Kay Tinbäck Du Rées och Magnus Erenius i Marionettteaterns Da-da-da, 2017, med inspiration från konstnärerna Yayoi Kusama, Oskar Schlemmer och Alexander Calder. Idé och regi av Helena Nilsson, scenografi och kostym av Märta Fallenius, dockor och figurer av Kay Tinbäck Du Rées, ljus av Josefin Hinders, ljud av Appel, kompositör Mikael Svanevik och inspelad sång av Ines Svanevik. Foto: Markus Gårder.

Essä: Bildernas teaterliv

Dockteatern är en nyfiket uppsniffande allätare, enligt teaterkritikern Margareta Sörenson. Här visar hon hur svensk dockteater, med Marionetteatern som exempel, inspireras av bilderböcker, serier och konstbilder. Bilder som omformas och görs levande framför betraktarens ögon genom dockor, masker och skuggspel.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 3, september 2019. Text: Margareta Sörenson.

Dockteater är en visuell konstform och den har alltid speglat sin samtids konstklimat. För modernismens olika faser under 1900-talet är det särskilt tydligt. Tiden kring millennieskiftet är dockteatern en nyfiket uppsniffande allätare som väljer fritt och eklektiskt ur konsternas historia och samtid. Scenkonsternas allmänna utveckling i en riktning mot bildkonst, rörelse och interaktivitet gäller också för dockteatern, i Sverige såväl som internationellt.

Begreppet och ordet dockteater är en snäv etikettering för något ytterst heterogent. På svenska har vi samma ord för barnens leksaksdockor och den myriad av figurer i olika material och tekniker som ryms inom ”dockteater”: skuggor, masker, textila figurer, raffinerade tekniskt rörliga marionetter och stavdockor, drastiska, plastiska handdockor och mycket annat som är rörliga eller åtminstone flyttbara skulpturer. Och en rad svårdefinierade mellanformer, som masker eller element av figurer fästa vid dockspelaren/skådespelaren, som i den samtida dockteatern i allmänhet är en synlig medspelare till bildfiguren.

Engelskan kan skilja mellan ”puppet” och ”doll”, franskan använder ”marionett” som samlingsbegrepp för hela konstformen, trots att långt ifrån allt är vad vi menar med marionetter – dockor som styrs av trådar, en alltmer sällan sedd teknik på teaterscener.

Sett som kulturarv i skilda traditioner jordklotet runt är dockteater alls inte en särskild teaterform för barn. I sina äldsta former har den sin upprinnelse i trosföreställningar och religiösa eller mytologiska riter. I den grekiska antiken, i kinesisk hovkultur eller inom hinduistisk tradition har dockteatern varit en del av teatern och ofta baserad på samma texter. Bildstark, oavsett om den skildrat det indiska eposet Ramayana som skuggspel eller burleska berättelser under Dionysosspelen.

I och med att en särskild litteratur för barn öppnar för en hel barnkultur under 1800-talets senare hälft, blir dockteatern allt oftare inlockad i barnens fantasivärldar. Från Lewis Carrolls Alice i Underlandet (1865) och framåt har bilderna från barnens böcker varit vida fält för upptäckter och landvinningar för dockteaterns konstnärer. Från John Tenniels egenartat drömska originalbilder av Alice till den provokativa svärtan i 2000-talets barnbilder hos till exempel Gro Dahle; från klassicistiska sagor till avantgardistiska, skevande barnkammarperspektiv som hos Eva Lindström – dockteatern omskapar bilderna till tredimensionell scenkonst med alla medel som står till buds. Och de är många.

Visst är det ibland fråga om enkla överföringar där figurer och dockor ska vara så lika bokbilderna som möjligt, men inom den konstnärligt avancerade dockteatern – och den är i god vigör – är bokens bilder mer av utgångspunkt och får sedan finna sin egen, adekvata form för scenen. Svein Nyhus och Gro Dahles bilderbok Boj och den arge blev drabbande men inkännande dockteater om vuxnas våld mot barn. Eva Lindströms Min vän Lage fick i Eva Grytts dockor för Dockteatern Tittut den rätta, vilsna ruggigheten hos en uteliggare, sedd som uggla. På dockteaterscenen är möjligheterna nya och andra än på papperssidorna i boken. Som möjligheten att befinna sig i dialog med både originalfigurerna och publiken, vilket är en nödvändighet om publiken består av barn.

