Reportageillustration Tecknaren nr 3 2020 av Fabian Göranson.

REPORTAGE: Barnserier med växtkraft

Den samtida svenska barnserien har fått ett kreativt uppsving. Och bredden i genren serieböcker för barn är stor. Ändå finns problem, som konstnärlig växtvärk och svårigheten att nå ut i en bokbransch med sviktande ekonomi. Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 3, september 2020. Text: Alexandra Sundqvist. Illustration: Fabian Göranson.

Om frigörelse och om att hitta sig själv handlar Flocken, serietecknaren och illustratören Matilda Rutas första seriebok för barn. Tillsammans med journalisten Rasmus Malm har hon mejslat fram en suggestiv skräckhistoria som utspelar sig i en av Stockholms sömniga närförorter, ett stenkast från Skogskyrkogården.

Lova går i sjuan när hon får tag i en samling fascinerande tavlor. Alla föreställer hyenor, och hon blir märkligt besatt av dem. Det är början på en mystisk berättelse där allt inte är som det verkar. Svaren finns på kyrkogården dit Lova dras, nästan magnetiskt.

Med en naivistisk stil och ett absolut visuellt gehör gestaltar Ruta såväl svärtan, rädslan och spänningen som ledan i skolfiket och de pastellfärgade hemmamiljöerna. Kontrasterna mellan den glättiga vardagspaletten och de mörkt murriga jordfärgerna flyter över sidorna, och accentuerar huvudkaraktärens längtan efter det okända, suggestiva och ibland oförklarliga.

– Jag ville jobba upp kontrasten mellan det normala i livet och den coolare, mer skrämmande världen med hyenor som Lova hittar till. I sekvenserna med flocken arbetade jag mycket med skuggor och ljus för att skapa dramatik. Liksom i svartvitt. Skolkafeterian gjorde jag medvetet platt och pastellfärgad, säger Matilda Ruta.

– Mitt arbete i serieform liknar mitt tillvägagångssätt när jag illustrerar bilderböcker. Samtidigt är bilderböcker mer komprimerade till sitt format. Bilderna är färre och som läsare stannar man längre i dem, vilket ger utrymme för att smyga in fler detaljer, samtidigt som jag nödgas berätta mer i varje enskild bild eftersom de är förhållandevis få till antalet. I serier fladdrar bilderna mer förbi i bläddringen, vilket kan ses som ett bra betyg för berättelsens flöde, säger Ruta.

Trots att arbetet med Flocken var stundtals slitsamt tycker hon att serier är det ”ultimata sättet” att berätta en historia.

– Som serietecknare har man total kontroll över text, bild och bläddring. Seriemediet främjar dialog och hela upplägget med pratbubblor och tankar ger en annan takt i texten. Just barnserien är bra för att gestalta svåra ämnen. Många har inställningen att serier är lite lättsamma på något sätt, att det finns en inbyggd distans i berättarformen.

Bild av Matilda Ruta ur serieboken Flocken, skriven tillsammans med Rasmus Malm (Rabén & Sjögren, 2019).

Fast det är ett drygt decennium sedan hon debuterade som serietecknare i albumformatet med Tummelisa eller Den andra vildmarken (Kolik Förlag, 2011) upptäcker hon fortfarande nya saker.

– Det finns mycket berättartekniskt spännande i seriemediet som jag fortfarande utforskar. Min respekt för serietecknande är stor. Jag känner mig alltid lite nervös när jag gör en serie, för jag vill använda mediet till fullo. Jag sneglar ofta på andra tecknare och hur de bygger sina bilduppslag. Det känns lyxigt att det finns så mycket att ta del av i genren.

Och visst har den svenska serien både bredden och spetsen. Den svenska barnserien är över 100 år, en förvånansvärt pigg och vital hundraåring. Mycket har hänt sedan de första serierna för barn publicerades kring sekelskiftet 1900 i de då populära, svenska jultidningarna.

Oftast tecknades de av samma tecknare som gjorde den tidens bilderböcker och var, för att citera Helena Magnusson som har doktorerat i den svenska barnserien, ”en sorts [bilderböckernas] biprodukt i mindre format för barn- och jultidningarna” (Barns lek – makt och möjlighet?, CBK, 2007).

