Foto: Beatriz Moreno.

Porträtt: April Greiman

April Greiman förälskade sig i öknen på 1970-talet, flyttade västerut och blev pionjär inom digital grafisk formgivning – och en del av den kaliforniska designvågen. Ida Therén besöker 71-åringen som kallar sig transmediakonstnär i studion i Los Angeles.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 3, september 2019. Text: Ida Therén. Foto: Beatriz Moreno.

Eftermiddagssolen utanför fönstret lyser över skyskraporna i Downtown Los Angeles medan April Greiman placerar min tekopp på ett underlägg på ett gult litet bord. Hon påpekar att underlägget är viktigt, bordet är en skör designantikvitet. Vi sitter i ett konferensrum som ramas in av skjutdörrar täckta av hennes fotografier av suddiga ökenväxter. Utanför finns en öppen lokal med industriell känsla, där hon och hennes praktikanter har skrivbord med enorma skärmar.

För många år sedan när Greiman flyttade in i sin studio Made in Space var det här området ännu inte hippt. Det var mest mexikanska matställen, hemgjord thaimat från en äldre kvinna på hörnet och lokalbefolkning som hade bott där länge, berättar hon. Nu ligger trendiga Ace Hotel alldeles bredvid, den ungdomliga klädkedjan Urban Outfitters har butik några hus bort och dyra restauranger fyller gatorna.

– Området har blivit för vitt, säger hon innan hon reser sig och drar ner persiennerna.

– Det här blir för ljust för mig. Jag har problem med ljuskänslighet.

Ögonen har påverkats av ålder men hon tror också att det har att göra med att hon arbetade med datorer långt innan de hade dagens antistrålningsskärmar.

– Jag är känslig i allmänhet. Jag tror att det har att göra med min ljusa pigmentering och mitt irländska ursprung. Jag får värmeslag väldigt lätt också.

April Greiman föddes på Long Island i New York och växte upp i olika delar av staden. På slutet av 1970-talet, efter konststudier samt studier i grafisk design vid först Kansas City Art Institute och sedan Allgemeine Künstgewerberschule Basel i Schweiz – där hon utbildades inom den rationella schweiziska designskolan och lärde sig rita typsnitt för hand med pensel – arbetade hon som formgivare på Museum of Modern Art i New York. Hennes äktenskap var på upphällningen och jobbet var inte tillräckligt utvecklande för henne, så när hon fick ett erbjudande om ett designjobb i Los Angeles med mer frihet bestämde hon sig för att åka. Hon återvände aldrig till New York och dess äldre, mansdominerade, formgivarcommunity.

– Äldre män ville inte förlora sina uppdrag till yngre kvinnor, särskilt inte om de hade fuschiafärgat hår.

På den tiden fanns det enligt Greiman ingen kulturscen i Los Angeles på det sätt som finns i dag. Det gjorde att det fanns utrymme för att skapa något helt nytt och använda kreativiteten fritt. Snart blev hon pionjär inom att använda digital teknik för typografi och grafisk formgivning. Hennes stil som har beskrivits som postmodernistisk och karaktäriseras av typografi och bilder i lager, flytande element och en tredimensionell känsla blev en del av en kalifornisk avantgardistisk designvåg.

Typiska verk som Cal Arts-affischen, som hon gjorde för California Institute of the Arts tillsammans med formgivaren och konstnären Jayme Odgers 1978, och Does it make sense, ett nummer av Design Quarterly från 1986 som hon gjorde i form av en affisch genererad i Appleprogrammet Mac Vision – något som ansågs väldigt provokativt inom grafisk formgivning då – har skrivit in henne i designhistorien.

 

Design Quarterly 133: Does it make sense?, affisch/tidning, 1986, MIT Press. Design, foto/video av April Greiman. Greiman fick i uppdrag att skapa ett nummer av designtidningen Design Quarterly utgiven av Walker Art Center i Minneapolis. Den dubbelsidiga affischen innehöll ett dubbelt självporträtt, veks ihop till samma format som tidningen och packades i ett pappersfodral.

Den senare hänger utvikt på väggen i studion, bredvid en matta med Greimantryck av olika färgfält och texten ”Do not trust atoms. They make up everything”. Runt omkring i studion hänger Greimans ofta gryniga fotografier och en förstoring av det amerikanska frimärket hon gjorde 1995, med orden ”equality, freedom, progress”. Vid det lilla fikarummet finns en minimodell av hennes offentliga konstverk i form av en gigantisk muralmålning i Koreatown från 2007, med en hand som håller en skål ris.

I dag bor April Greiman i The Hills, i Los Feliz, med mannen som hon har varit ihop med i 30 år. Det tog lång tid för henne att vilja gifta sig igen, efter upplevelsen från det första äktenskapet. Hon har inga egna barn, men maken har barn från ett tidigare förhållande.

