De var en del av magasinsjournalistikens gyllene era. De grafiska formgivarna Walter Bernard och Milton Glaser var med och skapade tidskriften New York Magazine. John Bark reste till Manhattan för ett samtal om deras bidrag till den redaktionella historien.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 1, mars 2020.

Text: John Bark. Foto: Leo Sorel.

Milton Glaser och Walter Bernard tar emot i den nya designstudion på 21st Street på Manhattans västsida. Den smala, vackra byggnaden på 32nd Street som såg tidskriften New York Magazine födas – och som från början rymde välkända Push Pin Studios, designgruppen som Glaser grundade 1954 med Seymour Chwast, Edward Sorel och Reynold Ruffins, och som senare hyste Glasers och Bernards byrå WBMG – är nyligen såld. Fyravåningshuset övertas nu av The New York Review of Books och Glaser säger att han inte kan tänka sig en bättre köpare.

Dagen efter intervjun ska duon fira lanseringen av Mag men – Fifty years of making magazines, boken där de ser tillbaka på sin gemensamma gärning som tidningsformgivare med uppdrag som till exempel redesignen av Time, Fortune, Paris Match och The Nation, och framför allt skapandet av New York Magazine.

Omslaget till boken Mag men av Walter Bernard och Milton Glaser, Columbia University Press, 2019. Skribent/redaktör: Anne Quito. Design: Fausta Kingué, Natalia Olbinski. Bidragande redaktörer: Bina Bernard, Richard Lithell. Förord: Gloria Steinem. Bildresearch: Tina Buckman. Designassistenter: Aimee Pong, Ivana Vasic.

Uppslag ur boken Mag men. Till vänster syns ett omslag fr.n 1966 när New York Magazine var en söndagsbilaga till New York Herald Tribune, och till höger det första omslaget som egen veckotidskrift (8 april 1968, foto av Jay Maisel). Milton Glaser konstaterar att det kanske inte var ett dramatiskt knockande första omslag, men att de lärde sig sin läxa snabbt.

Ett uppslag ur boken Mag men med olika versioner av tidningens logotyp, fr.n 1963 (Caslon Italic), via lanseringen 1968 (Bookman Swash Italic), till i dag (en uppdatering av originallogotypen, 2004).

Jag har fått en inbjudan till galan som kommer att samla många av de ursprungliga medarbetarna på tidningen, bland andra Gloria Steinem, som också har skrivit förordet i boken. Tillställningen är även ämnad firandet av Milton Glasers 90-årsdag, men omständigheterna gör att han med kort varsel är tvungen att lämna återbud. Jag återkommer till det.

På 1980-talet studerade och arbetade jag i New York under fem år, och min första anställning var hos just Bernard och Glaser på WBMG – en av världens främsta designbyråer på den tiden. Studion är numera nedlagd men Milton Glaser och Walter Bernard är båda yrkesaktiva och samarbetet fortsätter. Bernard har passerat 82 men är bland annat ansvarig för magasinet The Scandinavian Review. Tillsammans arbetar de med en ny bok.

– Min sista, säger Glaser.

Hur ser er verksamhet ut i dag?
– Numera tar jag mig bara an sådant jag verkligen vill göra, svarar Glaser. Uppdrag som har en mening och ett övergripande värde. Det är till exempel barnböcker och ideella projekt. Jag undervisar fortfarande på School of Visual Arts, men begränsat till kritik av masterklasser. Undervisningen av designstuderande är ett naturligt sätt att förmedla vad jag har lärt mig under ett långt yrkesliv. Att föra kunskap och erfarenhet vidare är viktigt.

Du har ju även tagit ställning politiskt på senare år? Varför?
– En god designer är en god medborgare. Om du överhuvudtaget bryr dig om vad som sker i samhället tvingas du förr eller senare att ha en åsikt, att bli politisk vare sig du vill eller inte.

Nyligen pryddes The New York Times förstasida av Glasers välkända ”I love NY”-logotyp från 1976, men med ett tillägg: ”I still love NY”. Han har också designat affischer och visuella budskap med åsikter om stadens och samhällets utveckling.

Men varken Glaser eller Bernard är några barrikadernas män. Deras engagemang bottnar snarare i intresset för och förståelsen av samtiden och en förmåga att läsa av den. Och inte minst i talangen att kunna förpacka den visuellt och leverera essensen av budskapet till en bred målgrupp. Ett engagemang som i vårt samtal får en naturlig koppling bakåt i tiden till skapandet av den banbrytande tidskriften New York Magazine för över 50 år sedan.

