Shabnam Faraee fotograferad av Anna Drvnik.

Porträtt: Shabnam Faraee

Shabnam Faraee arbetar gränsöverskridande med grafisk form, mönsterdesign och illustration. I botten finns ofta en politisk sprängkraft. Johan Kellman Larsson möter en formgivare, illustratör och konstnär som hyllar långsamheten. Och som vill betona det gemensamma, snarare än det som skiljer oss åt.

Artikeln har publicerats i Tecknaren nummer 1, mars 2021. Text: Johan Kellman Larsson. Foto: Anna Drvnik.

Det är inte alldeles enkelt att få grepp om Shabnam Faraee. Långsamt stiger bilden av hennes konstnärliga verksamhet fram under vårt samtal, som ett fotografi i ett framkallningsbad.

De senaste åren har hon ägnat sig åt allt ifrån mönsterdesign, grafisk form, skulptur, animation, blocktryck, illustration, text. Likt en mångsidig musiker bemästrar hon en rad olika instrument. Men det är i regel melodin som betyder något.

– Det händer att jag fastnar för ett visst material eller en teknik, och skapar efter det, men oftast kommer idén först – och sedan tänker jag hur jag ska kunna göra det i praktiken. Tekniken är oftast bara ett sätt att förverkliga en historia. Jag dras alltid till berättelser av olika slag. Kanske är det därför litteratur har betytt så mycket för mig.

Ett exempel på en sådan berättelse är den som Shabnam Faraee ramlade över i tidningen Hemslöjd, 2016. Artikeln handlade om en afghansk flykting som hade hamnat i Jämtland och rubriken löd ”Mattvirtuosen”. Morteza Golestani var bara tio år när han började väva mattor i Pakistan, dit hans familj kommit från Afghanistan när talibanerna tog makten. Eftersom hans pappa hade en skottskada i benet blev det Mortezas uppgift att försörja familjen. Nu, många år senare, hade han tvingats fly igen och hamnat i Stugun i Jämtland. I väntan på uppehållstillstånd hade mattvirtuosen återupptagit sitt hantverk.

Sju sorters blommor, Shabnam Faraees mönster till en handknuten matta i iransk tradition med motiv av svenska ängsblommor.

– Mot slutet av artikeln berättade Morteza att han önskade sig ett mönster kopplat till det svenska landskapet, som han kunde göra en matta av. Jag blev så tagen av hans historia, och kände direkt att ”det här måste jag göra”.

Shabnam Faraee har under de senaste två åren, från och till, arbetat med att teckna ett mönster till Morteza Golestani. En handknuten matta i iransk tradition, inspirerat av en gammal svensk sägen – att lägga sju sorters blommor under huvudkudden på midsommarafton i hopp om framtida kärlek.

– Det var en utmaning att rita ängsblommorna till mattan. Jag ville att blommornas delikata karaktär skulle komma fram, samtidigt som de inte fick bli lika små som de är i verkligheten. Delvis för att jag alltid har gillat mattor med stora blommor och delvis för att det skulle bli för svårt och dyrt att knyta en matta med små blommor.

Mönstret till mattan är sagolikt, liksom flödande. Det rymmer – förutom vildvuxna ängsblommor – kronhjortar, fåglar och vatten. I februari 2020 reste Shabnam Faraee till Stugun och träffade Morteza Golestani. Hon beskriver hans verkstad som ”ett litet Disneyland”, vilket säger en del om hennes syn på konsthantverk.

– Han har byggt en vävstol av spillvirke. Och eftersom han inte har råd med garn använder han trasor, sådana man använder för att tillverka svenska trasmattor, för att knyta  persiska mattor. I Sverige finns det många som kan knyta mattor. Men Morteza har gjort det här sedan han var barn, det sitter i hans kropp på ett annat sätt. Och han har en viktig historia som jag vill hjälpa till att berätta.

Hon har sökt och fått pengar från Konstnärsnämnden, så att Morteza Golestani ska kunna färdigställa mattan som hon ritat. Vi dricker krutsvart te i Alfred Nobels gamla dynamitfabrik i Vinterviken i Stockholm. Byggnaden från förra sekelskiftet har stöpts om till kafé. Shabnam Faraee är som hennes konst ser ut – inte explosiv, utan eftertänksam. Emellanåt stannar hon upp och söker efter det svenska ordet.

 

 

 

 

 

 

 

Dukarna Sill och potatis och Julskinka av Shabnam Faraee har skapats tillsammans med hantverkare i Esfahan i Iran. ”Idén till dessa mönster kom till mig i början av 2016 efter att en stor mängd asylsökande anlände till Sverige. Dessa mönster var min reflektion över ett land i transformation.”

Hon kommer ursprungligen från Iran och flyttade till Stockholm 2002. Hon har en examen i industridesign från Art University i Teheran och en masterexamen i grafisk design och illustration från Konstfack. Hennes visuella uttryck präglas ofta – som i samarbetet med Morteza Golestani – av mötet mellan den iranska och den svenska bildtraditionen.

