Små människor, stora drömmar: Greta Thunberg. Text av Maria Isabel Sánchez Vegara. Omslag av Anke Weckmann. Bookmark, 2020.

Essä: Politikens omslagsform

Bokformgivning av politisk litteratur för 50 år sedan och i dag – vad finns det för likheter och skillnader? Pontus Dahlman radar upp laddade titlar från 1970 och 2020, och närstuderar bilder, typsnitt och visuella idéer.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 3, september 2020. Text: Pontus Dahlman.

 

Bokens omslag måste säga så mycket. Sända ut signaler om genre. Skapa nyfikenhet och habegär och samtidigt ge en hygglig vink om innehållet. På så sätt är omslaget ett slagfält där striden står mellan kommers och konsumentupplysning. Tradition och banbryteri. Där marknadstänk och konstnärskrav ideligen drabbar samman. Rafflande nog i sig. Men vad händer då på pärmarna när dessutom själva innehållet är laddat med politisk dramatik?

För att undersöka detta och hur formgivningen av böcker med politiskt stoff har förändrats har jag ställt tre titlar från 50 år tillbaka mot lika många från 2020. Och vi börjar på golvet, bokstavligen.

Det är den 28 februari 1970 och en medelålders låglönearbetare har plötsligt förvandlats till en litterär celebritet. ”Fru Maja Ekelöf, kommunalanställd städerska i Karlskoga, vaknade på lördagen och fann sig berömd”, rapporterar Dagens Nyheter. Det som har hänt är att den 52-åriga fembarnsmamman har vunnit förlaget Rabén & Sjögrens romanpristävling. Snart ligger hennes självbiografiska dagboksroman på bokhandelsdiskarna. Dess titel: Rapport från en skurhink.

Rapport från en skurhink. Text av Maja Ekelöf. Omslag av Björn Jonson. Rabén & Sjögren, 1970.

Bokens jag lever i ett välfärdsland men det är ett samhälle där klassmärket sitter djupt. Hon rapporterar om kampen för att barnen ska få det bra, det slitsamma skrubbandet: ”Jag ska upp klockan tre imorgon bitti.” Men lika mycket om strävan att slita sig loss. Skaffa sig en utbildning. Dagboksrapporterna är dessutom fyllda med tankar kring det oroliga världsläget. Bland annat Vietnamkrigets napalmbrand. ”Första gången i mitt liv som jag ska demonstrera blir imorgon …”

Hur gestaltas detta, med stunder av lugn avbrutna, kaos på omslaget? Pärmen är mjuk i enkel papperskvalitet. Grundfärgen vit. Författarnamnet högst upp i högra hörnet halvstort i nötbrunt, i en optimaliknande halvseriff. Titeln i samma typsnitt och grad men i svart. Och så: en svartvit teckning av en gammaldags skurhink, trasa och skurborste med uppstickande skaft. Designen är förbluffande påver. Påminner mest om vissa nutida teateruppsättningars sparsamma scenografi.

Boken skulle komma att bli en bästsäljare och konstnären Björn Jonsons omslag var möjligen mallat efter formen hos förlagets billighetsupplagor, som gavs ut under etiketten Trend Pocket: en svartvit illustration, författarnamn och titel utan typografiska krusiduller. På baksidan text i två spalter och ett helt osminkat svartvitt författarporträtt – Maja Ekelöf ser verkligen trött ut. Fotografiet är effektivt, talande. Men jag får ändå nästan lust att rita in en pratbubbla där hon säger: ”Släpp ut mig, eller skaffa mig åtminstone en snyggare grafisk dräkt.”

Maja Ekelöfs skrubbande i 1970-talsklassikern Rapport från en skurhink är ett kvinnoyrke, utan status och med de låglöneramar som begränsar och trycker ner dem som utför det. Också den tonåriga Mona, en av huvudpersonerna i Gina Dirawis debutroman från i år, tillhör dem som ideligen blir begränsade, och detta ofta av ett patriarkat som har bestämt hur hon ska vara. Mona är genuint troende muslim men genomskådar de ”bokstavstrognas” fundamentalism: ”Religion eller trossatser, andliga eller politiska, ska alltid tas över av aggressiva eller kontrollerande män som vill berätta för oss om hur vi ska tro och leva … ”

Paradiset ligger under mammas fötter. Text av Gina Dirawi. Omslag av Sara Rapp Acedo. Foto av Daniel Stigefelt. Norstedts, 2020.

