Anneli Furmark i sin ateljé i Umeå, fotad av Andreas Nilsson.

Porträtt: Anneli Furmark

Platser, relationer och perspektivskiften exakt fångade i tusch och akvarell. Konstnären, serietecknaren och illustratören Anneli Furmark drar ingen skarp linje mellan måleri och serier. Nästa bok är en kärlekshistoria i mogen ålder som går i svartvitt, ljusblått, ockra och grönt.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 2, juni 2020. Text: Malin Palmqvist. Foto: Andreas Nilsson.

En vanlig dag cyklar Anneli Furmark, om föret tillåter, till sin ateljé i Röbäck på andra sidan Umeälven. Lugn och ro, strax utanför stan, i ett gammalt mejeri. Många konstnärer i Umeå har ateljé här. På det städade skrivbordet har hon något påbörjat, ett knep som funkar för att snabbt komma i gång.

Hon lyssnar på musik – den gångna vintern har det varit mycket Sara Parkman, Lana Del Rey och Aimee Mann. Skriver hon text måste musiken vara utan ord, annars hamnar låttexter i pratbubblorna. Hon äter lunch, kollar Instagram, lyssnar på radio. Tar pauser, jobbar koncentrerat. På vägen hem dyker idéer upp, texter som behöver skrivas ner direkt.

Anneli Furmark växte upp i Luleå, gick ut från Konsthögskolan i Umeå 1997 och började teckna serier direkt efter examen. Hon är verksam som konstnär, serietecknare och illustratör och vägrar dra några skarpa gränser mellan sina olika uttryck.

Hon har ställt ut på ett flertal ställen i Sverige, men också i länder som Finland, Sydkorea, Island, Japan och Polen. Fem av hennes sex seriealbum är översatta till franska. Den röda vintern, en kärlekshistoria mellan socialdemokratiska trebarnsmamman Siv och unge maoisten Ulrik i ett vinterkallt 1970-tals-Luleå, är även översatt till engelska. The Guardians förtjusta recensent kallar henne en ”wonderfully lyrical cartoonist”. Platser, stämningar, mellanmänskliga relationer och perspektivskiften exakt fångade i tusch och akvarell kännetecknar hennes verk.

Det är en inställd vår – researchresan till Berlin, litteraturfestivalen i Norge, Frankrikeresan och Littfest i Umeå – allt är inställt på grund av coronakrisen. Det som blir av blir, precis som den här telefonintervjun, på distans. Resandet som är en viktig del av hennes skapande blir inte av. Kartan får ritas om.

– Att sätta mig själv på en ny plats, ta in den, teckna den, det är jätteviktigt. Nu kan jag inte ens åka till Norge. Men på ett sätt har jag det bra. Jag kan arbeta med mitt eget och behöver inte utsätta mig för så mycket kontakter. Fast det är ju det man vill.

Ett uppslag ur Den röda vintern av Anneli Furmark, utgiven på Kartago 2015, och avslutningen på den grafiska romantrilogi som också innehåller Fiskarna i havet, 2010, och Jordens medelpunkt, 2012.

 

Två sidor ur Närmare kommer vi inte (Wibom Books, 2018), en serieroman av Anneli Furmark, baserad på Monika Steinholms norska ungdomsroman med samma titel.

Vad jobbar du med just nu?

– En ny bok som ska komma till hösten. Det är en kärlekshistoria med komplikationer i mogen ålder. Den heter Gå med mig till hörnet, en textrad lånad från Leonard Cohens Hey, that’s no way to say goodbye. Miljöerna, landsbygd och städer, är inte så centrala som de har varit i mina andra böcker. Det är mera dialog och interiörer och lite diffusa städer.

Vad fick dig att börja med serier?

– Jag har egentligen alltid hållit på att teckna och skriva, men tog det inte på allvar för att jag skulle göra fri konst. Jag har alltid läst mycket serier och när jag började jobba i serieform såg jag snabbt att det var ett språk som passade mig. Efter några korta enrutingar gjorde jag en längre novell, Röd stjärna över Örnäset. Jag fick mycket uppmuntran, gjorde flera noveller och sedan en roman och på den vägen är det.

 

Omslag till serieböcker av Anneli Furmark: Fiskarna i havet (Kartago, 2010), Den röda vintern (Kartago 2015), En sol bland döda klot (Kartago, 2016) och Närmare kommer vi inte (Wibom Books, 2018).

 

Anneli Furmark i sin ateljé i Umeå, fotad av Andreas Nilsson.

 

Hur har du lärt dig serieberättande?

