Illustration av Stina Wirsén, i tusch och akvarell, för en artikel i Dagens Nyheter 2016 efter artisten David Bowies bortgång. Med porträttet ville hon visa hans mångfacetterade konstnärskap med många olika uttryck.

Reportage: Ansikte mot ansikte – konsten att fånga en personlighet i linjer

Att teckna porträtt handlar om att återge en unik personlighet. Illustratören Stina Wirsén, satirtecknaren Saad Hajo och konstnären Per Elof Nilsson Ricklund, som alla har porträttet som arbetsfält, berättar om hur de tolkar egenskaper och flyktiga uttryck i linjer och penseldrag.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 2, juni 2020. Text: Maria Molin.

Porträttkonst är ett samspel mellan modell, konstnär och betraktare – ansikte mot ansikte. När konstnären inte har möjlighet att möta personen som ska avporträtteras i verkligheten är det fotografier och rörlig bild som blir källor för avläsning av ansiktsuttryck och särdrag.

Författarporträtten i Dagens Nyheter har blivit illustratören Stina Wirséns signum. Hennes stil är grafisk, elegant och samtidigt expressiv, formad av åren inom dagspress. Det var under utbildningen på Konstfack i Stockholm i början av 1990-talet som hon började frilansa för Dagens Nyheter, där hon så småningom blev fast anställd som illustratör. Uppdragen gällde allt från sport till politik, men snart blev hon knuten till kulturredaktionen, där hon började med illustrationer till enspaltiga notisnyheter, som sedan utvecklades till porträtt i helsidesformat.

Illustration av Stina Wirsén, i tusch och akvarell, till en artikel i Dagens Nyheter 2019 i samband med författaren Toni Morrisons bortgång. Morrisons debutroman har titeln De blåaste ögonen.

 

– Jag la ner mycket tid och energi på att studera människor och öva upp en teknik att teckna snabbt. Jag tycker om formen och adrenalinkicken du får med snäva deadlines. Tidningsteckning rimmar också med mitt starka intresse för samtida kulturella strömningar och uttryck, säger hon.

Hon berättar att hon trivs med storstadens folkliv och rörelse. Till en början arbetade hon med blyerts och oljefärg, men upptäckte att det inte fungerade i tryck.

– Tidigt lärde jag mig att anpassa mig efter det tunna tidningspapprets begränsade kvalitet, som gör det enkla och rena rättvisa. Det blev en del av mitt manér, som jag har försökt förfina genom åren och som har smittat av sig på mina barnboksillustrationer.

Under tio år var Stina Wirsén chef för Dagens Nyheters illustrationsavdelning, där hon bidrog till att stärka illustrationens ställning, och ge den mer utrymme. Efter två decennier på tidningen sa hon upp sig för att arbeta med egna projekt, men har fortsatt att frilansa – ett återkommande uppdrag är att illustrera Nobelpristagaren i litteratur för Dagens Nyheter.

– Den dag priset ska tillkännages blir jag kallad till redaktionen. Det är ett typiskt tillfälle då jag inte har möjlighet att träffa personen som jag ska porträttera. Då måste jag utgå från fotografier och rörlig bild, för att kunna tolka författarskapet med en igenkännande stämning i bilden och eventuellt få med något objekt som kan kopplas till något av verken. Om jag har läst någon eller flera av böckerna känns uppdraget lättare, berättar hon.

Hon menar att man som illustratör går vilse om man bara förlitar sig på fotoreferenser.

– Rörlig bild är otroligt mycket bättre. Det handlar inte bara om att få till rätt avstånd mellan ögonen och näsan, utan att du får in ett karaktärsdrag som utmärker just den här personen och gör den unik.

Vid tillfällen som Nobelpriset handlar det om att teckna en person med porträttlikhet och samtidigt fånga in ett författarskap på bara några timmar. När hon kommer tillbaka till ateljén tittar hon på filmklipp, ritar av och pausar när hon upptäcker ett bra uttryck.

– Eftersom det ofta är en äldre person som får priset kan det vara givande att se hur hon eller han såg ut som ung. Dragen slätas ut och färgskalan försvinner ofta lite på gamla människor. Du får en djupare förståelse för utseendet om du ser alla åldrar.

Stina Wirséns porträtt föds med linjer i blyerts, tusch eller bläck. Därefter provar hon att lägga till akvarellfärg, som kompletterar linjerna och ofta blir pricken över i.

– Eftersom jag är intresserad av det sparsmakade och förenklade försöker jag sluta i tid och inte överarbeta, säger hon.

Sara Danius, Firestarter, en illustration av Stina Wirsén i tusch och akvarell, publicerad i Dagens Nyheter 2019 efter författaren och före detta akademiledamoten Sara Danius död. ”Klänningen som Sara bar på Nobelfesten 2018 var ett stort statement som jag byggde vidare på i bilden, där hon står i ett eldhav. Jag ville betona hennes plats i historien, att hon blivit en stark symbol och förebild för så många kvinnor”, säger Stina Wirsén.