Romanens titel är Paradiset ligger under mammas fötter, förlaget Norstedts. Genom berättelsen får vi följa Mona och hennes kompisar i Sverige. Romanen utspelar sig också delvis i ett flyktingläger i Palestina. Och Mona uttrycker sig inte bara superslagfärdigt verbalt, utan också i form av rosafärgat graffitimålande. Vilket gestaltas på omslaget, som är gjort av Sara Rapp Acedo.

Hon berättar att skapandet av romanens uppseendeväckande utsida ”i ovanligt hög grad” har varit ett teamarbete. Där författaren själv, en känd person, har varit mycket engagerad, och förlagets önskemål om en kommersiell form har varit tydligt.

Författarnamnet är guldfolierat och präglat, i en fet och hög sanserif, högst upp på omslaget och på ryggen. ”En nästan amerikansk stil”, säger Rapp Acedo om typografin som liknar den på amerikanska thrillers. På bestsellervis syns författaren själv, ”trots att det inte är någon självbiografisk historia”, stort i ett fotografi mot omslagets svarta botten, där hon liksom på väg ut ur bild riktar blicken rakt mot läsaren, med arabiska tecken penslade över huden. En ”rip-off” på det liknande greppet i verken hos konstnären Shirin Neshat (”hon var på min moodboard”). Och så, över en stor yta på framsidan, den långa titeln raduppdelad i äkta graffitiform. Rapp Acedo har sprejat orden var för sig, utomhus på stora vita pannåer med svart färg. Fotograferat pannåerna och tagit in alltsammans i datorn.

Hur förhåller sig denna form till sitt politiska stoff? Rapp Acedo menar att det i huvudsak finns två sätt att signalera feministisk litteratur. Dels det hon kallar ”Grupp 8-estetiken”; en 1970-talsstil som hon beskriver som att man ofta vill skapa ett handgjort uttryck och använder stencilfärger, kanske ”lite serietidningstecknat”. Där skulle, med lite god vilja, Rapport från en skurhink kunna placeras in. Och dels det normkreativa sättet, där ”övertoningar, neonfärger, saker som man traditionellt har ansett vara fult” skapar en ”motpol till ett modernistiskt gridsystem”.

Men snarare än att ”locka folk som söker sig till feministisk litteratur” ville man i detta fall så att säga vända på alltsammans, och via formgivningen ”locka till att läsa en samtida roman med Gina Dirawi, och få med sig feminism och politik på köpet”. Nå en större publik kort sagt. Faktumet att omslaget tangerar ungdomsboksestetiken blev därmed, berättar hon, snarast en fördel.

Jag tänker på ett med så många grepp fyllt omslag à la 2020 som detta. Hur Sara Rapp Acedo stod ute i blåsten och sprejade fram dess titel. Och plockar fram en politiskt laddad bok från 1970, vars minimalistiska formgivning är nästan hisnande. Trots att dess författare, på sitt sätt, vid denna tid var en stjärna och det han skrev apterat med tumult och politik.

Det måste gå. Text av Göran Sonnevi. Omslag av Jan Biberg. Bonniers, 1970.

Det var 1965 som poeten Göran Sonnevis författarskap hamnade i folkmedvetandet efter att hans dikt Om kriget i Vietnam hade publicerats. Om ett diktjag som sitter i sitt vardagsrum någonstans på den snöiga skånska slätten och känner hur radions och tv:ns nyheter och krigsreportage drabbar honom. Det fjärran kriget i fjärran östern kom via mediernas rapportering plötsligt nära, våldet vällde in med rutans blåa sken. En känsla som erfors av många.

1970 kom hans samling Det måste gå, och där gör sig det stora kriget påmint på sidan 25: ”November kom med snö och meddelandet om bombstopp i norra Vietnam.” När boken närmar sig sitt slut har bombningarna hunnit återupptas. ”Det är den 6 maj 1970” och diktens jag sällar sig till demonstranterna utanför USA:s ambassad i Stockholm. Hela det svenska samhället, världen och stora delar av diktsamlingen tycks vibrera av vrede.