Vad var det som fick dig att fästa dig så vid Los Angeles?
– En fotograf introducerade mig för öknen vid Death Valley, och jag blev helt förälskad. Jag hade aldrig tänkt stanna i Los Angeles, men så började jag besöka alla öknarna på västkusten. Rymden där är väldigt lugnande för mig. Det är den absoluta motsatsen till att leva på Manhattan. Jag hade aldrig mått så bra någon annanstans, det blev som ett beroende.

Pacific wave, affisch, Museo Fortuny, 1987. Design av April Greiman. Pacific wave var en grupputställning på Museo Fortuny i Venedig.

Det känns som att det finns en koppling mellan din fascination för öknen och rymden – som namnet på din studio, Made in Space, och även det tidiga arbetet med datorer och ”cyberspace”. Som att där finns en liknande energi, av det okända?
– För att vara en liten person gillar jag att ta upp väldigt mycket ”space”, säger hon och skrattar. Jag har alltid varit intresserad av att utforska rymd och utrymmen. Det fascinerade mig även som ung grafisk formgivare. Jag tänker på alla ytor, tryckta publikationer eller andra typer av ytor, som ett slags rymd.

Tror du att det tänkandet är kopplat till ditt intresse för öknen?
– Det är inte riktigt det. Det är mer känslan av ens kropp i förhållande till en yttre rymd. Är du i en stad är du inte lika medveten om själva utrymmet, mer om din egen kropp och dina rörelser i förhållande till andra kroppar och material. I öknen har man inte det på samma sätt. Vidderna är närande och lugnande för mig. Jag är en ganska blyg person, även om folk kanske inte uppfattar mig som sådan.

Är du nervös nu?
– Ja, lite. Jag är aldrig helt bekväm med att prata om mitt arbete. När jag hör det i efterhand tänker jag bara att jag är tråkig.

Har du hört om uttrycket ”vulnerability hangover”, sårbarhetsbaksmälla? Att man mår dåligt efter att man har öppnat sig.
– Exakt. Då tänker man: ”Vad har jag gjort?” Och det är ännu värre att fotograferas, då känner jag mig jätteobekväm.

Vi kommer överens med fotografen, som har suttit bredvid och tagit några bilder under tiden, att vänta med att fota mer tills efter intervjun är klar.

Foto: Beatriz Moreno.

Varför valde du att döpa din studio till Made in Space?
– När jag började intressera mig mer för spatiala medier, som video och internet. Jag insåg att jag var intresserad av fler dimensioner än bara det tvådimensionella – och det har jag egentligen alltid varit. Jag utforskar så många olika områden, jag ville inte att allt arbete bara skulle kopplas till mitt eget namn. Och jag älskar att samarbeta, så jag ville att det skulle vara något större.

April Greiman gjorde tidiga digitala reklamfilmer för Spree, Microsoft, Lifetime Television och andra stora företag. Hon har testat det mesta inom grafisk formgivning – utom jobben hon alltid tackar nej till: årsrapporter, kärnkraft och cigaretter.

Hand holding a bowl of rice, väggmålning, Wilshire Vermont Station, Los Angeles, 2007. Stillbild från video, målad i oljefärg. Offentlig konst på uppdrag av Urban Partners Developers, Metro LA, Cultural Affairs Commission. Konst, video och design av April Greiman. Konstkonsulent: Merry Norris.

 

Drive by shooting, fotoutställning, Pasadena Museum of California Art, Pasadena, 2006. Ett fotoprojekt som har pågått i över 20 år, där April Greiman har fångat natur och miljöer från en bil i rörelse.

 

WET Magazine, tidningsomslag, september 1979. Design av April Greiman och Jayme Odgers. Omslagsfoto av Guy Webster. WET Magazine hade undertiteln ”The magazine of gourmet bathing” och var ett kaliforniskt livsstilsmagasin som gavs ut av konstnären Leonard Koren under 1976–1981.

 

Är du intresserad av virtuell verklighet?
– Ja, fast jag jobbar inte med något särskilt projekt inom det just nu. Men jag och en kollega håller på att utforska augumented reality, förstärkt verklighet, där verkligheten kombineras med digitalt innehåll. Vi vill göra ett konstprojekt med det. Han har varit ett stort fan av mitt arbete och han är en god vän, så vi hoppas kunna göra något ihop och lära oss tekniken.

Hur hänger du med i teknikutvecklingen?
– Jag liksom attraherar folk som vill arbeta med mig. På 1980-talet när jag började jobba med video blev jag erbjuden att sitta i lokaler med rätt utrustning på två ställen i Hollywood, där jag kunde arbeta billigt om nätterna. Egentligen var det jättedyrt så jag hade tur. Jag höll på med video och Video Paintbox innan jag började arbeta med Apple Mac.

