Hur gestaltas sjukdom i bild? Med start i illustrationer av diabetes funderar Emil Åkerö över hur den mänskliga anatomin skildras i information till barn respektive vuxna: finns det något mellanting mellan antropomorfism och realism (eller inga bilder alls)?

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 4, december 2020. Text: Emil Åkerö. Illustration: Michel Ducourneau.

När jag var barn utvecklade min farmor typ 2-diabetes, vilket på 1990-talet fortfarande kallades för åldersdiabetes. Farmors diabetes var inte något som påverkade mig själv i någon högre grad, förutom att hennes hemmagjorda lingonsylt inte var så söt och att jag såg henne sticka sig i fingret för att ta sockret med jämna mellanrum.

Men diabetes kom att påverka mig senare, när jag fick uppdraget som kulturredaktör för Allt om Diabetes, medlemstidningen för Svenska Diabetesförbundet. Där fick jag anledning att dyka in i hur diabetes gestaltas. Mellan 2016 och 2019 hade jag i uppdrag att fylla tidningens kultursida med material till sex nummer per år. Därför läste jag varenda bok som gavs ut på svenska om diabetes.

Men trots att diabetes typ 2 är en sjukdom som ökar i samhället kommer det inte ut så många nya böcker per år om diabetes, eller där diabetes spelar en viss roll. Så i min jakt på material att fylla kultursidorna med fick jag även gå till biblioteket och leta fram tidigare utgivna publikationer.

Det mesta var sådant som vänder sig till barn som precis har fått diagnosen diabetes. Signifikant för det material som jag bevakade och skrev om var sättet att fånga och illustrera kroppslighet. Diabetes är en sjukdom som skapas av att bukspottskörteln inte producerar insulin, vilket bryter ner glukos, det vill säga socker, i blodet. Det är alltså en sjukdom som handlar om kroppens egen funktion och anatomi, vilket egentligen går att illustrera på många olika sätt.

Jag märkte dock att kroppen och dess funktioner genomgående fångades i bild på ett sätt som kan jämföras med det franska barnprogrammet Il était une fois … la vie, eller En cell-sam historia som vi kallar det i Sverige, från 1986–1987. Det är en pedagogisk tv-serie skapad av Albert Barillé som förklarar hur olika delar av kroppen fungerar, från det att vi föds tills att vi dör.

Detta görs genom att kroppens anatomi och beståndsdelar illustreras på ett symboliskt sätt där till exempel blodkroppar ikläds människogestalt – så kallad antropomorfism. Varje cell styrs av en Mäster, som naturligtvis är en vit äldre man i långt skägg, och i blodsystemet illustreras socker som en karamell. Det här fungerar oväntat bra som underhållning även för en vuxen, konstaterar jag när jag nu återbesöker programmets bildvärld.

Men varför ser bilderna i det här sammanhanget så ofta ut så här, och hur påverkar det oss som läser böckerna? Jag bestämmer mig för att se närmare på bilderna i några relativt nyutgivna böcker om diabetes och prata med två experter inom bildkonst och illustration.

Antropomorfism skapades som term av den grekiska filosofen Xenophanes som ett sätt att beskriva likheter mellan religiösa och deras gudar, som att de grekiska gudarna ansågs se ut som de grekiska människorna. Det går att jämföra med den bildtradition som gärna avbildar Jesus, född i Mellanöstern, som en svensk viking med ljus hy, blåa ögon och blont eller rött hår.

Den aspekt av den antropomorfiska bildtraditionen som är aktuell för den här texten handlar dock om ett besjälande av icke-mänskliga varelser och ting. I En cell-sam historia blir det kroppsliga inte endast klätt i människogestalt, det tillskrivs även ett mänskligt själsliv.

En psykolog skulle kanske säga att den antropomorfiska tankeprocessen liknar den vi har när vi bedömer och förhåller oss till andra människors agerande. På samma sätt klär vi gärna abstrakta företeelser i mänsklig gestalt för att förstå dem. Till och med våra egna kroppsdelar kan alltså gestaltas som individer. I språk och bilder tenderar vi att skildra hur till exempel bakterier och virus har ansikten, utför handlingar eller har behov.

I detta uppstår också narrativ som vi förstår genom mänskliga begrepp. Som att baciller illustreras som skumma figurer som jagas av blodkroppspoliser, eller att en cancerbehandling beskrivs som ett slagfält där människans egen envishet styr utgången. När min pappa dog i tungrotscancer var detta alltid något som störde mig, att det skrevs och pratades om hur cancer är något som ska besegras i ett krig.

Samtidigt, som konstvetaren Svante Helmbæk Tirén påpekar när jag ringer upp honom, är krig och slagfält symboler som människan lätt och snabbt förstår. Han är konsthistoriker, kurator och skribent, specialiserad inom design- och arkitekturhistoria och med intresse för mönster, dekoration och ornamentik. Kanske kan han hjälpa mig att förstå mer om varför jag fastnar på de här bilderna, vad som både roar och skaver.

För visst måste de skapa en illusion av kroppen som påverkar oss på något sätt? Och i det pedagogiska sökandet efter relaterbara projektionsytor, är det inte lätt att det vetenskapligt korrekta förloras ur sikte och att det blir en väl förenklad bild?

