oss samlingen, säger John Bark.

 

Susanna Carlsten är adjunkt i kulturvård och programansvarig för Föremålsantikvarieprogrammet vid Uppsala universitet, med en bakgrund inom antikvitetsvärlden, både med egen verksamhet och på auktionshus.

– Jag förstår tanken att risken är att originalen inte upptäcks om de lämnas in till ett arkiv, men en god anledning att ändå göra det är att det finns en reglerad arkivstandard som arkiven måste följa för att garantera att materialet håller över tid.

Hon framhåller vikten av att förvara verk på rätt sätt. Om originalen är tryckta på skört eller känsligt papper är det viktigt att digitalisera dem, så att de kan bevaras i digital form. Det viktigaste för förvarandet av de fysiska verken är att skydda materialet från ljus och ha en jämn luftfuktighet och gärna mörkt, svalt och torrt. Omständigheter som enligt Susanna Carlsten är svåra att skapa för en privatperson.

– Det finns en klar fördel att gå via arkiven. Det kan vara bökigt att komma åt och använda materialet själv när det har arkiverats, men det gör också att det håller längre.

Så hur gör den som vill låta ett arkiv ta över en bildskapares samlade original? Att förvara och hålla en samling intakt är inte alldeles enkelt, och det finns en del att ta ställning till både praktiskt och juridiskt. Det går till exempel inte att donera hela samlingar hur som helst till institutioner som Nationalmuseum eller Moderna museet.

– Som konstnär kan du inte donera in dig i samlingen. Vi vill kunna göra ett aktivt val när en konstnär för första gången blir representerad i museets samling, och detta val ska inte vara påverkat av en gåvorelation. Sedan kan vi bygga på den samlingen, säger Christina Wiklund som är samlingssamordnare på Moderna museet.

Hon berättar att många hör av sig med donationsförslag som diskuteras vid museets förvärvsmöten – material som accepteras måste ligga inom Moderna museets samlingsansvar och bedömas som tillräckligt intressant för att ingå i en samling av deras slag. Museet har då verken i sin ägo och styr över hur de bevaras, vårdas och visas, men upphovsrätten ligger kvar hos upphovsrättsinnehavaren. Alla har möjlighet att höra av sig till museet och diskutera en framtida donation.

Ett annat alternativ är Kungliga biblioteket, som tar emot gåvor i sitt uppdrag att bevara Sveriges kulturarv och utgöra en källa för forskning. Det går att skicka en förfrågan till dem om att skänka en gåva. Även Kungliga biblioteket tar vid en donation över äganderätten till de fysiska verken och bestämmer hur de visas upp.

Katinka Ahlbom är chef för Enheten för handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket och understryker att det endast är ägandet av de fysiska verken som övergår till dem, medan upphovsrätten kvarstår hos upphovsrättsinnehavaren som är den som beslutar om verket får reproduceras till exempel.

– Annars skulle vi drunkna i upphovsrättsärenden. Men vi kan inte förvara saker vi inte äger, vi är en statlig myndighet som ska använda resurserna i de uppdrag vi har att göra samlingarna tillgängliga för forskning och studier.

Kungliga biblioteket följer flera olika standarder, bland annat den svenska arkivstandarden, och ställer motsvarande krav vid eventuella utställningslån.

– Vi följer standarder för att säkerställa att samma omständigheter ifråga om klimat, säkerhet och hantering av upphovsrätt och bibliografisk information råder i utställning och transporter som hos oss. Original i form av teckningar kan inte hanteras bättre än här, vi har de bästa förutsättningar, konstaterar Katinka Ahlbom.

En som antagligen inte hade förvarat sina egna verk enligt arkivstandard var illustratören Elisabeth Kugelberg-Christoffersson. Hon arbetade med illustrationer, bokomslag, modeteckning och akvareller, och signerade sina alster ”Elisa”.

Efter att ha studerat vid Leon Welamsons konstskola i Stockholm 1938–1939, började hon arbeta med modeteckningar på 1940-talet och fick så småningom uppdraget att skapa omslagen till bokserien om Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström, både den som gavs ut på 1940-talet och den utgåva som publicerades på 1960-talet.