Bara de senaste åren har en strid ström nya titlar utkommit, från Loka Kanarps charmiga strandfabel Katten & Ekorren på Sommarön till Katten Nils, en annan gul, virrig katt som lockar till skratt och som har publicerats i såväl Kamratposten som i flera seriealbum, vidare till Pelle Forsheds urbana slapstickalbum Fjodor om barnet som råkar ut för olycka efter olycka på sin väg till skolan.

För att inte tala om bokserien Handbok för superhjältar, som år efter år har slagit försäljningsrekord och som nu har utkommit i en femte del. Liksom de också populära PAX-böckerna är den en hybridbok, där text- och bildberättande går in i varandra. Några pratbubblor finns inte och därför kallas de just för hybridböcker.

Många av de senaste årens barnserier är realistiska och handlar om vardagliga problem – mobbning, utanförskap och längtan. Andra är eskapistiska fantasyberättelser som Nour och den magiska drycken av Alexandra-Therese Keining och Peter Bergting, eller blandar fakta och fantasi som vikingaserien Siris äventyr av Per Demervall och Patric Nyström. Vi ser också historiska dokument som Bergtings och Jessica Bab Bondes Vi kommer snart hem igen, där överlevare av förintelsen bär vittnesmål om de fasansfulla minnena från barndomen i koncentrationslägren, eller Anne Franks dagbok som har blivit kritikerrosat seriealbum i händerna på Ari Folman och David Polonsky.

Josefin Svenske, förläggare på Rabén & Sjögren, talar om ett kreativt uppsving i en annars ofta förbisedd genre i barnlitteraturen.

– De senaste sex, sju åren har den svenska barnserien blivit både mer mångsidig och bredare. Från att den oftast har kretsat kring äventyr har allt fler nya teman smugit sig in i både serierna och hybridböckerna och de är så pass många att man nu kan tala om barnserien som en riktig genre. Tillsammans utgör de ett eget ekosystem som också har kommit i kapp vuxenserierna rent kvalitetsmässigt.

År 2014 sjösatte förlaget en riktad satsning på just barnserier i ålderskategorin sex till nio år. Med rekryteringen av Svenske och serietecknaren Fabian Göranson, som tillsammans hade drivit serieförlaget Kolik sedan 2005, ville Rabén & Sjögren lyfta en slumrande uttrycksform – kvalitetsserier för barn i bokformatet.

Efter att både den oberoende barnserietidningen Tivoli och förlaget Positiv, som bland annat gav ut Sara Olaussons serietolkning av Barbro Lindgrens brokiga familjeberättelse Loranga, Masarin och Dartanjang innan Kartago tog över rättigheterna, lades ner 2012 fanns en lucka. Egmont – med titlar som Bamse och Kalle Anka – hade mer eller mindre haft ett kommersiellt monopol på barnserier under hela 2000-talet. Det bubblade lite på andra ställen, inte minst hos Epix Förlag som fortfarande håller barnserien högt i sin utgivning. Men annars hände inte så mycket. Eller som Fabian Göranson uttryckte det i Expressen Kultur 2014: ”Många saknar seriemångfalden som fanns när vi var små.”

De renodlade serietidningarna har blivit allt färre och utbudet är långtifrån det mångfacetterade som fanns under andra halvan av 1900-talet (se faktaruta). Särskilt i slutet av 1990-talet minskade antalet titlar drastiskt och under samma tidsperiod köpte Egmont upp Atlantics och Semics serietidningar. Förra året utkom LasseMajas detektivbyrå som serietidning, men annars är det numera ont om inhemska barnserier i tidningshyllorna – om man bortser från Bamse.

Wibom Books, Lilla Piratförlaget, LL-förlaget, Opal Bokförlag och Natur & Kultur är bara några av de bokförlag som också ger ut serieböcker.