Du startade tidningen 1968 tillsammans med redaktören Clay Felker. Varifrån kom idén?
– Tanken föddes under en diskussion mellan Clay och mig, säger Glaser. Det fanns ett behov av något nytt och annorlunda. Vi tog upp den redaktionella tråden från nyss nedlagda New York Sunday Supplement, mixat med inslag från tidigare The World Journal Tribune. De hade tagit läsarengagemanget på allvar och vi ville skapa ett magasin i den andan. En initierad publikation som främst vände sig till de engagerade läsarna. Ett magasin för newyorkers, inte primärt för annonsörer och marknadskrafter. Visst, du måste överleva kommersiellt, men vårt övergripande mål var att nå New Yorks invånare med en ny typ av journalistik som var innovativt förpackad.

Walter Bernard och Milton Glaser på New York Magazines redaktion omkring 1972. Foto: Cosmos Sarchiapone.

New York Magazines omslag fr.n den 22 juli 1968 där Milton Glaser illustrerade en artikelserie om judisk mat, en förlängning av Glasers och Jerome Snyders återkommande matspalt ”The Underground Gourmet”.

Omslaget från den 21 juli 1968 där Milton Glaser illustrerade en artikelserie om amfetamin skriven av Gail Sheehy.

Omslaget från den 20 december 1971 presenterade den nya tidningen Ms. Magazine, som startades av bland andra New York Magazines medarbetare Gloria Steinem och som kom att få stor påverkan på det feministiska samtalet i USA. Illustration av Miriam Wosk, foto av Carl Fischer.

Ett exempel på idéer i tidningen var den mycket omtyckta veckovisa kolumnen ”The Underground Gourmet”, i vilken Glaser tillsammans med illustratören och grafiska formgivaren Jerome Schnyder provade sig fram genom New Yorks rikliga utbud av olika etniska kök, restauranger och kvarterssyltor där ingen förutom de lokala finsmakarna vågade sätta sin fot. Ett redaktionellt grepp som var nytt och annorlunda och rimmade väl med den typ av journalistik man ville åt.

– Vi var samtidigt amatörer, påpekar Glaser. Det första året var verkligen ett sökande efter vilka vi var som redaktionell produkt. Och som redaktion.

Redaktionen växte snabbt i lokalerna på fjärde våningen på 32nd Street. Walter Bernard hade tidigare varit elev hos Glaser och de kände varandra yrkesmässigt.

– När samtalet kom från Milton och det nystartade magasinet behövde jag inte lång betänketid, säger Bernard.

Det framgår i er bok att det rådde ett visst mått av anarki på redaktionen. Trots god stämning kunde det gå ganska hett till. Hur fick det genomslag i det dagliga redaktionsarbetet?
– Vi hade inga egentliga titlar, säger Bernard, vem som helst kunde komma med en idé till en artikel eller ett visuellt anslag. På det sättet rådde en viss anarki på redaktionen. Vår budget var visserligen begränsad, men vi lyckades ändå locka till oss de bästa skribenterna, illustratörerna, fotograferna och formgivarna. Pionjärandan gjorde att folk helt enkelt ville jobba för oss. Många kände vi förstås sedan tidigare.

Tom Wolfes essä i New York Magazine den 23 augusti 1976, som myntade begreppet ”the me decade”, illustrerades med ett foto av Harold Krieger där medarbetare och vänner poserade i upptryckta tröjor.

– Känslan av att skapa ett innehåll som verkligen gav eko i New York var stimulerande och fick oss att kollektivt känna att vårt arbete var meningsfullt och gjorde nytta, säger Glaser.

– Vi hade också väldigt roligt, lägger Bernard till. Vi var en passionerad grupp människor och medarbetare med ett engagerande redaktionellt mål, om än inte alltid så tydligt.

En av anledningarna till New York Magazines framgångar låg i att kreatörerna på redaktionen förstod text och innehåll och att redaktörerna förstod vikten av det visuella. Samtidigt fanns det slitningar och maktkamper mellan ”ordmänniskorna” och ”formfolket”. Glaser och Felker var jämbördiga som skapare av och ägare till tidningen och även om stämningen oftast var trevlig på redaktionen och arbetsmoralen hög bland medarbetarna så var de båda grundarna på många sätt varandras motpoler. Något som resulterade i återkommande urladdningar.