När Elisabeth Kugelberg-Christoffersson avled 2011 var det hennes dotter, kulturjournalisten Åsa Christoffersson, som fick ta hand om originalen. Åsa Christoffersson har sett till att få originalen till omslagen i Kulla-Gullaserien från Bonnier. Hon hittade också tidigare över 400 illustrationer som hennes mamma förvarade i en garderob.

– Mamma var totalt ointresserad av att bevara originalen. Hon hade en väldigt ångestladdad skapandeprocess där hon gick av och an i huset, och var mest glad när bilden var klar, berättar Åsa Christoffersson.

Bland det hon hittade i garderoben fanns akvareller som gjordes som illustrationer till veckotidningsnoveller och omslag till magasin. Dessutom blyerts- och kolteckningar till Kyrkans Tidning.

– Dem tog jag hand om och förvarade i en resväska i källaren. När jag gick i pension 2017 kom Stefan Hammenbeck, konstintendent vid Östergötlands museum, hem till mig och tittade på samlingen. Han föreslog att jag skulle katalogisera verken, så jag skrev små nummer på baksidan med blyerts och lade dem i mappar.

Elisabeth Kugelberg-Christofferssons bilder kan, liksom Jane Barks, räknas till en kommersiell bildtradition. Ingen av dem har, enligt deras barn, kallat sig själva för konstnärer, utan sett sig som tecknare och illustratörer. Åsa Christoffersson vill precis som syskonen Bark tillgängliggöra verken för andra, men har valt en annan väg än att göra det via en webbplats med produkter. Hon åker själv ut med bilderna och föreläser om dem.

Kulla-Gullanostalgin har nämligen bland annat lett till en mängd föreläsningsbokningar hos olika seniorföreningar som vill se och höra om Elisabeth Kugelberg-Christofferssons arbete. Inte heller Åsa Christoffersson har därför sålt samlingen eller donerat den till ett arkiv. Några av bilderna har familjemedlemmar som konst hemma på väggarna, och mapparna med de katalogiserade bilderna har Åsa Christoffersson tills vidare med sig på sina föreläsningar. Tankar kring arkivering har funnits men är en fråga för framtiden, enligt Åsa Christoffersson.

Om man nu är en bild- och formskapare med garderoben full av gamla verk, hur bör man förbereda inför framtiden vad gäller de egna verken och upphovsrätten? Sandra Åkesson, jurist på Svenska Tecknare, jobbar främst med frågor kring avtal och upphovsrätt, men rådgör ibland med medlemmar kring vad de ska tänka på när de lämnar arv efter sig.

– Det man bör tänka på generellt är att om man har arvingar ärver de upphovsrätten till ens verk, i första hand make eller maka och sedan barnen.

Om man har specifika instruktioner kring sin upphovsrätt ska man skriva ett testamente. Där kan man välja att överlåta upphovsrätt och verk till en stiftelse, ett bolag eller en annan släkting. Sedan 2017 finns även möjligheten att skriva en framtidsfullmakt, där man kan skriva över makten att fatta beslut åt en annan person, om man i framtiden skulle hamna i ett tillstånd där man inte kan sköta detta själv.

– Med både framtidsfullmakter och testamenten är det viktigt att ta hjälp av en familjerättsjurist, annars är risken att till exempel banken eller Skatteverket inte godtar dokumentet. Det är värt de tusenlappar det kostar, säger Sandra Åkesson.

Sandra Åkesson påpekar att eftersom alla upphovsrättsinnehavare måste vara överens om hur ett verk ska nyttjas är det viktigt att det regleras hur upphovsrätten ska hanteras, framför allt om det finns spänningar bland de efterlevande. Om man inte orkar sköta rättigheterna själv, vilket kan vara fallet vid stora samlingar, är Sandra Åkessons rekommendation att man bör överlåta det arbetet till Bildupphovsrätt, som representerar bildskapare och samlar in ersättning för upphovspersoners räkning när deras verk används i till exempel böcker och tidningar.

Sandra Åkesson berättar att hon får en del frågor kring upphovsrätt och avtal gällande avlidna tecknare, till exempel arvingar som undrar vad de ska ta betalt för sina föräldrars verk eller kunder som vill ha kontakt med en tecknares arvingar.