Ett annat exempel på det är hennes dukar som finns representerade på Nationalmuseum, där persisk mönstertradition möter ursvensk festmat. Mönstren, som fått namnen Sill och potatis och Julskinka, är gjorda med så kallat blocktryck, utskurna ur päronträ och tryckta för hand på tjockt bomullstyg i den iranska hantverksstaden Esfahan. Blocktryck är ett enformigt hantverk. Tryckaren måste, beroende på mönstrets detaljrikedom och antalet färger, slå med träblocket upp till 4 000 gånger för att färdigställa en bordsduk. Verken har ställts ut i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg, på Malmö Konstmuseum och Ali Gholi Agha Museum i Esfahan.

När vi ses har Shabnam Faraee precis rott i land ett helt annat projekt, som hon också har ritat: en tredimensionell skulptur i Storvretsparken i Botkyrka. Det offentliga konstverket, i blankpolerat rostfritt stål, har fått titeln Solstjärna. Hon beskriver det som ”en exklusiv himlakropp som har fallit ner på jorden”.

Vad är den röda tråden i ditt breda och mångfacetterade konstnärskap?

– Jag vill undersöka färg, form och material. Och så vill jag betona det gemensamma, snarare än det som skiljer oss åt.

Varför har det blivit en drivkraft, tror du?

– Jag är kurd, men uppvuxen i Teheran i Iran, och kände mig därför ofta som en outsider under uppväxten. När jag besökte Kurdistan under barndomen kände jag mig inte hemma där heller, eftersom jag inte pratade perfekt kurdiska, och inte kunde koderna. Nu har jag bott i Stockholm i snart 20 år. Den här brokigheten kanske har skapat en vilja att förena olika narrativ. Att försöka hitta hem i ett större sammanhang som är världen. Nyfikenhet och undersökande är konstnärens sanna väg.

Kommer du från en konstnärlig familj?

– Inte alls. Mina föräldrar är lärare och det var främmande för dem att jag ville söka mig mot konst. Vi hade en bekant som arbetade på tv och gjorde dockor till olika tv-program. Jag var i tolvårsåldern och minns den insikten jag fick då så starkt: ”Man kan faktiskt jobba med att skapa.”

Vad finns det mer för förklaringar till att det blev en konstnärlig bana för dig?

– Jag har alltid varit mycket för att göra saker, i stället för att teoretisera. Jag hade svårt att förstå nyttan med all teori i grundskolan. Det finns så mycket praktisk hantverkskunskap som kan berika livet på ett djupare plan. Det här fick mig tidigt att känna att jag skulle trivas inom konsten, att skapa. Jag tänker att fysiska material är vår räddning från det virtuella. Något som fastställer att platser och händelser är på riktigt och gör dem tydliga. En lite enklare förklaring är att inget annat i livet gjorde mig lika fokuserad och upprymd.

Hur ser dina arbetsdagar ut?

– Jag har en ateljé vid Telefonplan och där sitter jag varje dag mellan nio och fem. En konstnär, jag minns inte hans namn nu, sa i en dokumentär jag såg: gå till jobbet varje dag. Om du inte har något att göra kan du alltid vässa dina pennor. Rutinen är viktig.

Shabnam Faraee i sin ateljé vid Telefonplan i Stockholm, fotograferad av Anna Drvnik.

Berätta om ditt uttryck, vad vill du förmedla i dina bilder och mönster?

– Jag gillar att arbeta utifrån någon typ av berättelse som skildrar samhället och världen. Någonting som har berört mig. Jag söker en viss skönhet i det jag gör – jag letar efter bildernas magiska kraft. Men jag tycker att det är svårt att sätta ord på det jag skapar. Om jag försöker blir jag bara besviken på beskrivningen efteråt.

Finns det ett givande växelbruk i att arbeta med olika typer av konstprojekt?

– Självklart. Titta på konstnärer som Niki de Saint Phalle, Louise Bourgeois eller Monir Shahroudy Farmanfarmaian. Det farliga är att göra varumärke av den skapande människan, att trycka in folk i tydliga former och inte låta dem växa organiskt. För mig blir det ett slags vilorum att lämna ett projekt för ett tag och gå in i ett annat. Att testa nya saker är också väldigt givande. Jag får nya tankar hela tiden som jag skriver ner och när tajmingen är rätt så söker jag upp dem.

Skyddsrummet är en serie illustrationer av Shabnam Faraee för ett teatermanus skrivet av dramatikern Isa Schöier. Pjäsen handlar om en asylsökande familj, deras apatiska barn, människor omkring dem och historien om deras flykt och utvisning.

Du har ofta vänt dig till hantverk som är långsamma, som blocktryck. Även att teckna mönster kräver ju koncentration.

– Jag tycker om den konstnärliga långsamheten. Att hålla en gräns i det jag gör. Producera mindre. Låta arbetet ta tid. Jag lägger mycket tid och omsorg på det som jag skapar. Emellanåt stannar jag och tänker länge. Det är ett slags politisk akt, för mig.

Du arbetar med en grafisk novell just nu vet jag, vad kan du berätta om den?

– Tecknandet kräver stort tålamod. Jag har inte visat boken för något förlag än och det tar mycket tid eftersom jag jobbar med det projektet parallellt med andra saker som jag kan försörja mig på. Det blir därför hela tiden pauser i arbetet. Och när jag går tillbaka vill jag göra om!