– Jag blev ganska snabbt bekant med folk i seriesvängen, som jag upplevde som generös och välkomnande, särskilt i jämförelse med den fria konstvärlden. Jag fick mycket tips från Åsa Grennvall (nu Schagerström), Gunnar Lundkvist och Rolf Classon. De blev viktiga personer som visade mig på olika seriekonstnärer internationellt. Det var som en ny värld.

Vilka är dina favoriter i serievärlden?

– Egentligen är det några få som jag läser om och om igen: Tove Jansson och Rutu Modan tycker jag om, och en amerikansk konstnär som heter Lynda Barry, och så många svenskar som Joakim Pirinen, Nina Hemmingsson och Gunnar Lundkvist.

Dina två senaste böcker är Närmare kommer vi inte, som är en serietolkning av Monika Steinholms norska ungdomsroman, och Detta är mitt liv, där du illustrerar Rose Lagercrantz text. Hur är det att jobba med andras texter?

– Det har varit ett nöje att jobba med både Monikas och Roses texter. Jag har tyckt väldigt mycket om texterna och velat göra dem rättvisa. När jag jobbar åt mig själv är jag mer skoningslös. Nu känner jag att det är kul att jobba med min egen text igen. När någon annan har skrivit texten ritar jag om ganska mycket och ibland kan jag förlora mig för att jag ska anpassa mig. När jag både tecknar och skriver själv ser jag direkt när det är fel eller när det är rätt.

 

Fotografen, målning av Anneli Furmark, 2018.

Planerar du mycket innan du börjar jobba?

– En bra grej när jag har jobbat med andras texter är att jag har haft hela texten klar i förväg och haft överblick. Med min egen text är det nervigare. Jag vet inte hur långt det ska bli och inte hur det ska sluta. Men i boken som jag jobbar med nu har jag vissa delar färdiga som ska vara i slutet av boken, medan saker som ska vara i början inte är färdiga. Det kan vara jobbigt men samtidigt blir jag skärpt.

Skriver du text och bild parallellt?

– Ja, om jag lämnar pratbubblor och textrutor tomma är det som om jag glömmer vad som ska stå där. Det är något med det organiska, jag behöver se det samtidigt. Precis som att jag behöver sätta upp alla papper på väggen för att se flödet. Bilden kommer aningen före texten, men jag vet ofta vad folk säger när jag har ritat dem. Jag hör en replik och måste skriva ner den för att den ska leda vidare till nästa sida. En del skriver färdigt hela manuset och tecknar sedan åt sig själva. Det verkar jätteskönt, då kan man lyssna på pratprogram och bara sitta och teckna, men jag har aldrig funkat så. När jag har allt framför mig rent fysiskt kan jag se om det behövs tysta partier.

Målningar av Anneli Furmark. Blomsterbörda, 2019, och Vårvinterkopp, 2010.

Var det självklart för dig att bli konstnär?

– Jag slutade aldrig rita och måla och när jag var i 20-årsåldern insåg jag att det var min dröm att få göra det på heltid. Men att vara fri konstnär fanns inte för mig, antingen var man bildlärare eller någon form av designer. Men från det att jag var 20 nöttes det ner till att det ändå är fri konst jag vill hålla på med. När jag väl kom in på Konsthögskolan var jag 29. Då kom en stor frihet med några år med studiemedel, lugn och ro. Jag drogs till tecknandet och sedan till berättandet när jag väl släppte fram det. Jag har alltid varit på väg dit men det var långa och krokiga vägar och det var inte lätt. Jag kom inte in på de skolor jag ville direkt och fick slita i många år. Jobba på hemtjänsten och övertyga folk om att det här går att leva på. Det var jättetuffa år. En del går liksom raka vägen men det gjorde inte jag.

Hur har synen på seriekonsten förändrats sedan du började?

– Det har blivit en friare syn på konst över huvud taget. När jag gick på Konsthögskolan var det som en mur mellan den berättande konsten och den fria konsten. Tidigare på 1980-talet stod det abstrakta måleriet högst i kurs och sedan stod videokonsten och relationell konst högst. Tecknande och serietecknande var aldrig i någon slags position. Men konstvärlden har släppt på den där strikta skillnaden mellan ord och bild. Det är inte lika skarpa gränser som det var förr. Det kan vara därför som seriekonsten har förändrats. Att kvinnorna har kommit in på ett helt annat sätt än när jag började har också förändrat hela branschen.

Hur då?