Ändå detta superasketiska omslag. Vit botten. All text i halvfet, svart och vänsterställd helvetica, också ryggtexten. Titeln i lite större grad än författarnamnet och genrebeteckningen, allt utplacerat enligt någon hemlig matematisk formel, där titeln ter sig exakt ”nerhasad” och resten av texten vilar lugnt på botten. På baksidan: en förteckning över tidigare verk i samma typografi. Det är något nästan sakralt över alltsammans, en air av exakt minimalism.

Jan Biberg hade redan hunnit formge både omslag och inlaga till flera Sonnevisamlingar. Han är fortfarande Sonnevis formgivare, och berättar att det tidigt stod klart att påbudet ”inga bilder” gällde: ”Det var nog en outtalad ideologi, att ordet skulle stå för sig självt.” Fast kliade det verkligen inte i fingrarna att ta i mer? Nej, menar Biberg. I stället blev arbetet med en titel som denna ett slags grafiskt reningsbad. ”Det var skönt att få rensa tankarna och jobba på det här rena enkla, strama sättet. Man behöver inte alltid ta i så mycket.”

Intressant nog har det kommit en bok i år som på flera sätt delar stoff med det i Sonnevis för 50 år sedan publicerade samling: journalisten Lennart Pehrsons Lögnerna. USA och kriget i Vietnam. Boken redogör för det stora krigets utveckling, rävspelet, protesterna, de populärkulturella yttringarna som Vietnamkriget framkallade.

Lögnerna. USA och kriget i Vietnam. Text av Lennart Pehrson. Omslag av Pär Wickholm. Albert Bonniers Förlag, 2020.

Omslaget och inlagans vinjetter är formgivna av Pär Wickholm. Och här blir det som ligger latent i Sonnevis grafiska kostym manifest. På framsidan mot en brandgult glödande botten syns ikonerna Bob Dylan och The Beatles, två presidenter, frihetsgudinnan och boxaren Muhammad Ali. Här smattrar de för striderna så emblematiska helikoptrarna i luften. Men framför allt, i sin halvtransparens överflyglande allt: en i naivistisk stil och på höjden målad amerikansk flagga. Där de röda ränderna sänder ut vad som ser ut som blodstänk. Och där den lika ikoniska mörkblåa rektangeln och dess vita stjärnor sitter i ”fel hörn”. En fatal spegelvändning i repron? Inte alls, visar det sig. ”Jag har målat flaggan själv”, berättar Wickholm. ”Att stjärnfältet hamnade upp och ner i fel hörn är en blinkning åt den revolt och samhällskritik som boken tar upp. Jag fick en känsla av att det var något som man skulle ha kunnat se i 1960-talets proteströrelse i USA.” Typsnittet för författarnamnet och titeln är den feta och högsträckta rough blacky, där bokstävernas håligheter blockats igen. ”Jag tyckte att det fångade känslan av handmålade protestplakat.”

Återigen en hisnande kontrast alltså till jämförelseboken från 1970, som jag tror bara delvis kan förklaras av att Sonnevis bok tillhör den traditionellt sett visuellt återhållsamma genren lyrik. Kanske, tänker jag, är det framforsande ”bildtrycket” i dagens oavbrutna digitala flöde så stort att ett omslag med enbart text mot vit botten ter sig som en omöjlighet, eller i varje fall något som är vikt åt något långt bort från dagspolitikens larm.

Dags då att politiktesta genren där bilden alltid har stått minst lika mycket i centrum som bokstaven. Exemplaret jag beställer fram på Kungliga biblioteket av barnboken Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte ser nästan nytt ut, trots att boken är tryckt på Helsingsborgs Litografiska år 1970.

Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte. Text av Sonja Åkesson. Omslag av Monica Schultz. Verdandis barnböcker, 1970.

På det tecknade omslaget syns familjen som boken handlar om. Mamman i sin nya ”uniform”; ett par djupblåa snickarbyxor, på huvudet en skärmmössa med gult emblem, i handen har hon en portfölj. Alltmedan den mustaschprydda pappan, som bär ett grönt storblommigt, volangförsett förkläde, lyfter upp en flicka med röda hängselbyxor i luften. Hennes syskon tycks hålla någon sorts konsert, systern i Pippi Långstrump-frisyr drämmer två grytlock mot varandra. Bägge föräldrarna ler.

