Illustration: Alex Robbins.

Essä: Bakom fasaden

Vad kan stadsmiljön berätta om vårt samhälle? Vad säger butiksskyltar om klass, kulturarv, migration och nationell identitet? Maryam Fanni resonerar kring förskjutningen från stadsplanering till stadsdesign och föreställningen om design som lösning på sociala problem.

Artikeln är publicerad i Tecknaren nummer 1, mars 2020. Text: Maryam Fanni. Illustration: Alex Robbins.

Våren 2019 kunde man läsa ”Pizzeria” på Göteborgs konstmuseums ståtliga byggnad som blickar ut över det centrala torget Götaplatsen. Det var ett konstverk av konstnären Jörgen Svensson, i form av stora bronsbokstäver i ett klassiskt antikvatypsnitt. Det visades på museet som en del av grupputställningen Amateur/Eldsjäl år 2000, och sedan igen 2019 som en del av grupputställningen The world around you.

Bokstäverna såg ut som om de tillhörde den monumentala byggnaden och dess auktoritära 1920-talsfasad med höga valv. Men ordet de stavade till kontrasterade mot miljön på ett iögonfallande sätt som fick förbipasserande att stanna upp och skratta och ta bilder. I en lek med material, språk och plats, synliggör konstnären de estetiska konventioner och värdehierarkier som verkar i det offentliga rummet, och vad som anses vara ordnat kontra malplacerat.

Värdehierarkier kan förstås med hjälp av teorier av den franske sociologen Pierre Bourdieu, som föreslår att ”distinktion” eller ”åtskillnad” är ett medel för att positionera sig i ett socialt rum. Det sociala rummet är ett flerdimensionellt rum som innehåller de olika former av kapital som Bourdieu har definierat som socialt, kulturellt och finansiellt. Det sociala rummet förkroppsligas som ett fysiskt symboliskt rum där vi kan positionera oss genom attribut och aktiviteter.

Genom att göra skillnad på liknande saker kan vi presentera oss själva och våra estetiska dispositioner, för att markera vår status och ta avstånd från lägre grupper. Smak är alltså något som är socialt producerat beroende på tillgång till ovan nämnda kapitalformer. Den privilegierade eller härskande klassen kan definiera vad som ska gälla som god smak, medan den missgynnade eller arbetarklassen inte har resurser att definiera vad som ska erkännas som god smak.

Enligt Bourdieus teori är det en form av symboliskt våld att acceptera dominerande smaknormer som essentiellt goda. Smak är inte något personligt och individuellt, och heller inte förankrat i tingens inneboende kvaliteter, utan något som är inlärt, kollektivt och socialt förankrat.

En butiksskylt kommunicerar inte bara vad en affär säljer, utan berättar också något om vem som förmodas vara en förbipasserande på gatan och vad den förmodas ha för begär. På så sätt är butiksskyltar och butiksfasader tecken i det offentliga rummet som säger något om sociala relationer.

Under bara de senaste åren har flera kontroverser i Sverige kretsat kring butikslokaler och deras uttryck, eller de värden som de anses känneteckna eller vara symbol för. Ett nyligt exempel är den populära restaurangen Midan i Hornsberg i Stockholm, som kritiserades av de lokala bostadsrättsinnehavarna för att ha gett upphov till ”kebabfläckar” i området, och för att matgästerna kommer från förorten.

Ett annat väldebatterat exempel är hur en ledarskribent på Göteborgs-Posten, Kajsa Dovstad, använde sig i sin text av en livsmedelsbutik, och sin upplevelse av vilsenhet i deras utbud, som utgångspunkt för ett resonemang om att Sverige inte är sig likt och att det därför skulle vara förståeligt att rösta på högerextrema partier. I Umeå ville kommunen för några år sedan homogenisera stadens korvkiosker som ett led i att bli europeisk kulturhuvudstad, något som uppmärksammades och förhindrades genom konst och aktivism (se konstnären Johannes Samuelssons projekt Korvkriget).

Det finns fler exempel på liknande fall där olika slags verksamheter har omdanats, stigmatiserats eller vräkts med estetiska argument. Dessa exempel belyser att butiker och butiksfasader är platser som aktualiserar idéer om klass, kulturarv, migration och nationell identitet.

I takt med att den globala ekonomin i allt högre utsträckning bygger på spekulation i värdet av mark och fastigheter har detta också tagit sig uttryck i den byggda miljön på olika sätt. Till exempel har många invånare i storstäder sett förändringar i estetiken av stadsmiljön, arkitektoniskt och på gatuplan. Kulturgeografen David Harvey belyste redan på 1980-talet att fokus har skiftat från stadsplanering till stadsdesign, och att estetiska processer i allt högre utsträckning ses som lösningar på sociala problem.