– Upphovsrätten fortsätter ju att gälla i 70 år efter upphovspersonens död. Som arvinge till en avliden bild- eller formskapare ska man tänka sig in i rollen – att man nu är upphovsrättsinnehavare – och se till att få bra arvoden och avtal för verken när de nyttjas. På samma sätt som verkens skapare tänkte på dessa saker när hen fortfarande arbetade.

Emil Åkerö är skribent, författare och kulturkonsult. Jesús Verona är illustratör. Flera av Jane Barks och Elisabeth Kugelberg-Christofferssons bilder kan ses på Museum of Graphic Arts, mogarts.se.

 

FAKTA: Att förvara en samlings original

Det dokument som utgör den svenska arkivstandarden heter RA-FS 2013:4 och är utgivet av Riksarkivet. Arkivstandarden används av statliga institutioner och arkiv och i den framgår att arkiv ska förvaras brandsäkert och med en relativ luftfuktighet på 30–40 procent.

Som privatperson kan det dock vara svårt att leva upp till detta men praxis är att hålla en så jämn relativ luftfuktighet som möjligt och som inte överstiger 65 procent.

Förvarar du verk i form av teckningar på papper bör dessa ligga i syrafria pappersboxar, med syrafritt papper mellan varje ark. Det går att beställa boxar via Riksarkivet.

Undvik att verken kommer i kontakt med solljus och förvara dem inte i en källare eller på ett vindsförråd eftersom temperaturen kan vara varierande och orsaka mögel.

Källor: Susanna Carlsten, Riksarkivet.se, RA-FS 2013:4

FAKTA: Att hantera en samlings upphovsrätt

Svenska Tecknare
Medlemmar i Svenska Tecknare kan få juridisk rådgivning kring upphovsrätt när det gäller ett tecknararv, såsom testamenten, framtidsfullmakter, och överlåtanden av upphovsrätt och verk. För att skriva framtidsfullmakter och testamenten bör man sedan ta hjälp av en familjerättsjurist.
svenskatecknare.se

Bildupphovsrätt
Om man som arvinge inte vill sköta rättigheterna själv kan man överlåta det arbetet till Bildupphovsrätt, en förening som representerar bild- och formkonstnärer, illustratörer, fotografer, designers och andra upphovspersoner till bild och form, skapar avtal för ersättning och samlar in ersättning för upphovspersoners räkning när deras verk används.
bildupphovsratt.se

FAKTA: Arkiv för samlingar

Nordiska museet
Nordiska museet har fyra profilområden: kläder och mode, hem och bostad, seder och bruk samt naturbruk. Vid en donation är det viktigt att berätta så mycket som möjligt om verket och dess historia, hur det har kommit till, används och så vidare. Förfrågningar rörande bildsamlingar skickas till arkivet@nordiskamuseet.se.
nordiskamuseet.se

Moderna museet
Moderna museet samlar in bland annat teckningar och grafik som passar in i museets samlingar. Det går att höra av sig med ett donationsförslag.
modernamuseet.se

Kungliga biblioteket
Kungliga biblioteket samlar in både personarkiv, bildsamlingar och vardagstryck såsom reklamblad och kataloger av olika slag. Ett personarkiv kan deponeras in successivt om avsikten är att donera hela samlingen. En donation sker via ett särskilt formulär på webbplatsen.
kb.se/insamling

Centrum för näringslivshistoria
Centrum för näringslivshistoria är en förening med företag som medlemmar, och syfte att bevara och berätta näringslivets historia. Här kan man mot en kostnad förvara både fysiskt och digitalt företagsmaterial enligt arkivstandarden och få hjälp med att katalogisera. Du har full tillgång till materialet men det görs även tillgängligt för forskning.
naringslivshistoria.se

Riksarkivet
Hos Riksarkivet kan du både deponera och donera ett arkiv, vid en deponering har du tillgång till materialet. Riksarkivet samlar i första hand in sådant som är av riksintresse, alltså där en person har varit verksam på riksnivå. Vid inlämnandet skapas ett avtal om materialets användning och Riksarkivet vill helst att material de får redan är sorterat och organiserat. För en tecknare med en lokalt förankrad produktion finns det kommunarkiv att vända sig till.
riksarkivet.se