I konstboken Flodskörden (Fria Ligan, 2016) berättar Simon Stålenhag om ungdomsåren på Mälaröarna där fantasi och verklighet växer sida vid sida.

Reportage: Den magiskt förhöjda verkligheten

Hur får man en filmisk fantasi att se sann ut? Agnes Asplund, som skapar digitala målningar och andra visuella effekter i stora filmproduktioner, och Simon Stålenhag, vars suggestivt retrofuturistiska bildvärld nu blir film, berättar om sina arbeten. Och Leo Sandberg, kreatör och lektor i gestaltning, ger en historisk tillbakablick på konsten att lura ögat. Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 1, mars 2020. Text: Maria Molin.

En film kan ta med betraktaren på en resa i tid och rum, in i fantasins värld eller ut i rymden. För att skapa dessa verklighetstrogna illusioner kan filmmaterialet behöva förhöjas med ytterligare bildlager, ett sorts målande på film. Den typ av visuella effekter inom filmproduktion som kallas matte painting har funnits sedan mediet var ungt. Uttrycket uppkom när man målade på en matt glasskiva som monterades framför kameran. Syftet är att skapa realistiska miljöer när man av någon anledning inte kan filma platsen i verkligheten eller bygga scenografin.

I dag görs de flesta matte paintings digitalt under produktionen och postproduktionen, oftast genom en kombination av fotocollage och måleri.

– För att ge en historisk bakgrund till matte painting behöver vi egentligen gå så långt tillbaka i tiden som till antikens Grekland och Italien, där konstnärerna tävlade om att göra så realistiska muralmålningar som möjligt. Detta kom senare att kallas trompe l’oeoeil, illusionsmåleri.

Det berättar Leo Sandberg, som under sina 30 år i yrket främst har arbetat med formgivning och bilddramaturgi till reklamfilm, långfilm och dataspel – både i Sverige och utomlands. I slutet av 1980-talet startade han sitt bolag Fab Pics (en förkortning av latinets fabula pictura, ”sagobilder”) och ritade sina första bildmanus till reklamfilm. Då var det snabbtorkande material som blyerts, torrpastell och spritpennor som gällde.

– Jag började leverera digitalt i mitten av 1990-talet, men fortsatte att teckna för hand ett tag till och skannade in bilderna, berättar han.

Även när han har varit anställd på spelbolag och design- och reklambyråer har han drivit sitt eget företag samtidigt. Numera är han lektor vid institutionen för speldesign på Uppsala universitet, där han forskar och utvecklar sin konstnärliga metod ”tematisk gestaltning”.

– Hela konsthistorien av figurativt måleri, med formskuggor och ljus som faller rätt och ger en illusion av verkligheten, leder till teaterns dekormåleri och under 1900-talet till filmens matte paintings i olja på glas, trä eller duk.

För att bli matte painter behöver man lära sig ett gediget konstnärshantverk.

– Det handlar om att förstå vad du ser och kunna återskapa det. Matte artists kallades från början magiker, eftersom de kunde trolla fram landskap, ja en hel värld, och eftersom filmproducenter ville bevara hemligheterna kring hantverket, så att publiken inte skulle förstå att delar av filmmiljöerna var illusion, säger Leo Sandberg.

Filmgate Films huvudkontor i Göteborg arbetar Agnes Asplund som matte painter och compositor. Produktionsbolaget är specialiserat på visuella effekter, VFX, och arbetar främst med postproduktion för spelfilmer, tv-serier och reklamfilmer.

– Jag minns distinkt ett tillfälle när jag satt och tittade på tv och insåg att det finns ett yrke som går ut på att måla och teckna för film, säger hon.

Tack vare stipendier och extrajobb kunde Agnes Asplund börja studera illustration och datorgrafik på Montgomery Community College i Washington DC och fortsätta med animation på University of Maryland i Baltimore, där hon fick lära sig matte painting.

– Jag kände att jag hade hittat mitt drömyrke. Att få vara en del i skapandet av en berättelse genom att måla miljöer och uttrycka sig konstnärligt i ett större sammanhang.

Efter en kandidatexamen hade hon fortfarande inte alla kunskaper som krävdes för att få in en fot i filmbranschen. Ännu ett stipendium blev biljetten till en masterutbildning i visual effects på Savannah College of Art and Design. Under studietiden jobbade hon som bakgrundsmålare för den tecknade tv-serien Archer på Floyd County Productions i Atlanta.

– Stora filmstudior i Hollywood kom till skolan för att rekrytera och jag fick ett drömjobb som matte painter på Dreamworks Animation i Kalifornien. Vid den tidpunkten hade de även en studio i Indien och frågade om jag kunde tänka mig att jobba där i ett par år.