Konstnären Martha Rosler som under många år har bott i den invandrartäta stadsdelen Greenpoint i Brooklyn, New York, började år 2013 genom fotografier och intervjuer dokumentera den pågående förändring hon tyckte sig se i sitt grannskap. Butik efter butik byttes ut mot nya butiker som var påfallande lika varandra, med i jämförelse minimalistisk design, ”löjligt gulliga namn och ofta någon griffeltavla utanför ingången”. Många av de affärsidkare som fick lämna sina verksamheter var familjeföretag som startats av första generationens invandrare.

Roslers arbete har jämförts med fotografen och konstnären Moyra Daveys fotodokumentation av tidningskiosker på New Yorks gator under tidigt 1990-tal. Davey var i sin tur inspirerad av fotografen Eugéne Atget, som under det tidiga 1900-talet tog över 10 000 bilder på Paris gator och gatuliv.

Vad alla tre konstnärer och fotografer har gemensamt är deras intresse för stadsmiljön och det efemära, och att de likt samlare skrapar ihop en bildmassa, i ett sökande och en tro att det kan berätta något om sociala processer. Några år efter Roslers konstnärliga arbete gjorde antropologerna och lingvisterna Shonna Trinch och Edward Snajdr en studie, också i Brooklyn, av butiksskyltar.

Studien heter What the signs say: Gentrification and the disappearance of capitalism without distinction in Brooklyn och publicerades i Journal of Sociolinguistics 2017. Genom att fotografera 2 000 skyltar och sedan med bilderna som diskussionsmaterial genomföra intervjuer med invånare i området, kom de fram till att skyltarna gick att dela in i två kategorier.

Dessa två framstående typer av skyltning kallar de för ”old school vernacular”, som kan översättas till ungefär alldaglig skyltning och ”distinction-making” som kan översättas till åtskiljande (”distinction”, eller åtskillnad, refererar till Bourdieus begrepp för att beskriva hur akten att göra skillnad mellan liknande saker, som mått på kvalitet, kan fungera som en social markör).

Den första kategorin innehåller texttäta skyltar i starka färger, som förutom butikens namn innehåller ord som beskriver de varor och tjänster som säljs och ibland även telefonnummer. Detta kallar författarna för en ”kapitalism utan distinktion”, det vill säga skylten vill kommunicera försäljning till en stor variation av förbipasserande och möjliga konsumenter, och kan därför påstås vara visuellt påträngande men inkluderande.

Den andra kategorin innehåller skyltar som är återhållsamma vad gäller både ord och färger. I flera av de insamlade exemplen står bara butikens namn, som ”James” eller ”Cornelius”, på en enfärgad yta och inget om vad stället erbjuder. Detta menar de signalerar att skylten vänder sig till redan införstådda konsumenter, som genom andra kanaler har kännedom om ställets utbud eller har självförtroendet att gå in ändå, och inte till vilken förbipasserande person som helst. Medan den första sortens skyltar är påträngande är den senare exklusiv. Medan den första syftar till konsumtion av bruksvaror handlar den senare om konsumtion av livsstil eller attityd som ger social status.

Författarna diskuterar sedan denna information i relation till bortträngning och ökande hyror. De nyare skyltarna kommunicerar med en inflyttad och mer välbemedlad köpgrupp, och lockar därför också till sig fastighetsbranschens och investerares blick vilket på sikt driver upp hyrorna, skapar sociala spänningar och så småningom ersätter både nya och gamla butiksskyltar med storföretagens i takt med att lokalerna tas över. Författarnas slutsats är att det behövs policy och regleringar för att lokalsamhället inte helt och hållet ska ersättas med ”big business”.

En studie som denna utmanar också föreställningar om att kommers ofta eller alltid är visuellt dominerande och högljudd, och visar att i det här fallet är det den visuellt mer lågmälda kommersen som banar väg för kapitalstarka aktörers framfart.

I exempelvis Storbritannien har det arbetats hårt på att omdana ”high streets”, lokala centrumstråk, efter 2011 års gatukravaller. I många områden har det gjorts satsningar av olika slag för att ”snygga till” butiksfasader för att genom estetiken ge ett intryck av att det inte finns sociala problem på platsen.

Kulturgeografen Phil Hubbard som har studerat denna process kallar den för en strid som är kopplad till klass och avsmak. Han hävdar att ”policyer som anses nödvändiga för att återuppliva high streets är ofta tunnslöjade attacker på arbetarklassens kulturer och smak”, i The battle for the high street – Retail gentrification, class and disgust (Palgrave McMillan, 2017).