Handbok för superhjältar del 1 av Agnes Våhlund och Elias Våhlund (Rabén & Sjögren, 2017). Siris äventyr – Kejsarens skatt av Patric Nyström och Per Demervall (Stevali Barn, 2020). Katten Nils tar sig ton(fisk) av Joakim Gunnarsson och Johanna Kristiansson (Rabén & Sjögren, 2017). Fjodor tar sig vatten över huvudet av Pelle Forshed (Rabén & Sjögren, 2020). Lou! – Laser ninja av Julien Neel, översättning av Lotta Riad, formgivning av Johan Andreasson (Wibom Books, 2011). Pax – Nidstången av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson (Bonnier Carlsen, 2014). Jordens hjältar – Megaztrålen av Peter Bergting (Bonnier Carlsen, 2020).

– Den samtida barnserien är fortfarande under utveckling. Rent kreativt blomstrar den, men på andra sätt är det fortfarande sömnigt. Det är svårt att få barnserien att hitta läsare både i bokhandeln och på biblioteken, säger Svenske, som vidare konstaterar att hela bokbranschen befinner sig i förändring.

– Även serievärlden generellt är på tillbakagång. Etablerade förlag försvinner och försäljningssiffrorna sjunker. Det är tufft för branschen just nu och det slår även mot serier och barnserier. Jag kan inte se att just våra titlar säljer sämre, men jag märker att serier får mindre utrymme överlag. Det har blivit svårare att nå ut.

Hon tillägger:

– Utvecklingen framåt har inte gått så snabbt som jag trodde att den skulle göra. Jag tänkte att vi skulle bryta igenom en vall 2014 och sedan skulle det gå jättebra. Det var så jag upplevde det med vuxenserierna på Kolik Förlag. För drygt tio år sedan bara exploderade det.

Erik Titusson, förläggare på Lilla Piratförlaget, håller med. Även han vittnar om hur svårt det kan vara att få serieböcker för barn att nå ut och bli lästa.

– Jag tror att det delvis handlar om att bokhandeln aldrig har varit riktigt bra på att sälja serier. Serier har sålts i särskilda butiker dit fansen hittar. Men det är klart att det finns undantag. Allt med bild har historiskt avkodats som böcker för mindre barn. När vi ger ut Anna Höglunds böcker hamnar de till exempel bland bilderböcker i butik. Ofta med skylten ”ålder tre till sex år” ovanför, vilket inte stämmer. Detta håller långsamt på att ändras, vill jag tro … men jag tror också att barnserierna har lidit lite av det, säger han.

Lisa Wibom, som sedan 2009 driver serieförlaget Wibom Books med fokus på översatta serietitlar som den prisbelönta franska serien Lou! Av Julien Neel, konstaterar att serier fortfarande ses som ett särintresse i Sverige, till skillnad från i många andra länder.

– I Frankrike läses serier av alla. Det finns en enormt stor mängd och formen är inte stigmatiserad eller en del av en subkultur som i Sverige. Här krävs specialintresserade vuxna för att serierna som inte står i kioskhyllan ska nå fram till barnen, säger hon och fortsätter:

– Vi har alltid varit stolta över vår egen illustratörskonst och den starka, svenska bilderbokstradition som finns. Den är förvisso fantastisk, men det har också bidragit till att tränga bort influenser från andra länder. Traditionellt sett har serier betraktats som mindre värda, förutom i länder med en mer tongivande serietradition, som just Frankrike.

Serietecknaren Peter Bergting, även mångårig tecknare i amerikanska serietidningar och serierna Baltimore och Joe Golem and the Drowning City, har gjort liknande iakttagelser.

– Till och med Egmont kämpar med sina titlar. I svenska bokhandlar kan det vara svårt att hitta barnserier, de har inte ens en egen hylla. I USA och Japan är serier en större del av kulturen. När jag besökte Japan i januari stod vuxna och läste manga i sina telefoner på tunnelbanan. Där är serier en del av det kulturella medvetandet, ungefär som självaste boken är i Sverige. Vill man läsa här plockar man upp en bok, vill man läsa i Japan plockar man upp en serie. Här krävs en viss form av nörderi oavsett ålder för att hitta de titlar som trots allt letar sig ut i bokhandeln.

Som tecknare har Bergting en stor bredd som bland annat spänner från den egna superhjälteserien Jordens hjältar, som han själv beskriver som ”bildmässig tuggummipop med inspiration från 1960-talets Japan”, till en råbarkad bildsättning av Jens Lapidus Gängkrig 145. Gestaltningen av dödslägrens helvetesgap, albumet Vi kommer snart hem igen som utkom 2018, nominerades till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin samma år.