Eftersom Agnes Asplund hade erfarenhet av både den tekniska och den konstnärliga delen av matte painting kunde hon jobba med compositing också, vilket är skapandet av avancerade sekvenser genom att kombinera bilder från olika källor, till exempel inspelad film, 3D-bilder, 2D-animationer, stillbilder, målade bakgrunder och text. I Indien arbetade hon i ett matte painting-team med bland annat den 3D-animerade filmen Mr Peabody & Sherman.

Agnes Asplunds matte paintings från filmen Amundsen (2019) är skapade från grunden utifrån regissörens idé. Människorna som går över snövidderna är filmade, medan de stora landskapen är målade matte paintings.

För några år sedan flyttade Agnes Asplund tillbaka till sin uppväxtstad Göteborg, efter drygt ett decennium utomlands. Den norska långfilmen Amundsen var en av filmerna som hon jobbade med på Filmgate Films förra året. För den senaste Rambofilmen Rambo: Last blood var hon VFX supervisor.

– Vi varvar projektledarrollen och fördelar ansvaret för olika filmer mellan oss i vårt lilla team, eftersom det ofta är högt tryck under postproduktion av en spelfilm.

Filmgate Films medarbetare gör allt från att lägga till stora matte paintings till att ta bort saker som har råkat komma med i filmen. De kan få någon att se yngre eller äldre ut, lägga till rök, blod och explosioner.

– Det som jag tycker är så roligt med yrket är att varje film ger nya utmaningar med unika problem som måste lösas, så jag lär mig alltid något nytt. Jag tror att jag aldrig kommer att känna mig fullärd. Och tekniken utvecklas ständigt.

Hur ser din arbetsprocess ut?

– Oftast har regissören en vision om vad de vill ha. Jag kan till exempel få ett foto med orden: ”Vi vill ha det ungefär så här.” Sedan bygger jag upp miljöerna i Photoshop, bilder som ofta är en kombination av fotomanipulation och målning. Även när vi använder fotokollage är det konstnärliga seendet viktigt, att man får till rätt perspektiv och valörer i färgerna. Jag arbetar med compositingprogrammet Nuke, där jag lägger in alla matte paintings.

Vilka är utmaningarna med att arbeta som matte painter inom filmproduktion i dag?

– Den största utmaningen är tidspressen, eftersom vi jobbar i en industri där saker och ting ska gå snabbt. Ofta vill folk ha grandiosa visuella effekter, de vill ha Avatar, men för en tusendels budget. Hur gör man saker tidseffektivt? Hur blir man bäst i en stram budget? svarar hon och fortsätter:

– Eftersom vi är ett litet bolag är vi oftast inte involverade i förproduktionen, vilket är synd. Det är värdefullt att få vara med så tidigt som möjligt i produktionen, för planeringens och helhetens skull.

Simon Stålenhag är konstnär, känd för sina suggestiva science fiction-målningar. Men han har även arbetat som spelutvecklare och concept artist – en annan bildskapande yrkesroll inom filmproduktion, där man arbetar i förproduktionen och tar fram idéer för hur något ska se ut, till exempel en karaktär, ett objekt eller en miljö. Det handlar om att visuellt berätta och förmedla en känsla av projektet till ett filmteam eller i marknadsföringssyfte. Stålenhag har arbetat med koncept på spelbolag och nyligen gjort konceptillustrationer för en musikvideo.

Bild ur Simon Stålenhags debutbok Ur varselklotet (Fria Ligan, 2014). Boken ligger till grund för tv-serien Tales from the loop, som spelades in i Kanada 2019 och har premiär på Amazon Prime senare i år.

– Min utbildning i speldesign lärde mig hantverket, hela metoden hur jag jobbar är tagen ur den lådan och alla som är konceptare har samma visuella tänk som jag. Vissa tycker om att förverkliga andras visioner. Men alla konstnärer är självständiga och det är så jag främst ser mig själv i dag, säger han när vi dricker kaffe på en bistro på Kungsholmen i Stockholm, där han bor.

Under utbildningen i speldesign på  Futuregames Academy gjorde han praktik på Filmtecknarna, där han fick uppdraget att måla bakgrunder till den Oscarbelönade dokumentärfilmen Searching for Sugar Man (2012).

– Det var då jag verkligen kom i gång med det digitala måleriet. Jag gjorde bland annat Detroit på 1960-talet, där jag byggde upp fyrkantiga block för husen och sedan målade efter referenser, till exempel skulle det vara en viss typ av tegelbyggnader.