I sin studie av de ökande vakanta butikslokalerna och nedgången av centrumstråken använder han psykoanalysens begreppsapparat för att beskriva den avsky och avsmak som makthavare har för låginkomsttagares konsumtionskultur, som ett sätt att förklara varför snabbmatskiosker och lågprisbutiker stänger ner och ersätts med nya verksamheter med andra uttryck och klientel.

Förskjutningen från stadsplanering till stadsdesign och estetik handlar också om att städer i allt högre grad fokuserar på skapandet av tydliga och igenkännbara identiteter i en tävling om att locka kapital, från såväl turister som investerare. Marknadsföringsstrategier, pr och kommunikation har blivit en viktig del av städers verksamhet, likaså sanering i offentliga rum för att eliminera oönskade element eller bygga upp en viss känsla.

I dag är det vanligt att svenska städer, stadskärnor eller stadsdelar har sina egna estetiska riktlinjer för hur gatumiljön eller skyltar ska se ut. Det kan heta skyltprogram eller stadsmiljöprogram och tas ofta fram av arkitekter. Till sin funktion är de inte helt olika identitetsprogram eller grafiska manualer som grafiska formgivare tar fram och hanterar för att enhetlighålla en avsändares kommunikation.

Visuella identiteter började användas under 1900-talet för företag som ville samordna och kontrollera sitt uttryck och kommunikation. Det tyska elektronikföretaget AEG lyfts ofta som ett tidigt exempel på utvecklingen av företagsidentitet när industrin började samarbeta med konstnärer. Konstnären och arkitekten Peter Behrens såg till att produkterna, kommunikationsmaterial, förpackningar och till och med fabrikens byggnad följde ett sammanhängande visuellt koncept.

En tidig utveckling av skyltsystem designades för flygplatser, där var huvudfunktionen att underlätta navigation. I likhet med företagsidentiteter bygger skyltsystem på kontrollerade och samordnade visuella element. Den visuella identiteten för de olympiska spelen i München 1972, designad av Otl Aicher, är ett tidigt exempel på när ett skyltsystem och en verksamhetsidentitet i kombination tillämpas i stadsmiljö.

Men alla dessa exempel från 1900-talet har föregåtts av tidigare manifestationer av makt genom visuell kommunikation. Chefsdesignern John Lockwood Kipling skapade exempelvis ett detaljerat designprogram för etableringen av det brittiska imperiet i Indien och dess ceremonier, där allt från inredning till inbjudningskort samordnades formmässigt.

Skyltprogram, identitetsprogram och estetiska riktlinjer kan verka godartade eller till och med uppfattas som en omsorgshandling, och kan likväl vara det. Men estetiskt enhetliggörande är också en form av kontroll och maktutövning. Därför blir det viktigt att granska vem som besitter den makten och i vilket syfte.

Skyltning i staden är ofta en bygglovsfråga, det vill säga att man måste ansöka om lov hos kommunen som bestämmer vilken sorts skylt som får sättas upp och var. Sådana regelverk kan vara viktiga för att förhindra att storföretag dominerar helt bara för att de har råd, och att värna till exempel kulturhistoriska värden och den psykosociala miljön, inte minst ur tillgänglighetssynpunkt. Men estetiska frågor har alltid sociala dimensioner. Ur det avseendet blir det också en fråga om vilka slags aktörer och vilken slags kommers man ser som kvalitativ på en viss plats.

Många studier som har gjorts, bland annat de jag ovan hänvisat till, visar att underprivilegierade skikt i samhället förlorar sina platser och sin kultur, för att den anses vara mindre värd eller ickekvalitativ av de aktörer och ägare som i stället etablerar sig, ofta med stadens goda minne. Sociologen Kirsteen Paton menar att även i de fall där arbetarklassen inte tvingas flytta, så kan man ändå tala om en bortträngning av en arbetarklassubjektivitet och arbetarklasskultur, vilket lämnar denna främmande i sitt eget grannskap.

För att få leva i en stad som tillåter mångfald på riktigt och inte bara i vidlyftiga visionsdokument är det alltså viktigt att inte slentrianmässigt godta rådande smaknormer och idéer om kvalitet, och låta stadsdesign som enhetliggör gatulivet passera, utan i stället fråga sig vilka det gynnar och vart det leder.

 

Maryam Fanni är grafisk formgivare och doktorand vid Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, med ett avhandlingsprojekt om skyltprogram som medel för kontroll av den estetiska ordningen i staden. Alex Robbins är illustratör och art director baserad i Bristol.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.