 

Penna, pensel och papper är hennes arbetsverktyg, men hon kan göra vissa ändringar digitalt när hon har skannat in teckningen. Kanske förstärker eller lägger hon in någon färg, men oftast handlar det om att ta bort ännu mer. ”Vad händer om jag tar bort den här linjen?” funderar hon.

– Jag är väldigt förtjust i hantverk. Jag älskar handens rörelse och kan tillbringa mycket tid i pappershandeln för att få tag på olika sorters papper och pröva mig fram. Det är magiskt att se hur färgen jobbar mot pappret, hur pappret reagerar olika beroende på hur blött det är, det slumpmässiga i akvarellen.

Den största utmaningen för Stina Wirsén är tidsaspekten, som kan bli påfrestande om hon inte hittar idén direkt eller uttrycket inte får fäste.

– Tidningssidan är mina porträtts utställningsrum och det blir förstås ett annorlunda förhållningssätt än om du gör en målning som ska hänga på ett galleri. Jag behöver göra en grafisk bild, som för läsaren in i berättelsen, lockar till läsning och bär tidningssidan på sina axlar. Att det ska finnas en porträttlikhet är självklart grundläggande, det ska inte råda något tvivel om vem du ser.

Hon tror att hennes fokus på porträtt bottnar i ett genuint intresse för människor. Mänskliga relationer och uttryck är det hon ständigt håller på med, även som barnboksskapare.

– Det faller sig naturligt för mig att spana in människor på tunnelbanan eller på ett kafé och spara intrycken i minnet. Ett ansikte är så oerhört naket och avslöjar så mycket.

Ansikten är intressanta om man vill se den historia som skrivs dagligen, framhåller Saad Hajo, som är satirtecknare och konstnär. Han är uppväxt i Syrien och bor sedan 15 år tillbaka i Norrköping, där han bland annat har tecknat politiska illustrationer för Folkbladet.

På sociala medier lägger han dagligen ut teckningar och animationer som tolkar olika samhällsfenomen, i syfte att väcka leenden och öppna för nya tankar. Flera av hans bilder har även publicerats i den franska veckotidningen Courrier International. I internationella tidningar har han fokuserat på konflikter mellan olika ideologier i Mellanöstern, men numera ägnar han sig främst åt globala och allmänmänskliga frågor.

En dag i tidiga tonåren när Saad Hajo kom hem från basketträningen tog han fram en blyertspenna och ett papper och försökte fånga lagspelarnas rörelser med linjer. Den dagen bestämde han sig för att bli satirtecknare.

– Jag och en av mina bröder brukade ofta rita kända ansikten från tv och jag tog även intryck av min storasyster som arbetade som maskör i filmproduktioner, berättar han.

Under utbildningen på Konstakademien i Damaskus gjorde han karikatyrer i teckning och lera. Ett magasin i Libanon gav honom i uppdrag att varje månad teckna ett internationellt känt ansikte och tack vare arvodet kunde han försörja sig under utbildningen. Han fortsatte att teckna för olika tidningar i Beirut, flyttade så småningom dit och fick fast jobb på en av dem.

Syriens president Bashar al-Asad, tusch på papper. Efter den arabiska våren 2011 bestämde sig Saad Hajo för att rita Syriens president en gång om dagen, under en period, och publicera bilden på sociala medier. Det var en träning och en utmaning till honom själv: Hur kan man hitta nya linjer och stilar för samma ansikte?

 

– Jag har aldrig blivit publicerad i Syrien, av politiska skäl, eftersom jag är emot självcensur. Jag ville vara fri att tolka mina idéer, säger han.

– Det har hänt att mina teckningar har blivit refuserade, men jag har aldrig ändrat en bild för att förmildra den. Med sociala medier har det blivit lättare att nå ut. Satirteckning handlar om att bygga en relation med dina läsare och då behöver du publicera dina bilder regelbundet.

Det gäller att skapa en idé och hitta en bildlösning som alla kan förstå oavsett språk. Saad Hajo ritar oftast direkt, utan att skissa, och numera jobbar han främst digitalt med en ritplatta.

– Jag vill inte teckna som jag gjorde i går. För mig är det inga problem att rita snabbt, utmaningen ligger i hur jag ska gestalta en idé på ett nytt och överraskande sätt. Ibland lyckas man fånga ett ansikte på ett sätt som man aldrig sett förut. Igenkänningen är central, men för mig är det också intressant att inse vad jag inte behöver teckna och att skala bort det som är överflödigt. Det är det som är konsten, resonerar han.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes före detta president François Hollande och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Bild av Saad Hajo, bläckpenna på papper.

Liksom Stina Wirsén betonar han att det är idealiskt att träffa personen som ska avbildas, men att det ofta tyvärr inte är möjligt. Även Saad Hajo tittar mycket på rörlig bild för att kunna ge ansiktet ett levande uttryck. Det är värdefullt att uttrycka närvarokänslan, inte bara utseendet, menar han.