Under 1900-talets sista decennier tog barnboksbilden stora kliv. En ny och mer jämlik syn på barnen öppnade för humor, ironi och distans i bilderna. Serieteckningarna drog i väg till nya höjder och påverkade bilderboken grundligt. Litteraturens ambition att nå barnen med seriösa frågeställningar och fantasivärldar i lika mått skapade underlag för tecknare, illustratörer och bilderbokskonstnärer att blomma ut. Naturligtvis har de lockat dockteaterns konstnärer, både regissörer, dockmakare och dockspelare.

Spännande och intrikata bildmakare som Wolf Erlbruch och Kitty Crowther, båda Almaprisbelönade, har typiskt nog blivit till samtida skuggspelsteater hos Europas främsta kompani för skuggspel i allehanda former: Teatro Gioco Vita i Piacenza, Italien. Erlbruchs bildvärld till Ein Himmel für den Kleinen Bären från 2003, med text av Dolf Verroen, blev makalöst skicklig skuggspelsteater, med två spelare som dansar fram sina skuggbilder till storformat på fondväggens bilder. Kitty Crowthers Jag och Ingenting skapades som en blandning av skådespelarteater och skuggspel, där Crowthers bilder varsamt översatts till scenen för återblickar i berättelsen och gestaltning av ”Ingenting”, en varelse som blir tröst och samtalspartner för en liten flicka som har förlorat sin mamma. Båda uppsättningarna skapades av Fabrizio Montecchi, konstnärlig ledare för Teatro Gioco Vita, tillsammans med Nicoletta Garioni. Montecchi har också gjort en rad uppsättningar för svenska Dockteatern Tittut, bland andra Kattresan efter Ivar Arosenius bok.

Den konstnärligt kvalificerade bilderboken för barn erbjuder en parnass, som dockteatern ofta har utgått från. Svenska bilderbokskonstnärer har under 1980- och 1990-talen och in i 2000-talet haft en särskilt lyckosam period där några av dem har utvecklat ett auteurförhållande till boken. Bilderboken har blivit ett personligt signerat rum för bildkonst, berättelse och angelägna ärenden.

Till auteurerna hör Anna Höglund, vars böcker om Mina och Kåge kan se ut att på ett enkelt vis berätta om nallebjörnar med ett fridsamt frågande utseende, men som spänner över ett betydligt större perspektiv och en diskussion om samhörighet och ensamhet, lika giltig för små barn som för vuxna.

Magnus Erenius i Marionetteaterns Mina och Kåge, fritt efter Anna Höglunds bilderbok med samma namn. Urpremiär 1998, nypremiär 2018. Bearbetning och regi av Helena Nilsson, musik av Homero Alvarez, i verkstaden Lisa Björkström, Ann Bengtsson, Tommy Baker och Kay Tinbäck Du Rées. Foto: Markus Gårder.

Eva Eriksson är en annan sådan gigant, inte minst som illustrerande ackompanjatör till Barbro Lindgrens författarskap. De lågmälda, humoristiska och hjärtslitande originalillustrationerna till Sagan om den lilla farbrorn var inte en omedelbar utgångspunkt för Lisa Björkströms dockor och scenografi i Marionetteaterns uppsättning med samma titel, men något av bildernas säregna stämning av enslighet känns ändå igen i hennes uppfinningsrikt framlekta figurer som tar form under föreställningens gång. En av Sveriges främsta dockmakare, Eva Grytt, tillika bildkonstnär och grafiker, har fritt omgestaltat flera av Eva Erikssons bokillustrationer för Dockteatern Tittut, som Vilda Bebin får en hund och Dollans dagis.

Pija Lindenbaums genombrott som barnbokskonstnär var Else-Marie och småpapporna, en bilderbok som tar ett absurt och roligt grepp om en problematik: nästan alla barn blir lite brydda eller generade när deras hemmiljö konfronteras med det offentliga livet, på buss eller i förskolan. Lindenbaum skänkte Else-Marie sju små pappor som bortsett från att vara många och små, ser alldeles vanliga och ordentliga ut. För dockteatern kan dockor tillverkas i allehanda storlekar, och de sju små papporna blev perfekt gestaltade i Marionetteaterns uppsättning, ibland seriekopplade, ibland individuellt rörliga, av Anna Hellberg.