Clay Felker var en färgstark tidningsman med magkänsla, som vurmade för ämnen som sport och New Yorks maktstrukturer. Som person kunde han inte vara mer olik den konstnärlige och kulturellt analyserande Milton Glaser. Felker var alltid i stånd att riva upp ett helt jobb strax före tryck om han ansåg det befogat. Något som han ansåg relativt ofta.

Glaser har alltid varit mer lugn och metodisk. Som skicklig pedagog besitter han både tålamod och förståelse för den kreativa processen. Samtidigt ställer han höga krav på sin omgivning och sina medarbetare. De båda var diametralt olika personlighetstyper men jämlikar i sin relation till varandra och i sin profession. Inte sällan ett bra utgångsläge för framgångsrika radarpar.

Vad låg bakom de återkommande bråken?
– Clay och jag kunde stå mitt på redaktionsgolvet och skrika åt varandra, minns Glaser. Men i slutänden gick vi tillbaka till våra platser och fortsatte arbetet. Vi hade ju alltid en ny deadline att möta. Så här i efterhand minns jag det som att bråken ofta handlade om samma sak: ”Make it bigger”, gormade Clay, ”Gör det större!” Mitt svar var alltid detsamma: ”Om allting är stort blir ingenting stort.”

Milton Glaser fotograferad av Leo Sorel.

Han ler lite åt minnet av dusterna. För trots adrenalinpåslagen kunde Felker vara lyhörd för andras idéer och uppslag. Bara han ansåg dem bra nog. Clay Felker gick bort 2008. Han ses som en av grundarna av det moderna magasinsformatet och dess journalistik.

Många är de redaktioner i olika länder som har försökt skapa en variant av New York Magazine. Det närmaste vi har kommit i Sverige är förmodligen Nöjesguiden. Listan över kända medarbetare under de tidiga åren är lång. Många gjorde sig ett namn på tidningen och lade grunden till en internationell karriär. Banbrytande texter, artiklar och designlösningar har blivit klassiker och bildat skola för kommande generationer formgivare och skribenter. Namnkunniga illustratörer och designers startade sin bana på tidningen och fick möjligheten att utveckla sin egenart och förmåga. Kreatörer som James McMullan, Paul Davis, Julien Allen och Miriam Wosk, för att nämna några, illustrerade kioskvältande artiklar.

New York Magazines omslag den 7 juni 1976 och ett uppslag ur en artikel om Brooklyns klubbscen. Nik Cohns text (som visade sig vara delvis fabricerad) lyftes av James McMullans illustrationer, och artikeln blev inspiration till filmen Saturday Night Fever. Roger Hanes omslagsillustration den 17 juni 1974 visar Vita husets stabschef H. R. Haldeman med bandinspelningarna i Watergateaffären, vilken täcktes genom ett stort illustrerat reportage i tre nummer av New York Magazine. Uppslaget visar Julian Allens illustration av den avslöjande journalisten Bob Woodward på The Washington Post, som väntar på sin källa ”Deep Throat”.

Nicholas Pileggis essä om den italienska communityn i New York den 12 augusti 1968 illustrerades av Robert Weaver.

New York Magazine var en plantskola för kreatörer. Det har gjorts många fantastiska illustrationer genom åren. Bilder som också lyfte innehållet till nya nivåer. Vad är hemligheten bakom en god brief?
– Egentligen är det mycket viktigare att välja rätt person för ett uppdrag än att formulera en utförlig brief, säger Walter Bernard. Ibland hade vi själva en idé men uppmanade alltid illustratörer och fotografer att komma med något eget och bättre om de kunde.

Walter Bernard fotograferad av Leo Sorel.

Arbetssättet gav resultat. Illustratören David Levines mästerliga karikatyrer tog sig an kända Elaine Kaufman och New Yorks mesta hangout för den litterära eliten på den tiden, Elaine’s. Fotografen Roz Kellys bilder av en yrvaken (och utfestad) Jimi Hendrix i sängen på Drake Hotel satte ribban högt. Liksom texter och artiklar av tidigare nämnda Gloria Steinem, eller Nora Ephron, Tom Wolfe, Gail Sheehy och Barbara Goldsmith.