– Eftersom det är en mellanstadiebok förde jag och Jessica Bab Bonde många diskussioner om vad som gick att berätta i bild. Scenerna och bilderna från dödslägren är så starka, och samtidigt så groteska i sig. Vi kom fram till att vi inte kunde linda in den här berättelsen för mycket.

I stället försökte han arbeta med bildmässiga ljusglimtar.

– Jag tänkte mycket på vilka scener som kunde göras väldigt vackra fast de var hemska och hämtade på så vis luft från den omkringliggande naturen. Skönheten i den förstärker också det mörka och hemska på ett subtilt, men ändå effektfullt, sätt.

Bild av Peter Bergting ur hans och Jessica Bab Bondes seriebok Vi kommer snart hem igen (Natur & Kultur, 2018).

Lisa Wibom, som utöver arbetet med det egna förlaget nyligen tagit över som ansvarig för serierna inom Bokhandelsgruppen, där Akademibokhandeln och Bokus ingår, hoppas kunna göra mer för att serier ska bli mer synliga i butikerna.

– I Frankrike trycks många serier i standardformat. I svenska bokhandlar är hyllorna mindre vilket gör att serieböckerna ofta inte får plats ståendes i hyllorna. Så när jag exempelvis tryckte första delen av Lou! På Wibom Books gick jag till bokhandeln och mätte innan jag valde format för att se att de faktiskt skulle få plats. Mitt ansvar för serier inom Bokhandelsgruppen är helt nytt, men jag har många idéer på vad man skulle kunna göra.

Bergting menar att det största problemet med att teckna serier i Sverige är den ekonomiska ersättningen.

– Min stora stöttepelare är USA där jag tecknar en återkommande serie varje månad. Det bidrar till en dräglig månadslön. Jag blir inte rik men får åtminstone betalt för själva arbetsbördan. I Sverige går jag ekonomiskt back på varje serie jag gör. Det svenska seriemediet drivs uteslutande av entusiasm och uthållighet, vilket är synd.

För framtiden önskar förläggaren Josefin Svenske att det ska lossna för de svenska barnserierna på samma sätt som för de feministiska alternativserierna.

– Jag vill tro att finns det riktigt bra böcker så följer marknaden, bibliotekarierna och de vuxna med. Sex år är inte så lång tid ändå. Svenska barnserier har framtiden för sig.

Lisa Wibom efterlyser fler riktade insatser.

– Ur ett marknadsperspektiv hoppas jag att det ökade intresset för serier hos förlagen bättre ska speglas i medierna och att serieböckerna ska plockas upp och recenseras

som de konstverk de är. Det finns så mycket spännande och nytt just nu. Jag tycker att man borde inrätta ett särskilt torg för barnserier på Bokmässan i Göteborg där förlagen kunde flytta in och samsas med sina barnserietitlar. Då skulle vi tillsammans kunna sprida den här serieglädjen som man ser i Frankrike. Fler initiativ gör att fler hakar på, säger hon.

 

Alexandra Sundqvist är kulturjournalist, musik- och bilderbokskritiker, samt Tecknarens nyhetsredaktör. Fabian Göranson är illustratör, serietecknare och förläggare.

 

 

TIDSLINJE 

Den svenska barnserien

 

1900

– De första serierna för barn publiceras kring sekelskiftet 1900 i de då omåttligt populära, svenska jultidningarna. Oftast tecknas de av samma tecknare som gör den tidens bilderböcker och består av rim, ramsor, sånger och fabler.

 

1920–1940-tal

– Något senare fylls barnserierna i barn- och veckotidningarna av ”små välartade Tommy och Annika i linje med rådande moral och uppfostran”, för att citera Helena Magnusson, som doktorerat i den svenska barnserien, i Barns lek – makt och möjlighet? (CBK, 2007).

– Bland serierna märks Mollie Faustmans Tuttan och Putte i Dagens Nyheter (1920–1940-tal) och Eva Billows Kajsa, Klas och Snurran i Svenska Journalen (1925–1961). Båda serierna utkommer även i bokform.