– Det är också viktigt att skildra utvecklingen av en person som man tecknar vid flera tillfällen. Då menar jag inte bara åldrande, utan även händelser som förändrar och påverkar en människa psykiskt, till exempel en politiker som får mer makt eller förlorar den. Linjer kan skilja sig åt från en bild till en annan, till exempel beroende på vad personen du porträtterar förmedlar med sin politik. Jag kan leka hur mycket som helst med ett ansikte.

Omar al-Bashir, 2019. Sudans ledare 1989–2019. I april förra året avsattes han i en militärkupp efter långvariga folkliga protester. Han greps och dömdes för korruptionsbrott. Bilden av Saad Hajo publicerades i Courrier International.

Både som satirtecknare och illustratör i dagspress måste du jobba snabbt. Konstnären Per Elof Nilsson Ricklund sjunger i stället långsamhetens lov. Vissa stora målningar kan ta många år att färdigställa och han arbetar med flera olika parallellt. Han gör ändringar med kol och krita, för små anteckningar på duken och flyttar på olika element i kompositionen.

– Jag målar ofta om ansikten, de måste få mogna. Jag ser målningen som en levande organism som får utvecklas med tiden. Under mina oljemålningar finns flera andra lager som jag har övergett, berättar han.

Per Elof Nilsson Ricklund växte upp omgiven av material och verktyg eftersom hans morföräldrar var landskapsmålare och hans mamma är möbelhantverkare. Valet att arbeta inom något konstnärligt område kändes självklart.

Förra sommaren flyttade han tillbaka till uppväxtstaden Örnsköldsvik efter ett decennium i Italien, där han studerat teckning, måleri och skulptur och varit lärare i anatomi på Florence Academy of Art. Nu delar han sin tid mellan ateljén och undervisning på olika konstskolor i Sverige och Europa.

– Fjällandskapen fanns här i bakgrunden när jag växte upp, men människor har alltid varit i fokus för mitt intresse, hur folk reagerar på varandra. Jag får inspiration genom att röra mig i olika miljöer och vara nyfiken, säger han.

Det var inte det klassiska måleriet i sig som lockade när han sökte sig till den akademiska konstutbildningen i en av renässansens huvudstäder, utan att få jobba med modeller och studera anatomi. Materialen han använder är kol, blyerts, rödkrita och akvarell, men främst gör han oljemålningar i stort format.

– Teman kommer ofta till av sig själva. Det är modellernas livsberättelser och intrycken de ger mig som blåser liv i inspirationen. Det som skapar närvarokänslan i porträtt är mötet med en personlighet i studion, som lånar ut sin energi.

Han ser konstnären som en regissör som letar skådespelare, någon som passar för just den här rollen, samtidigt som han även är kostymör och scenograf i sin egen uppsättning. Och han ger ett exempel på hur han hittade en modell i Florens.

– Jag lärde känna en person och upptäckte att han liknade karaktären på en av skisserna i min anteckningsbok. Av en slump fann jag ”rätt” personlighet och vi jobbade sedan ihop i flera år och jag gjorde ett trettiotal målningar där han var modell.

Då och då gör han porträtt på beställning, men främst på eget initiativ till utställningar. Flera av Per Elof Nilsson Ricklunds målningar är en dialog mellan hans samiska arv och egna erfarenheter. Han är även intresserad av mytologins och sagornas symbolik, berättelser som kan växa till en bildserie.

Jess, blandteknik, 2019. För Per Elof Nilsson Ricklund handlar porträttkonsten om att fånga modellens energi på duken. Studierna i ateljén tar ofta flera dagar eftersom han vill lära känna modellen för att kunna återge en personlighet.

Arbetsprocessen börjar med en liten skiss, som han gör större och större tills han känner att det är dags att påbörja arbetet på duken. Under tiden hinner han utveckla idén, göra flera teckningsstudier och måla en grundering som får torka i ateljén under några veckor. Han har ofta sittning med en modell i totalt mellan 30 och 40 timmar och många ansiktsuttryck hinner passera under den tiden.

– Jag vill gärna att modellerna pratar och inte sitter helt orörliga. För mig handlar det inte om att slaviskt kopiera porträttlikheten, det vill jag tvärtom undvika, säger han och fortsätter:

– Det är viktigt att inte stressa fram målningen, att fokusera på själva processen och inte den slutgiltiga tavlan. Om du ska hitta det djupa i blicken behöver du tid – för det tar tid att lära känna en människa. Om du stressar fram verket kommer du kanske att fånga en doft av personligheten, men inte rösten.

Dialog, olja på duk, 2019. Målningen började med ett porträtt, men det fanns plats för en person till på duken och Per Elof Nilsson Ricklund insåg att de två kvinnorna skulle passa bra ihop. Han valde att använda enbart fyra grundfärger: svart, vitt, umbra och rött.

 

Maria Molin är frilansjournalist, bosatt i Visby. Illustrationer av Stina Wirsén finns i Dagens Nyheter och på stinawirsen.se. Satirteckningar och animationer av Saad Hajo kan ses på saadhajo.com. Konstverk av Per Elof Nilsson Ricklund kan ses på penricklund.com.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.