Som vuxen har jag starkare minnen av när jag som barn såg pratande blodkroppar i En cell-sam historia än jag har av anatomiskt korrekta illustrationer som jag har sett senare genom livet. Och om jag skulle förklara för någon hur diabetes fungerar, så är det just sådana bilder som kommer upp i mitt inre. Mitt sätt att se på, förklara och förhålla mig till vad som händer i kroppen styrs av en bildvärld i bjärta färger och antropomorfiska figurer. Som om kroppen blir sedd genom en Disneyfierande lins.

Svante Helmbæk Tirén har bland annat föreläst på Beckmans om bilder av sjukdom inom konsten. Han har tittat på konsthistorien ur två huvudsakliga spår, det dramatiska och det anatomiskt korrekta. Det anatomiskt korrekta spåret handlar om att skapa en så korrekt och riktig bild som möjligt, att direkt måla av kroppens organ så som de faktiskt ser ut, medan det dramatiska iscensätter och gestaltar kroppens funktioner och organ. Antropomorfismen är ett slags grundläggande behov inom bildskapandet menar han, eftersom det just är en fråga om att ge kroppen själ och känslor, att klä den i en relaterbar mänsklig gestalt. Kroppen är inte bara en del av människan, det är en mänsklig del av människan. De här olika spåren handlar enligt Helmbæk Tirén om hur vi ser på kroppen: när vår syn på kroppen ändras så ändras också hur vi gestaltar den.

Det pedagogiska anslaget i exempelvis En cell-sam historia handlar om hur den gör kroppens abstraktion till något konkret. Även om vi vet att kroppen inte består av vandrande blodkroppar som pratar med varandra så gör deras mänskliga gestalter att det blir lättare att förstå och minnas vad det är vi ser.

Men Helmbæk Tirén påpekar att när bilderna blir för konkreta så stänger de lätt tankekedjan. Vi riskerar att låsa vår förståelse av glukos till att vara en sockerbit när vi i stället kanske skulle kunna associera vidare utifrån en mer abstrakt bild. Abstrakta bilder kan, enligt Helmbæk Tirén öppna för andra former av tankekedjor där vi kan associera vidare, till skillnad från när vi presenteras en bild som så att säga ger oss ett färdigt facit för hur vi ska tänka.

Ett exempel på ett mer abstraherat bildspråk ser vi delvis i Anna-Lena Söderlövs Kaninen blå och vännerna med illustrationer av Cecilia Johansson, som kom ut 2018 på Skrift Förlag. Det ska sägas att det är en barnbok för de allra minsta, den är gjord för att läsas för barn som har diabetes, eller på förskolan och i skolan för att få kompisar och vänner att förstå diabetes, och den fyller helt tydligt sin funktion som detta.

Men vad jag finner intressant är hur det antropomorfiska är så genomgripande – här benämns inte ens mätverktygen med sina riktiga namn utan blir också de besjälade och förvandlade till Kaninen Blås vänner. Nålen som sticker och blodsockermätaren har gjorts om till en mygga och en snäll vampyr.

Det symboliska är klart överordnat det vetenskapligt korrekta. Men Johanssons bilder fyller en genomtänkt funktion i och med att de bygger upp ett narrativ riktat till och anpassat för en tydlig målgrupp, små barn. Det är en form av antropomorfism som fungerar, det skapar en förståelse men också ett lättsamt sätt att ta förståelsen vidare.

I boken Som ett myggbett, flera gånger om dagen – Majken får typ 1 diabetes, skriven av Eva Ludvigsen (Idus Förlag, 2017), fångar illustratören Alina Ögger delvis upp stafettpinnen från En cell-sam historia, 30 år senare. Här är sockret illustrerat som en sockerbit som försöker knacka på den låsta cellen.

Ögger särskiljer bilderna på barnet Majken från de illustrationer som ska förklara sjukdomen genom att ge de respektive bildvärldarna lite olika formspråk – där Majken och hennes vänner blir mer realistiska än den förenklade och antropomorfistiska skildringen av sjukdomen. Det är symtomatiskt för den här formen av illustrationer: verkligheten utanför kroppen blir mer realistisk medan insidan blir abstraherad till symboler.

En balans mellan detta finns i Hjälpredan för typ 1-diabetes (Tukan förlag, 2017) av Karolina Jansson och Lotta Skoglund, som jobbar med produktutveckling respektive som journalist. Boken är illustrerad av Stina Wirsén, som lyckas balansera att skapa en figur i form av en kanin på de sidor som pedagogiskt ska förklara diabetes för barn, och samtidigt arbeta med ett vuxet tilltal för den vuxne läsaren. Bildspråket är i linje med Wirséns karaktäristiska stil och ger inte avkall på vare sig det korrekta, när det behövs, eller det tröstande, när det behövs.