Simon Stålenhags senaste konceptillustrationer är till en musikvideo med Duvchi, låtskrivaren, sångaren och producenten Jens Duvsjö, som snart släpper ett nytt album.

– Vi jobbar i helt olika genrer, jag med science fiction och han med popmusik. Om han engagerar någon är det för att den personen ska få skapa fritt. Han skickade alla albumets låtar och sa att jag skulle höra av mig om jag fick någon ”sändning”, som han kallar det när man får en idé. Jag fastnade för en låt och ritade ner idén som ett bildmanus, jag har även regisserat videon. Det är en robotkaraktär i huvudrollen och jag har skickat den vidare till några som ska göra en 3D-animation.

Simon Stålenhags bok Passagen (Fria Ligan, 2017) är berättelsen om en tonåring på väg genom ett dystopiskt USA. Längs vägarna syns vraken efter enorma krigsdrönare och skräpet från ett högteknologiskt konsumtionssamhälle i förfall. Boken ska bli amerikansk film i regi av Andy Muschietti.

Sensommaren 2013 blev några av Simon Stålenhags bilder, som han först delat på Twitter och som sedan publicerades i den amerikanska nättidningen The Verge, en viral succé. Året därpå kom hans första bok ut på förlaget Fria Ligan, som även ger ut rollspel. De retrofuturistiska konstböckerna Ur varselklotet och Flodskörden innehåller Stålenhags säregna bilder och berättelser från svensk vardag på 1980- och 1990-talen, närmare bestämt Mälaröarna utanför Stockholm där han själv växte upp. I den tredje boken, Passagen, har han förflyttat sig till ett dystopiskt USA och ett högteknologiskt konsumtionssamhälle i förfall. Bildspråket är filmiskt och har också väckt omfattande uppmärksamhet i film- och datorspelsvärlden.

Tv-serien Tales from the loop, baserad på första boken och regisserad av Mark Romanek, spelades in i Winnipeg i Kanada under förra året och har premiär på Amazon Prime senare i år. Under filmarbetet har Stålenhag haft kontakt med manusförfattaren Nathaniel Halpern, som har skickat foton från platser och frågat om detaljer.

– Det mesta är baserat på bilderna i min bok, men med delvis nya karaktärer och berättelser. Det är inspelat i ett platt jordbrukslandskap, relativt likt Sverige. Något som inte finns i Kanada är de nordeuropeiska tallarna med sin vindpinade look, som är så tydliga i mina bilder. Jag gjorde moodboards som fångade bokens estetik, men gav också exempel på hur jag inte ville att det skulle se ut. Jag ritade till exempel en bild på vilka robotarmar som är fel, de futuristiskt blanka.

Även boken Passagen, med den engelska titeln The electric state, ska bli amerikansk film och befinner sig just nu i manusstadiet. Filmen regisseras av Andy Muschietti, som tidigare har gjort skräckfilmen Det. Inför arbetet med boken reste Simon Stålenhag till Kalifornien och fotade miljöer. Förutom datorn och det digitala ritbordet är kameran hans främsta verktyg.

– Landskapen där är grå och bruna, men jag ville att mina bilder skulle vara cyanfärgade, för att det skulle se dimmigt och regnigt ut.

Han betonar vikten av känslan i bilden och att man behöver se ingående på verkligheten för att kunna återge den på ett trovärdigt sätt.

– Därför är det bra att ha varit på platsen och tagit bilden själv och inte bara googlat. Då vet jag var ljuset faller, att solen är bakom kameran eller molnen, och har kunskap om förhållandet mellan olika saker. Ofta ritar jag karaktärerna på fri hand, men det händer att jag själv eller min fru poserar.

När han arbetar med en bild utgår han först från ett foto och målar digitalt på det.

– Jag gjorde ett 50-tal skisser som grund, som var konceptet till boken. Därefter målade jag om de skisser jag var nöjd med och försökte bygga upp dem från grunden som oljemålningar, berättar han och tillägger:

– Problemet när man har fotoreferenser uppstår när man ska lägga till något som inte finns i den ursprungliga bilden. Det är den stora utmaningen i arbetsprocessen. Betraktaren ska få känslan av att det som är nytt i bilden också är sant.

 

Maria Molin är frilansjournalist, bosatt i Visby. Agnes Asplund arbetar på Filmgate Films i Göteborg. Simon Stålenhags bilder kan ses på simonstalenhag.se. Leo Sandberg är lektor vid institutionen för speldesign på Uppsala universitet och hans designarbeten kan ses på fabpics.com.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.