Vad handlar boken om?

– På 1980-talet, när jag var tonåring, var det en mörk politisk period i Iran. Det pågick massavrättningar av ungdomar, samtidigt som det rasade ett krig. Den här berättelsen, som jag har kryddat med magisk realism, handlar om en kvinna som fängslades i Iran under den här perioden. Hon flyr landet och hamnar i Sverige. När jag påbörjade arbetet läste jag många böcker om kvinnor som suttit i fängelse i Iran, deras erfarenheter. Det väckte en otrolig ilska i mig, jag blev som galen.

Hur kommer det att märkas i boken?

– När jag skriver och tecknar är det inte så mycket ilska som kommer ut på sidorna, jag vet inte om min sorg märks heller. Men jag hade inget annat val än att berätta med sagornas språk, eftersom det som händer är så orättvist. Då behöver man lite magi. Lite mirakel.

Shabnam Faraee i sin ateljé vid Telefonplan i Stockholm, fotograferad av Anna Drvnik.

Berätta om Instagramkontot Iceflowerinblue där du lägger upp teckningar på människor som har ”blivit mördade, avrättade eller bortförda av den islamiska regimen i Iran”.

– Jag försöker teckna ett porträtt per vecka och så skriver jag lite om dem. Hur gammal personen var, hur den avrättades, en kort bakgrund helt enkelt. Det här är mitt sätt att jobba politiskt – min lilla aktivism. De här människorna och brotten som begicks mot dem får aldrig glömmas bort.

Min känsla är att du är en idealistisk konstnär, du funderar inte så mycket på mottagaren?

– Jag tänker definitivt på mottagaren, däremot är jag inte så upptagen av trender. Jag har, trots att jag inte har varit särskilt trendkänslig, ändå kunnat försörja mig på det jag gör, och det har uppmuntrat mig att fortsätta.

Min bild är också att du inte har någon lust att göra det enkelt. Det räcker inte för dig att läsa på om blocktryck, i stället reser du i väg för att lära dig tekniken. På samma sätt som du inte nöjer dig med att läsa artikeln om mattvirtuosen och skicka ett mönster till honom, utan du vill då gå djupare in i hans värld, hans berättelse.

– Jag tycker att det blir tråkigt när det är för lätt. Det ska vara utmanande, att jag lär mig något längs vägen. När jag väl har knäckt koden, som med blocktryck, så är det värt det.

Vid sidan av din egen verksamhet undervisar du i illustration på konstskolan Nyckelviksskolan på Lidingö, och enskilda kurser på Konstfack. Vad vill du lära dina studenter?

– Jag möter ofta studenter som verkar ha bråttom att hitta sin röst. Jag brukar säga till dem att ta det lugnt: ”Bara gör, vägen visar sig så småningom när man börjar gå.” Jag älskar att undervisa. Tanken på att det jag lärt mig kan komma till nytta för andra gör mig glad och inspirerad. Jag sätter också stort värde på att försöka bygga deras självkänsla, förmedla vikten av att må bra. Konstnärligt arbete ska vara lustfyllt och utvecklande.

Vad mer inspirerar dig?

– Det beror på vad jag gör för tillfället. Som när jag arbetade med mönstret till Morteza – då såg jag omedvetet mattor överallt. I Netflixserien The crown till exempel, där är det fullt av storslagna persiska mattor, som ska signalera klass och pengar. Den grafiska novellen jag arbetar med nu är inspirerad av gamla sagor, myter och en bok som jag läste av den rumänska religionshistorikern och författaren Mircea Eliade. Den stora inspirationskällan för mig är andra konstnärers verk.

Ett mönster skapat av Shabnam Faraee till Finding Sisterhood, en queerfeministisk festival för dans och performance, ett projekt av Konstgruppen Ful och Dans i Lund/Rani Nair.

Hur ser 2021 ut för dig?

– Jag har jobbat väldigt mycket i två, tre år – och känner nu att jag behöver en period för reflektion. Men jag vill gärna rita ett nytt mönster för blocktryck, göra klart min bok och färdigställa mattan till Morteza. En annan sak som ger mig inspiration förresten, är tystnad. Att inte uppleva konst eller läsa utan bara vara, gärna under en längre period. Rensa huvudet.

Johan Kellman Larsson är journalist och författare. Anna Drvnik är fotograf, dj och bandbokare. Mer av Shabnam Faraee syns på studioshabnam.com. På blocktryck.com berättar hon fortlöpande om sitt arbete med den iranska träblockstekniken qalamkari, ett ämne som hon även skrev om i essän ”Mönster i förändring” i Tecknaren nummer 4 2015. Hennes nya offentliga konstverk Solstjärna kan ses i Storvretsparken i Botkyrka.

Logga in

Om du inte har något konto kan du skapa ett här.

Skriv in koden du fått skickad till dig för att logga in.

← Avbryt

Kolla din inkorg!

Vi har skickat ett e-postmeddelande till dig med vidare instruktioner hur du återställer ditt lösenord.