Här behöver vi kanske stanna upp och fundera över vad alla de här illustrationerna har för intention. Vad som är tydligast är att de vill förmedla en känsla av tröst. Böcker om diabetes är i huvudsak riktade till barn som utvecklar diabetes, och deras anhöriga. Det är en process som är läskig och påfrestande, där böckerna har som syfte att ge stöd, förklara hur det fungerar och berätta att det inte är så farligt. Den här trösten vill avdramatisera det trauma som kan finnas, skapa en trygghet. Böckerna har dessutom som tydlig avsikt att ge en grundläggande och mer känslomässig förståelse för barn om vad sjukdomen är och hur den fungerar, inte att ge en medicinskt korrekt redogörelse.

Hur ser då den information ut som ges till personer som insjuknar i vuxen ålder? Under mina tre år som kulturredaktör med diabetesfokus stötte jag i princip aldrig på något svenskt material om diabetes som huvudsakligen riktar sig till en vuxen publik, framför allt inte med illustrationer.

På 1177 finns det en enda illustration i artikeln om diabetes, som illustrerar de langerhanska öarna i bukspottkörteln, den del av kroppen där insulin ska produceras. På Diabetesförbundets egen webbplats är texterna dominerande, det finns i princip inga bilder alls som ska illustrera och förklara.

Och nu börjar jag plötsligt sakna karamellen från En cellsam historia. Behöver inte vuxna tröst? Behöver inte vuxna också bilder som gör informationen om diabetes uthärdlig och relaterbar? Är verkligen alternativet till levande karameller och sockerbitar att inte ha några illustrationer alls?

För att få en jämförelse googlar jag på det virus vi alla har en relation till nu, corona. Folkhälsomyndigheten har gjort filmer om att tvätta händerna och att följa deras rekommendationer, samt har en sida på sin webb som riktar sig till barn och ungdomar, och där finns illustrationer. Men de sidor som berör själva viruset i sig och dess relation till

kroppen är bildlösa. Även coronasidorna på 1177 är bildlösa, men där finns en film som visar hur man tvättar händerna. En bildsökning säger samma sak, det finns bilder på hur viruset ser ut, men här har vi både realism och antropomorfism sida vid sida.

Jag ringer till Mattias Meldert, universitetsadjunkt i Informationsdesign vid Mälardalens högskola som ger en utbildning i informativ illustration. Meldert lyfter hur ett antropomorfiskt bildspråk används även för att gestalta känslor, med Disney-Pixar-filmen Insidan ut från 2015 som exempel. Där kläs känslor såsom Glädje, Vemod, Ilska, Rädsla och Avsky i mänskliga gestalter som styr oss från en enorm dator inne i varje individ. Detta är också något som riktar sig till barn. För vuxna finns inte en liknande tradition att gestalta känslor eller kroppen med färg och form.

Men Mattias Meldert påpekar också att det finns en missriktad välvilja i att tro att tillgänglighet alltid innebär att göra något enkelt. Beställarna av informativ illustration underskattar ofta betraktarnas förmåga att ta till sig mer komplex information, vilket resulterar i alltför förenklade bilder. Vi talar om problemet med hur långt en metafor kan gå: den kanske klarar av att på ett ytligt och roligt sätt förklara något, men vid en fördjupning kan det hända att metaforen spricker och inte längre går att applicera som förklarande bild.

Ett annat problem är enligt Meldert att det finns en rädsla för att det vetenskapliga ska uppfattas som för svårt och skrämma i väg mottagaren. Samtidigt som vi ser fler och fler plattformar och kanaler där människor nördar ner sig alltmer. Det anas ett tomrum mellan det alltför förenklade och det vetenskapligt anatomiskt korrekta.

Det är precis det tomrummet jag tycker mig se när jag tittar igenom utbudet av böcker och information om diabetes till en allmän publik. Det verkar råda brist på skildringar som befinner sig mellan en vetenskaplig bild av glukos och en bild av glukos som en karamell, något mellan anatomisk realism och antropomorfiska symboler. Illustrationer som ger en vidare förståelse av vårt inre.

Under mitt arbete med den här texten somnar min farmor in. Inte på grund av sin diabetes utan på grund av sitt dåliga hjärta. Ett hjärta som inte alls ser ut som de hjärtan vi skickar till varandra på Facebook.

De bilder och symboler vi har runt omkring oss påverkar hur vi ser på världen och vår förståelse av den. Den enkla och tillgängliga bilden kan vara pedagogiskt tänkt, men också bli förrädisk. I ett samhälle där grundläggande vetenskap och forskningsprinciper ifrågasätts för att folk inte förstår eller kan ta dem till sig är det viktigt att bildvärlden skapar förståelse utan att vara rädd för det realistiska. Hur vi förstår kroppen, dess sjukdomar och vad som händer med den, är centralt för en civilisation, och vi bör inte vara rädda för det obehag realismen kan ge oss.

Samtidigt är tröst en central del av vår kultur, och även vuxna behöver bilder för att förstå och kunna relatera. I en värld där vi vet mer om kroppen och dess svagheter, inser att vi inte är supermänniskor som kommer att leva för evigt, får vi nog också en sundare relation till sjukdomar.

Emil Åkerö är skribent, författare och kulturkonsult, baserad i Stockholm. Michel Ducourneau är illustratör, baserad i Malmö.