– Kerstin Frykstrands nallar Muff och Tuff publiceras i Folkskolans Barntidning under åren 1933–1939. Musse Pigg kommer till Sverige i form av Musse Pigg-tidningen, 1937. Likt originalet är den inte en renodlad serietidning, men består till stor del av just serier.

 

1950

–  Serietidningarna introduceras på bred front kring 1950, vilket gör att de tidigare så vanliga inhemska vardagsskildringarna minskar. Kalle Anka & C:o utkommer 1948, liksom svenska Seriemagasinet (1948–2001). Stålmannen introduceras i Sverige året efter.

– Även Fantomen, Tarzan, Stålpojken och 91:an ges ut. I den sistnämnda tidningen publiceras bland annat Biffen och Bananen (1945–1971), en tecknad serie av Rit-Ola (Jan-Erik Garland).

– Tecknade filmer från företag som Walt Disney och Warner Brothers förstärker serieboomen.

 

1950–1960-tal

– Under den så kallade våldsdebatten börjar serietidningar anses som olämplig litteratur och beskylls för att främja våld bland unga läsare, inte helt olikt den debatt om underhållningsvåld i tv- och dataspel som så småningom följde.

– 1954 utkommer Nils Bejerots bok Barn – Serier – Samhälle, som eldade på debatten.

 

1960

– Starlet startas 1966, och är en renodlad serietidning i drygt 20 år framåt. I början består tidningen av importerat material, på 1970-talet börjar man med egen produktion, där i huvudsak spanska ateljétecknare tecknar till svenska manus.

 

1970

– På 1970-talet blir barnserien, liksom den svenska barnlitteraturen per se, särskilt samhällsorienterad – barnet ska bli en medveten medborgare. Om miljöförstöring, rätten till dagisplats och hur barn blir till handlar flera av titlarna. I Magnus Knutssons och Ulf Janssons Hanna i kommunhuset (1976) ställer exempelvis bristen på trafikljus till en rad problem.

– Debatten om den samhällsfarliga serien mattas av, men stämpeln att serier inte anses vara lika bra som annan litteratur sitter kvar.

– Bamse utkommer för första gången 1973, och får sällskap av Tom & Jerry i slutet av decenniet. Skräckserier från USA blir också populära under perioden.

 

1980–2000

– Epix Förlag och Galago startas. Den samhällskritiska, svenska alternativserien och satiren för vuxna upplever en kreativ guldålder – inte minst i tidningsformatet. På 1990-talet börjar Epix även ge ut superhjältetidningar som Batman och Super-Team.

– Barnserien är fortsatt stark, men med fokus på bland annat Marvelserier, Mumin, Nalle Puh och Doktor Snuggles. Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons saga blir serie i tysk regi, och ges ut i Sverige i slutet av 1980-talet.

– Förlaget Semic ger ut Bert (Föräldrafritt med Bert) 1993–2002.

– Barnserietidningen Tivoli startas 2009 och utkommer i drygt två år.

– Mangan kommer till Sverige. Under 1990-talet visas Sailor Moon och Pokémon i svensk tv. Japanska serier blir populära, det talas om en ”mangavåg” som pågår flera år in på 2000-talet då många titlar ges ut i seriepocket och den största delen av de importerade serierna i Sverige är just japansk manga.

 

2010 till i dag

– Från 2010 och framåt rasar antalet utgivna serietidningar drastiskt. Egmont ger ut de flesta av dem som blir kvar.

– Tivoli läggs ner.

– Kolik Förlag börjar ge ut serietidningen Utopi 2011.

– Rabén & Sjögren lanserar sin satsning på barnserier 2014.

– Cosmos Comics startas, av bland andra Lisa Wibom, men läggs ner efter fyra titlar.

– Flera av de stora barnboksförlagen, däribland Lilla Piratförlaget, Natur & Kultur och Opal Bokförlag, ger ut barnserier och då framför allt översatta titlar från bland annat Norge och Danmark.

 

Källor: Barns lek – makt och möjlighet? (CBK, 2007), Epix Förlags webbplats, Serieboden, Seriewikins tidningsregister.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.