Detta är en illustration som, tryckt mot sitt vita, halvmatt skimrande omslag, egentligen berättar allt om bokens innehåll. Som via gestaltningen av en larmande upprymd vardagsscen visar resultatet av en lyckad rockad. Där en man och en kvinna har skiftat roller med varandra. Han har blivit hushållskötande ”hemmafru” och mamman tagit över hans jobb som ”telearbetare”. Hon får utlopp för sin tekniska kompetens och han visar sig trivas utmärkt med hemarbetet och slipper dessutom klättra upp i telefonstolpar; en aktivitet som på grund av att han lider av svindel har gjort att han ideligen har kopplat samtal fel.

Illustrationerna som också får ta rejäl plats i inlagan gestaltar budskapet och skapar en omedelbar 1970-talsfeeling, med figurernas nästan Henri Matisse-förenklade ansiktsdrag och de klara, med svarta konturlinjer inramade färgfälten. Teckningarna är gjorda av Monica Schultz. Den hejdlöst humoristiska texten är skriven av mardrömsvardagens lyriska mästare: Sonja Åkesson.

Boken ingår i serien Verdandis barnböcker och på bokens baksida programförklaras det: ”Målsättningen är att bl.a. tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem. Förutom faktaframställningar presenteras uppdiktade berättelser med ett radikalt idéinnehåll …”

1970-talets barnkultur brukar beskyllas för att ha förpestat en hel generations uppväxt genom någon sorts DDR-grå, vänsterpolitisk indoktrinering. Tänk i stället tacksamt att titlar som denna sannolikt bidrog till rörelsen bort från ett samhälle där det ansågs vara radikalt att hävda att kvinnor skulle få arbeta med vad de ville och att män kunde ta hand om sina barn.

Under det tidiga 1970-talet var just kravet på jämställdhet mellan könen en av de riktigt stora politiska frågorna. Vilken politisk fråga har motsvarande slagkraft i dag? Kanske den om klimatet.

Den senaste titeln i barnbokserien Små människor, stora drömmar handlar om en 17-åring som har blivit en så känd miljöaktivist att det räcker att stiliserat teckna en flicka med två långa flätor och anorak för att hon ska bli igenkänd.

Greta Thunberg, alltså. Hon är till skillnad från på omslaget till barnboken från 1970, ensam på framsidan i sin gula jacka mot den mörkblåa botten, stort tecknad och med blicken rakt mot läsaren. Inget leende. När det gäller klimatet ligger ju nästan oöverstigliga hinder för en lösning i vägen.

Små människor, stora drömmar: Greta Thunberg. Text av Maria Isabel Sánchez Vegara. Omslag av Anke Weckmann. Bookmark, 2020.

Den tidstypiskt individualiserade effekten som omslaget och bokens övriga teckningar manar fram skapar en känsla av politisk ensamhet. Visserligen understryker texten ideligen vårt gemensamma ansvar för att rädda klimatet från att kollapsa och uppslagen är fyllda också med andra människor. Men fokuset på Greta Thunberg gör klart att detta inte är någon kollektivistisk saga, utan en berättelse om en ensam individ som har bestämt sig för att besegra en väldig fiende; på en av bilderna flyger hon på Stålmannenvis genom luften.

Teckningsstilen är enkel, effektiv och lite ödslig. Det är den tyska illustratören Anke Weckmann som har gjort bilderna. Inlagans text, skriven av Maria Isabel Sánchez Vegara, är satt i futura. Modernismens framtidssnitt.

Vilka politiskt laddade berättelser kommer att formges om 50 år, och hur kommer de att skilja sig mot dagens? Antagligen lika mycket som böckerna från 1970 och 2020 kontrasterar mot varandra. Jag hoppas hur som helst att vi kommer att få uppleva en framtid där månandet om miljön inte ses som radikalt. Förutsatt att det finns någon värld kvar, alltså.

Pontus Dahlman är kulturjournalist med inriktning på litteratur, konst och grafisk form.
Foton på böckerna: Fernando Medina, Pontus Dahlman.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.