Efter nio år fick det redaktionella samarbetet ett abrupt slut när medieentreprenören Rupert Murdoch 1977 lyckades ta över ägarskapet av New York Magazine.

– Clay Felker stod på ett bord mitt på redaktionen och förkunnade nederlaget, minns Bernard. Många av medarbetarna skingrades och redaktionen flyttades.

Milton Glaser fortsatte designverksamheten i huset på 32nd Street men med nya uppdragsgivare. Walter Bernard gick vidare till en framgångsrik och omfattande redesign av magasinet Time.

Hur var det att gå från New York Magazine till en gigant som Time?
– På den tiden hade Time över 6 miljoner i upplaga och läsarantalet var förstås ännu större, säger Bernard. Det var stimulerande men jag var ovan vid att jobba i en typ av hierarki som inte alls existerade på New York Magazines redaktion. Plötsligt skulle illustratörsuppdrag och fotojobb läggas ut av för det avsedda avdelningar på tidningen, något som inte alltid fungerade.

Under ett antal år jobbade Bernard och Glaser med olika projekt på varsitt håll, även om de fortsatte att hålla kontakten. 1982 hade Bernard just avslutat ett uppdrag för Fortune när Ben Bradley, redaktionschef på The Washington Post ringde och frågade om han ville redesigna den anrika tidningen.

– Jag hade ingen tidigare erfarenhet av att designa en dagstidning, säger Bernard. Det var ett omfattande uppdrag och jag insåg att jag skulle behöva en designgrupp och en studio.

Walter Bernard började som art director på Time efter att han lämnade New York Magazine, och redesignade tidningen. Uppslaget ur Mag men visar omslaget från den 7 november 1977 med Carl Fischers foto av antropologen Richard Leakey med en modell i mask föreställande homo habilis, den första arten i släktet homo.

Samtidigt hade sir James Goldsmith, ägare till en av Glasers stora uppdragsgivare, stormarknadskedjan Grand Union, kontaktat Glaser med frågan om han ville göra om de franska magasinen Lire och L’Express som han just hade köpt upp.

– Det var uppenbart att vi skulle samarbeta igen, konstaterar Bernard.

Uppdragen blev snart fler och lade grunden till en ny framgångsrik verksamhet, designstudion WBMG. Ett samarbete som existerar än i dag, om än med färre anställda. Själv anställdes jag på WBMG 1985. Vi var få medarbetare på tredje våningen även om verksamheten växte snabbt. Vår största kund var The Washington Post men studion formgav även böcker och magasin som Manhattan Inc, Adweek och franska Alma.

Dagen efter vår intervju insjuknar Milton Glaser tillfälligt och tvingas utebli från boklanseringen av Mag men och firandet av sin egen 90-årsdag på Manhattan. Gäster från när och fjärran är givetvis en aning besvikna men mest av allt oroliga för nestorns hälsa.

Men på måndagen efter helgen sitter Milton Glaser vid sitt arbetsbord på studion igen. Det finns alldeles för mycket kvar att skapa, illustrera och designa. Jag tänker på hans motto ovan entrédörren till huset på 32nd Street. Devisen som vi anställda passerade under varje dag på väg in till studion på 1980-talet gäller än: ”Art is work.”

Ett uppslag ur Mag men ägnat åt WBMG:s uppdrag att redesigna det franska litterära magasinet Lire. Omslagsfotot på nummer 93, maj 1983, är taget av Manuel Bidermanas.

1984 redesignade WBMG formen på The Washingon Post. Innehållet i det första omgjorda numret av bilagan The Washingon Post Magazine, 7 september 1996, skapade stora protester på grund av att flera artiklar ansågs rasistiska, annonsörer drog sig tillbaka och tidningen fick be om ursäkt. Foton av Matt Mahurin, Andrea Blanch, Harry Benson och Peter Garfield.

John Bark är grafisk formgivare, redaktör och skribent inom ämnet grafisk form, samt driver mogarts.se baserad på Jane Barks samlade illustrationer. Leo Sorel är fotograf, och son till Edward Sorel, en av grundarna av Push Pin Studios. Milton Glasers och Walter Bernards bok Mag men – Fifty years of making magazines kom ut på Columbia University Press i december 2019. En begränsad signerad upplaga finns att köpa på mogarts.se.