Den svenska bilderboken står sig väl internationellt, men är också sedan Elsa Beskows dagar och Arts and Crafts-rörelsen en del av en västerländsk kanon. Stora succéer i Europa har snabbt översatts till svenska, ofta nog för att bokbilderna talade ett bildspråk värt att sprida. Den holländske bilderbokskonstnären Max Velthuijs gröna groda som rör sig så plastiskt kunde ta ett naturligt språng in på dockteaterscenen hos Marionetteatern i Grodan och främlingen, som bygger på den långa rad böcker som Velthuijs (1923–2005) tecknade. Med hjälp av Grodan, Grisen, Haren och Ankan reflekterar Velthuijs över allvarliga ämnen som frihet, kärlek och samhörighet.

Med sina bokserier om De små brokiga och de rimmade böckerna om Rut och Knut har Stina Wirsén vidgat sin verksamhet från att vara modetecknare, tidningstecknare och illustratör till att bli en av svensk barnboks mest populära bildmakare. När hon av Marionetteatern bjöds in att designa dockorna till Ulf Starks pjäs Systern från havet kunde barnperspektivets krav på klarhet möta tidningstecknarens snits och modetecknarens känsla i 1940-talets look för barn och vuxna. Gränsen mellan dockor och scenografi är ofta elastisk inom dockteatern, och denna gång hade scenografen Peter Holm gjort ett abstrakt kustlandskap med spelramper, allt täckt av blåstrimmiga trasmattor. När Systern från havet sedan blev bok, fick det allvarliga temat om krigsbarnen en varsamt dramatisk hantering med akvareller i mörkt havsblått under gråsvarta skyar.

Serieteckningarna har utvecklats snabbt under sent 1900-tal, närmat sig satir och fantasy, blivit befriade från skräpstämpeln och läses av alla åldrar. De japanska mangaserierna blev snabbt populära kring senaste sekelskiftet också utanför Japan, och fick i Sverige en stor läsekrets. Meja i spökjägarnas sal skrevs av Yokaj Studio för Marionetteatern, och bygger på studions serie Kick off. Dockorna skapades av Thomas Lundqvist, ofta kallad Sveriges tekniskt mest raffinerade dockmakare, och dockorna hade ett utseende som stämde med mangaserierna. Lundqvist har som dockmakare återkommande använt sig av dockor som spelas med en förenklad bunrakuteknik. Det är en japansk dockteknik där dockorna är mycket väl artikulerade och verklighetstrogna med rörliga ögon, ögonbryn, fint rörliga handleder och halsar.

Skuggspel eller skuggspelsteater brukar räknas som en av dockteaterns fyra klassiska tekniker, men Fabrizio Montecchi, Europas i dag ledande skuggspelskonstnär, håller inte med: ”Skuggspelsteater är inte en teknik, utan en egen scenkonst. Den är ett teatralt språk, som använder många olika tekniker.” Montecchis inflytande i Sverige ska inte underskattas: han har som sagt skapat flera av Dockteatern Tittuts mest prisade uppsättningar och gett flera workshops här, och Marionetteaterns konstnärliga ledare Helena Nilsson har gått kurser för honom på hans hemmascen, Teatro Gioco Vita.

Friedrich Hechelmanns surrealistiskt skuggiga bilder till Michael Endes bok Ofelia och skuggorna blev utgångspunkt för en första uppsättning med skuggspelsteater på Marionetteatern, i regi av Nilsson. Den spelades i ett stort tält, i vars mitt stod en ”ljus-kommod”, en belysningcentral mot vilken figurer kunde projektera sina skuggor runtom på tältets väggar och tak. Publiken satt på golvet i tältet, som var rest inomhus. Den gamla aktrisen Ofelia var en ”vanlig” speldocka, hennes skuggiga minnen och teaterdrömmar uppstod med sin berättelse runt omkring både spelare och iakttagare.

Eller för att citera Montecchi: ”Skuggan är verkligt teatral och inte bara en bild. Den behöver föremål för att uppstå och finnas. Skuggan är här, närvarande, ändå utgör den inte ett fysiskt rum. Den blir magisk eftersom den uppstår i ett exakt ögonblick och kan försvinna. Just nu lever vi i en mycket bra tid för skuggspelsteatern, framför allt i Europa. Den har blivit en egen teaterform – jag vill gärna understryka att jag använder ordet skuggspelsteater, inte bara ’skuggspel’, som kan vara endast bilder. Jag trodde först att skuggspelsformen var sluten, men det är precis tvärtom: den är ett helt öppet samtida allkonstverk.”