– Det har blivit många fler läsare eftersom det började komma historier som var relevanta för fler. Många har nog upptäckt att det är ett språk som passar dem. Man behöver inte så mycket material och kan få utlopp för mycket. Uttrycka sig i text, med komposition, nörda ner sig i teckningskonst eller jobba med färg. Serier är ett väldigt fritt medium. Det är inte bara Sverige som har haft ett uppsving inom serier utan hela västvärlden.

Fotografi (av Anneli Furmark) från hennes utställning Mindmap, med verk, anteckningar och skisser, på Bildmuseet, 2010–2011.

I din En sol bland döda klot åker ett Cora Sandel-fan till Tromsö, och hennes historia tvinnas samman med Sandels romanfigur Albertes historia. Varför ville du göra den boken?

– Jag tycker att Cora Sandel, som är pseudonym för Sara Fabricius, är förvånansvärt lite uppmärksammad i Sverige. Hon bodde ändå en stor del av sitt liv i Sverige. Många har aldrig hört talas om varken Albertetrilogin eller Sandel men för vissa människor är de väldigt, väldigt betydelsefulla och det tycker jag är roligt. När jag pratar om boken är det alltid Albertefans i publiken, det är fint tycker jag.

Är du också ett Albertefan?

– Ja, absolut. Jag läste romantrilogin första gången i 20-årsåldern men återkommer till den och fastnar alltid i språket, hur hon beskriver miljöer och detaljer och hur människor känner sig inombords. Hon skriver om människor som man kan tänka inte gör så stort intryck på världen, men det gör de ju. Det är vibrerande. Böckerna är skrivna i presens vilket hjälper en att leva sig in så mycket i flickan och platsen. Det finns också en fälla, att blanda ihop författarens liv med Albertes liv. Så är det absolut inte, det är skönlitterärt men så klart finns det referenser.

Råkar du ut för att läsare uppfattar dina serier som självbiografiska?

– Ja, och det har stört mig jättemycket. Särskilt boken Fiskarna i havet, den kan folk tro handlar om mig, men det är om en fiktiv person. Jag brukar försöka förklara att jag har kokat ihop människor och miljöer, fem år till ett år och tre konstskolor till en. Det kan jag ju säga men jag måste ändå ta risken att folk säger: ”Det här är du, vem är då det här?”

Anneli Furmark i sin ateljé i Umeå, fotad av Andreas Nilsson.

Har du ritat självbiografiska serier?

– Inte sedan den första boken där jag är en person som heter Anneli. Men nu har jag börjat tänka att jag inte sätter de gränserna, precis som jag försöker att inte sätta gränser mellan måleri och serier. Jag försöker befria mig från det här. Det enda som är besvärligt är om man blandar in andra personer som inte har bett om att få vara med i en bok. I den bok jag jobbar med nu finns självbiografiska inslag och där tänker jag be dem som kan känna sig inblandade att läsa först.

Ett uppslag ur Fiskarna i havet (Kartago, 2010), den första serieboken i Anneli Furmarks trilogi som fortsätter med Jordens medelpunkt, 2012, och Den röda vintern, 2015.

Färgerna spelar stor roll i dina seriealbum, hur väljer du där?

– Färgvalet är nog det som är allra mest intuitivt. Tecknandet och karaktärerna skissar jag mycket på för att få fram rätt utseende. Miljöerna får jag också kämpa mer med, liksom perspektiv på hus och platser. Men färgerna går på första impulsen. I En sol bland döda klot är avsnitten med Alberte i gråskala men det är inte så att jag planerar att parallellhistorien ska börja ljust, ljust åt det gröna hållet för att gå mot mörkt och sedan bli rött på slutet. Det kommer organiskt när jag jobbar fram historien. Ibland tar jag bort några färger. När jag gjorde Detta är mitt liv, som kom ut förra året och också har text av Rose Lagercrantz, hade jag en stark känsla av att det skulle vara som en prinsesstårta, ljusgrönt och rosa, men svart också, för det är ett ganska tungt innehåll.

 En sida ur En sol bland döda klot (Kartago, 2016), en serieroman av Anneli Furmark, med inspiration från Cora Sandels bok Alberte och Jakob från 1926.

Vilka färger är det i den nya boken?

– En del sidor är i gråskala eller svartvitt, det är tuschat och sedan är det ganska mycket blått, ljusblått och ockra. Vissa sidor är gröna.

 

Anneli Furmarks nya bok Gå med mig till hörnet kommer ut på Galago i höst. Se mer av hennes verk och böcker på annelifurmark.com. Malin Palmqvist är journalist och teaterkritiker, baserad i Östersund.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.