Vad ansågs då om att du som grafisk formgivare jobbade med andra medier?
– Jag fick en massa skit från gamla gubbar i New York för att jag inte höll på med det jag skulle som formgivare utan experimenterade med teknik i stället. Men jag lärde mig filma och redigera och började kombinera det med mitt designarbete. Och ryktet spred sig till olika uppdragsgivare som bad mig göra olika jobb, för reklam och annat. Det är som om det bara händer, utan att jag behöver leta efter det.

Vad var det som attraherade dig med den nya digitala tekniken?
– Jag älskar ny läskig teknisk utrustning, jag vill inte bli bekväm och bara upprepa mig. Det handlar om att ha en rädsla och övervinna den.

När skaffade du din första dator?
– I januari 1984 tog min kompis Harry Marks – som startade TED-konferenserna – med mig för att se den första Macdatorn. Jag stod på varuhuset och höll på med datorn tills personalen kom fram och sa att ”nu har det gått en halvtimme, det finns faktiskt andra som vill prova” – det visade sig vara kö runt hela kvarteret. Så jag bestämde mig för att köpa den. Det var så kul, och så tramsigt. Jag tänkte bara på det som en lek, inte som något för jobbet.

SCI-Arc, affisch/broschyr, 1993. Design av April Greiman/Made in Space för Southern California Institute of Architecture (SCI-Arc). Arbetet för Southern California Institute of Architecture inkluderade logotyp, brevpapper, trycksaks- och bokdesign, webbplats, utställningar och skyltsystem över en 25-årsperiod.

 

SCI-Arc, skyltsystem, 1995. Design av April Greiman/Made in Space.

 

Changing concepts of space in architecture and art, affisch, SCI-Arc, 1986. Design av April Greiman/Made in Space för Southern California Institute of Architecture.

 

Skyltsystem och färgpalett för den visuella identiteten för Orange County Great Park, Irvine Corporation, 2008–2011. April Greiman samarbetade med landskapsarkitekterna Ken Smith, Mia Lehrer, Ten Arquitectos och IDA.

Tror du att andra designers var rädda för tekniken och såg den som ett hot?
– Ja, särskilt inom den äldre, manliga designcommunityn. De sa att datorerna betydde slutet för typografin. Jag tänkte tvärtom, att det fanns mycket att göra och utforska med den nya tekniken.

Vad ville du utforska?
– Jag gillar när det inte finns någon etablerad estetik. När tekniken väl är etablerad är den död, för då är det redan 10 000 andra personer som gör samma sak. Inte för att jag gör det för att tävla med någon, men jag gillar friheten att bara utforska och att inte behöva ha en produkt eller ett ändamål i sikte. Ofta har jag bara tänkt att jag ska se vad som händer, och så blir det mycket bättre än det jag föreställt mig. Jag har alltid hoppat i på djupt vatten för att se om jag kan simma.

Du kallar dig transmediakonstnär, kan du berätta lite mer kring det?
– Jag kände att jag inte riktigt kunde kalla mig grafisk formgivare längre. Under flera år jobbade jag med tv-reklam, filmsnuttar, foto, webb och annat, och inte med tryckta medier. Vissa sa att jag var en konstnär som gjorde grafisk formgivning, att det var för personligt och irrelevant. Jag tänkte att jag gör det jag vill göra, och finns det uppdragsgivare som vill betala för det, bra. Jag kallade det transmedia för att jag inte begränsar mig till ett medium. Grafisk formgivning är ju från början baserat på teknik, alltså tryckteknik, även om många inte tänker på det. Så fort jag ändrade yrkestitel till transmediakonstnär öppnade det upp konversationen mer och folk började fråga mer om vad jag gör, i stället för att anta att jag bara gjorde logotyper.

19th Amendment USPS Commemorative Stamp, frimärke, United States Postal Service, 1995. Motivet hyllar rörelsen för kvinnlig rösträtt. Design April Greiman.

Hur har respekten för ditt arbete som formgivare ändrats de senaste 30 åren?
– Jag tror att folk förstår mer vad jag håller på med, eftersom alla har datorer nu. Samtidigt finns det mindre respekt för riktiga proffs, eftersom alla tänker att de kan göra det själva eller få tag i det billigt på nätet. I Europa har jag aldrig haft några problem med att folk säger att ”det där är inte design, det är konst”. Här är det mycket mer uppdelat. Jag har kallats många saker, ”swiss punk”, ”california modern” och postmodern, men så fort man ger något en etikett dör det, för man fixerar det i tiden.

Tror du att du någonsin kommer att sluta jobba och gå i pension?
– Nej, jag antar att den slutgiltiga pensionen är döden. Jag har inget annat syfte än det här, säger April Greiman och skrattar.

Info:
Ida Therén är kulturskribent och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet, och baserad i Los Angeles. Beatriz Moreno är fotograf baserad i Inglewood.

Chefredaktör: Maina Arvas 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.