Lena Cronqvists mest igenkännbara bilder är de som skildrar flickor. Småflickor med en docka, en badbalja eller en katt som helt stilla skapar en hotfull stämning. Dockspelaren Ingalill Ellung stod för idén att göra teater av den värld Cronqvists bilder rymde med Flickorna. Ellung utbildades vid Marionetteaterns egen försöksutbildning i samarbete med Universitetskanslerämbetet på 1980-talet, och hörde till Långa Näsan vid Stockholms Stadsteater in på 2000-talet och senare som frilans. Tillsammans med Kay Tinbäck du Rées spelade hon själv flickdockorna, katten, pajasdockorna och en berättelse spanns om två systrar och deras relation av beroende och maktkamp.

Kay Tinbäck Du Rées och Ingalill Ellung i Flickorna av Mia Törnqvist, med inspiration av Lena Cronqvists målningar. Regi av Helena Nilsson, scenografi, dockor och kostym av Eva Grytt, ljus av Robert Forsman, musik av Appel samt mask av Anna Jensen Arktoft. Marionetteatern, urpremiär på Liljevalchs konsthall 2013. Foto: Petra Hellberg.

Eva Grytts dockor utgick från Cronqvists bilder, men tolkade dem så att de kunde skrivas in i en dramatisk utveckling. Uppsättningen var ett samarbete med Liljevalchs konsthall och spelades också där. Komplexiteten i bilderna och deras innehåll konkretiserades och Lena Cronqvists stora betydelse för konsten som bikt, vilket kanske förklarar hennes popularitet, vilade som en fond för uppsättningen. Eller som Mårten Castenfors, Liljevalchs intendent, har kommenterat hennes plats i svenskt konstliv: ”Genom Cronqvist blev det plötsligt tillåtet att måla stort och privat, att stiga ned i grumliga vatten och i borgerlig förljugenhet, att blotta sin egen nakenhet, att måla sorg.”

Det var hos Marionetteatern tanken uppstod att det vore bättre att de minsta barnen såg en föreställning som vände sig specifikt till dem. Då var det 1970-tal, Dockteatern Tittut bildades utifrån denna insikt av Ing-Mari Tirén, mångårig dockspelare/skådespelare vid teatern, och ett halvt sekel senare är det en självklarhet att småbarn kan uppleva teater lika väl som de njuter av ramsor, sång, musik och bilder. Teater för barn under ett år, bebisteater, förvånar inte längre. Marionetteatern har i 60 år gjort teater för barn i olika åldrar, men för de allra minsta, sex till tolv månader gamla, var det första gången med Da-da-da 2017.

Och det med ett frosseri i modernism och postmodernism! Helt fritt utifrån de lekfulla, färg- och formrika bildkonstnärerna Yayoi Kusama, Oskar Schlemmer och Alexander Calder byggdes en bild- och rörelseföreställning fram av Helena Nilsson, scenografen Märta Fallenius och ensemblen, Magnus Erenius och Kay Tinbäck du Rées. Kusamas värld av prickar blev till bollar, Bauhauskonstnären Schlemmers lustiga kostymer från Triadisches Ballett gjorde dockspelarna/aktörerna till vänligt clownlika figurer i ett landskap där Calders mobiler blev till träd.

Också verkets titel är en lekfull återanvändning av dadaismens närhet till barnspråk, fantasilek och formfrihet. Bebisarna stirrade som förhäxade in i detta äventyr av bild och aktion. Ett knallrött leksakståg drog över den lilla scenen i en rök av såpbubblor – en fest för dem som tror på dockteaterns ändlösa möjligheter. Bildernas makt är stor och dockteater är animationer som omformar, omformas och görs levande framför betraktarens ögon.

Margareta Sörenson är teater- och danskritiker i Expressen, medarbetare i Danstidningen och författare till en rad böcker om bland annat dockteater. Essän är en utbyggd version av ett avsnitt ur hennes bok Marionetteatern på väg som utkommer på Stockholmia – forskning och förlag vid årsskiftet.

 

Kommentarer inaktiverade.

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.